Skip to main content

Full text of "Svenska folkets underbara öden"

See other formats


ODB3^€ 


mmimxm: 


fl""^.A 


Presented  to  the 

UQRAKY  ofthe 

UNIVERSITY  OF  TORONTO 

by 
ANNA  AND  WILFRED  WONG 


SVENSKA  FOLKETS 
UNDERBARA   ÖDEN 


CARL    GRIMBERG 

KARL  XI:S  OCH  KARL  XILS  TID 
t.  o.  m.  år  1709 

58:6 — 67:6  tusendel 


STOCKHOLM 

P-  A.  NORSTEDT  &  SÖNERS  FÖRLAG 


COPYRIGHT 

Bv  CARL  GRIMBERG 
1922 


STOCKHOLM   1922 

KUNOL.    HOKllOKTR.    IDUNS   TRYCKKRI-A.-n. 

[222826] 


SVENSKT  FOLKKYNNE  UNDER 
STORMAKTSTIDENS  DAGAR 


»överflöd  och  yppighet.» 

EJ  BLOTT  de  ståtliga  slott,  som  reste  sig  i  svenska  björk- 
hagar och  talldungar,  buro  vittne  om,  att  svensken  nu 
kände  ett  behov  av  att  visa  sig  i  maktens  glans;  även 
det  liv,  som  fördes  inom  slottens  murar,  var  anlagt  därpå.  I 
deras  praktfullt  utstyrda  salar  inrättade  sig  härförarne  från 
30-åriga  krigets  dagar  nästan  som  tyska  furstar.  Här  levdes 
plundrade  rikedomar  upp  i  fester  och  överflöd.  I  allt  sitt 
uppträdande  lade  man  nu  an  på  att  visa  världen,  att  sven- 
sken ej  blott  var  duktig  i  krig  utan  också  rik  och  fin.  Den 
sparsamme  Axel  Oxenstiernas  son  Erik  hade,  när  han  som 
yngling  vistades  i  Paris  för  att  utbilda  sig,  en  svit  be- 
stående av  en  hovmästare,  två  kammartjänare,  tre  lakejer, 
en  page,  en  köksmästare  och  en  kusk.  För  mindre  gick  det 
inte.  Men  så  hade  också  hans  fader  föreskrivit,  att  »allt 
överflöd  §kulle  undvikas». 

Det  var  en  ansenlig  skillnad  mellan  stormaktstidens  ly- 
sande adelsmän  och  Gustav  Vasas  enkla  folk,  ja  även  mel- 
lan svenskarne  från  början  av  deras  deltagande  i  30-åriga 
kriget  och  mot  krigets  sista  tid.  Ännu  i  början  av  1630- 
talet  hade  den  förut  citerade  franske  legationssekreteraren 
Ogier  funnit,  att  de  svenska  adelsmännen  bodde  lika  enkelt 
som  hantverkare  och  köpmän  i  Paris.  I  riksråden  Per  Spar- 
res och  Mattias  Soops  matsal  fanns  det  inga  tapeter  på 
väggarna,  blott  en  blå  »himmel»  över  bordet,  för  att  spind- 
larna inte  skulle  ramla  ner  i  maten.  Men  innan  två  årtion- 
den ännu  gått,  hade  förhållandena  förändrat  sig  till  den 
grad,  att  samma  lands  sändebud  fann  lyxen  i  Sverige  i  för- 
hållande till  förmögenheten  större  än  i  något  annat  land. 

»Himlarna»  förtjäna  sitt  eget  lilla  kapitel  i  den  svenska 
»yppiglietens»    historia,    ty    medan    de    i    utlandet    ansågos 


6    SVENSKT  FOLKKYNNE  UNDER  STORMAKTSTIDENS  DAGAR. 

som  höjden  av  lyx,  skulle  här  i  Sverige  nästan  varenda 
adelsman,  ja  varenda  rik  borgare  sitta  under  en  broderad 
»himmel».  En  högt  ansedd  och  mycket  berest  italiensk 
diplomat  vid  namn  Magalotti,  som  år  1674  besökte  vårt 
land,  kom  vid  åsynen  av  detta  mod  att  tänka  på  »tysken, 
som  då  han  i  Paris  fick  se  en  person  prydd  med  en  riddar- 
orden,  strax  skickade  efter  en  skräddare  och  beställde  en 
rock  med  silverstjärna,  i  tanke  att  detta  var  det  gällande 
modet». 

Magalotti  har  från  sin  svenska  färd  efterlämnat  högst 
intressanta  och  värdefulla  anteckningar.  Om  sina  iakt- 
tagelser i  Sveriges  huvudstad  förtäljer  han  bland  annat: 
»Betraktar  man  lyxen  i  denna  stad,  icke  blott  i  avseende 
på  byggnader  utan  även  i  vagnar  och  hästar,  i  träd- 
gårdarnas utsmyckning,  i  lusten  att  följa  moderna,  i  begäret 
efter  franska  galantcrivaror  och  engelska  manufakturer, 
i  belevenhct  och  artighet  om  också  icke  i  smak,  i  förkärleken 
för  italienska  parfymer  m.  m.,  så  skulle  man  kunna  taga 
Stockholm  eller  rättare  sagt  hovet  i  Stockholm  för  en  av 
de  mest  lysande  kolonier,  som  fransk  arbetsamhet  och  ri- 
kedom anlagt  för  att  lägga  i  dagen  vårt  århundrades  svag- 
heter.» 

Svensken  tänkte  mera  på  att  uppträda  som  en  rik  man 
än  att  arbeta  sig  fram  till  att  bli  det.  Under  den  lysande 
ytan  fanns  mycken  råhet  kvar,  som  väckte  bildade  utlän- 
ningars förvåning.  Ej  minst  gällde  det  omåttligheten  i  mat 
och  dryck.  En  av  Gustav  Adolfs  matordningar  föreskrev 
30  rätter  på  middagsbordet,  därav  10  kötträtter.  Till  sitt 
bröllop  beställde  konungen  lika  många  hektoliter  vin,  som 
det  finns  dagar  i  året,  och  därtill  mer  än  6  gånger  så  mycket 
öl. 

Dryckesseden  följde  med  även  på  begravningar.  Beteck- 
nande för  tidsandan  är  Per  Brahes  anmärkning  i  sin  tanke- 
bok i  anledning  av  faderns  begravning:  »Det  var  det  sista 
samkväm,  som  konungen  var  i  här  i  Sverige;  och  gjorde  han  sig 
mycket  lustig  med  mina  bröder  och  några  andra  överstar.» 
Hur  inrotad  dryckenskapcn  var,  visar  följande  brev  till 
Axel  Oxenstierna  från  dennes  broder,  den  hederlige,  gud- 
fruktige  Gabriel  Oxenstierna,  som  haft  några  dagars  be- 
sök   på    landet    av    engelska  sändebudet:  »Jag  befinner  mig 


»ÖVERFLÖD    OCH    YPPIGHET.»  7 

icke  synnerligen  väl  utan  mera  sjuk  av  drick,  dock  för- 
hoppas mig,  att  de  engelska  icke  heller  drogo  alle  helbrägde 
undan.» 

Det  intryck,  som  de  svenska  gästabuden  och  dryckesse- 
derna  gjorde  på  en  fin  man  från  stora  världen,  avspeglar 
sig  i  Ogiers  dagbok.  Man  läse  t.  ex.  hans  beskrivnin  g  på 
festmåltiden  vid  Johan  Oxenstiernas  trolovning  med  Anna 
Margareta  Sture:  »Under  halvannan  timmes  tid  utbragtes 
skålar  för  Hans  allerkristligaste  Majestät^  och  Sveriges  drott- 
ningar. De  druckos  på  vederbörligt  sätt  stående  och  med 
blottat  huvud  vid  alla  borden,  ty  man  skålar  oupphörligt 
med  varandra,  och  innan  man  dricker,  håller  man  långa, 
förbindliga  tal  till  varandra. 

När  sinnena  blivit  upphettade  och  upptända  av  vinet, 
började  man  över  lag  angripa  och  smäda  kejsaren  och  ko- 
nungen av  Spanien.  Den  arsenal,  varur  man  hämtade  vapnen 
till  denna  kampanj,  var  ett  ofantligt  skänkbord,  belastat 
med  stora  bägare  och  väldiga  bålar.  Det  hade  placerats  mitt  i 
salen  och  var  omgärdat  med  en  oändlig  mängd  tjänare, 
vilka  outtröttligt  fyllde  glasen  åt  både  sig  själva  och  sina 
herrar,  för  att  man  icke  skulle  tro,  att  trosskuskarne  och 
fältkockarne  vore  trögare  till  att  dricka  än  soldaterna  och 
befälet. 

När  måltiden  äntligen  var  slut,  började  dansen.  Då  fick 
jag,  som  redan  var  ganska  beskänkt  efter  allt  detta  poku- 
lerande,  ett  utmärkt  tillfälle  att  draga  mig  tillbaka.  Men 
ambassadören  måste  för  sin  ställnings  skull  bevista  detta 
motbjudande  skådespel  ända  till  klockan  fem  på  morgonen.» 

Eller  hör  samme  fransman  berätta,  vad  han  och  ambas- 
sadören d'Avaux  på  sin  färd  till  Kopparberget  måste  genomgå 
hos  borgmästaren  i  Hedemoral  På  aftonen  undfägnade  den 
gode  mannen  dem  med  en  överdådig  supé.  Men  när  gästerna 
sovit  ett  par  tre  timmar,  kommer  värden,  fylld  av  överflö- 
dande välvilja,  och  väcker  dem  för  att  bjuda  dem  fyllda 
pokaler.  Sydlänningarne  få  försöka  anlägga  sin  gladaste 
och  andäktigaste  min,  ty  nu  gäller  det  att  hålla  i  och  skåla 
för  den  svenska  drottningens  och  de  svenska  stonnännens 


*  Frankrikes  konung. 


8    SVENSKT  FOLKKYNNE  UNDER  STORMAKTSTIDENS  DAGAR. 

välgång  samt  visa  sin  tacksamhet  för  de  skålar,  som  ägnas 
deras  egen  konung  och  dem  själva.  Med  ett  fryntligt  uttryck 
i  sina  omornade  anleten  måste  de  tömma  samtliga  skålar  i 
botten.    Ty  annars  anses  de  icke  som  ärliga  män. 

Men  ej  nog  härmed.  »Vi  trodde»,  fortsätter  Ogier,  »att 
våra  värdar  skulle  låta  sig  nöja  med  denna  vår  beredvillig- 
het att  dricka;  men  nej:  nu  uppdukades  genast  ett  yppigt 
morgonmål,  och  vi  måste  sätta  oss  till  bords.  Till  maten 
serverades  mosel  och  rhenska  viner,  dels  utan  och  dels  med 
tillsättningar  av  allehanda  kryddor  och  magstärkande  medel, 
lika  motbjudande  för  näsa  och  ögon  som  för  magen.  Så  gick 
det  oss  ej  blott  denna  gång  eller  då  och  då  utan  i  det  dagliga 
umgänget.  Man  icke  blott  skålade  med  oss  utan  trugade  oss 
att  tömma  våra  bägare  till  sista  droppen.  Om  vi  försökte 
undanflykter  eller  dristade  oss  till  att  söka  draga  vår  mätta 
bordsgranne  vid  näsan,  nödgade  oss  tjänarne  bakom  vår  rygg 
—  ja  till  och  med  fruntimren  eggade  oss  —  att  tömma  våra 
glas.  Lika  omilda  i  sin  gästvänskap  voro  de  präster,  som 
höllo  gästgiveri.» 

Whltelocke  berättar,  att  vid  den  festmåltid,  varmed  han 
välkomnades  i  1'ppsala,  höll  han  på  att  komma  i  gräl  med 
drottningens  ceremonimästare,  därför  att  han  ej  ville  dricka 
de  skålar  denne  föreslog.  Engelsmannen  hade  nämligen 
föresatt  sig  att  ej  alls  tömma  några  glas  i  detta  land,  där 
han  fått  höra  att  befolkningen  skulle  vara  »mycket  fallen 
för  dryckenskap».  Han  fann  sig  också  uppkallad  att  vid 
ett  samtal  lägga  drottning  Kristina  på  hjärtat  att  vidtaga 
åtgärder  mot  »det  här  brukliga  otidiga  supande  och  sväl- 
jande, som  bland  allmänheten  mycket  går  i  svang,  och 
som,  därest  bättring  ej  göres,  kan  draga  Guds  straffdom 
över  landet». 

De  inhemska  källorna  bekräfta  i  allo  utlänningarnes 
iakttagelser.  Den  förut  citerade  prästmannen  från  Väster- 
götland, som  deltog  i  1650  års  riksdag,  yttrar  om  den  fest- 
måltid, som  drottningen  den  7  november  höll  för  riksdags- 
männen av  de  tre  högre  stånden:  »Gott  välsmakande  spanskt 
och  rhenskt  vin  gavs  där  till  fyllest,  och  inga  andra  drycker, 
utan    den,    som    begärde    svalkedrick,    fick    god    Brunswiks 


»ÖVERFLÖD  OCH  YPPIGHET.»  9 

mumma.  Var  och  en  drack  så  mycket  honom  lyste  och 
behagade,  och  ingen  blev  tvingad,  vilket  är  anmärknings- 
värt. Allenast  när  de  drucko  Hennes  kungl.  Maj:ts,  änke- 
drottningens och  Hans  furstliga  Nådes  hertig  Karls  lyck- 
önskan, måste  drickas  ut.» 

Ekeblad  gör  till  slut  i  ett  brev  från  januari  1663  följande 
sammanfattning  av  levnadssättet  i  huvudstadens  högre 
kretsar:  »Man  hörer  nu  intet  annat  än  gästabud  och  dricka 
sig  drucken.»  Det  var  ett  livskraftigt  släkte,  som  kunde  stå 
ut  med  dylika  vanor  och  ändå  utföra  bragder. 


Såsom  förr  i  tiden  sökte  överheten  även  nu  genom  förordnin- 
gar stävja  det  överhandtagande  överdådet  och  lyxen.  Exempel 
därpå  äro  1644  års  »stadgar  och  påbud  över  åtskillige  oord- 
ningars avskaffande,  inrotade  uti  adelige  samkvämer,  mor- 
gongåvor och  klädedräkter».  Här  påbjudas  en  mängd  in- 
skränkningar i  ätande  och  drickande  vid  adliga  trolovningar, 
bröllop,  barndop  och  begravningar.  Trolovningar  och  barn- 
dop skulle  hädanefter  firas  utan  »alle  banketter  och  solenna 
gästabud».  Vid  bröllop  finge  icke  förekomma  någon  »mat- 
redning»,  utan  skulle  gästerna  trakteras  uteslutande  »med 
konfekt  och  vin  samt  andre  dricker  till  en  rekreation  och 
skälig  samt  hövlig  lust  men  icke  till  överflöd;  och  behållas 
gästerna  sedan  kvar  på  någon  tid  till  dans  och  ståndet  lik- 
mätigt  ocli  hövligit  omgänge». 

»Så  skall  ock  härefter»,  heter  det  vidare,  »brudgumme 
och  brud,  så  väl  som  alle  andre,  både  i  bröllopen  såsom  ock 
i  dageligit  bruk,  vara  härmed  förbudet  att  bruka  till  kläder 
gyllen-  och  silverduk,  gyllentobin  eller  atlas  med  guld-  och 
silverblommor,  gull-  och  silverspetsar  samt  allehanda  gull- 
snören,  så  ock  gull-  och  silverslitser,  pärlestickarearbete, 
glasbräm,   så   ock   allehanda  silkes-snören   och   spetsar.» 

I  fråga  om  adliga  begravningar  stadgades:  »Efter  mycken 
oreda  är  inriten^  med  banketterande,  svalg  och  dryckenskap, 
ty  vele  Vi  härmed  först  allt  vakande  vid  liken,  som  sker  med 
konfekt  och  sväljeri,  hava  förbudit.  Sedan  så  skall  ej  heller 
något  konfekt  eller  vin  eller  andre  dricker  bäras  in  och  ut- 

*  Inrotad. 


10  SVENSKT  FOLKKYNNE  VNDER  STORMAKTSTIDENS   DAGAR. 

delas,  niir  liket  bares  utur  huset.  Och  sist  skola  i  städorne 
alla  banketter  och  gästebud  samt  niattillredningar  vara 
förbudne  och  ingen  bliva  till  maltids  buden  uti  sorghuset 
utan  den  där  eljest  ordinarie  haver  att  göra  och  den  dödas 
eiterlämnade  att  sköta  och  hugsvala.  Pä  landsbygden  kan 
detta  fuUer  icke  så  alldeles  hållas,  utan  gästerne  måste 
spisas,  till  dess  begravningsakten  är  passerad.  T>"  mage  de, 
som  budne  äro,  om  aftonen  före  trakteras  med  nödtorftig 
mat  och  dr\ck  och  andra  dagen,  som  till  begravningssolen- 
niteten  är  förordnad,  bjudas  ifrån  kyrkan  och  hem  i  gården, 
där  efter  lägenheten  hederligen  att  trakteras. t  Därvid  borde, 
sä  vitt  möjligt (,!>,  »undvikas  all  dryckenskap  och  fylleri»; 
och  sedan  skulle  man  »dagen  efter  skiljas  ät.  och  var  rese 
hem  till  sitt  igen». 

Övertnidelser  av  förbuden  skulle  i  samtliga  fall  straffas 
med  böter. 

Att  påbuden  dock  ej  ha  »strängeligen  efterkommits»  fram- 
går därav,  att  är  1664  nya  »stadg;ir  och  påbud>  av  denna  art 
behövde  utfärdas.  I  huvudsak  voro  de  ett  förnyande  av  1644 
års  stadgar;  men  flere  nya  bestämmelser  voro  tillagda.  Så 
bestämdes,  att  bröllopen  ej  fingo  räcka  mer  än  en  dag. 
dock  med  följande  tillägg  beträffande  sådana  högtidligheter 
på  landet:  »Vele  gästerne  sedan  något  göra  sig  lustige  hos 
husvärden  pä  mer  eller  mindre  tid.  så  kan  det  väl  lidas,  alle- 
nast medelmättighet  uti  kostnad  altid  observeras.»  Gästers, 
rätters  och  musikanters  antal  vid  gästabuden  bestämdes 
noga.  Beträffande  undfägnaden  vid  prästerskapets  och 
borgerskapets  bröllop  hette  det  bl.  a.,  att  man  skulle  »beflita 
sig  om  att  gott  svensk-öl  framför  annat,  främmande  bru- 
kas och  därnäst  bespara  vin  det  mesta  som  ske  kan». 

I  fråga  om  klädedräkten  tillkom  nu  bl.  a.  förbud  för  ad- 
liga kvinnor  att  använda  mer  än  120  alnar  band  på  varje 
klänning  (!).  Prästerskapet  och  borgerskapet  samt  med  dem 
likställda  indelades  var  för  sig  i  ohka  grader,  och  så  väl  män 
som  kvinnor  fingo  i  mån  därav  pr>da  sig  mer  eller  mindre 
dyrbart,  »benöjandes  sig  med  den  klädedräkt,  som  i  dess 
stånd  är  övlig,  och  icke  gåendes  därifrå».  Därför  finge  icke 
de,  som  ringare  äro  av  grad  och  villkor,  draga  lika  kläder 
med  de  förnämste,  mycket  mindre  med  sine  förmän. 


»ÖVERFLÖD    OCH    YPPIGHET.»  11 

Mycket  bekymmer  väckte  det  hos  överheten,  att  »kvinn- 
folken på  någon  ringa  tid  hava  begynt  mycket  förändra  de- 
ras dräkt»,  i  anledning  varav  de  nu  fingo  en  särskild  för- 
maning »att  akta  sig  för  en  sådan  nyfikenhet,  som  mera 
länder  deras  eget  stånd  till  vanära  än  dem,  som  dem  bruka, 
till  heder  och  lov».  Ty  sådant,  heter  det,  »icke  allena  ut- 
visar en  lättsinnighet  och  ett  högfärdigt  hjärta  utan  för- 
orsakar ock,  att  sådana  vele  sine  jämlikar  förakta». 

Överträdelser  av  förbuden  belades  med  höga  böter,  och 
vissa  personer  tillsattes  att  vaka  över  deras  efterlevnad, 
räkna  gästerna  m.  m.  Ja  en  tid  fanns  en  särskild  general- 
inspektör över  dessa  lagars  handhavande.  Men  resultatet 
av  alla  dylika  åtgärder  blev  ringa.  Först  Karl  XI  fann  ett 
verksammare  medel  att  utrota  det  onda;  det  medlet  var 
införselförbud  och  tullar. 

År  1701  utfärdade  emellertid  regeringen  en  ny  klädeordning, 
vilken  förbjöd  bruket  av  flere  slags  tyger,  som  ansågos  vittna 
om  överdåd  och  lyx.  Ett  livligt  intryck  av  förordningens 
verkningar  får  man  i  ett  brev  från  Magnus  Stenbocks  maka 
till  hennes  man,  skrivet  i  april  samma  år:  »Här  höres»,  säger 
hon,  »intet  annat  än  lamentationer*  över  klädordningen;  och 
hade  intet  Hans  Maj:ts  order  snart  kommit,  att  terminen  hade 
blivit  på  ett  år  prolongerad,^  så  hade  det  blivit  ett  fullkomligt 
röveri  på  gatorna.  För  under  den  pretext,^  att  man  hade  för- 
budna  varpr  till  kläder,  är  mången  vorden  avklädd  på  gatan 
och  mycket  vackert  folk  beskymfat,  så  en  hederlig  borgar- 
hustru tog  sin  död  utav  skräck,  att  di  rev  kjortelen  av  henne, 
och  hon  fick  strax  om  aftonen  ett  missfall  och  tredje  dagen 
död.  Och  kan  jag  intet  beskriva,  vad  för  elände-tyg  man  måtte 
köpa  och  dubbelt  så  dyrt  som  annars;  och  kunna  köpmän- 
nerna  intet  fournera  så  mycket,  som  konsumeras  här  i  Stock- 
holm, mycket  mindre  i  hela  landet.  Vi  ha  här  i  huset  strax 
låtit  göra  oss  kläder  tåv*  denna  manufactur;  och  äro  di  redan 
halvslitna,  så  det  är  en  synd  att  så  kasta  bort  sina  penningar.-/ 

Ej  ens  prästerskapet  undgick  att  smittas  av  denna  värl- 
dens fåfänglighet.  Vid  Johan  III:s  kröning  hade  anmärkts 
på  deras  korta  och  kantade  kläder  samt  höga  hattar,   som 

*  Veklagan.  —  *  Att  tiden  för  förordningens  trädande  i  kraft  blivit 
framflyttad  ett  år.  —  ^  Förevändningen.  —  *  Utav. 


12       SVENSKT    FOLKKYNNE    UNDER    STORMAKTSTIDENS    DAGAR 

liknade  krigsmanshattar.  Det  bestyrkes  ock  av  den  mycket 
lästa  boken  »Jungfruspegel»,  i  vilken  prästerna  klandras 
för  att  de  brukade  stora  hattar,  »så  att  man  näppeligen 
kunde  skilja  dem  ifrån  hovmän  och  köpmän».  Ont  blod 
väckte  det  ock,  att  »deras  kjortlar  voro  med  sammet  be- 
lagde»,  samt  att  »deras  hustrur  och  döttrar  gingo  efter  fru- 
vis med  deras  drälldukar  och  vida  ärmar,  och  på  det  de 
måtte  så  driva  deras  prål,  kommo  de  sina  föräldrar  att  be- 
gära  sköld   och   vapen». 

I  1571  års  kyrkoordning  fann  man  sig  föranlåten  anbefalla 
prästerna  att  »stadigt  bliva  vid  den  klädebonad,  som  deras 
kall  bäst  höves,  det  är  sida  kjortlar  och  prästeluvor;  ty  dessa 
stackota  kappor  och  hovmanshattar,  som  en  part  av  de 
unga  prästerna  nu  löpa  med,  såväl  i  kyrkor  som  annorstädes, 
hava   med   sig   stor   snöplighet   och   mång   mans   förargelse». 

Titt  och  ofta  höras  emellertid  nya  beskärmelser  över  »den 
lättfärdighet»,  som  en  del  präster  ådagalägga  i  sin  dräkt. 
Så  hände  sig  på  en  synod  i  Uppsala  1611,  att  ärkebiskopen 
whårdeligen»  tillrättavisade  klerkerna  »för  ohövelig  kläde- 
dräkt med  fransoske,  store,  vide  byxor,  tröjor  och  annat». 
Och  han  fortsatte:  »De  gå  som  kapitener,  att  ingen  känner 
dem  för  prästemän.  En  part  skära  sig  hejdukekläder  med 
färgade  snören  och  bära  långt,  kringskuret  hår,  klippande 
en  part  fram  i  pannorne,  så  att  håret  slinker  hit  och  dit  och 
de  måste  alltid  hava  handen  i  ansiktet,  som  skall  mota 
håret  ur  ögonen.»  Den  kyrkoherde,  som  vi  ha  att  tacka 
för  berättelsen  härom,  anmärker  om  strafftalets  åhörare: 
i)En  part  lutade  sig   neder,   som  visste  sig  skyldige  däruti.» 

Före  sin  avresa  från  Nyköpings  riksdag  ingingo  prästerna 
år  1612  sinsemellan  en  särskild  förening  att  verka  för  främ- 
jande av  gudsfruktan  och  goda  seder.  Vad  som  mer  än  något 
annat  väckte  deras  ogillande  var,  såsom  de  själva  yttrade, 
»den  förargeliga  klädebonad  och  dräkt,  som.  Gud  bättre,  i 
alla  stånd  brukas,  varav  lösaklighet  och  allt  ont  på  ett  hed- 
niskt sätt  förorsakas».  Man  kom  därför  överens  om  att  lägga 
sina  åhörare  på  hjärtat,  att  Gud  hotat  göra  en  ända  med 
förskräckelse  på  sådana  prydnader  och  »i  stället  för  god  lukt 
skaffa  slank,  i  stället  för  bälte  ett  löst  band,  för  krusat  hår 
ett  skalligt  huvud  och  för  en  vid  mantel  en  trång  säck».  På 
det  prästernas  förmaningar  skulle  verka  så  mycket  kraftigare, 


VÖVERFLÖD    OCH    YPPIGHET.»  13 

skulle  de  själva,  under  hotelse  att  annars  bliva  avsatta,  »bruka 
anständig  klädebonad  och  fly  den  lättfärdighet,  som  fanns 
hos  en  part  med  pjukmössor,  höga  hovmanshattar,  stora  för- 
argeliga  skjortekragar  och  annat  sådant»  samt  även  söka 
dämpa  sina  hustrurs   »olideliga  högfärd». 

Professorer  och  skolbetjänte  skulle  likaledes  tillhålla  ung- 
domen att  bruka  hövlig  klädebonad  och  själva  föregå  med 
gott  exempel. 

Verkningarna  härav  måtte  icke  ha  blivit  synnerligen  märk- 
bara, eftersom  prästerna  på  riksdagen  i  Örebro  fem  år  senare 
ansågo  sig  åter  behöva  fatta  beslut  i  frågan.  Det  var  av  föl- 
jande innehåll:  »På  det  att  prästerna  med  deras  flitige  för- 
maningar mage  något  hos  åhörarna  avskaffa  den  förargeliga 
klädedräkt,  som  nu  tager  överhand  och  Gud  hos  Esajam  höge- 
ligen straffar,  okyskhet  och  högfärd  uppväcker,  skola  präster- 
na, deras  hustrur  och  barn,  såsom  ock  skolemästare  och  djäk- 
nar i  skolestuva  fly  lättfärdighet  i  klädnad  och  sidentyg, 
med  store  och  höge  uppvekne  mårdskinnsmössor,  sammets- 
ärmar, jackor  och  tröjor  med  månge  snören  och  silvknappar 
beprydda,  vida  och  fransosiske  brackor,^  store  och  utpussade 
skjortekragar,  hovmanshattar  och  hålskor,  Item  att  de  icke 
bära  sammetsgatubodar  på  ryggen,  store  vide  och  utslagna 
kappekragar,  såsom  ej  heller  bruka  benat  och  för  långt  hår 
och  andre  högfärdige,  vanskaplige  och  vederstyggelige  kläde- 
dräkter. När  rectores  scolarum^  och  deras  discipuli^  efter 
föregångne  förmaningar  icke  vilja  rätta  sig  i  saken,  måste 
rektor  avstå  från  sitt  ämbete  och  djäknen  förvisas  skole- 
stuvan.» 

Bland  ungdomen,  representerad  av  djäknar  och  studenter, 
var  det  nog  särskilt  svårt  att  stävja  flärden  och  fåfänglighe- 
ten;  och  det  berättas  om  en  lärd  professor  vid  Åbo  universi- 
tet, att  när  han  år  1661  anmodade  studenterna  att  tacka  Gud 
för  den  då  erhållna  freden  med  Ryssland,  förmanade  han 
dem  tillika  »att  för  Guds  skull  icke  genom  sina  alltför  omått- 
liga och  vida  byxor  uppreta  vår  frälsare  Jesum  Kristum  till 
att  straffa  landet  med  nya  och  än  grymmare  krig». 

Hur  svår  benägenheten  för  elegans  på  sina  håll  var  att  ut- 
rota framgår  därav,  att  talet  om  prästernas  långa  hår,  »pjuko- 


*  Byxor.  —  *  Skolrektorerna.  —  '  Lärjungar. 


14       SVENSKT    FOLKKYNNE    UNDER    STORMAKTSTIDENS    DAGAR. 

ta,^  höga  hattar,  stora,  fodrade  mössor  och  stora  kragar»  går 
igen  även  i  1664  års  överflödsförordningar,  där  höga  överheten 
söker  inskärpa  vikten  av  att  prästerna  uppträdde  i  »en  all- 
varsam klädedräkt,  så  att  de  ock  därav  mage  ifrån  andre 
ståndspersoner  kände  och  som  präster  ansedde  varda».  Huru 
denna  »allvarsamma  dräkt»  skulle  vara  beskaffad,  utveckla- 
des sedermera  närmare.  Den  borde  bestå  av  »hövliga  och 
långa,  sida  kappor  med  små  präslehuvor,  hattar  med  måtte- 
ligt  veck  och  kullar  men  icke  de  långa  och  mycket  krusota 
peruker  eller  slängande  kappor  och  vila  handskar».  Därtill 
borde  höra  »allvarsamt  skorne  underkläder». 

Alt  det  dock  brast  mycket  i  fråga  om  laglydnaden  förstår 
man,  då  man  hör  biskop  Jesper  Svedberg  klaga  över  »den 
sköne  predikanten»,  som  »går  där  med  sin  långa,  krusade  och 
pudrade  peruk  och  i  sida  kläder,  så  att  kappan  släpar  ett 
kvarter  efter  honom,  allt  till  den  ändan  att  han  skall  synas». 

År  1710  överenskom  prästeståndet  att  »bortlägga  de  långa 
och  mycket  krusota  peruker»,  som  då  brukades,  »och  att  de, 
som  nödvändigt  behöva  dem  för  sin  hälsas  skull,  skola  skaffa 
sig  små  peruker,  som  äro  naturligt  hår  lika».  Dessutom  skulle 
prästerna,  »besynnerligen  de,  som  äro  komne  till  något  he- 
derligt ämbete,  icke  raka  sig,  så  att  de  mage  synas  följa  ung- 
doms lusta  och  ostadighet.  Och  ändock  de,  till  sitt  stånds 
åtskillnad,  måste  bära  långa  kappor,  låta  dem  likväl  icke 
skäras  så  sida,  att  de  släpa  på  jorden.  Ty  vad  det  är  för  få- 
fänglighet,  kan  var  och  en  märka,  samt  huru  andra  vid  slikt 
exempel  ursäkta  sin  överflödighet.»  Härmed  hade  nu  präster- 
skapels »krusota»  peruker  kommit  ur  världen.  Vad  åter  vid- 
kommer löftet  att  låta  skägget  växa,  tycks  detta  ha  tagits 
mindre  allvarligt,  ty  ännu  vid  1755  års  riksdag  anmärkte  en 
iakttagare,  att  av  hela  prästeståndet  fanns  icke  mer  än  en, 
som  bar  skägg.  De  andra  föredrogo  således  att  alltjämt 
»följa   ungdoms   lusta  och   ostadighet». 

Inom  borgarståndet  hade  överheten  länge  funnit  en  be- 
tänklig böjelst»  för  lyx.  Nu  går  det  så  långt,  att  ståndets  egna 
ledande  män  känna  sig  allvarligt  bekymrade.  År  1661  klaga 
borgmästare  och   råd   i   Stockholm   över  folkets   böjelse  för 

»  Spetsiga. 


»ÖVERFLÖD    OCH    YPPIGHET.»  15 

»Överflöd  och  allt  slags  yppighet»,  i  det  att  man  »sin  syndiga 
kropp  icke  måtteligen  föder  utan  genom  överlast  med  mat 
och  drick  göder  och  dödar  honom  samt  förmedelst  lastvärd 
högfärd  honom  vanhedrar  och  häder  i  stället  för  att  honom 
skyla  med  torftige  kläder». 


Den  kraftigaste  kampen  mot  yppigheten  och  lyxen  fördes 
givetvis  av  prästerna,  trots  somliga  prästmäns  svaghet  för 
flärden.  Och  stridssätten  voro  mångahanda.  Den  glade  och 
älsklige  skalden  Samuel  Columbus,  Stiernhielms  vän  och 
lärjunge,  berättar  t.  ex.  i  sin  anekdotsamling  »Målroo  eller 
Roo-mål»,  hur  den  originelle  kyrkoherden  i  Mora  mäster 
Per  tog  saken:  En  gång  kom  under  predikan  »en  grann 
karl  i  kyrkan  och  hade  efter  det  maneret,  som  då  brukades, 
oppskurne  och  ristade  armar,  mycket  bjäfs,  band  och  krus 
på  kläderne,  som  häng  och  slang  på  alla  sidor.  Då  sade  mäster 
Per:  'Si,  hur  fan  har  farit  med  den  där  karln,  hur  han  har 
rivit  och  slitit  honomi  Gu'  bevare  oss  frå'nl  Tar  och  ler  ute'nl''> 

Vad  kvinnomoderna  beträffar,  togo  de  renhjärtade  denna 
tid  nästan  värst  anstöt  av  den  s.  k.  fontangen,  en  hög  huvud- 
prydnad av  spetsar,  uppkallad  efter  en  av  Ludvig  XIV:s 
älskarinnor,  hertiginnan  av  Fontanges.  Såsom  bevis  på  för- 
synens vrede  mot  detta  nya  påhitt  anfördes  mot  slutet  av 
1600-talet  bl.  a.,  att  en  ko  på  Gottland  framfött  en  kalv  med 
denna  fördömliga  huvudbonad.  Man  behöver  blott  läsa  titeln 
på  den  stridsskrift  mot  fontangen  och  de  urringade  klän- 
ningarna, som  en  svensk  präst  utgav  efter  tyskt  original.  Den 
lyder  i  all  enkelhet  sålunda:  »Wällustens  Twenne  Blås-Bälgor, 
neml.  Den  Höga  Fontangen  Okk  de  Blåtta  Brösten,  Genom 
vilka  de  alamodiska  Kiätt-  ok  Flättia^  älskande  Qwinnor  uti 
sina  egna  okk  månge  dåraktige  Manspersoners  Hierta  först 
uptända  en  oloflig  Kiärleks  okk  Elskogs  Gnista  Åkk  seder- 
mera den  så  upblåsa,  att  hon  uti  en  outsäjelig  Ängslans  Låga 
utbrister  okk  stadnar.  Allom,  synnerlig  det  med  Dygd  okk 
Ähra  bekrönte  Qwinnokiönet,  till  en  wällment  Effterrättelse 
och  Warning  Beskrefne  okk  till  Trycket  befordrade  af  Ernesto 
Gottlieb    .  .  .  1690.» 

'  Flärd. 


16       SVENSKT    FOLKKYNNE    UNDER    STORMAKTSTIDENS    DAGAR. 


Förfallarcn  ulbrister:  »Eder  nesliga  dräkt  är  okristlig,  ge- 
nom vilken  I  eder  frälsare  Kristum  vanvörden.  Många  ibland 
eder  hava  en  plägsed,  att  de  emellan  sina  bröst  hänga  ett 
diamantkors  eller  ett  av  guld  gjutet  krucifix.  Och  skulle  man 

icke  kunna  säga,  att 
I  hängen  Kristum  än 
i  dag  emellan  tvenne 
rövare,  liksom  for- 
dom de  ogudaktiga 
judar  gjorde  på  Gol- 
gata berg!» 

År  1716  behand- 
lades fontangens  sed- 
liga vådor  ytterligare 
av  en  pastor  SeLh  i 
en  folkskrift  med  föl- 
jande titel:  »Fon- 
tange  Predikan,  lem- 
nad  utu  öpnad  graf 
på  Habo  Kyrkiogård 
Af  ett  Dödfödt  Barn, 
hwilket  af  sådan 
skapnad,  som  näst- 
fölljande  sijdas  Figur 
ulhwijsar,  i  werlden 
kom  then  13  Augusti 
1715,  i  hemmanet 
Giöla,  i  Habo  för- 
samling, hafwande  en 
fontange  på  hofwu- 
det  högre  en  sielwa 
ansichtet,  en  snipp  i 
pannan  med  smått  krusat  hår  Ther  under  samt  wid  tin- 
ningarna, en  hengiande  sante  wid  wenstra  kinbenet.  Ingen 
näsa,  men  små  näseboror.  Ingen  öfwerlep.  Then  högra  han- 
den rödh,  then  wenslra  huit.»  Selhs  predikan  har  form  av  en 
visa,  som  sjunges  av  det  dödfödda  barnet,  vars  ganska  an- 
skrämmcliga    fysionomi    ett    bifogat    träsnitt    utvisar. 

Även  mot  korsetten  och  styvkjortlarna,  krinolinens  före- 
gångare, upphävde  de  fromma  ett  härskri,  och  i  bröllopsvers 


Det  dödfödda  barnet. 


»ÖVERFLÖD     OCH    YPPIGHET.»  17 

från  stormaktstidens  slut  prisas  de  prästerliga  brudarnas  en- 
kelhet i  motsats  till  »stadens  jungfrur  i  fiskben». 

En  dundrande  straffpredikan  mot  det  täcka  könets  få- 
fänga innehåller  Jesper  Svedbergs  bok  »Gudelige  dödstankar», 
vilken  utkom  under  det  hemska  peståret  1711.  Författaren 
utbrister:  »Eva  haver  alltför  många  döttrar,  som  på  henne 
brå  och  slaktas.  De  mena  all  deras  heder,  välstånd,  liv  och 
lycksalighet  bestå  uti  storhet  och  höghet.  De  måga  av  harm 
spricka  och  i  mång  stycken  brista,  där  de  icke  få  sina  titlar 
och  de  ställen,  som  de  förmena  sig  vara  berättigade  till. 

'Ah,  vad  högmodas  du,  arma  mull  och  aska,  som  dock  icke 
annat  äst  än  en  slem  träck  den  stund  du  ännu  lever?  Och  när 
människan  är  död,  äta  henne  ormar  och  maskar.'  Läs  orden 
än  en  gång  igenom  med  betänkande,  och  gäck  till  de  dödas 
grav,   slå  upp  kistan,   så  skall  du  få  förklaring  på   textenl» 

Och  så  kommer  han  in  på  damernas  speciella  yttringar  av 
fåfänga:  bruket  av  muscher  och  fontanger.  »Vad  äro»,  ut- 
ropar han,  »de  svarta  fula  lappar,  dem  de  sticka  i  ansiktet, 
annat  än  de  vilja  mästra  Gud,  som  dem  dock  sköna  och  däje- 
liga  skapat  haveri  Vad  vilja  de  med  den  vederstyggeliga 
huvudbonaden,  den  de  fontanger  kalla,  annat  än  mästra  Gud 
och  vara  alldeles  missnöjda  med  hans  skapande?  Jag  sade 
vederstyggeliga.  Ty  ock  nu  på  kort  tid  hava  oskälig  djur 
fött  fram  onaturliga  och  vidunderliga  foster  med  sådana 
huvudbonad  med  fähuvud  och  undertiden^  hundanos  för  att 
låta  dig  se,  vad  stor  vcderstyggelse  Gud  bär  därtill.» 

»Nu  är»,  klagar  författaren,  »världen  så  inkommen  med  flärd, 
högfärd,  yppighet  och  fåfänga,  att  det  bliver,  snart  sagt, 
nästan  odrägeligit  för  en  man  av  stånd  och  värde,  den  icke 
desto  förmögnare  är,  att  taga  sig  hustru.  Här  är  strax  Eva 
framme,  som  är  ej  nöjd  med  sitt  stånd  och  sina  villkor.  Hon 
vill  högre  upp.  Hon  vill  vara  lik  med  den  högsta,  om  hon 
kunde.  Hon  vill  hava  så  kosteliga  kläder  som  en  fröken, 
så  dyrbara  diamanter,  så  kostbara  speglar,  så  sköna  tapeter, 
så  fullkomligt  cabinett,  så  å  la  mode  fransöska  sängar,  bord 
stolar,  kiridonar,^  så  krusigt  nattetyg,  silverservis,  så  präktig 
vagn  och  tyg,  så  drängar,  så  hästar,  så  uppvaktning,  så  allt 
såsom  en  fröken,  såsom    en   prinsessa.     Mannen  måste  det 


*  Understundom.  —  *  Litet  runt  bord  med  en  fot  (fr.  guéridon). 
2—222826.     Grimberg,  Svenska  folkets  underbara  öden.    IV 


18       SVENSKT    FOLKKVNNE    UNDER     STORMAKTSTIDENS    DAGAR. 

skaffa,    taga't   var  han  kan,  skall  han  ock  sätta  sig  i  skuld 
därföre  över  öronen,  den  han  kanske  aldrig  mäktar  betala.» 

Ett  intressant  exempel  pa  vilka  uttryck  det  ständiga  dun- 
drandet från  predikstolarna  mot  det  överhandtagande  över- 
dadel  kunde  ta  sig  i  ett  mottagligt  sinne,  ger  en  skrivelse, 
som  kyrkolierden  i  Agunnaryds  socken  i  sydvästra  Småland 
insände  till  domkapitlet  i  Växjö  år  1668.  Den  utgör  en  »Rela- 
tion hur  en  ung  däjeiig  man  3  åtskilliga  gånger  mötte  drängen 
Per  Månsson  i  Vedåsa»,  och  den  lyder  som  följer: 

»Den  12  juni,  när  Per  Månsson  gick  hem  ifrån  kyrkan  och 
kom  in  mot  Östregård  i  Vedåsa,  stod  där  för  honom  en  ung, 
lång  man  med  ett  däjeligt  ansikte,  snövita  kläder,  hade  intet 
hår  eller  skor.  Denne  sade  till  honom:  'Vad  vill  du  med  snö- 
ren på  mössan,  ränder  på  tröjan  och  frånser  på  byxorna? 
Gäck  hem,  sprätt  det  av  och  bränn  uppi'  Vilket  drängen 
strax  efterkom.  Då  sade  han:  'Gäck  nu  i  morgon  till  prästen 
och  säg  honom,  att  han  skall  allvarligen  förkunna  på  prcdike- 
stolen  och  högeligen  inråda,  att  allesammans  avstå  med  den 
leda,  slemma  och  förbannade  högfärden,  som  nu  går  i  svang 
och  alldeles  tager  överhanden,  såsom  ock  med  de  gruvelige 
eder  och  bannor,  som  nu  dageJigen  övas.  Skjortor  och  särkar 
brukas  nu  med  rynkta  ärmar,  skjorleband  med  stora  vippor, 
tvärsnubbeta  skor  med  höga  hälar  —  om  sådant  mer  brukas, 
skall  foten  bliva  sådan  som  skon  — ,  frånser  på  kläderna, 
långt  hår,  många  band  på  kläderna  och  huvudet,  huvudkläden 
stärkta.  Säg  nu  prästen  detta!  Om  han  icke  förmanar  all- 
varsamligen,   skall  jag  själv  gå  till  honom. 

Den  13  juni  gick  Per  Månsson  till  mig  undertecknad  och 
kungjorde  mig  allt  detta  ovanbemälte.  När  han  då  gick  ifrån 
mig,  kom  densamme  unge  mannen  åter  till  honom  på  ett 
annat  rum  och  sade  till  honom:  'Haver  du  varit  hos  prästen? 
Vill  han  eflerkomma't?'  Då  sade  han:  'Ja.'  —  'Nu  skall  du 
åter  säga  prästen,  att  han  råder  adeln  avstå  med  sin  stora 
högfärd.  Om  icke  den  slemma  hiigfiirden  avstås,  skall  ingen 
äring  bliva  på  3  år,  ja  en  såd^n  nöd,  så  att  människan  skall 
äta  hundar  och  kattor.  Pestilen lier,  smittosamma  sjukdomar, 
krig  och  öriig  skall  liastigt  komma.  Men  vill  människan 
bättra  sig,  skall  det  bliva  så  god  äring,  att  sådan  skall  aldrig 
hava  varit.    Jag  är  en  ängel,  som  av  himmelen  är  nedsänder 


ETT    HETLEVRAT    SLÄKTE.  19 

att  sådant  tillkännagiva  och  så  kraftig,  att  om  du  vill  gå  på 
vattnet  över  denna  sjö,  skall  du  kunna't.'i> 

Ett  tredje  möte  mellan  ängeln  och  drängen  slutade  med  att 
den  förre  »for  så  småningom  upp  åt  himmelen  och  ropade: 
'Ve,  ve,  ve  över  den  ogudaktiga  världen.'  Och  var  han  då 
intet  större  än  en  pilt  om  10  år.» 

Litteratur:    C.  Annerstedt,  Om  samhällsklasser  och  lefnads- 

sätt  imdcr  förra  hälften  af  1600-talet    (Föreningen 

Heimdals  folkskrifter  nr  33—34;  haft.  40  öre). 
Carl    Hallendorff,     Sveriges    omdaning    under 

1600-talet;  haft.  80  öre. 
Emil  Hildebrand    och  Carl  Grimberg,  Ur 

källorna  till  Sveriges  historia   I. 
Ludvig  Larsson,  Bilder  från  fordom,  framletade  ur 

arkiven  i  Växjö. 
Lorenzo    Magalotti,    Sverige    under    år    1674, 

utg.    af    Carl    Magnus    Stenbock.     Haft.   kr.  5.-  — ; 

inb.  kr.  6.50. 
Johan    Nordlander,    Norrländskt  skollif ;  haft. 

kr.  2:25. 
Henrik    Schiick,    Ur    gamla    papper:     Ser    VI. 

Haft.  kr.  3:  — . 


Ett  hetlevrat  släkte. 

ETT  sunt  virke  var  det  i  stormaktstidens  svenskar  men 
ett  rått  virke.  Det  långvariga  lägerlivet  hade  natur- 
ligtvis förvildat  sederna.  Krigarne  kommo  hem  med 
vanor,  som  illa  passade  i  ett  fredligt  samhälle.  Så  måste  re- 
geringen till  exempel  erinra  en  överstelöjtnant  Ribbing,  som 
efter  freden  låg  med  sina  trupper  i  Södermanland,  att  han  nu 
var  »i  Sverige  och  icke  i  Tyskland,  där  annorlunda  sker».  Vilda 
dryckeslag  med  slagsmål  hörde  till  ordningen  för  dagen, 

Johan  Ekeblads  brev  till  fadern  äro  fyllda  med  sådana 
trevliga  historier.  Ibland  har  han  ett  par  tre  stycken  pikanta 
dueller  och  slagsmål  att  berätta  om  i  samma  brev.  En  gång 
är  det  hovstallmästaren  Stenberg,  som  slagits  med  en  »fransos» 
i  drottningens  tjänst,  och  under  duellen  ha  även  deras  se- 
kundanter  råkat   ihop.     Slagsmålet   slutade   med   att   bägge 


20      SVENSKT    FOLKKYNNE    UNDER    STORMAKTSTIDENS    DAGAR. 

fransoserna  bleve  så  illa  tilltygade,  att  de  »måste  begära 
livet». 

Icke  en  utan  väl  ett  dussin  gånger  är  Klas  Totts  namn  på 
tapeten  i  dylikt  sammanhang.  I  ett  brev  från  hösten  1653 
berättar  Ekeblad  till  exempel:  »Denna  gången  vet  jag  intet, 
som  nyligen  skett  är,  utan  att  grev  Totten  och  grev  von  Dohna 
hava  slagits  till  häst  med  värjor  allena;  och  har  Totten  haft 
överhanden,  i  det  greve  av  Dohna  är  fallen  av  hästen.  Båda 
äro  de  stuckna,  Totten  litet  över  hjärtat  och  den  andra  i 
veka  sidan,  dock  så  likeligen,^  att  de  båda  bättre  bliva.» 

Icke  alltid  hade  den  ryktbare  slagskämpen  så  starka  skäl 
att  slåss,  som  när  han  barkade  ihop  med  riksrådet  Gustav 
Leijonhufvud,  därför  att  denne  i  avundsjuka  över  Totts  hov- 
gunst »haver  givit  grev  Totten  några  öknamn  på  sin  bak  på 
rännarebanan,  vilket  han  har  fått  veta». 

Ett  annat  stående  nummer  i  tidens  slagsmålskrönika  var 
föreställning  av  »Dulle--Banér,  Johan  Baners  ende  och  illa 
beryktade  son.  Faderns  förtjänster  hade  gjort  honom  till 
greve,  och  till  gardesöverste  avancerade  han, utan  att  historien 
har  något  att  förmäla  om  hans  krigiska  bedrifter.  Några  år 
därefter  utnämndes  han  till  den  höga  hovsysslan  som  riks- 
stallmästare.  Men  hans  skötsel  av  hovstallet  gav  anledning 
till  en  massa  anmärkningar.  Bland  annat  beskylldes  han  för 
att  om  dess  ädla  djur  ha  använt  det  vanvördiga  uttrycket 
»skinkmärrar».  Hans  mer  än  lovligt  svåra  brist  på  hyfsning 
gjorde  honom  över  huvud  taget  omöjlig  för  viktigare  offent- 
liga värv,  och  genom  sina  galenskaper,  sitt  slöseri  och  sina 
erotiska  snedsprång  blev  han  en  visa  över  hela  landet. 

Ekeblad,  som  var  hans  kamrat  vid  hovet,  har  bland  annat 
att  förtälja  om  ett  uppträde  i  Stockholm  några  dagar  innan 
Dulle-Banér  skulle  fira  sitt  bröllop,  ett  krakel,  vari  den  bli- 
vande brudgummen  var  huvudpersonen.  Han  hade  »mött  en 
hop  unga  borgare  på  Järntorget,  som  voro  druckna  och  följde 
en  brudgumme  till  häst.  Och  huru  de  hade  skjutit,  så  hade 
de  råkat  Banerens  häst,  varöver  han  är  bleven  så  galen,  att 
han  velat  slagit  dem.  Och  ha  de  ställt  sig  till  värns  och  skjutit 
en  livländsk  adelsman,  som  heter  Kromann,  i  halsen;  och 
sedan  ha  de  flytt  in  uti  ett  hus  på  Nygatan,  där  då  Baneren 


*  Sannolikt  så.  —  *  Lågtyska  du  11,  högtyska  to  11:  tokig. 


ETT    HETLEVRAT    SLÄKTE.  21 

har  förföljt  dem  och  illa  huserat  i  samma  hus.»  Så  kunde  det 
gå  till  på  Stockholms  gator  i  nådenes  år  1654. 

Tidigt  färdiga  voro  de,  den  tidens  adliga  hetsporrar.  Så 
berättar  Ekeblad  från  våren  1653  följande:  »Eljest  måste 
jag  låta  min  käre  farkär  veta  om  ett  gräl,  som  lille  Wacht- 
meisters  son  har  haft  med  lille  grev  Anders  Linnarsson,  vilka 
båda  äro  drottningens  pager.  Och  i  bollhuset  hände  då,  att 
Wachtmeisters  son  den  andre  för  en  bärenhiiter^  skällde.» 
Då  tar  unga  grev  Anders  till  »sin  lilla  fuktel'-^  och  hugger  den 
andre  3  eller  4  streck  över  huvudet,  dock  utan  sår.»  Unga 
Wachtmeister  drar  då  »sin  lilla  plit»,  och  de  ryka  ihop.  »Om 
icke  några  andra  pager,  som  litet  större  voro,  hade  kommit 
emellan,  hade  de  kanske  intet  så  skiljt  sig  åt.  De  bevisa  re- 
dan, att  deras  fäders  courage  i  dem  inrotat  är.»  —  »Lille  grev 
Anders»,  Lennart  Torstenssons  son,  som  med  tiden  skulle 
bli  riksråd  och  hovrättspresident,  var  vid  det  tillfället  en 
pojke  på  tolv  år. 

Icke  alltid  var  det  värja  och  plit,  som  man  grep  till.  Eke- 
blad  har  också  att  berätta  om  ett  »ståteligit  örefilsslaktsmål», 
som  på  en  begravning  uppstod  mellan  riksjägmästaren  och 
landshövding  Klas  Stiernsköld.  En  annan  gång  har  man 
»druckit  skräckeligen  hos  riksamiralen,  där  en  hop  krakeler 
och  trätor  äro  förefallne  emellan  de  unga  och  de  gamla  gre- 
varne.  Där  har  varit  sådant  larm,  så  att  ingen  i  sällska- 
pet har  varit,  som  icke  har  trätt  med  någon.» 

En  annan  för  tiden  betecknande  episod  förtäljer  ett  av 
Ekeblads  brev  från  februari  1653:  »Eljest  går  här  ett  rop  — 
dock  vill  jag  hoppas,  att  det  intet  sant  är — ,  att  grev  Göstav 
Linnarsson  skulle  vara  ihjälstucken  av  en  ung  furste  av  Hol- 
stein,  och  det  på  sådant  maner,  att  den  fursten  har  kallat 
honom  en  pappersgreve,  däruppå  grev  Göstav  har  givit  honom 
en  örefil;  och  strax  haver  den  andra  dragit  sin  värja  och  där- 
med ränt  honom  tvärt  igenom.  Grev  Göstavs  hovmästare, 
som  heter  Smidt,  skall  ock  i  samma  tumult  ha  blivit  ihjäl- 
stucken.   Med  nästa  post  få  vi  höra,  om  det  är  sant.» 

I  samma  brev,  som  Ekeblad  berättar  om  slagsmålet  mellan 
unge    Wachtmeister    och    Lennart    Torstenssons    son  —  det 


Björnvaktare.  —  ^  Huggare. 


22      SVENSKT    FOLKKYNNE    UNDER    STORMAKTSTIDENS    DAGAR. 

skrevs  den  6  april  1653  —  ger  han  följande  ohyggliga  tidsbild: 
»Jag  måste  korteligen  avisera*  min  käre  farkär  om  en  mor- 
dcrisk  gärning,  som  i  förleden  söndags  om  natten  här  skedde, 
ja  en  sådan  gärning,  som  jag  visst  tror  aldrig  i  Sverige  till- 
förene  haver  hörts.  Vilket  på  det  sättet  tillgånget  är,  att  min 
käre  farkärs  överstlöjtnant  Erik  Henrikson,  sedan  han  på 
slottet  i  predikan  varit  hade,  där  jag  med  honom  talade,  tog 
han  med  sig  en  bokhållare,  Erik  Johanson  benämnd,  vilken 
dock  utan  tjänst  var  och  har  en  bror  i  kammaren,  som  heter 
Nils  Johanson  och  är  kamrer.  Med  denne  sin  gäst  begynner 
övcrstlöjtnanten  att  dricka  efter  måltiden,  och  in  mot  af- 
tonen begynner  överstlöjtnanten  brottas  med  denne  sin  gäst, 
efter  han  en  övermåttan  stark  karl  är.  Händer  sig  så,  att  han 
slår  överstlöjtnanten  under  sig,  vilket  övermåttan  förtryter 
honom.  Springer  för  den  skull  på  väggen  och  fattar  till  en 
pistol,  sågandes  sig  vara  en  soldat  och  intet  förstå  sådan  arm- 
brottning, och  slår  honom  därmed  över  huvudet,  att  bloden 
lopp  därefter. 

Dock  oansett  det  intet  stort  på  sig  hade,  jämra'  och  klaga 
han  sig  likväl  mäkta  därav  och  ville  gå  sin  kos,  och  var  redan 
utgången. 

Då  lät  åter  överstlöjtnanten  hämta  in  honom  igen  och  be- 
gynte  att  ångra,  att  han  så  hade  trakterat  honom.  Bad  ho- 
nom alltså,  han  skulle  ge  sig  tillfreds,  och  att  han  ville  bliva 
kvar  över  natten,  efter  det  redan  sent  var.  När  han  sig  nu 
därtill  bekvämat  hade,  sände  överstlöjtnanten  efter  en  bar- 
berare  och  lät  förbinda'n,  och  sedan  lät  han  laga  honom  en 
säng  på  golvet  av  kappor  och  vad  som  fanns,  då  de  strax 
insomnade  överfulla  och  lika  som  de  intet  ont  hade  haft  till 
varandra. 

Och  en  överstlöjtnantens  pojke  låg  därinne  med,  vilken  om 
morgonen  klockan  6  vaknar  och  finner  densamme  Erik  Jo- 
hanson vara  sin  kos  och  lämnat  efter  sig  kappa  och  hatt,  vil- 
ket kommer  honom  sällsamt  före.  Går  alltså  till  sängen  att 
se,  vad  hans  husbonde  gjorde,  vilken  han  då  fann  simmandes 
i  sitt  eget  blod  död,  havandes  IS  stick  i  bröstet  av  överst- 
löjtnantens egen  kniv  förutan  två  skärande  han  hade  i  halsen 
och  strupan  rent  av.   Ett  gruveligt  spektakel  att  anse  och  un- 


*  Underrätta. 


ETT    HETLEVRAT    SLÄKTE.  23 

derliget,  att  en  kristen  människa  ett  sådant  hjärta  hava  kan 
till  att  begå  ett  sådant  mord,  besynnerligen  för  en  sådan  pas- 
serlig  orsakl»^ 

* 

En  mera  gemytlig  stämning  —  jämförelsevis  dock — vilar 
över  följande  gruff  och  krakel. 

Hos  regementskvarterniästaren  Peter  Duben  i  Stockholm 
sammanträffa  en  lördagseftermiddag  i  februari  1659  en  del 
inbjudna  personer.  När  samkvämet  pågått  en  stund,  infinner 
sig  helt  oförmodat  ryttmästaren  Påfvenhielm  utan  att  vara 
bjuden.  Värden  hälsar  honom  emellertid  välkommen,  och 
alla  mottaga  honom  vänligt. 

Men  när  man  hållit  på  att  pokulera  en  stund,  råkar  den 
objudne  gästen  i  gräl  med  värden  och  utfar  i  skymford  över 
en  frånvarande  person,  guvernören  över  Trondhjems  län, 
vilket  på  den  tiden  innehades  av  svenskarne.  När  han  icke 
vill  sluta,  ingriper  chefen  för  det  Trondhjemska  regementet, 
överste  Planting-Gyllenbåga,  och  förehåller  honom  i  hov- 
samma ordalag  det  opassande  i  hans  beteende.  Men  rytt- 
mästaren förklarar  under  hotfulla  åtbörder,  att  i  ett  glatt  lag 
duger  det  inte  för  översten  att  försöka  kommendera  och  till- 
rättavisa honom  —  det  var  endast  i  fält,  som  han  hade  rätt 
till  det. 

Ju  längre  det  lider  på  aftonen,  ju  oförskämdare  blir  Påf- 
venhielm. '  Till  sist  måste  Planting  be  honom  gå  hem  och 
lägga  sig.  Men  då  blir  han  etter  värre  och  ropar,  att  han  »ger 
översten  och  hela  hopen  så  många  tusen  djävlar,  som  finnas 
till». 

Till  slut  går  han  emellertid  sin  väg.  Men  när  Planting  och 
två  andra  officerare  komma  ut  på  gården,  få  de  höra  Påfven- 
hielms  röst  igen.  Han  står  där  och  skäller  och  svär.  Då  drar 
översten  sin  värja  och  ger  honom  med  flätan  »kommandovis 
över  huvudet  ett  streck»  och  befaller  honom  att  ögonblick- 
ligen gå  hem.  Men  ryttmästaren  svarar  med  att  draga  sin 
egen  värja  och  gå  mot  översten.  Klingorna  korsas,  och  Påf- 
venhielm får  sig  »en  rispa  i  buken».  Det  är  nog,  för  att  han 
skall  taga  till  reträtten.  Under  fortsatt  utstötande  av  smä- 
deord och  hotelser  avlägsnar  han  sig  och  tar  sin  tillflykt  till 
en  annan  ryttmästares  bostad,  där  han  fortsätter  att  äta  och 


24      SVENSKT    FOLKKYNNE    UNDER    STORMAKTSTIDENS    DAGAR. 

dricka  utan  att,  som  det  synes,  minnas,  att  han  var  sårad. 
Emellertid  blir  han  genom  värdens  och  Plantings  försorg  för- 
bunden, dock  efter  att  ha  spjärnat  emot  i  det  längsta. 

Två  dagar  därefter,  när  han  sovit  ruset  av  sig,  hälsade  han 
på  hos  en  annan  bekant,  där  han  började  dricka  igen  och  äta 
»kall  och  otjänlig  föda».  Detta  vårdslösa  sätt  att  handskas 
med  en  rispad  buk  renderade  innehavaren  en  inflammation, 
som  gjorde  slut  på  hans  oroliga  tillvaro.  Rispan  kostade 
överste  Planting  blott  400  daler  kopparmynt  i  böter,  ett 
straff,  vars  lindriga  art  motiverades  med  att  »den  döde  var 
en  orolig  människa». 

,  ♦ 

Mycket  besvär  hade  överheten  att  få  bukt  med  »de  åtskil- 
lige  och  olillbörlige  excesser  och  bedrifter»,  som  både  sent 
och  bittida  förövades  i  Stockholm  och  dess  förstäder  »vid 
mångahanda  tillfällen,  med  skriande,  ropande,  smädande 
och  flere  oförrätter».  I  en  rad  förordningar  från  1660-  och 
1670-talen  klagades  det  över  att  »en  hop  med  oroligt  sällskap 
och  självsvåldigt  folk  sig  företaga  esomoftast  om  aftonen 
och  eljest  nattetid  ett  oskickeligit  leverne  att  öva  med  rop, 
skriande  och  skjutande  och  icke  efterlåta  folket  på  gatorna 
med  frid  gå  deras  väg  utan  dem  våldsamligitvis  överfalla 
och  besvära  med  håniske  ord,  hugg,  slag,  våld,  rov  eller  annan 
motvillighet».  En  annan  inrotad  osed  var  att  »nattetid  för- 
lusta sig  med  styckens  och  bössors  lösande  och  avskjutande, 
såväl  vid  kollationer  och  gästabud  som  ock  eljest,  antingen 
av  kättja  eller  motvillighet,  därav  mångens  ro  och  vila  för- 
spilles».  En  del  vilda  sällar  togo  sig  också  för  att  »bränna, 
sönderriva,  skövla  och  fördärva  borgerskapets  stånd  och 
bodar,  som  här  och  där  i  staden  och  förstäderne  finnas». 

De  värsta  bråkstakarna  voro  »drängar  och  eljest  annan 
lös  canaille,^  som  vid  adelige  gästabuden  och  andra  förnäm- 
lige och  solenne  samkvämer,  sedan  de  sig  med  dryck  anfyllt 
och  överlastat  hava,  gemenligen  den  oseden  hava  pläga 
sig  att  sammansamla  och  rotera,-  görandes  på  gatorna  ru- 
mor^  och  oljud».  Men  skam  till  sågandes  fanns  det  även 
ståndspersoner,   som    icke    aktade    för  rov   »att   vanära   sig 


Slödder.  —  »  Rota  ihop  sig.  —  «  Buller. 


ETT    HETLEVRAT    SLÄKTE.  25 

och  sitt  stånd  med  oljuds  och  övervålds  görande  om  natte- 
tid». 

Myndigheterna  tillsatte  särskilda  vakter  för  att  beivra 
allt  dylikt  oskick,  och  vid  hårt  straff  förbjöds  att  »med  skri- 
ande, ropande,  svärds  och  gevärs  blottande  någon  egenvillig 
excess  begå  på  gator,  gränder  och  torg».  Den  som  gjorde 
sig  skyldig  därtill,  skulle  »strax  kastas  i  fängelse  och  spisas 
med  vatten  och  bröd»  för  att  sedan  få  sin  dom  allt  efter 
skadans  eller  förargelsens  omfattning. 

Desslikes  belades  det  med  strängt  straff  att  »om  aftonen 
efter  satt  vakt  och  nattetid  något  skytt,  bössa,  musköt  eller 
pistol  lösa».  När  någon  befanns  så  »otidig»,  att  han  nattetid 
därmed  förlustade  sig,  skulle,  »vakten  en  sådan  tillsäja, 
att  han  härmed  haver  fördrag».^  Men  om  han  det  oaktat 
fortsatte  och  vakten  ej  kunde  hindra  det,  ägde  denne  att 
påföljande  morgon  anmäla  bråkmakaren  för  myndigheterna 
till  vederbörlig  avstraffning. 

Snart  visade  det  sig  nödvändigt  att  förstärka  bevakningen 
genom  att  organisera  en  ryttarvakt,  som  skulle  »flitigt  och 
noga  alla  gränder  och  gator  patrullera  och  genomrida»  samt 
förfölja  och  antasta  alla,  som  beträddes  med  överträdelse 
av    förbuden. 

Ryttarvakten  tycks  emellertid  själv  ha  gjort  för  mycket 
buller  av  sig  för  att  kunna  överraska  bråkmakare.  Därför 
befanns  det  bättre  att  använda  de  pengar  den  kostade  till 
att  underhålla  en  annan  vakt,  »som  ginge  till  fot  och  uti 
alla  gatuhörn  uppvaktade  samt  den,  som  sig  med  oljud 
eller  annan  missgärning  höra  låter,  dess  bekvämligare  över- 
rumpla och  fasttaga  kunde». 

Men  de  i  gathörnen  lurande  vakterna  lyckades  lika  litet 
som  de  till  häst  framsprängande  utrota  det  onda.  Ännu  i 
1679  års  »förbud  emot  insolentier'-^  i  Stockholm»  klagas  över 
det  »okristeliga  ropande  och  skriande  samt  andre  våldsam- 
heter, som  förövas  på  torg  och  gator  om  nattetid,  varvid 
det  ena  dråpet  och  mordet  efter  det  andra  höres  sig  tilldraga». 
Och  när  vakten  grep  in,  blev  den  »med  skymford  samt  hiigg 
och  slag  bemött».    I  anledning  därav  fick  vakten  rättighet 


^  Slutar    därmed.  —  ^  >överdåd>,    övermodigt    och    fräckt    upp- 
trädande. 


26      SVENSKT    FOLKKYNNE    UNDER    STORMAKTSTIDENS    DAGAR. 

att  försvara  sig  genom  att  »skarpt  skjuta  och  eld  giva»;  och 
den  väklsvcrkare,  som  bleve  sårad  eller  dödad,  finge  skylla 
sig  själv.  Medlet  tycks  ha  varit  effektivt,  ty  några  ytter- 
ligare förordningar  mot  oskicket  behövde  regeringen  ej  ut- 
färda. 


Men  låt  oss  se,  hur  det  var  på  andra  håll  än  i  Stockholml 
Örebro  rådstuvuarkiv  t.  ex.  har  också  sina  bidrag  att  ge. 
Det  lämnar  oss  bl.  a.  följande  kulturhistoriska  provbit  från 
1630.  Borgmästaren  i  Örebro  Kristofer  Böös  förfriskar  sig 
på  kvällen  den  8  december  på  »rådstukammaren»  tillsammans 
med  slottsfogden,  några  rådmän,  en  holländsk  skeppare,  som 
sålt  en  skuta  till  städerna  Örebro  och  Arboga,  samt  »fyra 
välaktade  män  från  Arboga  stad»  med  »någre  kannor  lybeskt 
öl,  de  främmande  till  en  ringa  traktation».  Vid  åttatiden 
bryta  holländaren  och  Arbogaborna  laget,  men  borgmästaren 
och  några  andra  stanna  kvar  till  långt  in  på  natten  och  »dric- 
ka någre  kannor  öl»  ytterligare.  Därvid  begynner  rådmannen, 
välaktade  Nils  Persson,  att  »tala  om  holländare,  vilket  spits- 
fundigt  folk  de  äro,  sågandes  och  kallandes  dem  vara  Calviner 
och  såsom  avfällingar  ifrån  Lutheri  lära.  Tillfrågades  honom, 
huru  han  kunde  det  med  god  skäl  bevisa.  Sade  han:  'Det  vet 
jag    väl'.» 

Han  stannade  emellertid  ej  vid  detta  utan  yttrade  sig  även 
om  Zwingli,  den  andre  reformatorn  för  den  reformerta  kyr- 
kan, och  påstod,  att  den  mannen  var  »intet  bättre  än  Cal- 
vinus».  När  Nils  Persson  länge  och  väl  hade  hållit  på  1 
den  tonarten,  fann  sig  borgmästaren  föranlåten  att  fråga 
honom,  »vad  Zwinglius  är  för  en  man,  medan  han  så  mycket 
rörer  om  honom.  'Han  är  tilläventyrs  bättre  man  än  1  aren', 
sade  Böösen.  Så  sade  Nils  Persson  till  Kristofer:  'I  aren  ock 
en  Zwinglius.'  Utav  detta  och  mera  Nils  Perssons  enträgna 
tal  blev  Kristofer  ivrig,  efter  han  sade  honom  vara  en  Zwingli- 
us (icke  en  gång,  utan  någre  gånger  Zwinglius);  hade  han 
velat  slagit  honom  vid  ögat,  men  han  blev  förhindrad.  Om- 
sider stack  han  Nils  Persson  med  en  kniv  ett  köttsår.» 

Några  dagar  därefter  rannsakades  bråkmakarne  av  de 
andra  borgmästarne  och  rådmännen.     Därvid  tillspordes  Nils 


ETT    HETLEVRAT    SLÄKTE.  27 

Persson,  »vad  han  mente  med  det  namnet  Zwinglius,  vilket 
ursprung  var  till  slagsmål.  Han  sade  sig  ingen  mening  hava 
därmed»  —  mer  fick  man  ej  ur  honom.  Domen  lydde  på  att 
»Böösen»  skulle  för  slagsmål  bota  24  mark  och  Nils  Persson 
för  okväde  20  mark,  »efter  han  enom  borgmästare  last  gjorde 
med  sådant  namn,  oansett  att  han  intet  ville  ut  med,  vad 
mening  han  därmed  hade». 

Till  och  med  bland  prästerskapet  kunde  man  stöta  på  väl- 
diga dryckeskämpar,  isynnerhet  bland  dem,  som  varit  ute  i 
kriget.  Med  en  sådan  sammanträffar  en  djäkne  från  Örebro 
i  en  sörmländsk  prästgård,  då  han  är  stadd  på  socken- 
vandring vid  Mikaelitid  1636.  Scenen  utspelas  en  lördags- 
kväll. Huvudpersonerna  i  det  nattliga  stycket  äro  två  med- 
lemmar av  det  andliga  ståndet.  Den  ene  är  värden  på  stället, 
den  andre  »herr  Benedictus,  en  krigspräst».  Yi  låta  djäknen 
själv  förtälja  om  sin  samvaro  med  denne  andans  man.  »Strax 
när  jag  var  där  inkommen,  drack  han  mig  till  och  gav  mig 
en  silvskål  fullan  med  öl,  vilken  jag  ingen  specialiter'  tilldrack. 
Då  sade  han:  'Drick  någon  till  in  specie'1^  och  fick  mig  sedan 
skålen,  annan  gång^  full.  När  jag  icke  så  hastigt  allt  utdricka 
kunde  utan  han  såg,  att  det  blev  något  kvar,  sade  han:  'Si 
där  ligger  Strängnässkrymteriet.'  Då  sade  han:  'Vi  viljom 
dricka  tre  på  rad,  ty  allt  trefaldigt  är  fullkomligt.' 

Efter  kvällsmaten,  sedan  dominus  pastor*  i  säng  var,  satte 
sig  knekteprästen  samt  med  två  andra  karlar  till  dricks. 
Då  drack  herr  Benedictus  mig  till;  och  då  jag  något  sakta 
svarade,  sade  han:  'Fånen  tage  mig,  om  du  vet  någon  hut; 
du  sitter  som  du  hade  en  stör  i  dig,  du  högfärdige  bängell 
Du  skulle  bocka  dig  och  böja  din  knä  inför  mig,  när  jag 
dricker  dig  till.  Du  haver  tre  långa  horn  i  huvudet,  och  dem 
haver  jag  släppt. '° 

När  jag  en  stund  suttit,  ville  jag  gärna  gått  i  säng.  Sade 
herr  Benedictus:  'Du  predikar  inte  i  morgon;  du  skall  sitta, 
om  än  fånen  toge  dig.'  Och  hände  sig,  att  jag  satt  och  rörde 
min  fot.  Då  sade  han:  'Sitt  och  gestikulera  med  fötterna, 
hornbaggel    Äst  du  vreder,  din  trehorning?    Stånga  mig  intel' 


^  Särskilt.  —  ^  Någon  särskild.  —  ^  För  andra  gången.  —  *  Kyrko- 
herden. —  5  Jfr  Bd  III:  287. 


28      SVENSKT    FOLKKYNNE    UNDER    STORMAKTSTIDENS    DAGAR. 

Sedan  satt  jag  tyslcr.  Sade  han:  'Du  tänker  något  om  mig; 
hade  jag  en  kniv,  fånen  tage  mig,  skulle  jag  icke  rista  utur 
dig  tankarna  dina.'  Sedan  måste  jag  med  trug  gå  ut  ifrån 
dem.  Sedan  satt  han  och  drack  inemot  dager.  Och  när  tide- 
gärds* var,  gick  han  på  predikstolen  och  predikade. 

När  jag  den  3  oktober  (dagen  därpå),  vandrade  vidare, 
satt  han  i  en  gård  med  pastorn  och  drack.  Då  sade  han: 
'Sitt  hos  mig;  då  kommer  fuller  fånen  till  knekteprästen.' 
Och  när  jag  satte  mig,  sade  han:  'Jo  du  far  omkring  och  tager 
fårbogar  och  förcr  fånen  i  våld.'  Då  sade  husvärden:  'Dric- 
ker, sockendjäkne!'  Svarade  herr  Benedictus:  'Jo,  han  haver 
full  hals  till  att  taga  i,  besynnerliga  efter  han  är  så  hornuter. 
Fånen  tage  mig,  tör  jag  icke  deponera^  honom  rätt  nu.'  Sade 
jag:  'I  ärcn  intet  salt  till  att  deponera  någon.'  —  'Jo',  sade 
han,  'jag  tröste  väl  både  deponera  dig  och  examinera  dig.' 
—  'Det  kommer  intet  Eder  till',  sade  jag.  Så  sade  han:  'Vet 
du  inte  skäms  att  svara  mig  så,  din  trehorning!'» 

Slutet  blev,  att  knekteprästen  skulle  komma  i  »prubbon»^ 
vid  gymnasium  samt  suspenderas  till  en  tid.  Från  fängelset 
blev  honom  dock  tillstått  att  lösa  sig  med  fyra  daler  kop- 
parpenningar. 

Vad  kyrkoherden  på  platsen  beträffar,  blev  han  inför  kon- 
sistorium förehållen  sitt  oskickliga  leverne.  Betecknande  för 
tidsandan  är  det  svar  han  då  gav:  att  han  emellanåt  »måste 
slå  sig  till  dricks»,  förklarar  han  bero  på  »att  månge  och  åt- 
skillige   gäster   lände  till». 


Litet  varstädes  gick  det  för  övrigt  stormigt  till,  när  öl  eller 
vin  satte  sinnena  i  svallning.  Det  fanns  allt  för  mycket 
av  sådant  folk,  som  under  rusets  inflytande  »plägade  draga 
mordiska  värjor  samt  överfalla  ärligt  folk  med  slemma  ord 
och  åthävor,  i  hus,  på  vägar  och  vägamöten».  Och  det 
var  inte  utan,  att  en  riktigt  duktig  karl  också  ansågs  böra 
vara  en  väldig  slagskämpe.  Betecknande  är,  vad  Ekeblad 
i  sina  brev  berättar  om  den  framstående  hovpredikanten 
Pontin,  »Mäster  Måns»,  som  fann  nödigt  att  predika  mot 
»den  domen  världsens  barn  fälla  över  dem,  som  äro  slags- 


>  Gudstjänsttid.  —  "  Se  Bd  III:  287.  —  »  Proban:  prästfängelset. 


ETT    HETLEVRAT    SLÄKTE.  29 

balgar  och  som  ha  slagit  ihjäl  någon  för  hand.  'Det  är 
en  bra  karl',  säja  de;  'det  skall  bli  min  vän,  det  skall  bil 
min  bror  etc.'» 

Av  ålder  ansågos  festliga  tillställningar  vara  särskilt 
ägnade  för  handgripliga  uppgörelser  av  vissa  mellan- 
havanden.  Isynnerhet  hade  man  goda  tillfällen  därtill  på 
bröllop,  vilka  enligt  gammal  god  sedvänja  borde  stå  1 
dagarna  tre,  om  ej  mer.  Det  var  ej  sällan,  som  man 
av  sin  vederdeloman  kunde  få  höra,  att  han  skulle  »slå 
dartar»*  i  dem,  som  voro  honom  misshagliga,  »när  han  finge 
dem  i  en  bröllopsstuga».  Ett  riktigt  bra  gästabud  borde  sluta 
med  slagsmål  —  annars  var  det  som  lite  tomt,  när  man  skil- 
des åt.  »Man  samlas,  man  äter,  man  dricker,  man  slåss»  — 
det  var  det  övliga  programmet.  Och  det  gäller  ju  på  sina 
ställen  än  i  dag.  1  en  mera  avsides  belägen  trakt  av  Värmland 
fanns  det  för  icke  många  år  sedan  en  gammal  gumma,  en  he- 
ders- och  kärnkvinna  för  resten,  som  en  gång,  när  gästerna 
bröto  upp  från  ett  gästabud,  som  hon  varit  med  om,  satte  sig 
att  storgråta,  icke  därför  att  man  skulle  skiljas,  men  därför 
att  man  skulle  skiljas  så,  utan  att  knivarna  varit  i  gång. 
Hon  skämdes,  den  gamla,  över  ett  förvekligat  släkte.  Att 
behöva  uppleva   ett   sådant   struntkalasi 

Även  det  täcka  könet  kunde  ställa  till  livliga  uppträden, 
särskilt  när  fåfängan  tog  överhand  med  de  svaga  kärilen. 
Då  kunde  sådana  förtjusande  scener  utspelas  som  följande  i 
Kalmar  slottskyrka.  Under  pågående  gudstjänst  inträder 
slottskassörens  hustru  och  får  syn  på  landskamrerarens  fru 
i  en  av  kyrkbänkarna.  Då  vill  hon  också  stiga  in  där,  i  be- 
räkning att  den  andra  skall  stå  upp  och  åt  henne  lämna 
platsen  vid  bänkdörren,  vilken  anses  vara  den  förnämli- 
gaste. Men  fru  landskamrerskan  gör  icke  min  av  att  lämna 
sin  plats.  Slottskassörskan  ger  henne  då  en  tydligare  på- 
stötning med  orden:  »Mak  åt  dig,  god  kvinna!»  Men  det 
skulle  hon  inte  ha  sagt,  ty  vid  det  övermodiga  tonfallet 
råkar  fru  landskamrerskans  blod  i  svallning  och  hon  griper 
fru  slottskassörskan  om  halsen  för  att  på  det  sättet  få  henne 
till  en  plats  längre  in  i  bänken.  Blossande  röd  utbrister 
föremålet  för  hennes  omfamning  med  hög  röst:   »Du   Små- 

1  Dolkar. 


30   SVENSKT  FOLKKYNNE  UNDER  STORMAKTSTIDENS  DAGAR. 

landstäppa,  är  jag  icke  så  god  som  du?  Jag  skall  inte  sitta 
nerom  dig.»  Varpa  den  andra  bedyrar:  »Jag  går  intet  nerom 
dig  såsom  din  piga.  Jag  går,  ta  mig  tusande  djävlar,  intet 
nerom  dig,  sakramentskade  slyna!»  Kassörskan  är  emellertid 
inte  vackrare  i  mun,  ty  hennes  genmäle  lyder:  »Den  stund 
jag  går  nerom  dig,  tage  mig  tusande  djävlar,  konal» 

Nu  övergå  damerna  till  att  sparkas  och  riva  varandra  i 
håret.  Kassörskan  tycks  emellertid  ha  varit  den  starkare 
av  de  två,  ty  hon  lyckades  slutligen  kasta  in  kamrerskan  i 
bänken.  IVIen  hennes  triumf  på  den  efterfikade  ytterplatsen 
blir  icke  länge  ostörd.  Hennes  vederdelokvinna  går  ut  ur 
bänken  och  sätter  sig  i  den  framför  varande,  där  hon  ide- 
ligen vänder  sig  om  och  gör  fula  miner  åt  kassörskan.  För 
omväxlings  skull  inlåter  hon  sig  i  samspråk  med  sin  granne, 
proviantmästerskan,  och  anmärker  högt:  »Jag  är  i  dag  bi- 
ten av  en  hund!»  I  anledning  varav  kassörskan  utlåter  sig: 
»Var  du  hund  själv  och  ingen  annan!    Bite  dig  fånen!» 

Det  blir  för  starkt  för  fru  kamrerskan.  Med  utropet 
»Bite  fånen  dig!»  rusar  hon  upp  och  kastar  sig  över  fien- 
den, och  en  ny  batalj  med  sparkar  och  hårdragning  vidtager. 

Under  allt  detta  pågick  predikan.  När  mässan  sjöngs, 
blossade  striden  åter  upp  med  sådan  våldsamhet,  att  för- 
samlingen tystnade  i  sin  sång  och  prästen  ensam  fick  fortsätta. 

Slutet  blev,  att  bägge  argbiggorna  fingo  plikta  för  kyrko- 
fridsbrott.   Sedan  detta  skett,  förliktes  de  inför  konsistorium. 


En  liknande  scen  utspelades  i  Jönköpings  kyrka  juldagen 
1651.  De  uppträdande  voro  två  juristfruar,  den  ena  gift 
med  en  vice  fiskal  i  hovrätten,  den  andra  med  en  advokat 
i  staden.  Det  var  fiskalens  hustru,  som  försökte  tränga  sig 
framför  den  andra  och  erövra  en  förnämare  bänkplats.  .  Men 
föremålet  för  hennes  högfärdsutbrott  lät  inte  förbluffa  sig 
utan  »tog  fiskalskan  i  kasjackan  och  sköt  henne  neder  om  sig». 
För  Säkerhets  skull  tog  hon  sedan  betäckning  mot  sin 
motståndare  genom  att  fatta  en  annan  advokatfru  i  kläderna 
och  »draga  henne  framom  fiskalens  hustru».  Sedan  satt  hon 
och  »gjorde   därav  glytt  och  åtlöje». 

Det  var  mer  än  vad  den  besegrades  partens  man,  herr  fi- 
skalen, kunde  smälta.     I  en  amper  skrivelse  till  advokaten 


ETT    HETLEVRAT    SLÄKTE.  31 

utgjuter  han  sin  galla  över  hans  »argefulla  hustru»,  som  ställt 
till  »denna  grova  skandal»  genom  sitt  »oförnuftiga  och  be- 
stialiska förhällande».  Vad  som  var  värre  än  allt  hennes 
»ryckande  och  stötande  samt  kläderev»  var  hennes  »skam- 
lösa löje  och  grinande  utan  återvändo  alle  predikodagar». 
Ja  hon  hade  till  och  med  skymfat  sin  vederpart  på  öppen  gata 
med  »många  åtskilliga  öknamn  och  allehanda  kläckenamn». 
Men  brevets  författare  skulle  nog  veta  att  med  lagens  arm 
kväsa  »hennes  skamlösa  och  skopioniska  mod».  Det  bästa 
hennes  man  nu  kunde  göra  vore  att  tillhålla  hustrun  att  upp- 
höra »med  sådan  otuktig  och  skamhaftig  mun». 

Även  i  detta  fall  blevo  bägge  argbiggorna  dömda  till  böter 
för  sitt  förargelseväckande  uppförande  i  Guds  hus. 


I  en  så  orolig  tid  som  1600-talets  hade  naturligtvis  rätt- 
visans tjänare  ett  styvt  arbete.  Så  utvisa  t.  ex.  riksrådets 
protokoll  för  år  1636,  att  på  en  dag  fälldes  dödsdomar  över 
ej  mindre  än  13  personer,  och  en  annan  dag  avgjordes  9 
mål  rörande  mord,  vilka  insänts  från  Svea  hovrätt.  Eke- 
blads  brev  bestyrka  också  de  intryck,  man  får  av  rådsproto- 
kollen. Den  9  mars  1653  skriver  han  t.  ex.:  Eljest  är  här  intet 
nytt,  utan  att  här  hänges  hiskeligt  mycket  folk  upp.  I  dag 
blev  en  präst  med  en  annan  hängd,  så  att  det  väl  synes  sant 
vara  som  säjes,  att  kriget  gör  tjuvarna  och  freden  leder  dem 
till  galgen.  Jag  menar  här  hänga  nu  10  stycken  på  rad. 
En  annan  gång  berättar  han,  att  »Södermalms  galge  är  nu  så 
full  hängd,  att  näppeligen  mer  där  hängas  kan,  förr  än  några 
avfalla.  Gud  bevare  oss!»  I  ett  brev  av  den  6  maj  1663  heter 
det:  »Eljest  blev  här  en  syndare  levandes  rådebråkt  och  lagd 
på  stegel.  Han  hade  mördat  ellova  personer  hemligen  i  sitt 
hus  och  däromkring.  Här  höras  gruveliga  saker,  och  sker 
likväl  dageligen  exekutioner.  Ändå  hjälper  det  intet,  utan 
sker  allt  mer  och  mer.» 

Ogier  har  i  sin  dagbok  en  hemsk  skildring  av  en  avrätt- 
ningsscen i  Stockholm.  Han  berättar  därom:  »En  ohygglig 
nyfikenhet  drev  mig  att  följa  efter  tre  olyckliga,  som  fördes 
till  avrättning  utanför  staden.  En  av  dem  var  en  kvinna, 
som  hade  avlivat  sitt  barn.    Då  vi  kommo  till  avrättsplatsen, 


32       SVENSKT    FOLKKYNKE    UNDER    STORMAKTSTIDENS    DAGAR. 

där  hon  skulle  halshuggas,  slöto  drabanterna  krets  omkring 
de  olyckliga  och  hindrade  med  utsträckta  lansar  folkel  från 
att  tränga  på.  Var  och  en  av  de  livdömda  hade  sin  själasör- 
jare med,  som  med  låg  röst  läste  och  sjöng  böner  med  dem. 
Därefter  fick  den  olyckliga  kvinnan  befallning  att  falla  på 
knä  och  lägga  huvudet  på  slupslocken,  där  det  föll  för  ett 
yxhugg  av  skarprättaren.  Liket  lades  strax  oavklätt  på  bår  — 
det  anses  nämligen  orätt  att  den  avrättades  kläder  vidröras 
av  någon.  Sedan  släpades  de  två  livdömda  männen  brutalt 
bort  till  galgen,  som  var  rest  på  ett  högt  berg,  synligt  för  hela 
staden. 

Detta  försiggick  under  stor  tillströmning  av  folk  och 
utan  alt  en  enda  uttryckte  något  medlidande,  vilket  är  bevis 
på  delta  folks  egendomliga  hårdhet.  Tvärlom  berättade 
våra  tjänare,  som  på  nära  håll  iakttogo  det  sorgliga  skåde- 
spelet, alt  då  en  av  dem  som  skulle  hängas  stretade  emot  och 
icke  godvilligt  lät  binda  sig,  brusto  de  kringstående  gång  på 
gång  i  skratt,  som  om  det  vore  en  lustig  fars  de  åsågo.» 

I  detta  sammanhang  må  anföras  berättelsen  om  den  i  sitt 
värv  grånade  tjuven,  som  i  Stockholm  blev  inför  rätta  till- 
frågad, huruvida  han  ville  undergå  det  honom  ådömda  straf- 
fet att  bli  hängd  eller  förskonas  till  livet  mot  att  bli  mäster- 
man i  Uppsala.  Han  valde  det  senare  och  blev  strax  »hävder 
för  stupan»,'  där  han  »märktes»  genom  båda  öronens  av- 
skärande. Så  omdanad  sändes  han  till  Uppsala  för  att  utöva 
sitt  »ämbete».    Detta  skedde  anno  1608. 

I  Växjö  rådhusrätts  protokoll  för  påföljande  år  förmäles 
i  anledning  av  ett  nyligen  inlräffat  »tumult  och  klämmer» 
bland  borgerskapet,  alt  om  någon  framdeles  ställde  till 
sådan  osämja,  skulle  han  straffas  med  att  »bliva  skarprättare 
i  staden  eller  lösa  sig  därifrån  med  4  goda  oxar». 

Del  förljudes  emellertid  ingenting  om  att  staden  fick  sitt 
behov  av  bödlar  fyllt  på  delta  sätt.  I  alla  händelser  blev 
halvtannat  år  senare  en  förefintlig  brist  på  området  fylld 
genom  att  en  dödsdömd  brottsling  fick  välja,  »antingen  han 
ville  bliva  skarprättare  i  staden  eller  mista  livet».  Veder- 
börande kunde  draga  en  lättnadens  suck,  då  mannen  i  fråga 
bestämde   sig   för  att  »heller  vedertaga  skarprättareämbetet; 

*  Skampålen. 


ETT    HETLEVRAT    SLÄKTE.  33 

ocli»,  heier  det  vidare  i  rådhusrällcns  protokoll,  »blev  hon 
samma  dag  därtill  märkter». 

År  1630  finner  man,  att  en  tjuv  därsammastädes,  som  var 
barnfödd  i  Barkeryds  socken,  »tillbjuder  sig  vilja  bliva  skarp- 
rättare,  synes  ock  därtill  vara  modig  nock,  såsom  på  lemmarne 
färdig». 

I  mitten  av  1600-talet  fick  Växjö  till  bödel  en  man,  som 
av  Svea  hovrätt  dömts  »till  galge  och  gren.  Men  efter  han 
vedertog  skarprättareämbetet,  blev  han  benådad  till  livet.» 
Vad  en  sådan  karl  kunde  ta  sig  till  i  skydd  av  sitt  »ämbete», 
därom  ha  stadens  rådstuprotokoll  en  hel  del  att  förmäla.  En 
pojke  hade  han  rånat  på  14  daler  kopparmynt,  som  han  se- 
dan söp  upp.  Tre  gånger  hade  han  gjort  sig  saker  till  häst- 
stöld, och  även  på  annat  sätt  hade  han  visat  sig  långfingrad. 
Han  var  också  en  illa  känd  tjuvskytt,  den  där  »alltid  vankar 
i  skog  ocla  mark  med  bössa».  Den  anklagade  erkände,  att  han 
olovandes  skjutit  hare  och  fågel,  men  nekade  till  en  anklagelse 
för  att  ha  skjutit  rådjur —  det  anfördes  nämligen  mot  honom, 
att  han  givit  bort  »ett  rådjuralår».  Bödeln  bedyrade,  att  något 
»rådjuralår»  var  det  visst  inte  utan  »en  halv  hare». 

Bland  andra  klagomål,  som  framfördes  mot  bemälte  bödel, 
var  också,  att  han  icke  ville  låta  nöja  sig  med  fastställd  taxa 
för  avrättningar  av  missdådare  utan  trugat  länsmannen  till  att 
punga  ut  med  »20  daler  gott  mynt»,  något  som  den  anklagade 
icke  kunde  neka  till. 

En  gång  hade  samme  man,  »över  sig  drucken,  kommit  till 
Konga  härads  rättareplats  och  skulle  en  upphänga»  men  »hade 
inget  rep  utan  sprang  till  hästarna,  som  vid  platsen  stodo 
bundna,  och  ryckte  grimmorna  av  och  tog  att  upphänga  med.» 

Det  klagades  ock,  »att  när  skarprättaren  någon  missdådare 
skulle  nedgräva,  som  är  avrättad,  gör  han  det  så  illa,  att  han 
näppeligen  överskyler  kroppen  med  mull  eller  jord,  utan 
kreatur  däröver  mycket  rama  och  hundar  och  svin  dem  upp- 
äta. Klagas  ock,  att  bemälte  skarprättare  alltid  är  slem 
och  brukar  led  mun  på  folk  och  under  tiden  spotskeliga 
svarar  magistraten.» 

Hans  mått  var  också  rågat,  och  rådsturätten  kunde  ej  annat 
än  i  enlighet  med  tjuvabalken  döma  honom  »till  galga  och 
gren»  igen.  Det  var  anno  1642.  Mannen  måtte  emellertid, 
trots  allt,  ha  blivit  benådad  —  förmodligen  för  att  hans  plats 

3—222826.     Grimberg,  Svenska  folkrts  underbara  öden.    IV. 


34   SVENSKT  FOLKKYNNE  UNDER  STORMAKTSTIDENS  DAGAR. 

ej  skulle  bli  vakant  — ;  annars  skulle  han  inte  två  år  senare 
ha  kunnat  bli  för  tredje  gången  dömd  till  hängning.  Anled- 
ningen var  denna  gång,  att  »en  löparefänta,  Karin  benämnd, 
om  sine  12  år»,  stulit  pengar  från  en  gymnasist  och  ett  huvud- 
kläde från  en  kvinna  på  uppmaning  av  skarprättarens  hustru, 
som  »bedit  henne  stjäla,  vad  bon  överkom,  och  låta  henne  få». 
De  stulna  pengarna  hade  flickan  lämnat  åt  bödelns  hustru, 
som  därför  givit  henne  »en  gammal  ulsleten  särk,  ett  snörliv 
gammalt,  såsom  ock  ett  par  elaka  skor».  Tjuvgodset  hade 
skarprättarens  hustru  gömt,  och  även  fäntan  själv  hade  hon 
hållit  dold,  dels  på  ugnen,  dels  i  höet  i  ladan. 

Enligt  rådsturättens  dom  skulle  det  värda  skarprättar- 
paret  följas  åt  även  i  döden.  Hustruns  straff  löd  nämligen  på 
att  hon  skulle  »kvick^  i  jord  gravas».  Förmodligen  blev  dock 
domen  mildrad,  ty  det  är  sannolikt  samme  skarprättare, 
om  vilken  det  följande  år  finnes  antecknat:  »Samma  dag  slet 
skarprättaren  ris  efter  den  höglovlige  Kungl.  hovrättens 
resolution.» 

Den  konung,  som  inlagt  de  största  förtjänsterna  om  att 
höja  »skarprättarämbetets»  sociala  ställning,  är  Karl  XII. 
Bödelsgörat  var  förut  till  den  grad  illa  ansett,  att  även 
skarprättarens  barn  och  tjänstefolk  betraktades  »som  oär- 
lige och  sådane,  vilka  inte  böra  tillåtas  att  pläga  umgänge 
med  annat,  ärhgit  folk». 

Enligt  en  gammal,  allmänt  utbredd  sedvana  blev  »bövels- 
barnet»  icke  döpt  tillsammans  med  »ärlige  personers  barn», 
före  predikan,  utan  först  efter  densamma.  Ett  annat  belysande 
drag  till  frågan  om  bödelsbarnens  sociala  ställning  är  följande 
episod  från  »mäster  Abrahams  räfst»  1596.^  En  piga  på  Öland 
ville  bryta  sin  trolovning  med  en  man,  som  lägrat  henne, 
bara  därför  att  hon  »förnummit,  att  han  är  en  mästermans 
son,  som  haver  varit  skarprättare  uti  Växjö».  Dock  ansågo 
vederbörande  myndigheter  ej   detta  vara  giltig  anledning. 

Bödelns  barn  hade  naturligtvis  ej  heller  någon  möjlighet  att 
försörja  sig  med  annat  arbete  än  halshuggning.  Och  som  det, 
trots  den  rikliga  tillgången  på  grova  missdådare,  ej  kunde  bli 
tillräckligt  med  arbetsförtjänst  åt  alla  dessa  människor,  fann 


1  Levande.  —  *  Se  bd  II:  431. 


ETT    HETLEVRAT    SLÄKTE.  35 

Kungl,  Majit  nödigt  vidtaga  åtgärder  för  att  bereda  dem  an- 
dra möjligheter  till  bröd  än  andras  död.  Till  den  ändan  av- 
lät konungen  år  1699  till  alla  landshövdingar  en  skrivelse  av 
innehåll,  »att  ingen  skarprättare  skall  i  anseende  till  sitt  äm- 
•bete  hållas  för  oärlig».  Ty  han  vore  ju  satt  att  verkställa 
Kungl.  Maj:t  och  domstolarnas  beslut.  Således  skulle  »skarp- 
rättaren  med  dess  hustru,  barn  och  tjänstefolk  lämnas  fritt 
att  hava  umgänge  med  annat,  ärligit  folk»,  och  när  bödelns 
barn  och  tjänstefolk  »åstundade  på  annat  sätt  att  söka  sig 
födan»,  borde  de  »hos  annat  folk  bliva  i  tjänst  antagne». 
Till  ytterligare  höjande  av  skarprättarkårens  anseende  skul- 
le landshövdingarne  tillse,  att  därtill  antoges  »ärlige  och 
oberyktade  personer,  de  där  i  anseende  till  deras  ostraffelige 
förhållande  med  skäl  kunna  lidas  ibland  ärligit  folk». 

År  1700  befanns  också  nödvändigt  att  utfärda  en  kunglig 
förordning  mot  »den  fåkunniga  inbillning,  som  somlige  av 
det  gemena  folket  hava,  att  enär  skarprättaren  felar  i  sin 
plikt  och  sin  tjänst  icke  rätteligen  fullgör,  skall  dem  stå 
fritt  honom  saklöst  att  stena  eller  eljest  illa  hantera».  Tid 
efter  annan  hade  det  hänt,  att  när  »en  skarprättare  vid  den 
honom  anbefallde  exekutionen  över  dödsfångar  ej  förrättat 
sin  tjänst  med  eii  hugg  eller  eljest  med  den  färdighet,  som 
tillhör»,  hade  »en  hop  obetänkt  och  överdådigt  folk»  tagit 
sig  före  att  sålunda  överfalla  honom;  och  vid  det  tumult, 
som  därvid  uppstått,  hade  »dråp  och  dödsslag»  inträffat.  Nu 
förbjöds  vid  livsstraff  att  »kasta  sten  eller  annat  på  skarp- 
rättaren eller  eljest  bära  händer  på  honom  för  dess  tjänsts 
förrättandes  skull»,  ty  tjänstefel  skulle  avdömas  och  straffas 
av  domstol  men  icke  av  gemene  man. 

Att  fuska  i  bödelns  yrke  var  farligt.  Kyrkoherden  mäster 
Samuel  Hammarinus  i  Klara  församling  i  Stockholm  blev 
avsatt  anno  1663,  därför  att  han  med  egen  hand  tagit  ned 
en  piga,  som  hängt  sig.  Sådant  ansågs  nämligen  vara  ett 
bödelsgöra,  förnedrande  för  prästämbetet. 

Regeringens  försök  att  borttaga  den  vanfrej d,  som  i 
allmänhetens  ögon  lådde  vid  skarprättarens  yrke,  hade  ännu 
vid  mitten  av  1700-talet  icke  lett  till  något  nämnvärt  resultat. 
I  en  kunglig  förordning  från  år  1743  förmäles,  hurusom  en  del 
soldater  givit  sig  till  bödelsdrängar  för  att  slippa  ifrån  krigs- 
tjänsten, »eftersom  de  veta,  att  de  andre  soldaterne  sedan 


36       SVENSKT    FOLKKYNNE    UNDER    STOmiAKTSTIDENS    DAGAR. 

ej  vilja  med  dem  göra  någon  tjänst  eller  dem  ibland  sig  lida». 
För  att  råda  bot  på  nämnda  »skadeliga  och  lastbara  medel 
att  tvinga  sig  utur  krigstjänsten»  stadgade  Kungl.  Maj:t  nu, 
att  den,  som  tog  tjänst  hos  någon  skarprättarc  eller  hans 
drängar  i  avsikt  att  därigenom  undgå  krigstjänsten,  skulle 
»för  en  så  straffbar  illvilja  och  arghet  först  avstraffas  med 
15  par  spö  ock  sedan  till  arbete  vid  någon  fästning  på  be- 
haglig  tid   försändas». 

Av  skarprättar taxor,  utfärdade  vid  olika  tillfällen,  ser  man, 
att  bödelsgörat  var  ett  ganska  mångsidigt  arbete.  I-^öljande 
taxa  från  år  1736  torde  tala  för  sig  själv. 

l-.o.     För  halshuggande  med  svärd  eller  yxa Dal.  5:  — 

2:0.     Särskilt  för  handens  avhuggande >      2:  — 

3:0.  Rådbråkande  och  halshuggande  samt  parterande  och 

stcglande  på  2:ne  eller  flere  pålar,  tillsammans  .    .  »15:  — 

4:0.  Halshuggande    och  stcglande  på   en  eller  flere  pålar  >    10:  — 

5:o.  Halshuggande  och  missdådares  brännande  å  båle  .    .  »10:  — 

6:0.  Oskäliga  kreaturs  dödan-  och  uppbrännande,  ett  clUr 

flere »      .'5:  — 

7:0.     Upphängande  i  galge >      8:  — 

8:0.     Självspillings  utfarande  och  nedgrävande >      3:  — 

9:o.     Kåk-  och  hudstrykande »      3:  — 

10:o.     Fördrivande  utur  stad  eller  härad »      2:  — 

11:0.  Paskvillers  eller  smädeskrifters  uppbrännande     ...  »      2:  — 

12:0.     Knipande  med  tång  var  gång >      2:  — 

13;o.     lirännande  i  pannan  eller  å  rygg »      2:  — 

14:o.     Tungans   avskärande >      5:  — 

15:0.     Öronens  avskärande >      2:  — 

Enligt  ett  kungligt  brev  av  år  1798  var  bödeln  även  skyl- 
dig att  begrava  »de  grovaste  missgärningsmän,  nämligen 
Guds  och  hans  heliga  ords  försmädare,  tidelagare,  mördare, 
grova  bolare,  kyrko tjuvar  och  andra  slike>,  som  doge  i  fän- 
gelset. De  skulle  av  honom  »i  galgbackan  eller  moras  neder- 
gravas».  »Men»,  hette  det  vidare,  »de  som  begått  dråp,  annat 
tjuveri,  rymt  undan  regemente  eller  för  varjehanda  annan 
mindre  livssak  sitta  fängslige  och  dö  i  kronones  häkte,  deras 
kroppar  skola  av  ärligt  folk  hanteras  och  i  kyrkogården  uti 
stillhet  och  utan  de  vanlige  cermonier  begravas.» 

En  sedvana,  mot  vilken  regeringen  måsle  gripa  in,  var 
den,    att    dödsdömda    fångar    blevo    »med    mycket    vin    eller 


ETT    HKTLEVr.AT    SLÄKTE.  37 

andre  slarkc  drycker  förplägade  och  så  försoffadc,  alt  de  sig 
intet  kunde  till  döden  bereda,  mindre  någon  omsorg  om  sin 
själs  salighet' vid  dödstimman  hava».  Ej  mindre  betänkligt 
var,  att  samtidigt  »skarprättarne  sig  med  dryck  så  överlas- 
tade, att  de  icke  förmådde  sine  ämbeten  rätteligen  förrätta». 

År  1696  ingav  överståthållaren  till  regeringen  ett  för- 
slag, att  kvinnor,  som  dömts  till  döden  men  blivit  från  livs- 
straff befriade,  »skulle  tvingas  att  rätta  och  bättra  sitt  okyn- 
nige  leverne  med  orenlighets  avförande  av  gatorne  under 
en  allvarsam  uppsikt  och  pådrivande  igenom  de  tillförord- 
nade personer,  så  ofta  tiden  och  nödtorften  det  helst  for- 
drar». Till  den  ändan  borde  de  »två  och  två  bliva  samman- 
låste  att  gå  var  för  sin  skottkärra  och  sådant  arbete  göra». 
Regeringen,  som  antog,  att  »ovantalte  straff  icke  ringa 
skräck  dem  vanartigom  skulle  injaga,  när  de  tillika  med 
arbetets  svårhet  någon  dagelig  nesa  och  blygd  undergå 
skulle»,  beslöt,  att  försök  härmed  borde  anställas  —  med 
vilket  resultat  är  okänt. 

I  detta  sammanhang  må  anföras  ett  par  kungliga  brev, 
belysande  för  1600-talets  fångvårdsförhållanden.  Bägge  hand- 
lingarna äro  från  år  1699.  Den  ena  är  tillkommen  i  anledning 
av  en  förfrågan  hos  Göta  hovrätt  från  tvenne  landshövdingar 
angående  några  »tjuvkonor»,  som  dömts  att  »först  hudstrykas 
och  sedan  smidas  i  halsjärn»  samt  därefter  hållas  till  straff- 
arbete i  landsorten  i  sex,  respektive  fyra  års  tid.  Ingendera 
landshövdingen  hade  nämligen  inom  sitt  län  någon  lämplig 
plats  för  sådant  straffarbete  att  tillgå.  Härpå  avlät  regeringen 
den  resolutionen,  att  i  sådant  fall  skulle  »bemälte  tjuvkonor  i 
stället  ännu  trenne  resor  utstå  lika  straff  med  risslitning,  som 
de  nu  undergått,  dock  att  emellan  var  gång  dem  gives  så 
lång  frist,  att  de  sådant  straff  utan  livsfara  må  kunna  uthärda». 

Det  andra  kungliga  brevet  är  föranlett  av  en  skrivelse 
från  hovrätten  i  Dorpat  med  anledning  av  att  »fångehusen 
uti  Livland  skola  vara  så  illa  inrättade,  att  icke  allenast  de 
fängsliga  män  och  kvinnor  komma  att  sitta  tillhopa  uti  ett 
rum  och  bedriva  med  varandra  stora  och  grova  synder  och 
förargelse  utan  ock  stundom  sig  tilldrager,  att  fångarne  för 
stank  bortdö,  jämväl  ock  sig  utbryta  och  således  slippa  deras 
behörige  och  välförtjänte  straff».    I  anledning  därav  ålades 


38   SVENSKT  FOLKKYNNE  UNDER  STORMAKTSTIDENS  DAGAR. 

nu  generalguvernören,  som  var  ingen  mindre  än  Erik  Dahlberg, 
att  skyndsammast  vidtaga  anstalter  för  att  »alle  fånge- 
husen måtte  bliva  så  lagade  och  inrättade,  att  man-  och 
kvinnfolken  kunna  sitta  åtskilda  och  missdådare  bättre  och 
säkrare  förvaras». 


Men  ej  l)lott  den  värdsliga  rättvisan  tog  i  med  hårdhand- 
skarna; tung  lade  också  kyrkan  sin  tuktande  hand  på  dem 
som  felat.  Ogier  berättar,  hurusom  han  i  Linköping  blev 
vittne  till  att  »en  tydeligen  mycket  olycklig  flicka,  som 
syndat  mot  sjätte  budet,  hade  anbragts  på  en  pall  vid  in- 
gången till  kyrkan,  synlig  för  hela  församlingen,  på  det  att 
hennes  blygsamhet  riktigt  måtte  såras  av  allas  blickar,  och 
fick  ligga  där  ä:.da  från  morgonstunden  till  middagstiden». 

När  man  läser  om  »tidens  ondska»,  får  man  dock  ej  glöm- 
ma, att  då  som  nu  det  onda  gör  mer  väsen  av  sig  än  det 
goda.  Den  ärlige,  den  redbare  och  laglydige,  honom  ta- 
lar ingen  om,  men  tjuven  och  mördaren,  de  bli  ej  bortglöm- 
da i  samtida  aktstycken.  Så  är  det  än  i  dag,  och  så  var  det 
för  två  och  för  tre  århundraden  sedan. 

Klagorop  över  tidens  ondska  höjdes  lika  kraftigt  då  som  nu. 
Man  läse  t.  ex.  den  »ärepredikan»,  som  biskop  Rothovius  i  Åbo 
höll  över  den  vid  Liitzen  fallne  konungenl  I  den  olycka,  som 
därigenom  drabbat  Sveriges  folk,  ser  predikanten  ett  straff 
för  detta  folks  syndiga  leverne.  »Här  uppfylles»,  utropar  han, 
»landet  med  hor,  boleri,  äktenskapsbrott  och  skilsmässor. 
Här  bedrives  övermåttan  mycket  tjuveri,  så  att  en  part  med 
all  makt  stjäl  så  mycket  de  kunna  komma  över.  Här  för- 
summas Guds  ord  och  de  högvördiga  sakramenten.  Mycken 
hädelse.  Guds  namns  missbruk  med  bannor  och  svordomar 
höres,  så  att  de  icke  kunna  nämna  en  mening,  med  mindre 
en  ed  måste  följa  med.  Och  när  man  talar  häremot,  så  för- 
nimmer man,  att  det  går  dem  slätt  intet  till  hjärtat.» 

Litteratur:    Samfundet  S:t  Eriks  årsbok  för  1905,  1908  och  1911; 
kr.  5:  —  för  varje  häfte. 
Arvid  Ulrich,  Livssaker  ock  dödsfångar,  bödlar  ock 
avrättningar    (Svenska    landsmål  och  svenskt  folkliv 
för  år  1909;  haft.  kr.  5:25). 


EN  UPPRYCKNINGENS  TID.  39 


En  uppryckningens  tid. 

VILL  man  för  minnet  frammana  en  trogen  bild  av  trettio- 
åriga Ivrigets  inverkan  på  folkkynnet,  får  man  ej  stanna 
vid  skuggsidorna  —  tavlan  har  också  sina  ljusa  färger. 
Tusenden  och  åter  tusenden  av  Sveriges  söner  drogo  ut  till 
främmande  land,  besjälade  av  endräktig  offervilja  för  fäder- 
neslandets väl.  I  tusental  vände  de  åter,  liksom  de  forna 
vikingarne  ej  blott  med  rövade  skatter  utan  ock  med  nya, 
friska  intryck  från  stora  världen,  med  en  nyväckt  företag- 
samhet, som  kom  Sverige  till  godo.  Kriget  var  en  hård  skola, 
men  det  gav  svenska  nationen  en  välgörande  uppryckning 
ur  dess  dåsighet  och  förde  den  i   beröring  med  andra  folk. 

Bärare  av  nya  idéer  voro  även  de  massor  av  utlänningar, 
som  nu  flyttade  in  i  vårt  land.  Först  och  främst  drog  ju  kri- 
get en  mängd  främlingar  över  i  svensk  tjänst,  och  på  Riddar- 
huset kunde  man  på  den  tiden  få  höra  tre  olika  modersmål 
talas,  nämligen  svenska,  tyska  och  holländska.  Mot  slutet 
av  Kristinas  regering  beräknades  de  svenska  adelsätter,  som 
voro  av  utländsk  härkomst,  till  drygt  en  tredjedel  av  hela 
antalet. 

Men  ej  mindre  betydande  var  tillskottet  av  utländska 
affärsmän,  ingenjörer  och  näringsidkare,  som  på  inbjudan 
av  svenska  regeringen  slogo  sig  ned  i  vårt  land  och  där  sökte 
sig  fält  för  sin  företagsamhet.  Från  Nederländerna  kommo 
ej  blott  män  sådana  som  Louis  de  Geer  och  bröderna  INIomma 
utan  också  tusentals  andra.  Från  Harz  invandrade  en  hel 
koloni  av  bergsmän  och  smeder.  Under  Kristinas  senare 
regeringsår  utfärdades  privilegier  för  en  mängd  fabriker, 
såsom  väverier,  färgerier,  garverier,  pappers-  och  glasfabriker; 
men  i  förteckningen  på  dem,  som  erhöllo  dylika  privilegier, 
förekommer  knappast  ett  enda  svenskt  namn. 

Det  var  praktiskt  lagda,  förvärvskloka  män,  dessa  hollän- 
dare och  tyskar,  och  deras  sinne  för  det  nyttiga  och  vinst- 
givande kunde  väl  behövas  såsom  inslag  i  den  svenska  folk- 
karaktären  med  dess  ekonomiska  lättsinne. 


40   SVENSKT  FOLKKYNNE  UNDER  STORMAKTSTIDENS  DAGAR. 

Så  ingöts  nylt  blod  i  den  svenska  samhällskroppen.  Ras- 
blandning anses  ju  under  vissa  förutsättningar  förbättra 
släktet,  och  antagandet  synes  vara  bestyrkt  genom  en  del 
erfarenheter  från  det  dåtida  Sverige. 


Några  utlänningars  intryck  av  stormakts- 
tidens Sverige  och  dess  folk. 

Kvalfyllda  sjöresor  till  Nordanlanden. 

PA  sin  seglats  från  Köpenhamn  i  november  16.'M  med 
Stockholm  som  bestämmelseort  fick  Ogier  genast  i 
början  pröva  på  en  svår  storm,  som  tvang  honom  att 
»offra  åt  Neptunus».  Men  sedan  resenärerna  lämnat  Kalmar, 
fingo  de  det  härligaste  väder,  och  man  fägnade  sig  åt  anblic- 
ken av  den  ryktbara  ön  Jungfrun  i  Kalmar  sund,  om  vilken 
sjömännen  förtäljde,  att  på  klippans  topp  skulle  finnas  en 
sjö  med  svart  vatten  och  svarta  fiskar,  vilka  ingen  kunde  äta 
utan  att  bli  sjuk. 

Det  vackra  vädret  varade  emellertid  icke  länge.  Mitt  i 
natten  utbröt  en  förfärlig  höststorm.  Skutan  skakade  och 
darrade,  som  om  den  varje  ögonblick  skulle  lossna  i  sina 
fogningar.  Det  ven  i  tackel  och  tåg,  och  brottsjöarna  slogo 
högt  över  däck.  »Vid  midnattstiden»,  heter  det  i  fransmannens 
dagbok,  »kom  en  fruktansvärd  by  över  oss;  en  väldig  våg 
slog  över  däcken,  och  på  ett  ögonblick  fylldes  våra  kojer  av 
vatten. 

Denna  brottsjö  skrämde  plötsligt  upp  alla;  vår  trum- 
petare skrek  gällt  och  förtvivlat,  att  vi  alla  gingo  till  botten, 
och  de  andra  jämrade  sig  och  stönade,  åkallade  Gud  och  hel- 
gonen och  klagade  över  det  olycksöde,  som  fört  dem  hit. 
Vår  präst  kom  ut  ur  sin  koj  och  begav  sig  till  ambassadören, 
som  han  gav  absolution.  Därefter  ägnade  han  sig  tåligt  åt 
oss  andra;  alla  biktade  sig,  och  vi  omfamnade  varandra  samt 
bådo  varandra  om  förlåtelse  för  möjliga  oförrätter. 


UTLÄNNINGARS  INTRYCK  AV   STORMAKTSTIDENS  SVERIGE.  41 

Det  var  emellertid  icke  blott  våra  synder,  som  kväljde  oss: 
vi  voro  förskräckligt  sjösjuka  och  kastade  så  våldsamt  upp, 
att  vi  till  sistkräktes  blod,  krälande  på  däck  som  f  yrfotingar.» 

Ogier  avgav  ett  löfte  att  vid  sin  hemkomst  låta  hålla  en 
mässa  till  den  heliga  Genovevas  ära,  men  stormen  ville  ändå 
icke  bedarra.  Då  fann  man  till  sist  rådligast  att  länsa  till- 
baka till  Kalmar  och  därifrån  fortsätta  resan  landvägen. 

Whitelockcs  dagbok  har  också  åtskilligt  att  förtälja  om 
sjömanslivets  vedermödor.  Genast  den  gode  mannen  började 
tala  med  sin  hustru  om  att  han  tänkte  fara  till  Sverige,  blev 
hon  förtvivlad  vid  tanken  på  sjöresans  faror  och  »den  fasliga 
köld,  som  vintertid  råder  i  de  nordliga  länderna».  Men  maken 
sökte  trösta  henne  med  Guds  ord  och  övertala  henne  att  tå- 
ligt underkasta  sig  Försynens  skickelse.  Whitelocke  var  själv 
en  äkta  engelsman,  som  »tackade  Gud  för  att  han  låtit  en- 
gelsmännen födas  och  leva  på  en  så  hälsosam  och  fruktbä- 
rande ö»  och  omöjligen  kunde  förstå  dem  »som  endast 
av  ostadighet  och  nyfikenhet  lämnade  ett  så  förträffligt  land 
för  att  se  främmande  orter,  där  det  ej  finnes  sådana  naturens 
förmåner   som   hemma». 

På  resan  över  Nordsjön  fingo  engelsmännen  känna  på  sådan 
storm,  att  man  ständigt  måste  arbeta  vid  pumparna.  De 
måste  leva  på  »elak  mat  och  skämt  vatten»  och  hålla  sig  inne 
i  sina  »trånga  och  kalla  kojer»,  där  de  översköljdes  av  vatten. 
Och  allt  detta  under  ständig  fruktan  att  hamna  på  sjöbottenl 
Däremot  slapp  man  att  se  »de  stora,  förskräckliga  fiskar,  sjö- 
rån och  dylikt»,  som  sades  hålla  till  i  havet  utanför  den  svenska 
kusten,  och  »som  sägas  stundom  från  däck  bortsnappa  folk». 

En  novemberafton  1653  löpte  emellertid  Whitelockes  far- 
tyg lyckligt  in  i  Göteborgs  hamn,  och  därifrån  skulle  resan 
fortsättas  till  lands. 

Några  omdömen  om  själva  folket. 

För  samtliga  de  resenärer,  vilkas  omdömen  om  våra 
förfäder  under  stormaktstiden  i  det  föregående  anförts, 
var  färden  till  Sverige  en  upptäcktsresa  till  ett  i  grund 
och  botten  barbariskt  land  utanför  kulturens  råmärken.  Man 
märker  vid  läsningen  av  Ogiers  dagbok,  hur  fransmannen 


42  SVENSKT  FOLKKYNNE  UNDER  STORMAKTSTIDENS  DAGAR. 

hela  liden  nedskriver  sina  intryck  med  tanke  på  vilken  ryslig 
förvåning  hans  skildringar  från  hyperboréernas  land  måste 
väcka  i  Paris'  eleganta  salonger.  Men  det  är  också  uppen- 
bart, att  inför  en  hel  del  av  det  nya  han  fick  se  här  uppe  i 
höga  Norden  hade  kulturmänniskan  i  honom  svårt  att  bevara 
den  överlägsna  min  hon  anlagt.  Norrköpings  slamrande  fak- 
torier, de  underbara  scenerierna  i  Falu  gruva,  det  gästvän- 
liga mottagandet  i  de  små  prästgårdarna  på  landet  —  detta 
och  mycket  annat  avtvang  honom  ofrivilUgt  skildringar,  fyll- 
da av  verklig,  omedelbar  beundran. 

Han  kunde  ej  nog  förvåna  sig  över  att  han  i  Sverige  egent- 
ligen aldrig  såg  någon  nöd  bland  folket.  Med  förtjusning 
berättar  han  om  bonddrängar  och  bondpigor,  som,  glada  och 
belåtna,  på  sina  små  pigga  hästar  höllo  jämn  takt  med  de 
resande,  hur  skarpt  än  fransmännen  travade  på.  »De  voro», 
säger  han,  »varken  illa  eller  torftigt  klädda  —  jag  erinrar 
mig  icke  i  hela  Sverige  ha  sett  en  naken  eller  trasig  människa. 
Visserligen  hava  de  rika  här  icke  överflöd  på  detta  livets 
goda,  men  så  förgås  ej  heller  de  fattiga  i  elände.  Även  de 
fattigaste  bönder  äro  icke  klädda  i  linne  och  hampa,  såsom 
vanligen  hos  oss,  utan  i  kläder  av  svart  ull  —  ty  denna  färg 
ha  de  svenska  fåren.» 

Så  finner  han  till  sin  förvåning  en  bondbefolkning,  som 
varken  är  trasigt  klädd  eller  svältfödd  som  den  franska.  »Var- 
för», säger  han,  »skall  Sverige  vara  barmhärtigare  och  lyck- 
ligare lottat  än  Frankrike?» 

Av  dalkarlarne  blev  han  riktigt  imponerad.  »De  äro», 
skriver  han,  »ståtliga  karlar,  mestadels  med  ett  krigiskt  ut- 
seende. De  underordna  sig  icke  frivilligt  andra  styresmän 
än  dem,  som  behandla  dem  rättvist.»  Han  berättar  också  en 
historia  om  hur  en  dalmas  en  gång  skulle  ha  sagt  till  Gustav 
Adolf:  »Om  min  hustru  vore  lika  präktigt  klädd  som  din, 
kung  Gustav,  så  skulle  hon  vara  lika  fager  och  täckelig  som 
din  drottning.» 

Låt  oss  nu  höra,  vilka  erfarenheter  engelsmannen  White- 
locke  gjorde  om  samma  folk!  Vi  lämnade  honom  i  Göteborg, 
där  han  blev  mottagen  av  myndigheterna  och  på  aftonen  upp- 
vaktades av  »tjugo  korgossar  med  ljus  och  lyktor»,  vilka 
sjöngo  utanför  hans  härbärge.    »Deras  sång  liknade  den  i  de 


UTLÄNNINGARS  INTRYCK  AV  STORMAKTSTIDENS  SVERIGE.  43 

svenska  kyrkorna  vanliga»,  skriver  han  och  tillägger,  att  de 
»betalades  med  8  riksdaler». 

På  morgonen  den  30  november  bröt  ambassadören  upp  för 
att  landvägen  fortsätta  färden  till  Uppsala,  där  drottning 
Kristina  då  vistades.  Trettiotvå  vackra  hästar  hade  han  fört 
med  sig  från  England.  Nu  anskaffades  ytterligare  hundra 
hästar  och  lika  många  vagnar.  Fordonen  beskrivas  som  fyr- 
hjuliga  men  så  små,  att  blott  en  större  koffert  kunde  rymmas 
på  dem.  »De  drogos»,  heter  det  i  dagboken,  »av  en  häst  eller 
också  av  två  oxar  eller  kor  och  kördes  merendels  av  kvinn- 
folk.» Whitelocke  gör  den  iakttagelsen,  att  kvinnorna  med 
lika  stor  färdighet  som  männen  köra  sin  plog  eller  sin  vagn, 
ro  sin  båt  och  utföra  allehanda  sysslor,  som  på  andra  ställen 
äro  männen  förbehållna.  »Ridhästarna  äro»,  skriver  han, 
»små  och  trava  tungt.  Det  är  mycket  ansträngande  att  rida 
på  dem,  enär  sadlarna  äro  av  trä  utan  någon  som  helst  be- 
klädnad. Dock  äro  de  så  väl  gjorda,  att  man  finner  dem 
mindre  obekväma,  än  man  skulle  förmodat.  Som  munbett 
för  hästarna  användas  merendels  gumshorn.  Ett  smalt  rep 
av  hampa  tjänar  som  betsel,  och  i  stället  för  stigbyglar  bru- 
kas vidjor.» 

Vägen  var  »stenig  och  elak  med  förskräckligt  branta  backar 
på  somliga  ställen».  Förplägnaden  fann  engelsmannen  skral. 
Ett  par  gånger  undfägnades  man,  påstår  han,  med  självdöd 
ko.  Bland  sevärdheterna  omnämnas  särskilt  Skara  domkyrka 
och  skola,  vilken  beskrives  såsom  »ett  stort  rum  med  3  ä  400 
skolgossar,  av  vilka  en  del  voro  helt  unga,  andra  åter  vuxna 
män  med  stort  skägg.  Vid  förseelser  voro  de  dock  underkas- 
tade samma  straff  som  ynglingarne.»  Skolmästaren  på  platsen 
försökte  men  lyckades  icke  imponera  på  utlänningarne  med 
en  berättelse,  enligt  vilken  staden  skulle  vara  byggd  av  »en 
göthe,  som  var  i  Abrahams  hus  och  där  blev  gift  med  en  av 
Saras  pigor»  samt  sedan  av  ödet  fördes  till  detta  land.  »Sin 
förra  matmoder  till  heder»  skulle  han  ha  kallat  staden  Sara, 
ett  ord,  som  »genom  hårt  uttal»  blivit  förvandlat  till  Skara. 
Varken  prästen  eller  skolmästaren  ingåvo  Whitelocke  någon 
större  respekt,  ty  de  »talte  eländigt  latin»,  vilket  förvånade 
engelsmannen  så  mycket  mera,  som  han  i  detta  land  påträf- 
fade flere,  som  talade  vackert  latin.    Om  stadens  utseende 


44  SVENSKT   1-OLKKYXNE  UXDKR  STORMAKTSTIDENS  DAGAR. 

berättar  resenären:  »Husen  äro  gamla  och  fula,  alla  av  trä, 
såsom  vanligast  är  i  detta  land.» 

Ehuru  de  resandes  vagnar  brukade  stå  ute  under  natten 
och  flerstädes  en  mängd  folk  strömmade  till  för  att  se  på  främ- 
lingarna, kom  ingenting  bort.  »Tjuvnad  är  så  sällsynt»,  skri- 
ver han,  »att  på  hela  resan  ej  mer  än  ett  solglas  saknades; 
och  ehuru  en  gång  den  järnkoffert,  vari  penningarna  förva- 
rades, gick  sönder  och  flera  mynt  ramlade  ut,  förkom  dock 
icke  ett  enda,  ulan  var  och  en  lämnade  tillbaka,  vad  han 
hittat.» 

På  färden  genom  Tivedens  mörka  skogar  togo  engelsmän- 
nen nattkvarter  hos  en  präst,  vilken  bodde  i  »ett  eländigt  hus 
och  befann  sig  i  en  rätt  ömklig  belägenhet.  Oaktat  den 
stränga  kölden  gingo  barnen  omkring  i  bara  linnet,  och  hust- 
run hade  ej  heller  stort  mer  på  sig.» 

Beträffande  obehagen  under  resan  gör  Whitelocke  den  re- 
flexionen, att  »många  av  sällskapet,  vilka  förut  bevistat  flera 
fälttåg  och  ej  voro  ovana  vid  faror  och  besvärligheter,  dock 
funno  de  vedermödor,  som  de  utstått  under  denna  färd, 
oändligt  mycket  värre.» 

Den  20  december,  efter  tre  veckors  resa,  anlände  White- 
locke till  Uppsala. 

Den  ansedde  nederländske  köpmannen  Usselincx,  grunda- 
ren av  Söderkompaniet,  skildrar  Sverige  och  dess  folk  sålunda: 
»Detta  rike  har  många  fördelar  framför  andra  länder  med  sina 
hamnar,  trävirke,  födoämnen,  koppar,  järn,  stål,  tjära  och 
krigsförnödenheter.  Invånarne  här  i  landet  äro  ett  hårt  folk, 
som  kan  fördraga  köld  och  hetta,  äro  läraktiga,  behändiga, 
käcka.  Därtill  äro  de  sin  överhet  lydige  och  föga  benägne 
till  uppror.  På  förnuft  och  klokhet  hava  de  ingen  brist,  ty 
man  ser  bönderna  kunna  allehanda  hantverk.  De  timra, 
snickra,  smida,  baka,  brygga,  väva,  färga,  sömma  skor  och 
kläder  m.  m.,  därmed  de  alla  andra  nationer  uti  Europa  över- 
lägsne äro,  då  uti  andra  land  nästan  ingen  skulle  understa 
sig  att  lägga  hand  vid  något  hantverk,  som  han  icke  hade 
lärt.  Somliga  äro  av  den  meningen,  att  denna  nation  skall 
vara  omåttlig  i  mat  och  dryck  såsom  ock  till  lättja  be- 
given.» 


UTLÄNNINGARS  INTRYCK  AV  STORMAKTSTIDENS  SVERIGE.  45 


46  SVENSKT  FOLKKYNNE  UNDER  STORMAKTSTIDENS  DAGAR. 

Magalottis  iakttagelser  stämma  på  flera  punkter  med  dem, 
som  Usselincx  gjorde.  »Folket  är»,  skriver  han,  »lämpligt  för 
kriget,  emedan  det  lätt  utstår  dess  mödor  och  umbäranden 
samt  är  sparsamt  och  måttligt  i  sitt  levnadssätt.  Bättre  än 
någon  annan  nations  soldater  finner  sig  den  svenske  i  alla 
slags  umbäranden,  såväl  för  egen  del  som  för  hästen.» 
iMen  han  finner  också  ett  utpräglat  drag  av  lättja  i  den  svenska 
folkkaraktären.  »Svenskarne  äro»,  säger  han,  »fiender  till 
mödan,  och  om  man  vill  få  dem  att  arbeta,  är  det  nödvändigt, 
att  de  nästan  förgås  av  brist  och  umbäranden.»  Andra  på- 
fallande nalionallel  hos  detta  folk  äro  särskilt  misstänk- 
samhet och  högdragenhet.  Därtill  finner  han,  att  de  äro 
»obeslutsamma,  och  att  man  får  aldrig  höra  ett  bestämt 
svar  från  dem.  Ibland  ligger  det  politik  däri  men  även  ett 
visst  begär  att  göra  allting  hemlighetsfullt.  Det  går  så  långt, 
att  det  fordras  en  hel  underhandling  för  att  förmå  dem  att 
besluta  sig  för  att  gå  och  äta  middag  i  sällskap  med  någon. 
Och  likväl  är  det  säkert,  att  de  visa  mer  sinne  för  mat  och 
dryck  än  för  något  annat. 

Allt  detta  hindrar  dock  icke,  att  det  i  Sverige  finnes  män 
med  klokt  och  upplyst  omdöme,  lika  dugliga  både  vid  under- 
handlingar och  i  vapnens  bruk  och  över  huvud  med  stor 
förmåga  att  styra.  Vad  som  mycket  bidragit  att  höja  sven- 
skarne ur  deras  naturliga  råhetstillstånd  är,  att  man  så  all- 
mänt ägnat  sig  åt  studier.» 

Tjugotvå  år  efter  Magalottis  besök  i  Sverige  anlände  hit 
en  annan  förnäm  italienare  med  starka  litterära  intressen, 
men  han  reste  och  skrev  endast  för  sitt  nöjes  skull.  Hans 
namn  var  Alessandro  Bichi.  Man  märker  tydligt  av  hans 
reseskildringar,  hur  mycket  vårt  folk  gått  framåt  i  kultur 
och  välstånd  sedan  hans  landsmans  besök;  och  de  intryck, 
som  den  långa  färden  från  Falun  till  Hälsingborg  kvarläm- 
nade  i  hans  minne,  äro  övervägande  fördelaktigare  än  Maga- 
lottis. »Svenskarne  äro»,  skriver  han,  »av  naturen  starkt  och 
kraftigt  byggda,  krigiska  och  vana  vid  mödor.  Av  de  nor- 
diska folken  äro  de  minst  klum^piga.  De  äro  ganska  vidskep- 
liga. Adeln  och  de  bildade  klasserna  försöka  att  härma  franska 
seder.  De  tycka  ganska  mycket  om  att  äta  och  dricka;  sär- 
skilt tycka  de  om  vin.    I\Iot  främlingar  äro  de  vänliga;  de 


UTLÄNNINGARS  INTRYCK  AV  STORMAKTSTIDENS  SVERIGE.  47 


ia^-V^iii»:' 


48  SVI-.NSKT  FOl.KKVNXF.  UNDER   STORAtAKTSTIDENS  DAGAR, 

iiro  uppfinningsrika,  händiga  i  mclvaniska  yrken,  ha  lätt 
att  lära  främmande  spräk  samt  äga  ett  lätt  och  rörligt  väsen. 
Vidare  äro  de  ganska  stolta  och  makliga.» 

Östgötarne  beskriver  han  som  »ett  vackert,  högrest  folk 
och  artiga  mot  utlänningar».  Om  dalkarlarne  har  han  an- 
tecknat, att  man  »ej  kan  föreställa  sig,  huru  sluga  och  listiga 
de  äro;  det  är  nödvändigt  att  i  deras  land  hålla  ögonen  öppna». 
—  »Att  resa  i  Sverige»,  säger  han  på  ett  annat  ställe,  »medför 
ingen  fara  att  bliva  plundrad  eller  bestulen;  i  detta  avseende 
finnes  fullkomlig  trygghet.  Men  man  förstår  att  avpressa 
främlingen  penningar  genom  allehanda  sinnrika  medel  och 
på  mångahanda  sätt,  så  att  man  måste  vara  på  sin  vakt.» 
Ett  sätt  att  få  anledning  att  begära  drickspenningar  av  re- 
sande, vilket  sedermera  synes  hava  råkat  i  glömska,  har 
Bichi  antecknat  från  sin  vistelse  i  Stockholm.  Det  var  alt 
hänga  girlander  av  gröna  blad  utanför  den  resandes  bostad 
samt  att  uppvakta  honom  med  musik. 

Något  som  särskilt  väckte  utlänningarnes  intresse  var  de 
svenska  badstugorna.  Ogier  har  följande  skildring  av  ett 
besök  i  en  dylik  i  huvudstaden:  »Det  var  mycket  hett  i  bad- 
rummet, och  man  kunde  få  upp  värmen  till  vilken  grad  man 
ville;  svetten  flöt  från  hela  kroppen,  och  om  den  icke  bröt 
fram  kraftigt  nog,  framkallade  man  den  genom  piskning 
med  björkris.  De  som  gjorde  de  badande  denna  tjänst  voro 
förunderligt  nog  flickor,  iklädda  blott  lintyg.  De  tyck- 
tes utan  någon  blygsel,  ja  kanske  utan  att  förstå,  att  det 
var  något  att  blygas  över,  behandla  de  nakna  männen,  gnida 
dem  med  fingerspetsarna,  stryka  smutsen  av  deras  kropp  och 
huvud,  intvåla  och  frottera  dem  samt  duscha  dem.  Här 
komma  män  och  fruar  och  unga  flickor  samman  om  varandra. 
Kvinnorna  ha  blott  lintyg  på  sig,  männen  täcka  endast 
blygden  med  ett  björkris.  Sed  och  gagn  ha  här  jagat 
blygseln  på  flykten;  icke  ens  de  kyskaste  kvinnor  draga  sig 
för  att  besöka  dessa  varmbadhus  utan  gå  dit  med  man  och 
barn.  Många  låta  där  sätta  kopphorn  över  nästan  hela  krop- 
pen för  att  bli  av  med  det  överflöd  på  blod,  som  de  förskaffa 
sig  genom  för  mycket  drickande,  och  bliva  därav  alldeles 
blodiga  —  ett  avskyvärt  skådespel.  De  mera  förmiigna  ha 
eget  badrum  hemma.» 


UTLÄNNINGARS  INTRYCK  AV  STORMAKTSTIDENS  SVERIGE.  49 


m  .,J.:. 


4 — 222S20.     Grimbcrg,  Svensko  folkets  underbara  öden.     IV. 


50       SVENSKT    FOLKKYNNE    UNDER    STORMAKTSTIDENS    DAGAR. 

En  rangplats  bland  reseskildringar  från  vår  stormakts- 
tid intager  den  vittbereste  fransmannen  De  la  INIotrayes 
berättelser  om  hans  färder  i  Europa,  Asien  och  Afrika.  Han 
kom  över  till  vårt  land  på  hösten  1715  och  vistades  där  med 
ett  par  avbrott  ända  till  på  hösten  1720.  Flitigt  for  han  om- 
kring i  olika  landsändar  och  gjorde  omfattande  anteckningar 
Särskilt  intressanta  äro  hans  skildringar  av  Lappland,  vilka 
lika  mycket  genom  sin  vederhäftighet  som  genom  sin  livlighet 
och  friska  färg  utgöra  en  av  våra  värdefullaste  källor  för 
kunskapen  om  lapparne  i  äldre  tider.  Han  häpnade  över 
Lapplands  rikedom  på  fågel  och  fisk  och  kunde  ej  nog  be- 
undra lapparnes  hemslöjd.  »I\Ian  kan»,  utbrister  han,  »nästan 
icke  uppräkna  allt,  som  naturen  lärt  dem  att  förfärdiga  utan 
andra  instrument  än  en  yxa  och  en  spetsig  kniv.  Ty  det 
finnes  ingen  lapp,  som  icke  kan  förfärdiga  sin  båt,  sina  fisk- 
nät, sin  pulka  med  vad  därtill  hör,  sina  rep  av  renscnor  ocli 
rentarmar  eller  av  trädens  bark  och  rötter,  sina  husgeråd 
och  dryckeskärl  av  trä  eller  av  renhorn,  sin  båge,  sina  pilar, 
sina  skidor,  sina  kläder,  skor  och  pjäxor,  vilka  han  syr  med 
tråd,  tvinnad  av  senor  eller  tarmar.  Guld-  och  silverdragare 
kunna  icke  med  sina  dragskivor  och  alla  sina  andra  verktyg 
tillverka  guld-  och  silvertrådar  händigare  och  lättare  än  lapp- 
kvinnorna framställa  sin  tenn-  och  blytråd  blott  med  sina 
tänder  och  med  bitar  av  ben  eller  horn,  som  de  borrat  en 
mängd  hål   i.» 

Kort  efter  sin  hitkomst  fick  fransmannen  pröva  på  den 
nordiska  vintern,  och  han  fann  bekantskapen  över  förväntan 
behaglig.  Särskilt  roligt  tyckte  han  det  var  att  åka  i  släde. 
»Det  finns»,  utbrister  han  förtjust,  »inte  i  hela  världen  något 
angenämare  eller  snabbare  åkdon  och  inget  land,  som  ägnar 
sig  bättre  för  detsamma  än  detta,  då  snön  täcker  de  stora 
landsvägarna,  bergen  och  klipporna,  och  då  sjöar  och  floder 
blivit  fasta  och  jämna  fält.»  Han  njöt  också  i  fulla  drag, 
när  han  fick  pröva  på  en  isjakt  »och  för  fyllda  segel  med 
vindens  hastighet  ila  fram  över  isfälten  kring  Stock- 
holm». 

Något  som  särskilt  slog  främlingen  från  sydligare  nejder 
med  häpnad,  var  de  många  sköna  och  praktfulla  slott  och 
herrgårdar,  som  smyckade  detta  karga  land,  »där  man  måst 
och  ännu  måste  sönderslå  och  sönderspränga  klipporna  samt 


JTIANNINGARS    intryck    av   stormaktstidens   SVERIGE.       51 

)ränna  skogarna,  när  man  skall  anlägga  en  trädgård,  lägga 
[runden  till  ett  palats  eller  lustslott  eller  åstadkomma  ett 
»dlingsbart  fält».  Ej  heller  kunde  han  nog  förvåna  sig  över  »att 
)land  dessa  klippor  och  skogar  finna  ett  skönt  folk  med  fri- 
kare  och  mera  rödlätt  hy  än  i  de  länder,  där  den  största  ymnig- 
let  av  livsförnödenheter  finnes.  Detta  folk  är»,  säger  han, 
för  övrigt  vänligt,  artigt  och  gästfritt  i  allra  högsta  grad. 
Det  påminde  mig,  så  snart  jag  kommit  i  beröring  med  det, 
»m  det  cirkassiska.» 

Fransmannes  intryck  av  de  dryckesseder,  som  voro  för- 
cnippade  med  den  svenska  gästfriheten,  stämma  bra  över- 
ms  med  de  iakttagelser,  hans  landsman  Ogier  gjorde  åttio 
ir  förut.  Det  var  på  en  färd  till  järnbruken  i  trakten  av  Ar- 
)oga,  som  De  la  Motraye  första  gången  fick  riktigt  pröva 
)å,  vad  han  dugde  till  i  den  stora  kraftmätningen  vid  bäga- 
en.  Först  hälsade  han  på  hos  ägaren  av  Finnåkers  bruk  i 
^ellingsbro  socken,  en  bondson  från  trakten,  som  sedermera 
)lev  adlad.  Vår  resenär  berättar,  hurusom  brukspatronen 
—  så  titulerades  alltid  dessa  »cyklopernas  eller  smedernas 
örmän»  —  lät  »den  första  måltid,  han  bjöd  på,  åtföljas  av 
!n  välkomma.  Härvid  tillgår  vanligen  så,  att  minst  ett  krus 
henskt  vin,  om  värden  har  sådant,  eller  annars  den  bästa 
Iryck,  han  har,  hålles  i  en  stor  glas-  eller  silverbägare,  vilken 
ymmer  minst  lika  mycket  som  den  Herkulesbägare,  om  vilken 
ri  läsa  i  Alexanders  historia.  Vid  slutet  av  måltiden  räcker  man 
!n  sådan  fylld  bägare  till  varje  främling,  dock  endast  första 
sången  han  är  bjuden  hos  en  svensk.  För  att  icke  bryta  mot 
ed  och  bruk  måste  vi  tömma  var  sin  dylik  bägare,  bräddad 
ned  rhenskt  vin.  Efter  dessa  väldiga  bägare  vin,  som  under 
nåltiden  föregåtts  av  en  mängd  andra  mindre,  voro  vi  knap- 
)ast  i  stånd  att  fortsätta  vår  resa.  Ehuru  vi  tillkännagåvo 
;^år  avsikt  att  göra  det,  var  det  under  sådana  förhållanden 
eke  svårt  för  värden  att  övertala  oss  att  stanna  till  dagen 
lärpå,  och  han  lät  oss  icke  resa  utan  att  först  hava  givit  oss 
!n  god  frukost.» 

Samma  Herkulesbägare  väntade  De  la  Motraye  och  hans 
essällskap  hos  de  andra  av  dessa  »hederliga  cyklophövdin- 
jar»,  som  de  hälsade  på.  Icke  ens  vid  Oppboga  bruk,  som 
lock  ägdes  av  en  kvinna,  undgingo  de  sitt  öde. 

Angående   svenska  folket  i   Finland  ha  vi   en   del  intres- 


52        SVENSKT    FOI.KKYNNE    UNDER    STORMAKTSTIDENS    DAGAR. 

santa  notiser  av  en  förut  omtalad^  holländsk  diplomat,  vil- 
ken år  1616  reste  genom  Finland  i  egenskap  av  fredsmäk- 
lare mellan  Sverige  och  Ryssland.  Den  svenske  officer,  som 
han  och  hans  landsmän  fingo  som  färdledare,  for  efter  vanan 
mycket  hänsynslöst  fram,  något  som  dock  till  sist  hämnade 
sig.  När  han  nämligen  i  en  by  i  Tavastland  utan  vidare  tog 
hästar  ur  en  bondes  stall,  hände  sig,  att  en  duktig  ung  flicka, 
som  såg  det,  hoppade  upp  på  en  av  hästarna,  ett  vackert  djur, 
i  akt  och  mening  att  rida  bort  med  den.  Den  svenske  löjt- 
nanten försökte  taga  hästen  från  henne,  men  hon  släppte 
icke  djuret.  Då  blev  han  arg,  kastade  omkull  flickan  och  slog 
henne.  Men  hon  hade  en  Ijudelig  röst  och  skrek  högt  på  hjälp. 
Den  kom.  Bönderna  lupo  till  med  stockar  och  störar,  slogo 
sönder  löjtnantens  vapen  och  dammade  även  på  andra  av 
sällskapet.  Slagsmålet  slutade  med  att  bönderna  togo  ifrån 
de  resande  två  slädar  och  en  häst  till  lön  för  att  dessa  velat 
taga  hästar  från  dem.  Holländaren  förklarar  emellertid: 
»Enda  sättet  att  komma  i  väg  här  i  landet  är  att  fara  fram 
som  landstrykare  och  rövare,  ty  bönderna  äro  mycket  ogina.» 

Om  allmogen  i  Savolaks  skriver  resenären:  »Folket  är 
smutsigt  på  kroppen,  men  trätallrikar,  bunkar,  fat  och  annat 
husgeråd  av  trä  är  utmärkt  väl  skurat  och  vitt  som  krita, 
så  att  det  är  en  lust  att  se.»  Bland  dessa  människor  frodades 
ännu  mycken  vidskepelse.  På  sina  ställen  hade  de  rest  upp 
en  hög  stång  med  ett  kors  på  toppen  och  vid  foten  byggt  ett 
altare,  där  de  på  högtidsdagar  slaktade  en  get,  en  kalv  och 
ett  får,  blandade  blodet  och  göto  det  på  altaret. 

Det  mödosamma  arbetet  med  att  mala  säd  på  handkvarnar 
väckte  resenärernas  medlidande  med  de  finska  flickorna  — 
ty  det  var  de,  som  fingo  utföra  detta  trälgöra.  Bland  bevis 
på  landets  fattigdom  fäste  holländaren  sig  särskilt  vid  att 
man  på  sina  håll  utfodrade  korna  med  hästspillning,  som 
kokades  och  blandades  med  något  rågmjöl. 


Härdighet  och  kraft  är  det  starkaste  intryck,  man  får 
av  stormaktstidens  svenska  folk.  Om  denna  sundhet  i  de 
djupa  leden  bära  också  samtida  landsmän  vittne.    Så  skriver 

'  Se  b(l   irr:  46. 


UR    1664    ÅKS    LEGOIIJONSSTADGA.  53 

Olof  Rudbeck^  år  1670:  »Vill  man  känna  igen  oss  såsom  de 
"anile  göters  och  svears  ättlingar,  så  måste  man  nu  inte  söka 
vid  hovet  och  akademierna  utan  lios  bonden.  Jag  kan  glädja 
mig  ännu  i  dag,  när  jag  ser  gamle  Anders  Torstensson  från 
(iaiula  Uppsala,  en  man  över  100  år,  som  orkar  gå  till  fots,  med 
vill  hår  och  ett  skägg,  som  täcker  hans  bringa,  skinande  som 
snö.  Jag  tycker  mig  se  en  av  våra  forne  konungar  eller  gudar.» 
Som  ett  vackert  vittnesbörd  om  detta  folks  seghet  må  slut- 
liiicn  anföras  några  ord  ur  den  ämbetsberättelse,  lands- 
hövdingen över  Stora  Kopparbergs  län  avgav  år  1664:  »Mi- 
liticn-  här  i  landet  angående,  så  hålla  de  så  nu,  som  vant  ha- 
ver varit,  deras  vanlige  utlovade  knektehåll"  fullkommeligen, 
ehuru  svårt  och  nästan  odrägligit  det  dem  ock  faller,  särdeles 
uti  krigstider,  då  folket  mycket  avgår  och  ånyo  igen  kom- 
pletteras måste,  vilket  nästan  hårdast  trycker  den  fattige, 
som  året  igenom  måste  utstå  mycket  svårt  arbete  och  haver 
ej  annat  än  barken  och  annan  onaturlig  spis  att  äta.  Dock 
finner  jag  därföre  hos  ingen  någon  gensträvighet  att  utgöra 
sin  tillbörlige  krigshjälp  utan  haver  fastmera  orsak  med  be- 
röm att  ihugkomma  deras  underdånige  vördnad  och  till- 
givenhet emot  Eders  kungl.  ]Maj:t,  vilken  de  hava  för  detta 
igenom  påtagliga  exempel  nogsamt  så  bevist,  som  de  ej  heller 
sig  därifrån  härefter  undandragandes  varda  utan  fastmera 
hava  ospart  liv  och  blod  samt  allan  förmåga  uti  fädernes- 
landets tjänst.» 

Litteratur:  Harald  Wieselgren,  Med  prestaf  och  profoss  (i  hans 
bok  »I  gamla  dagar  och  i  våra»). 
Corfitz  Braem,  Dagbok  under  en  resa  i  Sverige  un- 
der  åren   1671   och  1072,  utgifven  af  Bert  Möller; 
haft.  kr.  5:  — . 


L 


Ur  1664  års  legoh jonsstadga. 

IKA  sällan  som  det  händer,  att  husbönder  lyckats  finna 
sitt  drömda  ideal  av  tjänsteandar  förverkligat,  lika  säl- 
lan inträffar  det  nog  i  denna  onda  värld,  att  husbonden 


^  Se  sid.  77.  —  ^  Försvarsverket.  —  ^  Utskrivningen  hade  i  en 
del  landskap  utbjtts  mot  ständig  roteri ng,  som  bestod  i  att  land- 
skapet åtog  sig  att  uppsätta  ett  regemente  och  underhålla  manskapet 
UKd  torp.     Detta  var  det  s.  k.  äldre  indelningsverket. 


54       SVENSKT    FOLKKYXNE    UNDER    STORMAKTSTIDENS    DAGAR. 

framstår  för  sitt  tjänstefolk  som  ett  mönster  av  fullkomlighet. 
Att  dessa  erfarenheter  ej  datera  sig  från  vår  tid,  det  finner 
den  som  tar  del  av  Kungl.  Maj:ts  stadga  och  påbud  om  tjän- 
stefolk  och   legohjon,   daterad   anno   1664.     Anledningen   till 
stadgans  utfärdande  var  nämligen  Kungl.  ]\Iaj:ts  misshag  med 
»den  stora  oreda»,  som  dagligdags  mer  och  mer  inrotade  sig 
i  fråga  om  tjänste-  och  legohjon.     Å  ena  sidan  hade  dessa  > 
blivit  »odrägeligen  dyra  och  motvillige»,  och  å  andra  sidan  \ 
befanns,  att  husbönder  och  matmödrar  »otillbörligen  hante-  | 
rade  sitt  tjänstefolk». 

Nu  skulle  emellertid  myndigheterna  råda  bot  på  det  onda. 
Till  den  ändan  stadgades,  att  »inge  landstrykare  och  lösdri-  j 
vare    eller   lättingar   skola   i   städernc    eller   å   landet   lidas»,  I 
utan  skulle  varje  fullväxt  karl,  som  icke  var  självsuten  bor-  I 
gare  eller  bonde  eller  hade  laga  tjänst,  vara  förfallen  till  båts-  j 
mans-  eller  knekttjänst.    »Detsamma  skall  ock  ske  med  pigor 
och  andre  kvinnor.    De  som  icke  tjänst  hava  eller  kunna  be- 
visa sig  äga  medel  att  ärligen  nära  sig  eller  misstänkas    att 
umgå  med  otillbörlig  bärgning,   skola  plikta  efter    Sveriges 
rikes  lag.» 

»Sedan  lego-  och  tjänstehjon  äro  trädde  i  tjänsten,  skola 
de  sig  därulinnan  jämte  gudsfruktan  trogne  och  flilige  för- 
hålla, till  dess  stämnetiden  är  ute,  drivandes  det  arbete  och 
de  sysslor  görandes,  som  husbonde  och  matmoder  dem  skä- 
ligen  befalla  och  föresätta  och  de  veta  deras  plikt  av  dem 
äska  och  fordra.  Är  någon  däruti  försummelig,  rättes  först 
med  godo,  förmanes  därnäst  allvarligen,  och  där  sådant  intet 
vill  hjälpa,  hålles  därtill  med  en  skälig  och  tillbörlig  aga  eller 
anklages  för  magistraten;  och  den  må  en  sådan  skaffa  till 
behörig   ort  att  straffas  och  hållas  till  något  tjänligit  arbete.» 

Trots  denna  och  en  hel  del  andra  förordningar  fanns  det 
alltjämt  gott  om  lösdrivare  i  landet,  och  särskilt  inrotade  sig 
i  huvudstaden  ett  »straffbart  tiggeri,  i  det  mångc  vanartige 
så  kvinns-  som  manspersoner,  oansett  de  till  lemmar  friske 
äro,  endast  av  lättja  och  självsvåld  slå  sig  till  tiggcri  och 
under  sken  av  fattigdom  skyla  sitt  okynne  samt  allehanchi 
laster».  För  att  äntligen  få  dem  till  något  arbete,  varmed 
»slike  vanartige,  friske  och  före^    tiggare  dels  mage  späkas, 

*  Motsatsen  till  vanför. 


»SIKEINER    OCH    TATTARE.»  55 

dels  ock  förtjäna  sitt  uppehälle»,  fann  Kungl.  Maj:t  år  1698 
i  nåder  för  gott  att  i  Stockholm  låta  inrätta  ett  rasphus  för 
manliga  lösdrivare  och  ett  spinnhus  för  lösa  kvinnor. 

I  rasphuset  skulle  »såväl  ovanbemälte  vanartige  tiggare 
som  andre  osedige  barn  och  tjänstpojkar,  de  där,  på  före- 
gående åtvarningar,  ingen  bättring  vilja  låta  påskina,  slraffas 
med  arbete  uti  raspandet  av  allehanda  brisillie-trä,^  som  till 
[ärgstoffer  brukas».  Och  i  spinnhuset  skulle  »allehanda  van- 
artige, före  och  starke  kvinnspersoner  under  en  tjänlig  upp- 
sikt tillhållas  att  göra  dageligen  sitt  visse  arbete  med  lins 
beredande,  häcklande  och  spinnande».  Men  när  dylikt  arbete 
tröt,  skulle  hjonen,  både  de  manliga  och  de  kvinnliga,  syssel- 
jättas  med  diverse  grovarbete.  Bland  annat  borde  de  minst 
två  gånger  i  veckan  »all  orenlighet  på  gatorne,  torgen  och 
Droar  sammansopa  och  bortföra». 


»Sikeiner^  och  tattare.» 

SOM  landet  tidtals  översvämmades  av  detta  slags  lösdri- 
vare, måste  regeringen  då  och  då  tillgripa  kraftiga  me- 
del. År  1614  utfärdade  Gustav  Adolf  en  sträng  skrivelse 
Lill  landshövdingarne  i  de  trakter,  där  en  hop  tattare  »drev 
;itt  skälmeri»,  och  ålade  vederbörande  att  råda  bot  på  det  onda 
;enom  att  s-lå  männen  i  järn  och  hålla  dem  till  arbete  vid 
<ronans  slott  eller  annorstädes  samt  skaffa  deras  hustrur 
)ch  barn  sysselsättning  på  bondgårdarna. 

I  maj  1636  inberättade  landshövdingen  i  Östergötland  till 
regeringen,  »att  tattare  hava  tvenne  resor  tänt  elden  på  Norr- 
köping och  oppbränt  förste  gången  sju  lador,  andre  gången 
fyra  andre  hus».  Det  föranledde  riksmarskalken,  riksrådet 
Axel  Baner  att  yttra:  »Det  måtte  vara  en  underlig  ting,  att 
man  icke  allenast  lider  tattare  utan  ock  låter  dem  draga  kring 
riket  och  bedriva  all  ond  vilja»,  fastän  det  beslutits,  att  inga 
tattare  skulle  lidas  i  riket. 

Det  onda  tog  sådana  dimensioner,  att  landshövdingarne 
iret  därpå  funno  sig  föranlåtna  att  inkomma  till  regeringen 
med  förfrågan,   »huru  de  sig  förhålla  skulle  med  tattarne  i 


*  Bresilja.  —  ^  Zigenare, 


56   SVENSKT  FOLKKYNNE  UNDER  STOUMAKTSTIDENS  DAGAR. 

landet,  vilke  göra  stor  skada».  I  anledning  härav  resolverade 
riksrådet,  att  tattarne  skulle  åläggas  »att  packa  sig  ur  riket 
och  intet  vistas  härefter  inom  dess  gränser.  Finnes»,  heter 
det  vidare,  »någon  efter  Larsmässo  nästkommande  här  i 
riket,  den  skola  ståthållarne  utan  någon  föregående  förfrågan 
opphänga  och  till  livet  straffa  låta.»  En  förordning  av  detta 
innehåll  blev  också  utfärdad,  men  den  kunde  naturligtvis 
aldrig  efterlevas. 

Att  så  ej  skett  framgår  ock  av  att  Kungl.  Maj:t  fem  år 
senare  i  en  »Ordning  och  stadga  om  tiggare,  landstrykare 
och  lättingar»  klagar  över  att  »ziguener  och  tattare  stryka 
omkring  uti  provincierne  och  jämte  allehanda  ogudaktighet, 
som  av  dem  begås  med  deras  spådomar,  lögn  och  tjuveri, 
tillfoga  Vare  undersåtare  ett  stort  besvär».  Kronobetjäningen 
fick  nu  befallning  att  »låta  gripa  dem  vid  huvudet»,  och  om 
någon  bland  dem  befunnes  skyldig  till  »tjuveri  eller  annan 
otillbörlig  akt^  och  missgärning»,  så  ägde  landshövdingen  makt 
att  utan  vidare  rannsakning  och  dom  straffa  honom  till  livet. 
De  andra  skulle  han  »köra  utur  sitt  län  och  hövdingedöme» 
och  samtidigt  meddela  sig  med  landshövdingen  i  det  län, 
dit  tattarne  toge  sin  tillflykt,  så  att  även  denne  kunde  förfara 
på  samma  sätt  och  vanclringsfolket  sålunda  drivas  ur  riket. 
Komme  zigenarne  sedan  igen,  skulle  man  slå  dem  i  järn  och 
föra  dem  till  närmaste  slott  att  där  arbeta  vid  vatten  och 
bröd. 

År  1648  blev  det  återigen  i  rådet  tal  om  tattarne.  »Hennes 
kungl.  I\Iaj:t  mente  bäst  vara,  att  de  sändas  till  Nya  Sverige, 
och  att  därom  skrives  till  landshövdingarne,  att  de  have  dem 
i  förvaring  till  öppet  vatten.» 

Riksrådet  och  amiralen  Erik  Ryning  »höllt  hazardeust^ 
att  sända  dem  dit;  tilläventyrs  skulle  de  göra  ett  skälme- 
stycke».    Men  drottningen  vidhöll  sin  åsikt. 

Landshövdingen  i  Uppsala  och  Stockholms  län,  riksrådet 
Bengt  Skytte  yrkade  på  att  lösdrivare  och  missgärningsmän 
skulle  dömas  till  tvångsarbete.  »Mente  därigenom  landet 
befrias  ifrån  det  onda.»  Regeringen  beslöt  också,  att  så  skulle 
ske  beträffande  missdådare,  vilka  ej  förmådde  betala  de  böter, 
som  ådömts  dem.  De  skulle  »levereras  landshövdingen  herr 
Bengt  Skytte,  att  arbeta  på  graven  i  Tälje». 

'  Handling.  —  ^  Ansåg  det  riskabelt. 


VE     DE    SKEPPSBRUTNA  I  57 

I 

I  Fjorton  år  senare  klagade  regeringen  emellertid  åter  över  alt 
•tattare  och  ziguener  begynna  hopigt  sig  låta  se  uti  landet, 
tarandes  omkring  uti  provincierne»,  och  beginge  sina  gam- 
^a  skälmstreck,  I  anledning  därav  återupplivades  i  huvud- 
sak år  1642  års  bestämmelser 

Men  i  1686  års  kyrkolag  öppnade  överheten  en  utväg  för 
vandringsfolket  att  få  stanna  i  Sverige.  Där  stadgades  näm- 
ligen: »Om  de  landstrykare,  som  tattare  kallas  hos  oss, 
skulle  emot  Vårt  förbud  uti  Vårt  rike  sig  insmyga  och  här 
föda  någre  barn  eller  föra  nyligen  födde  med  sig,  åt  vilka  de 
begära  döpelsen,  då  skall  sådant  tillåtas  och  föräldrarna 
troligen  förmanas  att  sätta  sig  neder  på  en  viss  ort,  låta  sig 
undervisas  i  den  kristna  läran  och  träda  till  Guds  församlings 
gemenskap  eller  i  vidrigt  fall  lämna  barnen  kvar,  vilka  Vare 
ämbetsmän  skola  låta  försörja.» 

En  som  visade  mycken  omtanke  om  de  förföljda  och  för- 
aktade zigenarne  var  Per  Brahe.  I  förhoppning  att  kunna 
utveckla  deras  anlag  för  hantverk  tillät  han  »den  vandrande 
mannen»  att  slå  sig  ned  i  hans  stad  Grenna.  Men  detta  för- 
sök att  göra  dem  bofasta  misslyckades  naturligtvis.  De  triv- 
des bättre  med  att  »fara  omkring  uti  ostadighet».  I  Finland 
upplät  han  åt  dem  ödehemman  att  bebygga.  Ett  hundra 
trettio  »svarta  tattare»  med  hustrur  och  barn  slogo  sig  ned 
där  och  lovade  att  arbeta  samt  »att  intet  svärta  sina  barn». 

Men  ack  ■  huru  länge  varade  väl  de  vackra  föresatserna! 
Vandringslusten  tog  snart  överhand.  De  började  åter  stryka 
ikring  och  tigga  sin  föda.  och  myndigheterna  hade  mer  besvär 
med  dem  än  med  generalguvernörens  alla  andra  underlydande 
tillsammans.  Zigenarne  förklarade  också  rent  ut,  att  de  aldrig 
ämnade  bli  bofasta  på  sina  ödehemman,  såframt  de  ej  finge 
komma  och  gå,  som  de  voro  vana. 


Ve  de  skeppsbrutna! 

ETT  drag  av  fruktansvärd  grymhet  framträdde  i  äldre 
tider   mångenstädes  i  kustbefolkningens  beteende  mot 
de  olyckliga,  som  lidit  skeppsbrott.    Det  är  ej  så  länge 
sedan  man  ur  kvrkobönerna  uteslöt  den  varma  önskan,  att 


58      SVENSKT    FOLKKYNNE    UNDER    STORMAKTSTIDENS    DAGAR. 

Gud  måtte  »välsigna  kusten  med  vrak».  Därifrån  och  till 
grymhet  mot  liavets  offer  är  steget  visserligen  stort,  men 
till  grund  ligger  i  bägge  fallen  uppfattningen  av  skeppsbrott 
såsom  lika  välkommet  —  för  kustbefolkningen  —  som  jakt- 
lycka eller  tur  i  fiske.  I  samtliga  fallen  ansågs  det  vara  fråga 
om  ett  vällovligt  näringsfång.  Kunde  man  därför  själv  göra 
något  för  att  öka  intäkterna,  så  intet  ont  i  det,  menade  man: 
en  villoeld  på  lämplig  plats  en  mörk  höstnatt  kunde  löna 
sig  bra,  att  flytta  sjömärken  eller  sätta  ut  falska  sådana 
»visare»,  såsom  de  kallades,  kunde  också  vara  en  bra  affär 
—  för  att  nu  icke  tala  om  de  vinstmöjligheter,  som  kunde 
uppnås  genom  att  »med  stenkistor  och  annat  slikt»  grunda 
upp  farlederna. 

Men  ej  nog  med  att  kustbefolkningen  sålunda  på  vissa 
platser  lockade  sjöfarande  i  fördärvet;  råkade  de  skeppsbrutna 
rädda  sig  i  land,  blev  följden  den,  att  man  helst  ville  ha  dem 
röjda  ur  vägen.  I  stället  för  att  »bispringa  slike  olyckelige 
med  den  hjälp  och  ömhet,  som  den  naturlige  lagen  kräver», 
för  att  använda  regeringens  språk,  behandlade  man  dem  med 
»en  okristelig  och  ibland  hedningar  ohörd  grymhet»,  i  det 
man  dräpte  och  plundrade  dem,  »förebärandes  därvid  en 
gammal  vana  och  plägsed». 

I  anledning  av  dylika  skriande  missförhållanden  utfärdade 
regeringen  1697  ett  plakat,  vari  stadgades  stränga  straff  för 
dem,  som  sökte  vilseleda  de  sjöfarande.  Skedde  ingen  skada 
därigenom,  skulle  vedergällningen  stanna  vid  gatlopp,  vilket 
tillgick  så,  att  uppbådad  allmoge,  100 — 300  man,  med  käppar 
i  händerna,  uppställdes  på  två  led,  mellan  vilka  brottslingen 
drevs  fram  under  ett  slag  från  var  och  en.  Men  vållades  ge- 
nom dylik  åverkan  skeppsbrott,  skulle  den  skyldige  hals- 
huggas och  steglas  och  hans  egendom  användas  till  skuldens 
gäldande.  »Övertygas  ock  någon»,  heter  det  vidare,  »att  hava 
våldsamligen  anfallit  de  skeppsbrutne  och  avhänt  någon 
livet,  han  skall  tillika  med  alla  dem,  som  i  samma  gärning 
delaktige  varit,  levandes  bliva  rådbråkad  och  sedan  steglad 
samt  hava  förverkat  sitt  löse  gods.  Sårar  någon  och  illa  han- 
terar sådane  nödlidande  till  deras  kropp,  miste  liv  och  lös- 
ören.»  Likaså  den,  som  tände  eld  på  någon  strandad  farkost. 

För  plundring  och  stöld  stadgades  följande:  »Vilken  som 
våldsamligen  tager  och  rövar  något  av  sådane  strandade  och 


H  OR  ELD  OCH  BRAND  BEVARE  GUD  BÅD"  STAD  OCH  LAND.^   59 

till  lands  drevne  f arkostar,  så  länge  skeppsfolket  när  är  eller 
godset  bärga  vilja  och  kunna,  varde  straffad  till  livet  och 
sleglad,  evad"han  dem  litet  eller  mycket  med  våld  avhänder. 
I\Ien  stjäl  han  något  hemligen  ifrån  båtsfolket,  som  hava 
strandat,  varde  straffad  som  för  kyrkotjuvnad.»  Och  till 
ännu  kraftigare  verkans  åstadkommande  påbjöds,  att  från 
varje  gård  i  det  härad,  varcst  något  strandat  skepp  blivit 
plundrat,  sönderhugget  eller  uppbränt,  skulle  erläggas  fem 
daler  silvermynt  i  plikt. 


»För  eld  och  brand  bevare  Gud  båd'  stad 
och  land!» 

SÅ  lydde  med  åtskilliga  variationer  de  gamla  hederliga 
brandvakternas  rop.  Och  i  Stockholms  stads  äldsta 
brandordning  talas  om  »Guds  åkallan»  såsom  det  säkraste 
medlet  »att  avböja  och  förekomma  all  oförmodelig  eldsvåda». 
I  andra  rummet  satte  man  sin  lit  till  vissa  mänskliga  säker- 
hetsåtgärder. Staden  indelades  i  brandmästareskap  och 
dessa  i  rotmästareskap.  Till  brandmästare  skulle  väljas  »en 
skickelig,  flitig  och  oförtruten  man  av  borgerskapet».  Varje 
vår  och  höst  ägde  brand-  och  rotmästare  att  tillsammans  med 
stadens  betjänte  gå  omkring  i  husen  och  »i  noga  översikt 
taga,  bese  och  rannsaka,  huru  alla  eldstäder  äro  bebyggde 
och  förvarade»,  samt  tillse,  att  dessa  höllos  i  gott  stånd,  och 
att  eldfarliga  ämnen  förvarades  på  lämpligt  sätt. 

I  kyrktornen  skulle  tornväktarne  »ett  vakande  öga  över 
staden  och  malmarne  hava;  och»,  heter  det,  »när  de  var- 
sebliva någorstädes  någon  vådeld  yppas,  sådant  straxt  med 
klämtning  i  klockan  till  känna  giva  och,  på  det  man  må  veta, 
på  vad  ort  i  staden  eller  på  malmarne  brand  är,  om  nattetid 
på  den  sidan  om  tornet  uthänga  en  lykta  med  brinnande  ljus 
uti  men  om  dagen  en  fana  eller  annat  tecken,  därefter  man 
dess  snarare  sig  rätta  kunde.  Försummar  eller  försover  han 
detta,  då  skall  han  icke  allenast  mista  sin  tjänst  utan  ock 
där  bredevid  hårdeligen  straffader  varda».  Även  stadsvakten 
skulle  under  natten  »hava  över  sådan  olyckelig  händelse  ett 
vakande  öga»  och,  om  eldsvåda  utbröte,  dels  giva  det  till- 


60      SVENSKT    FOI.KKYNNE    UNDER    STORMAKTSTIDENS    DAGAR. 

känna  »genom  rop  och  klappning  på  portarne»,  dels  under- 
rätta  gardesvakten,   »så   att   trumman   går». 

I  olika  delar  av  staden  inrättades  spruthus,  inalles  fyra,  där 
man  förvarade  sprutor,  brandhakar,  brandyxor,  brandscgel, 
läderämbar  m.  m.  Dessutom  ålades  varje  husvärd  att  vara 
törscdd  med  liknande  brandattiralj  samt  med  vattentunnor 
i  husen  och  på  taken. 

»När  någon  vådeld  uppkommer»,  heter  det,  »då  skall  hus- 
värden, hos  vilken  den  opptändes,  vara  förpliktad  straxt  låta 
genom  anskri  nästa  grannarne  tillkänna  giva,  vilka  genast 
skola  vara  skyldige  honom  troligit  och  flitigt  bistånd  göra, 
att  elden  förr,  än  han  överhand  tager,  kunde  dämpas  och 
släckas.»  Sedan  voro  alla  i  samma  kvarter  boende  skyldiga 
att,  försedda  med  brandredskap,  »straxt  till  elden  sig  för- 
foga» för  att  under  brand-  och  rotmästares  ledning  »göra  sin 
högsta  flit  eldsvådan  att  förhindra,  dämpa  och  alldeles  ut- 
släcka» samt  rädda  vad  räddas  kunde.  Därtill  skulle,  genast 
det  klämtades  eller  slogs  på  trumma,  alla  stadens  åkare  köra 
fram  allt  vad  tygen  höllo  med  vattentunnor  till  eldhärden. 
Även  murare  och  timmermän  voro  skyldige  att  komma  till- 
städes, likaså  dragare,  bryggare  och  bagare,  som  hade  att 
sköta  sprutorna  och  langa  vatten.  Även  flottans  manskap 
räknade  man  på.  Icke  förty  hände  det  flera  gånger,  att  hela 
stadsdelar  brunno  ned. 


Sjukdomar  och  läkemedel. 

Kvacksalvarne  få  en  >niedlcinalstyrelse>,  som  håller 
efter  dem. 

DE  första  praktiserande  läkarne  i  vårt  land  voro  utlän- 
ningar^  och  det  gick  ytterst  trögt  att  få  svenska  läkare. 
Det  berodde  framför  allt  därpå,  att  det  var  så  svårt  för 
läkekonstens  utövare  att  få  levebröd,  och  att  de  följaktligen 
luåste  ägna  sig  åt  andra  sysslor  vid  sidan  av  sin  egentliga 
uppgift.  Förhållandet  får  nog  icke  enbart  tydas  såsom  ett 
glädjande  bevis  på  svenska  folkets  utmärkta  hälsotillstånd. 
Gamle  kung  Gösta  hade  under  sin  sista  sjukdom  icke  kunnat 

1  Jfr  Cd.  II:  583. 


SJUKDOMAR    OCH    LÄKEMEDEL.  61 

få  hjälp  av  någon  verklig  läkare^  och  ännu  på  Karl  IX:s  tid 
funnos  inalles  blott  tre  sådana  i  hela  Sverige.  År  1663  hade 
deras  antal  växt,  men  blott  till  ett  tjog,  varav  åtta  voro  sven- 
ska. Men  vid  sidan  av  dem  praktiserade  en  härskara  av  kring- 
vandrande kvacksalvare  av  utländsk  härkomst,  vilka  i  sam- 
tida handlingar  benämnas  med  allehanda  namn,  såsom  »ocu- 
lister,  bråck-  och  stensnidare,  kemister,  kryddekrämare  och 
materialister».  De  tre  första  namnen  syfta  på  deras  vanligaste 
specialiteter,  vilka  utgjordes  av  ögon-,  bråck-  och  stcnopera- 
tioner.  För  övrigt  fuskade  de  i  litet  av  varje,  särskilt  i  att 
»tänder  uthbräckia»  och  vad  övrigt  till  tandläkareyrket  hörde. 
Själva  läto  dessa  herrar  gärna  titulera  sig  doktorer. 

Den  värsta  sortens  charlataner  voro  de,  som  uppträdde  på 
gatorna  och  torgen,  särskilt  vid  marknader,  och  från  sina 
tribuner  sökte  att  genom  allehanda  gyckelupptåg  locka  all- 
mänheten att  pröva  sina  kurer  och  salvor.  Det  var  »vit 
bärnstensolja,  god  för  stenen  i  njurarna  och  länderna-),  det 
var  »en  kostelig  lungenbalsam  för  hosta  och  kort  anda»,  där 
fanns  »en  kostelig  purgation  att  rensa  huvudet  och  kroppen 
ifrån  flusser»  och  »ett  härligt  huvudvatten  för  förstoppning 
i  huvud»,  ja  en  lidande  mänsklighet  kunde  av  dem  få  köpa 
»kosteligit  elixir  för  alle  elake  sjukdomar»  och  »olja  för  po- 
dagra  och  värk  i  alle  ledamöter».  »Huvudstyrkande  krydde- 
mössor» funnos  ock,  vilka  hade  den  underbara  förmågan  att 
förekomma  slaganfall. 

En  gynnare  till  kvacksalvare  från  1700-talets  början  ga- 
ranterar, att  han  kan  »renovera  och  förnya  tänder,  de  må 
vara  svarta  eller  gula,  att  de  på  stunden  bliva  rena  och  sköna, 
att  man  sig  däröver  må  förundra».  Han  åtager  sig  ock  att 
»preservera  tänderna,  så  att  de  alltid  bliva  friska  och  sunde 
i  munnen.  Sammaledes»  —  utlovar  han  —  »kan  jag  in- 
sätta 1,  2,  3,  4  tänder  fram  i  munnen,  att  man  med  för- 
imdran  kan  hava  dem  till  största  nytta  och  prydnad,  för 
vilket  ingen  styver  pretenderas,  förrän  konsten  är  gj order.» 

Hur  en  dylik  charlatan  kunde  tilltyga  en  stackars  tand- 
värkspatient, kunna  vi  emellertid  få  se  av  Ekeblads  brev  den 
25  januari  1663,  då  han  berättar  för  sin  fader:  »Rätt  nu  fick 
jag  andra  tidender.    Här  kom  en  barberare  in,  som  skulle 

1  Se  Bd   II:  251. 


62      SVENSKT    FOLKKYNNE    UNDER    STOKMAKTSTIDENS    DAGAR. 

dra  ut  en  tand  på  mig.  Gud  ge,  det  må  bättre  lyckas,  än  det 
har  gjort  två  gånger  tillförenc,  ty  en  gång  ha  de  brutit  av 
henne  för  mig,  och  en  annan  gång  fick  han  intet  fatt  på  henne 
—  och  jag  är  tämmehg  otåhg  i  munnen.  Nå,  nu  går  jag  till- 
vägs och  skall  låta  farkär  veta  sedan,  huru  det  har  lupit  av.» 

Han  fortsätter  senare:  »Jag  har  stått  ut  en  hård  pärs  och 
varit  så  olycklig,  att  han  i  förstone  intet  råka  på  den  rätta 
tanden  utan  drog  först  ut  en  god  —  och  sedan  satt  den  onda 
igen.  Så  måste  han  ihop  med  den  och  fick  äntligen  ut  den 
ock.  Nu  har  jag  ett  så  stort  hål  i  munnen,  att  jag  kan  näp- 
pest  tala.  Gud  ge,  jag  nu  kunde  bli  fri  framdeles  med  de  tän- 
derne  jag  har  igen!    Jag  är  något  yr  i  huvud  av  mina  tänder.» 

I  nästa  brev,  tio  dagar  senare,  heter  det:  »Jag  har,  allt 
sedan  jag  hade  den  olyckan  med  min  tandutdragning,  mest 
legat  och  har  ännu  ont  i  huvudet.  Han  har  fuller  måst  skakat 
hjärnan,  av  det  han  drog  så  hårt  till.» 

Det  förut  anförda  årtalet  1663  är  ett  märkesår  i  den  svenska 
läkekonstens  historia.  Då  sammanslöto  sig  nämligen  fyra 
Stockholmsläkare  till  ett  »collcgium  medicorum»,  en  förening 
av  läkare,  ur  vilken  under  tidernas  lopp  vår  nuvarande  me- 
dicinalstyrelse utvecklat  sig.  Genom  ett  kungligt  brev  av 
samma  år  stadgades,  att  ingen  fick  i  huvudstaden  utöva  lä- 
kareyrket, förrän  han  undergått  examen  inför  detta  kolle- 
gium. Från  den  tiden  börjar  också  läkarutbildningen  betyd- 
ligt förbättras,  och  antalet  läkare  tillväxer  stadigt.  Utövarne 
av  kirurgin,  vilken  alltjämt  var  ett  hantverksmässigt  yrke, 
förändrade  mot  århundradets  slut  sin  titel  från  »bardskärare» 
eller  »barberare»  till  »fältskärer»  eller  »chirurgi».  Först  vid 
mitten  av  1700-talet  börjar  kirurgin  i  vårt  land  höja  sig 
till  en  vetenskaplig  ståndpunkt  och  dess  utövare  arbeta  på 
att  få  en  med  läkarne  jämbördig  ställning. 

Vårt  första  barnmorskereglemente. 

Det  var  år  1711  som  höga  överheten  —  det  vill  här  säga 
rådsherrarne  i  Stockholm,  eftersom  konung  Karl  XII  då 
befann  sig  i  främmande  land,  —  på  förslag  av  colle- 
gium  medicorum  utfärdade  vår  första  »förordning  om  jorde- 
gummor uti  Stockholm».  Den  började  sålunda:  »Jordegum- 
morna och  de,  som  sig  därtill  vilja  begiva,  skola  vara  gud- 


SJUKDOMAR  OCH  LÄKEMEDEL.  63 

fruktiga,  fridälskande,  sediga,  till  denna  sysslan  skickeliga 
och  nyktra  matroner.» 

Barnmorskornas  antal  skulle  vara  fyrtio.  Sedan  de  av 
högvördiga  konsistorium  »om  deras  härkomst,  kristendom 
och  förda  leverne  ett  gott  vittnesbörd  erhållit»,  skulle  de  av 
collegium  medicorum  »uti  konsten  examineras».  Med  en  av 
denna  myndighet  utfärdad  attest  över  sina  kunskaper  ägde 
de  sedan  bege  sig  till  magistraten  och  där  avlägga  barn- 
morskeeden, som  började  på  följande  sätt:  »Jag  N.  N.  lovar 
och  svär  vid  Gud  och  Hans  heliga  evangelium,  att  jag  uti 
denne  min  barnmorskebeställning,  framför  allt  skall  hava 
Gud  för  ögonen,  mig  för  vidskepelser  vakta  och  under  Hans 
hjälp  och  bistånd  mig  trogen,  flitig  och  oförtruten  visa  hos 
var  och  en,  som  mig  tilliter,  hög  eller  låg,  rik  eller  fattig,  natt 
eller  dag,  och  göra  min  yttersta  flit,  att  kvinnan,  som  jag 
hämtas  till,  med  minsta  faran  förlossas  och  fostret,  så  mycket 
möjeligit  är,  med  livet  till  världen  kommer  och  njuter  det 
heliga  dopet.  Uti  oträngde  mål  skall  jag  ej  otidigt  med  för- 
lossningen hasta  och  skynda  och  därigenom  orsak  till  många 
olyckor  vara  men  med  tålamod  och  utan  knotande  förvänta 
den  rätta  tiden.  Jag  skall  ock  aldrig  för  någon  slem  vinnings 
skull  något  missfall  befrämja,  det  vare  sig  med  medicamen- 
ter,  råd  eller  egen  handräckning.  Om  någon  uppenbarar  mig 
sin  bräcklighet  eller  förtros  mig  något,  som  ärbarheten  vill 
hava  dolt,  skall  jag  därmed  tiga  och  ej,  utan  lagligen  tvungen, 
det  för  någon  uppenbara.  Med  de  andre  mine  ämbetssystrar 
skall  jag  hålla  ett  förtroligt  och  fridsamt  umgänge  och  med 
gott  råd  och  villig  handräckning,  när  sådant  behöves,  gå 
dem  vid  handen.» 

Edens  innehåll  kompletteras  genom  själva  förordningen, 
där  det  bland  annat  stadgas:  »Menar  barnmorskan  fostret 
hos  en  havande  vara  dött,  skall  hon  det  åt  någon  doktor 
tillkänna  giva,  som  saken  skall  noga  rannsaka  och  försorg 
draga,  att  det  döda  fostret,  efter  saksens  beskaffenhet,  an- 
tingen med  medikamenter  avdrives  eller  på  annat  sätt  med 
en  välövad  hand  ifrån  modren  skiljes. 

Ser  barnmorskan  ock,  att  modren  bliver  så  svag,  att  hon 
torde  sätta  livet  till,  förrän  hon  bliver  förlöst,  så  skall  hon  i 
tid  de  närvarande  förmana,  att  de  skicka  efter  en  sådan  per- 


64       SVENSKT    FOJ.KKYNNE    UNDER    STORMAKTSTIDENS    DAGAR, 

son,  som  Öppnar  henne,  sa  snart  hon  är  död,  på  det  fostret, 
som  till  äventyrs  iin  kunde  leva,  må  njuta  det  helga  dopet.» 

Så  snart  vederbörande  var  edsvuren,  ägde  hon  »fritt  idka 
sin  konst».  Hon  var  skyldig  att  »för  sin  boning  ett  tecken 
liava,  på  det  man  henne  både  nätter  och  dagar  vid  påkom- 
mande nödfall  i  hast  finna  kan». 

»Ingen  förutan  desse  ovannämnde  gummor»,  heter  det  vi- 
dare, »skall  understa  sig,  under  vad  förevändning  det  ock 
vara  må,  att  sig  som  barnmorska  låta  tinga  och  bruka  och 
hustrur  förlossa,  vid  20  daler  s:mts  böter  eller  kroppsstraff, 
om   hon   ej   orkar  bota.» 

För  framtida  behov  skulle  nya  barnmorskor  utbildas  under 
ledning  av  några  bland  de  äldsta  jordegummorna  och  tjänst- 
göra såsom  deras  biträden  och  som  deras  ställföreträdare  i 
mindre  svåra  fall,  tills  någon  barnmorskeplats  i  staden  bleve 
ledig.  I  och  för  deras  utbildning  skulle  collegium  medicorum 
»draga  försorg,  att  när  någon  kvinnokropp  öppnas,  dem  då 
särskilt  de  lemmar  visas,  som  Gud  till  födslen  förordnat  haver, 
som  ock  att  de  uti  barnmorskekonsten  informeras  och  övas. 
Till  vilken  ända  de  på  tid  och  ställe,  som  collegium  därtill 
nämner,  sig  skola  infinna  att  uti  konsten  undervisas  av  stads- 
physico  eller  den  doclorn,  som  collegium  därtill  förordnar». 

Pest  och  spetälska. 

Från  pestens  hemsökelser  i  Stockholm  finnas  anteck- 
ningar, som  berätta  för  oss,  att  år  1580  brände  man  av 
den  anledning  enris  på  .Järntorget  och  Stortorget.  Vid 
ett  nytt  utbrott  av  farsoten  tio  år  därefter  påbjödo  myndig- 
heterna, att  på  alla  pestsmittade  hus  skulle  uthängas  ett 
vitt  lakan.  Sedermera  förändrades  föreskrifterna  därhän,  att 
man  skulle  måla  ett  kors  på  portarna  till  de  hus,  »där  sjuk- 
domen var  inne».  På  sommaren  1623  var  i  synnerhet  Söder- 
malm svårt  hemsökt  av  farsoten.  »De  av  pestilenzien  be- 
fängde» höllos  då  instängda  på  sina  gårdar,  kring  vilka  vakt 
var  utsatt. 

En  annan  fruktansvärd  fiende,  inför  vilken  människorna 
stodo  hjälplösa,  var  alltjämt  spetälskan'.    Av  ett  »patent  om 
1  Jfr  Bd.   I:  '^'M]. 


SJUKDOMAR  OCH  LÄKEMEDEL.  65 

étt  spetals  upprättande  för  de  spetälske  i  Finland»,  utfärdat 
av  Gustav  Adolf  år  1619,  finna  vi,  att  sjukdomen  i  denna 
landsända  allt.  mer  utbredde  sig  och  tog  överhand.  Man  såg 
däri  ett  Guds  syndastraff,  som  förvärrades  därigenom  att 
»de,  som  med  sjukdomen  behäftade  äro,  utan  någon  försyn 
med  andre,  helbrägde,  umgås».  Därför  anslog  nu  konungen 
vissa  gårdar  till  underhåll  av  ett  hospital,  som  skulle  an- 
läggas ute  på  en  ö,  »de  arme  och  usle  människor  till  avsönd- 
rande ifrån  andres,  helbrägdes,  umgänge».  Till  denna  avsides 
belägna  plats  skulle  alla  spetälska  förflyttas  och  »sig  sedan 
där  stadigt  förhålla,  undvikandes  alldeles  deras  släkt  och 
vänner,  såsom  ock  eljes  alle  andres,  helbrägdes,  umgänge». 
Och  eftersom  dessa  obotligt  sjuka  nu  bleve  med  nödtorftigt 
uppehälle  försörjda,  funnes  för  dem  ingen  förevändning  längre 
att  gå  omkring  och  tigga. 

En  som  säger  sig  ha  botat  flere  fall  av  spetälska  var 
den  läkekunnige  kyrkoherden  Olof  Broman  i  Hudiksvall.^ 
Hans  kurer  bestodo  i  »tjänliga  blodreningar  och  åderlåtande» 
samt  i  att  gräva  ned  patienterna  »uti  varm  hästträck,  så 
länge  de  det  tåla  kunnat,  drickandes  därvid  antingen  vatten, 
varuti  pestilenzört  är  kokad,  eller  ock  varm,  ny  silad  get- 
mjölk». 

Sundhetsvård. 

En  hälsovådlig  plägsed  var  att  bisätta  de  döda  i  kyr- 
korna. Detta  blev  så  vanligt,  att  Kungl.  ]\laj:t  i  en  skri- 
velse till  överståthållaren  på  hösten  1672  konstaterar, 
att  nu  »merendels  alla,  av  vad  stånd  och  villkor  de  vara 
må,  taga  sig  denna  rättigheten  och  låta  sina  döda  stå  länge 
obegravne».  Därigenom  blevo  naturligtvis  »kyrkorne  med  en 
olidelig  stor  stank  så  uppfyllde,  att  mången  sund  människa, 
som  gärna  vill  gå  i  kyrkan  och  höra  Guds  ord,  blir  därigenom 
antingen  avskräckt  eller  ock  tager  därav  en  dödelig  sjukdom». 
Därför  befallde  regeringen  överståthållaren  att  låta  påskynda 
begravningen  av  de  lik,  som  nu  stodo  i  kyrkorna  och  för  fram- 
tiden »intet  tillåta  andra  än  privilegierade  personer  att  bi- 
sättas,  tillhållandes  de  övrige  att  utan  dröjsmål  och  slike 
bisättningar  låta  sina  döda  strax  utur  husen  till  deras  grav- 
ställen utbära». 

'  Se  sid.  91. 

5—222S-Jtj.     Grimberg,  Svenska  folkets  underbara  öden.     IV. 


66       SVENSKT    FOLKKYNNE    UNDER    STORMAKTSTIDENS    DAGAR. 

En  del  hygieniska  vådor  förorsakades  också  därigenom,  att 
fångar  avledo  i  fängelset,  innan  de  fått  sin  dom.  Vederbö- 
rande ansågo  sig  nämligen  ej  kunna  begrava  de  döda,  förrän 
deras  mål  avdömts,  ty  på  domens  beskaffenhet  berodde,  hu- 
ruvida liket  borde  »av  bödelen  i  galgbacken  nedergrävas  eller 
ock  av  ärligit  folk  begravas  i  kyrkogården».  Följden  blev 
emellertid,  att  de  döda  kropparna  mångenstädes  »genom 
stank  de  levandes  fångarne  med  sjukdom  antände  och  be- 
smittade». Regeringen  sökte  visserligen  avhjälpa  de  menliga 
följderna  genom  en  förordning  av  år  1697,  »att  liken  skulle 
tagas  utur  kronones  häkte  medelst  någre  sådane  gubbar,  som 
i  städerne  och  vid  exekutionsplatserne^  finnas,  och  läggas  i 
något  annat,  särskilt  rum»,  till  dess  dom  fällts. 

Emellertid  visade  det  sig,  att  »stanken  av  deras  kroppar, 
isynnerhet  vid  sommartiden,  förorsakade  stor  olägenhet  vid 
kronans  slott  och  hus»,  varför  regeringen  måste  inrikta  sina 
ansträngningar  på  att  förmå  hovrätterna  och  underlydande 
domstolar  att  ofördröjligen  avgöra  brottmål  i  dylika  fall. 
Men  då  ej  heller  dessa  åtgärder  ledde  till  önskad  påföljd, 
gav  konungen  år  1698  landshövdingar  och  guvernörer 
fullmakt  att  utan  avvaktande  av  domstols  utslag  genast 
låta  verkställa  begravningen  enligt  följande  regler:  »När  de 
grovaste  missgärningsmän,  nämligen  Guds  och  Hans  heliga 
ords  försmädare,  tidelagare,  mördare,  grova  bolare,  kyrko- 
tjuvar och  andra  slike,  varda  i  fängelset  döde  och  själva  till- 
stått sin  missgärning  eller  ock  medelst  någon  underrätts 
dom  därtill  redan  äro  kände  skyldige,  böra  de  genom  bödelen 
utur  fängelset  uttagas  och  i  galgbacken  eller  moras  neder- 
grävas. Men  de,  som  begått  dråp,  annat  tjuveri,  rymt  undan 
regemente  eller  för  varjehanda  annan  mindre  livssak  sitta 
fängslige  och  dö  i  kronones  häkte,  deras  kroppar  skola  av 
ärligt  folk  hanteras  och  i  kyrkogården  uti  stillhet  och  utan 
de  vanlige  ceremonier  begravas.» 

Höga  vederbörande  tänka  på  stadsbornas  trevnad. 

Den  estetiska  sidan  av  folkhygienen  har  väl  i  vårt  land 
först  på  de  allra  sista  åren  börjat  i  någon  mån  vinna  beak- 
tande.   Det  är  därför  överraskande  att  redan  på  1600-talet 

*  Avrättsplatserna. 


SJUKDOMAR  OCH  LÄKEMEDEL.  67 

möta  en,  om  ock  liten,  ansats  i  denna  riktning.  Därhän  syftar 
iden  befallning,  som  utgick  till  Stockholms  överståthållare 
Iden  16  september  1699,  att  alla  kalkrappade  hus  i  staden  ocli 
på  malmarna  skulle  »anstrykas  med  en  sådan  gul  färg,  som 
nu  är  brukelig,  eftersom  densamme  icke  allenast  giver  staden 
ett  vackert  anseende  utan  haver  jämväl  den  commoditeten^ 
med  sig,  att  gatorne  dess  medelst  bliva  ljusare,  än  när  husen 
med  mörka  färger  anstrykas».  Till  den  ändan  skulle  över- 
ståthållaren »låta  murmästareämbetet  här  i  staden  veta,  att 
ingen  av  dem  något  hus  hädanefter  med  annan  färg  skall 
anstryka». 

Huskurer  och  signerier. 

Vid  sidan  av  den  verkliga  läkarvården  frodades  nu  som 
i  alla  tider  ej  blott  kvacksalveri  utan  även  allehanda  hus- 
kurer. En  av  de  mera  konstiga  kan  förtjäna  anföras  ur 
elt  brev,  som  Ebba  Brahe  skrev  till  sin  dotter  i  juni  1646  med 
anledning  av  dotterns  svaghet  och  värk  i  huvudet,  åtföljd 
av  svindel.  Hon  rekommenderar  henne  att  »flitigt  bruka 
torr  mejram  och  draga  litet  därav  upp  i  näsan  en  gång  eller 
två  om  dagen;  det  hjälper  visst  för  svindel.  Sedan  bär  de 
knutna  mössorna  man  gör  för  huvudet  i  vila,  och  tag  en  svart 
höna  och  riv  henne  med  fjädern  helt  i  tu  och  bind  varm  om 
huvudet,  så  blodig  hon  är;  det  gör  några  gånger!»  Brevskri- 
verskan  bekräftar  kurens  värde  genom  hänvisning  till  en 
bardskärare,  som  »har  varit  så,  att  han  icke  har  kunnat  vara 
bland  folk,  men  blivit  hjälpt  genom  denna  kur». 

Där  inget  annat  hjälpte,  tog  man  gärna  sin  tillflykt  till 
läsningar  och  signerier  efter  gammalt  beprövat  katolskt 
maner. 

Om  en  upplyst  regerings  fruktlösa  kamp  mot  denna  pläg- 
sed  vittnar  följande  skrivelse  från  Gustav  Adolf:  »Uti  Järn- 
bergslagen skall  vara  en  hop  kvinnor,  som  giva  sig  ut  för 
signerskor,  vilka  bruka  allehanda  läsningar  icke  allenast 
hos  dem  som  have  gamle  skador  och  fel  utan  ock  hos  dem, 
som  varda  i  gruvorne  och  eljest  sårade  och  sargde;  vilke  dem 
lova  hjälp  och  bot  och  bruka  därmed  deras  trollkonst  och 

1  Det  gagn. 


68       SVENSKT    FOLKKVNNE    UNDER    STORMAKTSTIDENS    DAGAR. 

allehanda  missbruk,  därigenom  Gud  varder  förtörnad  och 
de,  som  under  deras  hand  sig  giva,  mera  bliva  förvärrade  än 
förbättrade.» 

Hur  ingrott  folies  förtroende  var  för  kloka  gummor  kan  man 
se  av  de  anteckningar,  biskop  Rhyzelius  i  Linköping  gjort 
om  sina  levnadsöden.  Han  var  som  barn  liten  och  klen, 
eftersom  han  kommit  för  tidigt  till  världen,  och  oplågades 
av  den  s.  k.  altan  och  varjehanda  andra  barnsjukdomar». 
Föräldrarna,  ett  fattigt  prästfolk  i  Västergötland,  trodde, 
att  han  skulle  dö  i  vaggan.  På  sitt  tredje  år,  alltså  år  1680, 
blev  han  »till  bot  emot  altan  skuren  av  en  käring  med  en 
kniv  i  bröstet,  att  blodet  utgick».  Det  kan  ha  sitt  intresse 
att  veta,  att  trots  altan,  ja  trots  kuren  däremot,  besanna- 
des föräldrarnas  farhågor  så  föga,  att  Rhyzelius  fick  leva  i 
nära  84  år  och  gjorde  sig  känd  som  en  ovanlig  kraftkarl.         i 

Fanns  det  folk  med  >nerver>  under  vår  stormaktstid? 

Den  stora  samlingen  av  brev  till  Axel  Oxenstierna  ger 
oss  tillfälle  att  följa  ett  liv  av  klagan  över  sjuklighet,  som 
dock  lät  förena  sig  med  verksamhet  som  riksråd,  ståthål- 
lare över  Dalarne  och  Västmanland  samt  president  i  bergs- 
kollegium. Den  lidandes  namn  är  Karl  Bonde.  I  oktober 
1621  skriver  han:  »Jag  beder  på  det  tjänstvilligaste,  att 
min  Broder  han  ville  så  laga,  att  jag  måtte  få  antingen  dok- 
tor Harald  eller  mäster  Balzar  till  mig,  att  de  mig  måtte 
se,  om  något  kunde  hjälpa  mig  för  den  melankolia  och  annat, 
som  jag  mig  inbillar.  Doktor  Harald,  han  haver  i  Rostock 
någre  resor  hulpit  min  bror  Jöns  Bonde  därifrån,  men  så  snart 
han  tog  sig  före  att  studera,  så  fick  han  igen'et.  Så  går  mig 
nu.  När  jag  är  stilla,  så  är  jag  tämmelig,  men  så  snart  som 
jag  tänker  på:  'Se  det  och  det  skall  du  svara  för',  så  sover 
jag  inte,  utan  när  som  jag  skall  sova,  så  kommer  över  mig 
lika  som  en  sloge  kallt  vatten  på  mig,  och  fcllas^  över  hela 
kroppen;  och  allt  det  som  både  ont  och  gott  är  tyckes  mig  att 
jag  ser.  Om  jag  då  vaknar,  skälver  jag  såsom  löv  och  så  våter 
av  svetten.  Det  är  nu  den  tredje  hösten,  som  jag  det  haft 
haver,  men  ingen  gång  som  nu,  så  jag  är  rädder  för  mig  själv. 
Det  rår  väl  på  mig  dess  emellan,  men  inte  så  som  om  hösten. 

'  Kryper. 


SJUKDOMAR  OCH  LÄKEMEDEL. 


69 


E\äre  Broder,  giv  honom  pass,  som  drager  till  mig!  Mig  tyckes, 
itt  när  som  jag  är  hos  min  hustru,  att  hon  då  tröstar  mig. 
Och  skulle  väl"  min  kära  hustru  fara  illa,  om  mig  nägot  miss- 
går.    Gud  give,  jag  var  rätt  väl  i  jorden,  så  vore  jag  av  med 

alltihopl» 


Hedvig  Eleonoras  alkov  på  Drottningholms  stall. 
Sedermera  Gustav  III:s  sängkammare. 

Vid  midsommartid  tio  år  därefter  skriver  han  från  Örebro, 
att  han  »är  mycket  sjuklig»  och  känner,  som  han  skriver, 
att  »min  tid  icke  kan  länge  räcka.  Gud  give  mig  en  lyck- 
salig  stund!  Haver  i  all  min  kropp  en  sådan  värk,  som  jag 
inte  kan  skriva.  Har  nu  i  3  år  aldrig  haft  strumpeband  på 
mina  ben  för  värks  skull.   Synen  fallerar^  mig  ock,  så  jag  inte 


Sviker. 


70       SVENSKT    FOLKKYNNE    UNDER    STORMAKTSTIDENS    DAGAR. 

kan  läsa  eller  skriva  utan  glasögon,  dem  jag  aldrig  haver 
trott  att  bruka.  Jag  kan  icke  lida,  att  en  klädning  skall 
sitta  hart  åt  min  kropp.  Jag  haver  mest  mist  synen  därav, 
att  de  två  tänder,  som  sitta  mitt  under  ögonen,  äro  ut- 
fallna; och  som  de  två  därnäst  allt  lossna  till,  så  minskas 
ock  synen  till  med.  Av  vad  orsak  vet  ingen  doktor  mig  att 
säja,  utan  föregiva,  att  det  kommer  av  magen;  dock  är  lika, 
vad  medel  jag  brukar.» 

I  februari  1632  fortsätter  den  stackars  sjuklingen  i  samma 
tonart:  »Vad  vidare  är  med  min  person,  så  är  det  så,  att  jag 
för  värks  skull  icke  i  4  år  haver  haft  strumpeband  på  mig 
utan  lösa  strumpor  sytt  vid  böxorna  och  sedan  med  neder- 
yikna  stövlar  gå  måste.  Gud  vet,  vad  det  är.  Jag  haver  nu 
mist  4  de  främste  tänderna  i  min  mun  ovantill  och  kan  nu 
inte  läsa  eller  skriva  utan  glasögon,  så  jag  inte  länge  orkar 
utstå.  Målet  går  ock  inte  väl  fort  för  tänderna,  som  äro 
borta.» 

Men  mannen  var  seg.  I  december  1639  skriver  han,  att 
han  nu  »i  4  år  å  rad  haver  mycket  avtagit  och  mig  var  höst 
måst  med  medici^  brukande  plåga  låta;  och  vart  år  haver  det 
haft  mindre  effekt  än  som  förra.  Synnerlig  i  denne  höst  så 
är  mig  en  sådan  huvudvärk  och  svimelse^  påkommen,  att 
jag  aldrig  sådant  förr  haft  haver,  i  kroppen  väl  men  i  huvud 
inte.  Jag  menar,  åldren  gör  mest,  ty  jag  är  nu  på  mitt  61  :a 
år  och  haver  i  mina  unga  dagar  mycket  ont  lidit  och  utstått 
och  kom  därtill  mycket  ung.  Så  tackar  jag  Gud,  som  allt 
härtill  haver  så  vitt  hulpit  mig,  att  jag  nu  åter  hoppas  det 
bästa,  att  jag  skall  någorlunda  komma  till  rätta  igen;  dock 
måste  jag  se  mig  väl  före.» 

Så  gå  några  år,  under  vilka  det  tycks  ha  blivit  bättre  med  ho- 
nom. Men  i  mars  1644  heter  det:  »Jag  haver  nu  så  ont  i 
mina  fötter,  så  jag  förr  detta  icke  nyligen  haft  haver.  Jag 
haver  också  nu  denna  gången  varit  framme,  så  när  det  än- 
nu kommer  igen  en  gång,  så  skall  jag  göra  kort  nog  med  mig  » 


*  Läkares.  —  ^  Svindel. 


NÅGRA  ORD  OM  PLÄGSEDEN  ATT  DRICKA  TOBAK.     71 

Under  de  närmast  följande  åren  höres  klagan  över  att  det 
är  »slätt  nog»  med  hans  tillstånd,  så  att  han  inte  kan  färdas 
mer  än  två  mil  om  dagen  och  inte  vågar  sig  ut  i  kölden. 
»Jag  haver  så  ont  uti  mina  armar  och  ben,  att  jag  knappast 
orkar  vara  oppe»,  skriver  han  i  februari  1647. 

jNIen  tre  år  därefter  låter  det,  märkvärdigt  nog,  mera  hopp- 
fullt. »Jag  haver»,  skriver  han,  »nu  i  6  veckors  tid  hållits  vid 
sängen  av  en  stor  sjukdom,  såsom  ock  ännu  därvid  hålles; 
dock  förmodar,  att  Gud  snart  förhjälper  mig  härefter  till 
hälsan  igen.» 

Det  är  det  sista  bevarade  brev  till  rikskanslern,  vari  den 
gamle  klagar  över  sina  krämpor.  Men  ännu  i  två  år  varade 
hans  mödosamma  jordevandring.  Han  hade  vid  dess  slut 
uppnått  en  ålder  av  71  år. 

Litteratur:   Harald    Ramberg,    Tandläkekonstens    utövande    i 
Sverige. 
Rikskansleren    Axel    Oxenstiernas    skrifter    och    bref- 
vexling,  II:  bd  11;  haft.  kr.  12;—. 


Några  mer  eller  mindre  väl  valda  ord  om 

plägseden  att  dricka  tobak,  snuva  tobak 

och  tugga  tobak. 

ALLTSEDAN  tobaken  infördes  till  Europa,  hade  »to- 
baksdjävulen»  vållat  regeringarna  i  snart  sagt  alla 
länder  mycket  bekymmer,  och  genom  mer  eller  mindre 
stränga  påbud  arbetade  myndigheterna  på  att  hålla  bruket 
av  det  nya  njutningsmedlet  inom  måttliga  gränser.  Kla- 
gomål förnimmas  ideligen.  Så  gruvar  sig  regeringen  år  1641 
över  att  »detta  vårt  land  och  konungarike  uppfylles  med 
tobak,  en  vara,  som  för  någon  tid  sedan  här  haver  varit 
obekant  och  fuller  i  sig  själv  icke  är  synnerlig  nyttig  men 
likväl  nu  sedan  blivit  av  den  gemene  man  till  missbruk 
och  överflöd  uppköpt  och  förbrukad,  mångom  uti  marga- 
handa  måtto  till  all  som  störste  skada  och  armod».  Och 
i  Finland  konstaterar  Per  Brahe  med  sorg,  att  »lättja  och 
drinkeri  tager  dageligen  till,  isynnerhet  dryckenskapen,  vil- 


72  SVENSKT  FOLKKYNNE  UNDER  STORMAKTSTIDENS  DAGAR. 

ket  sig  mycket  förorsakar  av  tobaks  otidiga  och  överflödiga 
brukande,  så  att  ingen,  snart  sagt,  finnes,  varken  kvinna 
eller  man,  ung  eller  gammal,  som  icke  både  snuve-  och 
dricketobak   sent  och  bittida  brukar». 

INIen  tobaksbruket,  som  allt  annat,  åstadkom  en  parti- 
bildning för  och  emot,  och  från  båda  hållen  ansträngde  man 
sig  att  vinna  de  neutrala. 

Till  belysning  av  frågan  om  det  nya  njutningsmedlets 
nytta  eller  skadlighet  disputerades  i  Uppsala  år  1633  över 
en  latinsk  avhandling  »Om  den  nikotinska  örtens  eller  to- 
bakens härliga  egenskaper»,  vars  namn  ju  säger  tillräckligt 
om  författarens  ställning  till  frågan.  Bland  de  märkliga 
förtjänster,  som  tillskrevos  bemälta  nikotinska  ört,  uppräknar 
författaren  dess  förmåga  att  bota  så  pass  olikartade  sjuk- 
domar som  andtäppa,  gikt  och  tandvärk. 

En  av  de  roligaste  stridsskrifterna  i  den  omdebatterade  frå- 
gan är  »Seigneur  Hans  Hanssons  drömmar»  från  tiden  omkring 
år  1680,  vars  okände  författare  börjar  sin  bok  sålunda:  »Anno 
1679  den  1.  Martii  såg  jag,  Hans  Hansson,  i  sängen,  där 
jag  låg  om  natten,  två  män  för  mig  ståndandes,  vilka  sig 
emellan  trätte  och  hårdeligen  kivade,  att  mig  tycktes  hka 
som  de  med  sitt  hark  och  bullrande  skulle  väcka  opp  mig. 
Deras  träta  utgick  på  tobak.» 

Den  ene  av  dem  sade  sig  heta  Mäster  Thadler.  Han  dom- 
derade om  tobakens  skadlighet  och  kallade  den  »en  hjärn- 
villa,  penningars  spilla,  luktar  illa».  Han  anförde  som 
skäl  mot  dess  bruk  »dessa  Nordlandsens  gamla  inbyggare, 
vilka  icke  kände  till  eller  visste  av  tobak»,  och  framhöll 
»deras  trivenhet  i  arbete,  mod  och  makt  i  manliga  dater». 
Han  framdrog  varnande  exempel  på  folk,  som  »uti  stället 
för  nödtorftigt  öl  och  bröd,  mat  och  kläden  köpte  sig  tobak, 
somliga  till  att  röka  natt  och  dag,  att  de  luktade  emot  var 
man  dem  mötte  värre  än  som  Nobis  krogs  krögare.  Andra», 
sade  han,  »snuva  det  i  näsan  så  fort,  idigt  och  glupskt,  som 
torra  jorden  tager  vatten  till  sig,  varutav  deras  hjärna  skulle 
bliva  så  förbistrad,  att  de  intet  råd  skulle  hava  för  sig,  och 
näsan  se  ut  som  ett  hönschus,  som  varken  rensades  i  år  eller 
fjor».  Men  de  som  tuggade  tobak  syntes  honom  bete  sig  ändå 
»skamlösare».  Många  gånger  hade  han  »vämjats  vid  deras  åt- 
hävor, när  de  sitta  till  bords  med  en  ärlig  man»;  och  inte  skulle 


NÅGRA    ORD    OM    PLÄGSEDEN    ATT    DRICKA    TOBAK.  73 

han  ha  lust  att  dricka  ur  samma  kanna  som  de.  Haii  berät- 
tade också,  hurusom  han  »en  gång  besökt  en  god  vän  om 
morgonen  tidehgen,  då  han  låg  och  sov  på  sin  säng,  och 
blev  varse,  att  tobakssaften  hade  flutit  honom  av  mun- 
nen över  hela  hans  skägg,  kindben,  örnegott  och  bolster», 
så  att  hans  mun  liknade  »en  dyngehög,  som  om  våren  fru- 
sen av  solens  värma  oppsmältes  och  saften  bäcketals  hit 
och  dit  floder». 

De  som  vant  sig  vid  tobaksrökning,  kunde  enligt  Mäster 
Thadlers  påstående  »intet  dricka  ett  stop  öl  utan  sin  pipa 
tobak»,  och  de  klagade  över,  att  de  »icke  väl  kunde  gå  till 
stols,  med  mindre  pipan  satt  i  munnen». 

Här  avbrytes  mäster  Thadlers  utredning  därigenom,  att 
författaren  vaknar  och  står  upp  till  sitt  vanliga  arbete  om 
rnornarna  »att  dricka  en  pipa  tobak». 

Seigneur  Hans  Hansson  fick  emellertid  förnya  drömbekant- 
skapen en  annan  gång.  Då  lyckades  också  Mäster  Thadlers 
antagonist,  vilken  presenterade  sig  såsom  Mäster  Warhafft,^ 
få  en  syl  i  vädret  och  lät  motparten  höra,  att  man  inte  fick 
klandra  Guds  gåvor  därför  att  de  av  somlige  människor  miss- 
brukades. Då  skulle  ju  både  mat  och  kläder  vara  av  ondo, 
ja  själva  talegåvan,  ty  den  missbrukades  mer  än  något  annat, 
till  bakdanteri  och  andra  synder.  Sedan  övergår  tobakens 
varmhjärtade  försvarare  till  att  anföra  medicinska  aukto- 
riteters utlåtande  om  örtens  helande  inverkan  vid  en  mängd 
sjukdomar.  Och  till  yttermera  visso  förtäljer  han  en  god 
historia  om  en  gammal  präst,  som  själv  berättat  för  honom, 
att  när  han  var  omkring  fyrtio  år,  blev  han  blind  och  måste 
låta  leda  sig  omkring.  Detta  elände  varade  i  fjorton  år,  och 
inga  medikamenter  hjälpte.  Men  så  hände  sig,  att  han  fick 
besök  av  en  gammal  god  vän,  som  brukade  »snuvtobak». 
Det  gjorde  denne,  enligt  egen  utsago,  för  att  stärka  sina  ögon 
och  menade,  att  han  troligen  skulle  ha  varit  blind,  om  han 
icke  brukat  tobak. 

Prästen  lät  honom  övertala  sig  att  försöka  medlet  och  »prö- 
va, vilken  fluss  det  utdroge»;  och  »strax  begynte  han  nysa, 
rakla-  och  gråta».  Det  tyckte  han  inte  just  var  något  trevligt; 
men  hur  det  nu  var,  så  fick  hans  vän  honom  till  att  låta  göra 
sig  en  »tobaksbössa».^    Efter  en  månads  tid  visade  sig  verk- 

^  Sanningsenlig.  —  ^  Harkla.  —  ^  Snusdosa. 


74        SVENSKT    FOLKKYNNE    UNDER    STORMAKTSTIDENS    DAGAR. 

ningania,  i  det  att  prästen  började  få  sin  syn  igen.  »När  han 
detta  märlvte,  begynte  han  mer  älska  tobak;  och  ju  längre 
han  det  brukade,  ju  mer  förökades  honom  hans  syn,  till  dess 
han  blev  alldeles  färdig  igen,  som  han  i  sin  ungdom  varit.» 
Ännu  på  sena  ålderdomen  kunde  han  läsa  den  finaste  stil. 
»Han  sade  sig  också  mycket  hålla  av  tobaken,  mer  än  guU 
eller  silver.  Han  bekände  ock  sig  bruka  det  om  nätterna,  när 
han  vaknade,  på  predikstolen,  över  måltid  etc.» 

Inför  detta  faktum  måste  Mäster  Thadler  falla  till  föga; 
och  när  Mäster  Warhafft  uppmanade  honom  att  namnge 
någon  enda,  som  missbrukat  tobaken,  vart  han  »bleker  i 
ansiktet,  skämdes  och  teg  som  en  stympare». 

Litteratur:   Seigneur   Hans    Hanssons    drömmar,    utg.    av  Oscar 
Wieselgren;  haft.  kr.  35: — . 


EN   KÄRNKARL    FRÅN    VÅR 
STORMAKTSTID 


Olof  Rudbeck. 

EN  STOR  dag  hade  Uppsala  universitet,  då  drottning 
Kristina  år  1652  kom  på  besölc  med  ett  lysande  följe  av 
statsmän  samt  av  in-  och  utländska  lärde  för  att  åhöra 
en  föreläsning.  Föreläsaren  var  en  tjugutvåårig  student,  om 
vilken  ryktet  förtäljde,  att  han  gjort  en  märklig  vetenskaplig 
upptäckt.  Det  var  den  store  biskop  Johannes  Rudbeckius' 
son,  Olof  Rudbeck,  som  nu  fick  inför  häpnande  åhörare 
visa  människokroppens  hemligheter,  vilka  dittills  varit  så 
föga  kända.  Han  hade  särskilt  studerat  blodomloppet  och 
kunde  nu  bättre  än  någon  annan  förklara  detta,  sedan  han 
upptäckt   mjölksaftkärlens   betydelse. 

Olof  Rudbeck  var  den  tionde  i  ordningen  av  Johannes 
Rudbeckii  elva  barn.  När  pilten  var  elva  år,  skulle  hans  tre 
äldre  bröder  avgå  från  skolan  i  Västerås  och  fortsätta  sina 
studier  i  Uppsala.  Den  lille  Olof  och  hans  ännu  yngre  bro- 
der bådo  nu  så  vackert  sina  föräldrar  att  få  följa  med  sina 
stora  bröder  till  lärdomsstaden  och  studera  i  deras  sällskap. 
De  lyckades  också  genom  vackra  löften  att  få  sin  vilja 
fram.  Så  fingo  de  unga  djäknarne  då  utbyta  den  grova 
djäknerocken  av  vadmal  med  häktor  i  mot  studentens  fina 
svarta  klädesrock  med  blanka  knappar,  uppslag  på  ärmarna 
och  värja  i  gehäng.  Unge  Olof  yvdes  och  hoverade  sig  över 
sin  nya  dräkt  och  tyckte  sig  vara  en  mycket  märkvärdig  per- 
son. Han  berättar  själv  på  äldre  dagar:  »När  vi  hade  dragit 
på  oss  kläderna,  så  tyckte  vi  oss  så  granna  vara  som  påven 
i  Rom  i  sin  kyrkoskrud.  Vi  ut  på  gården  att  rida  kring  på 
våra  träkäppar,  sättandes  handen  i  sidan,  seendes  med  ögonen 
på  ymse  sidor  på  armarna  och  knapparna,  och  stampande  med 
benen  som  de  största  spanska  hästtravarna.  Vår  salig  fader 
stod  i  sin  bokkammar  innanför  fönstren  och  besåg  denna 
kavalkaden.»  Han  ropade  in  de  ystra  fålarna,  och  med  bister 
min  tog  han  »en  kniv,  ristade  alla  knappar  av  tröjan  och  skar 


78  EN    KÄRNKARL    FHÅN    VÅR    STORMAKThTID. 

av  handklaf farna,  sägande,  att  vi  skulle  sitta  hemma  på  rum- 
pan  och  lära  oss  gå  socken  med  de  fattige  djäknarne.» 

Och  därvid  blev  det.  Gunstig  junkern  och  hans  yngre 
broder  fingo  draga  ut  på  sockengång  på  landsbygden.  Men  de 
medel,  som  bröderna  samlat  ihop,  måste  de  ge  åt  behövande 
kamrater. 

1  hela  åtta  år  skulle  det  nu  dröja,  tills  Olof  Rudbeck  blev 
inskriven  vid  universitetet.  Men  prövotiden  gjorde  honom 
gott.    Allt  sedan  dess  avskydde  han  prål  och  fåfänga. 

Vid  universitetet  drogs  Rudbeck  nästan  genast  till  natur- 
vetenskaperna. Professorernas  kunskaper  räckte  icke  till  för 
hans  vetgirighet.  Allt  skulle  han  plocka  sönder  och  själv 
undersöka,  hur  det  var  hopkommet.  Han  såg,  vad  andra  icke 
märkte;  han  anade  det  stora  sammanhanget  i  naturen  —  sådan 
är  snillets  blick.    Tidigt  gick  hans  rykte  över  Sveriges  gränser. 

En  tid  efter  Kristinas  besök  i  Uppsala  fick  Rudbeck  av 
henne  och  Axel  Oxenstierna  frikostigt  understöd  till  en  stu- 
dieresa till  Holland,  den  fria,  idoga  handelsstaten,  blomster- 
skötselns och  naturvetenskapsmännens  land.  Från  denna  tid 
blev  botaniken  hans  älsklingsvetenskap,  vilken  han  kallar 
»den  allraljuvligaste,  mest  oskuldsfulla  och  den,  som  män- 
niskan först  blev  skapad  till».  Han  räknas  också  som  den 
egentlige  grundläggaren  av  botanikens  studium  i 
Sverige.  Men  detta  nya  intresse  kom  honom  att  avbryta 
sina  så  framgångsrikt  påbörjade  undersökningar  av  män- 
niskokroppen. 

De  många  sinnrika  uppfinningar,  för  vilka  Holland  var 
berömt,  studerade  Rudbeck  med  en  grundligliet,  som  om 
han  ämnat  bli  ingenjör.  Han  njöt  vid  tanken  på  hur  han 
skulle  gagna  sitt  fädernesland  med  allt  det  goda  och  nyttiga, 
han  skådade;  han  tyckte  sig  redan  med  tjusning  se  vetgiriga 
ungdomsskaror  lyssna  till  hans  lärdomar  för  att  sedan  sprida 
kunskaperna  till  alla  Sveriges  bygder. 

Så  kom  han  hem  till  Uppsala  och  inbjöd  allmänheten  att 
beskåda  hans  rika  växtskatter,  hans  modeller  och  ritningar 
samt  åhöra  hans  förklaringar.  Den  utsatta  timmen  kom  — 
men  Rudbeck  stod  där  ensam  bland  sina  skatter.  Då  brast  han 
i  bittra  tårar,  grät  över  sin  missräkning,  över  sina  landsmäns 
likgiltighet.     Det   var   ynglingens   första   stora   motgång   .  .  . 


OLOF    RUDBECK.  79 

Men  den  förmådde  ej  bryta  hans  viljekraft.  Han  tillkännagav 
nya  föreläsningar,  och  slutligen  hade  han  bland  studenterna 
en  intresserad-  åhörarskara,  vilken  småningom  växte  till  ett 
hundratal.  Samtidigt  satte  han  i  verket  en  plan,  som  han 
länge  burit  i  sina  tankar,  nämligen  att  anlägga  en  botanisk 
ti;idgård  vid  universitetet.  Han  hade  blott  sina  egna  små 
medel  att  börja  med,  men  han  ägde  en  viljekraft,  som  var 
värd  stora  pengar.  Och  han  lyckades  intressera  universi- 
tetets kansler,  Magnus  De  la  Gardie,  för  anläggningen,  så 
att  han  fick  anslag  till  dess  utvidgning  och  förbättring. 
Slutligen  kunde  han  berömma  sig  av  att  ingen  botanisk 
trädgård  i  Europa,  undantagandes  den  i  Paris,  kunde  mäta 
sig  med  hans.  Men  fortfarande  måste  han  ofta  sätta  till  av 
egna  medel  för  att  vidmakthålla  denne  sin  »förstfödde  son», 
som  han  kallade  anläggningen. 

Tjugufem  år  gammal,  blev  Rudbeck  utnämnd  till  adjunkt 
i  medicin  och  vid  trettio  års  ålder  till  ordinarie  professor  i 
anatomi  och  botanik.  Två  år  senare  blev  han  universitetels 
rektor,    en   härskare   som   få. 

Som  professor  meddelade  han  kunskaper  ej  blott  i  alla 
naturvetenskaperna  utan  även  i  dessas  användning  för  det 
praktiska  livet.  Han  undervisade  blivande  läkare,  han  utbil- 
dade ingenjörer,  byggmästare,  lantmätare,  bergsmän.  Många 
av  senare  tiders  ryktbaraste  krigare  fingo  av  honom  utbild- 
ning i  artillerilära  och  fästningsbyggnadskonst  —  och  out- 
plånligt var  det  intryck,  de  mottogo  av  sin  store  lärares 
fosterlandskärlek. 

Rudbeck  var  en  riktig  tusenkonstnär,  så  händig,  att  han 
gjorde  nästan  alla  sina  apparater  och  redskap  själv.  Han 
förfärdigade  en  samling  modeller  till  mekaniska  anläggningar, 
vilka  räknades  som  Uppsalas  största  sevärdhet.  Där  fun- 
nos  t.  ex.  diverse  vattenkonstverk,  en  båt,  som  gick  med 
hjul  och  vingar,  en  verkstad,  i  vilken  ett  hjul  drev  27  olika 
maskiner,  såsom  hammare  och  kvarnar,  pumpar,  borrmaski- 
ner, slipsten  och  svarvstol. 

Han  skaffade  Uppsala  en  vattenledning,  han  satte  kvarnar  i 
stånd,  han  försåg  staden  med  boktryckeri  och  boklåda,  han 
gjorde  fyrverkeripjäser,  byggde  orglar  och  förfärdigade 
kompasser  åt  svenska  flottan.  Han  var  både  kopparstickare 
och  målare.    Hans  verk  var  det  ock,  att  en  regelbunden  tra- 


80  EN    KÄRNKARL    FRÅN    VÅR    STORMAKTSTID. 


Olof  Rådbeck  d.  ä.     Målning  av  Martin  Mijtens  d.  ä. 


OI.OF    RUDBECK.  81 

fik  anordnades   mellan   Uppsala   och    Stockholm   mcdclsL   en 
postjakt. 

Rudbeck  utfärdade  också  reglementen  för  passagerare- 
trafiken,  och  i  dem  tog  han  kraftigt  itu  med  »den  oordning, 
att  någre  stiga  på  jakten  och  säja  sig  vilja  betala,  när  de 
komma  fram,  men  jakten  kommer  intet  väl  till  lands,  förrän 
de  springa  av  henne  och  rymma  sin  kos.  Thy  skall  skepparen 
så  länge  hålla  från  landet  för  ankar,  till  dess  de  betala;  ty 
en  sådan  jakt,  som  dageligen  segla  måste  och  aldrig  länge 
vila  och  måste  ha  en  skeppare  och  sex  båtsmän,  uppehål 
les  icke  med  väder.  Sedan  ock,  såsom  hederligt  folk  kom- 
mer till  jakten,  så  måste  skepparen  hålla  en  skickelig  ord- 
ning med  gement  folk,  som  sig  intränga,  att  de  måste  ve- 
ta, vad  skeppsrätt  är,  och  sedan  intet  med  tobaksdrickan- 
de,  fylleri  och  annat  skamligt  leverne  ställa  sig  som  oskä- 
lige djur;  utan  den  som  har  lust  för  tobak,  kan  sitta  utan- 
på taket  i  fria  luften,  så  förargar  han  igen  annan.»  Så 
löste  den  gode  professorn  frågan  om  rökhytt. 

Sitt  varma  intresse  för  ungdomen  visade  Rudbeck  på 
många  sätt.  Manlig  idrott  ansåg  han  lika  viktig  som  bok- 
liga studier,  och  därför  lät  han  uppföra  en  stor  byggnad, 
där  studenterna  övades  i  ridning  och  fäktning.  »De  gamle 
göthers  ättlingar»  skulle  förbli  ett  härdat  släkte.  Han  bil- 
dade också  bland  studenterna  ett  musikkapell  och  ledde 
övningarna  på  alla  slags  instrument.  Själv  hade  han  en 
»ogement  stark  och  grov  röst»,  säger  en  av  hans  lärjungar. 
Ja  det  påstås,  att  han  kunde  överrösta  tolv  trumpetare, 
vilka  blåste  av  alla  krafter;  och  från  hans  vistelse  i  Hol- 
land berättas  det,  att  när  han  i  Leydens  kyrka  stämde  in 
i  församlingssången,  omakade  sig  t.  o.  m.  de  flegmatiska 
holländarne  med  att  vända  sig  om  för  att  se,  ur  vilken  märk- 
lig strupe  så  klangfulla  toner  kunde  välla  fram.  Vid  en  fest, 
som  landshövdingen  i  Uppsala  anordnade  för  Karl  XI:s 
drottning  år  1689,  steg  Olof  Rudbeck  för  var  skål,  som  dracks, 
upp  från  bordet,  »höll  näven  såsom  en  lur  för  munnen  och 
sköt  svensk  lösen,  så  att  för  hans  starka  utblåsandes  skull 
det  dundrade  i  salen,  som  hade  det  skjutits  med  små  stycken», 
berättar  en  samtida.  Den  sjuårige  prins  Karl  —  den  blivande 
krigarkungen  —  spratt  till  av  förtjusning  vid  denna  musik.  — 

6— l'1'i'siv;.     Crimberg,  Svenska  folkets  underbara  öden.  IV. 


82  EN    KÄHNKAI!!.    FHÅN    VÅK     STOHM AKT.nTID. 

Ännu    sedan    Riulbeck    fyllL    sjullio    år,    ljöd    hans    slamma 
mäktig  och  klangfull  under  domkyrkans  valv. 

Från  festligheterna  vid  drottningens  ovannämnda  besök 
i  Uppsala  berättas  en  rolig  episod  om  Olof  Rudbecks  fri- 
språkighet. Den  gode  professorn  hade  för  att  hedra  hen- 
ne och  hennes  mor  änkedrottningen,  som  också  var  med, 
»beställt,  att  i  ingången  till  drottningarnas  sal  skulle  stå  små 
gossar  tätt  intill  varandra  på  små  pålar,  svävande  å  bägge 
sidor  om  ingången,  varandes  klädde  i  vita  kläder  såsom 
belåten,  havandes  vinklasar  i  händerna.  Men  som  drott- 
ningarnas ankomst  var  emot  allas  förmodan  hastig,  fick 
intet  Rudbeck  tid  till  att  ställa  sina  piltar  i  sin  behöriga 
ordning,  det  honom  förlröt,  sade  fördenskull  till  drott- 
ningarna: 'I  skolen  vara  välkomne;  men  denna  gången  aren 
I  för  bittida  komne.' > 

Äkta  Rudbeckst  är  också  ett  brev,  som  den  nära  sjuttio- 
årige mannen  skrev  till  kanslipresidenten  Bengt  Oxenstierna 
i  anledning  av  ett  annat  remarkabelt  besök,  som  Uppsala 
universitet  haft  på  våren  1699, nämligen  även  polsk  ambassad. 
I  anledning  därav  hade  regeringen  på  förhand  till  universi- 
tetets rektor  och  Rudbeck  uttalat  sin  önskan,  att  beskick- 
ningen skulle  bli  mottagen  och  fägnad  på  bästa  sätt.  Därför 
hade  man  också  lagat  till  en  riklig  festmåltid.  Men  ambassa- 
den anlände  ej  förrän  kl.  12  på  natten  till  söndagen,  och  då, 
skriver  vår  man,  »kostade  det  på  den  gamla  Rudbccken,  att 
han  skulle  släppa  sin  goda  gumma  utur  sin  famn  midnatts- 
tid att  koka  och  sjuda». 

Rudbeck  redogör  vidare  i  brevet  för  hur  rector  magnificus 
med  sex  professorer  på  måndagsmorgonen  uppvaktade  ambas- 
saden och  följde  den  till  domkyrkan.  Där  gick  beskickningens 
huvudman  »först  till  S:t  Eriks  grav,  och  sedan  han  kysst 
S:t  Eriks  ben,  kunde  jag  märka,  att  han  frågade  rector,  vem 
jag  var».  Sedan  han  fått  besked  därom,  »steg  han  till  mig  och 
gav  mig  sådana  titlar,  de  jag  intet  kändes  vid,  och  gjorde  en 
hel  parentation  i  så  många  människors  närvaro,  så  att  jag 
blygdes  därför.  Och  såsom  han  sade  sig  hava  den  första 
delen  av  Atlantica  och  önskade  att  bekomma  de  andra  två 
delar,  kunde  jag  ej  annars  göra,  än  efter  han  med  sådan  ymnog 
balsam   smorde   mitt   huvud,    att   det   flöt   såsom   på   Aron 


OLOF    Rl  DBHCK.  83 

iicd  uli  skäggcl,  sa  begåvade  jag  lionuiii  med  de  bägge  delanic 
a\    Atlantica.» 

Sedan  ambassadören  besett  stadens  andra  märkliga  bygg- 
nader, »blev  han  trakterad  med  10  rätter  förutan  konfektyrer, 
sedan  under  måltiden  med  en  vacker  musik,  av  en  chor  å 
fyra  lutor,  en  fiol  amour  och  en  basfiol,  sedan  av  en  chor 
fioler,  bestående  av  12  fiolister  och  klavcymbal,  sedan  av  en 
chor  oboer,  sedan,  när  som  bägge  rikes  majestäters  och  kung- 
liga barns  skålar,  kungliga  rådens  och  Eders  Exellens'  och 
lums  skål  särskilt  druckos,  sköts  med  16  hel-  och  halvpun- 
diga  stycken,  och  det  under  en  hel  chor  av  skalmejeblåsarc 
o(  h  dulcianer;  varibland  jag  ock  lät  höra  mina  läderstycken, 
som  en  gång  skrämde  den  kejserliga  ambassadörinnan,  alt 
Iion  så  när  svimmat  över  måltiden.»  —  Så  nog  blev  det  fägnad 
alllidi 

Betecknande  för  Olof  Rudbecks  mångfrestande  verksamhet 
är  t.  ex.,  att  då  Växjö  domkapitel  år  1677  var  i  förlägenhet 
för  en  organist,  tillskrev  man  den  märklige  professorn  i 
Uppsala  och  bad  honom  skaffa  en  lämplig  man.  Han  hade 
visserligen  ingen  sådan  att  tillgå,  men  om  vederbörande  ville 
vänta  ett  eller  två  år,  så  ville  han  antaga  en  musikaliskt  be- 
gåvad yngling,  som  kunde  lära  sig  »spela  en  general  bas  och 
andra  instrument,  att  han  sedan  kunde  en  och  annan  där  nere 
lära  jämte  sin  tjänst». 

Huruvida  Växjö  domkyrka  fick  någon  av  Rudbecks  liir- 
jungar  till  organist,  är  icke  bekant.  Men  egendomligt  är, 
att  sju  år  senare  förekommer  Rudbecks  namn  i  domkapitlets 
handlingar  i  samband  med  en  av  hans  lärjungar,  visserligen 
icke  i  musik  men  i  trädgårdsskötsel.  Mannen  i  fråga,  som  bar 
det  kraftigt  klingande  namnet  Bommerskalle,  hade  genom 
ödets  underliga  skickelse  hamnat  i  •Älghults  undangömda 
skogstrakter  i  mellersta  Småland.  Socknens  kyrkoherde  upp- 
lyser om  honom  i  ett  brev  till  domkapitlet:  »Anno  1682  om 
våren  kom  han  hit  till  församlingen  med  en  löskona,  gjorde 
sig  en  hytta  med  skorsten  uti  en  gammal  källaregrav  ut  ifrån 
de  andra  husen,  där  han  haver  bott  en  tid.  Jag  haver  ofta 
förmanat  honom,  att  han  antingen  skulle  vigas  vid  sin  kona 
eller  skilja  henne  ifrån  sig  och  icke  leva  i  sådant  hedniskt 
leverne.     Han  svarar  fuller  stilla  och  väl  men  kommer  intet 


84  EN    KÄHNKARI.    FRÅN    VÅR    STORMAKTSTID. 

längcr.  Han  är  en  ormaljusarc,  lager  levande  ormar,  bär  cUin 
i  snappsäcken,  låter  dem  krypa  i  barmen  och  kring  halsen, 
item  krypa  på  sin  tallerk^  och  på  bordet  av  och  an,  som  han 
själv  vill.  Ty  är  han  vorden  till  en  stor  styggelse  och  haver 
ett  ganska  sällsamt  rykte  om  sig.  Nu  är  han  med  pick  och: 
pack  härifrån.    Ja,  hädan  och  aldrig  hit.» 


Stora,  djärva  planer  fyllde  alltid  Olof  Rudbecks  hjärna. 
Det  var  honom  ej  nog  att  ha  skapat  Europas  näst  största 
botaniska  trädgård,  han  ville  sprida  ökad  glans  över  Sveri- 
ges namn  genom  att  utge  ett  verk,  vari  alla  kända  växter 
skulle  beskrivas  och  avbildas  i  naturlig  storlek,  ett  jättear- 
bete, vars  make  ej  fanns  i  hela  världen.  Men  ju  svårare 
ju  ärofullare!  För  att  få  dessa  tusentals  växter  avtecknade 
uppfostrade  han  en  krets  av  skickliga  ritare  och  träskärare. 
Slutligen  voro  nästan  alla  figurerna  utskurna,  och  två  stora 
band  lågo  tryckta,  ett  storslaget  vittnesbörd  ej  blott  om 
utgivarens  konstnärliga  färdighet  utan  ock  om  hans  veten- 
skapliga noggrannhet  och  förvånande  växtkännedom.  Då 
avbröts  arbetet  för  alltid  genom  en  olyckshändelse,  som  vi 
sedan  få  bevittna. 

Samtidigt  arbetade  Rudbeck  på  ett  än  väldigare  arbete, 
vari  han  ville  behandla  Sveriges  äldsta  historia.  Storhets- 
tidens lärdomsvänner  hyste  ett  starkt  intresse  för  fosterlandets 
minnen  och  historia.  Allt  emellanåt  fick  man  från  avundsju- 
ka grannfolk  höra  stickord  om  Sverige  såsom  en  uppkomling 
bland  nationerna.  Det  gällde  då  för  svenskarne  att  visa  värl- 
den, hurusom  deras  land  hade  anor,  lika  stolta  som  något 
annat  rike.  Ej  minst  nitälskade  Gustav  Adolf  för  att  draga 
fram  i  ljuset  allt,  som  kunde  »lända  vårt  kära  fädernesland 
till  berömmelse».  År  1629  gav  han  i  uppdrag  åt  en  kom- 
mission, bestående  av  tre  män,  att  resa  omkring  i  landet 
och  verka  för  samlande  och  bevarande  av  våra  fornmin- 
nen. Instruktionerna  för  dessa  »riksens  antiquarii  och  häv- 
desökare» innehöllo  bland  annat  följande:  »Först  vill  Hans 
kungl.  Maj:t,  att  de  allehanda  gamle  monumenter  och  saker 
söka  skola  och  samla,  som  fäderneslandet  kan  bliva  illustre- 
rat^ med,  förnämligast  alle  gamle  runeskrifter,  såväl  i  böcker 

»  Tallrik.  —  ^  Föihärliaat. 


OLOF    l'.UDBECK.  85 

om  a  stenar,  både  söndruge  och  hela,  och  därhos  uppteckna, 
luru  de  äro  satte,  huru  månge  i  var  socken  och,  vad  gamle 
ägor  om  var  sten  finnas,  uppskriva.»  Vidare  skulle  de  av- 
kriva  eller  samla  kalendrar  och  runstavar,  ouppspörja 
illehanda  gamle  lagböcker»,  skrän,  privilegier  o.  d.,  samma- 
edes  »allehanda  krönikor  och  historier,  urminnes  sagor 
)ch  dikter  om  drakar,  lindormar,  dvärgar  och  resår  m.  m., 
(amle  kämpe-  och  runevisor,  deras  toner  icke  förgäta  att 
itspana».  De  borde  ej  heller  förglömma  att  »efterfråga  om 
illehanda  ceconomiska  saker»,  såsom  åkerbruk,  jakt,  fiske 
dädedräkt,  vapen  och  plägseder  i  vart  landskap. 

För  att  främja  »fäderneslandets  heder  och  namnkunnighet 
)ch  bevisa  våra  förfäders  snälle  och  manlige  dygder  och 
jorna  bedrifter»  utfärdade  Karl  XI:s  förmyndarregering 
,ir  1666  ett  »plakat  och  påbud  om  gamle  monumenter  och 
jmtikviteter  i  riket», -^varigenom  hos  biskopar  och  landshövdin- 
l|ar  inskärptes,  att  alla  fornminnen  skulle  räddas  undan  för- 
igängelsen.  Och  följande  år  inrättades  ett  särskilt  ämbets- 
verk för  fornminnenas  utforskande  och  bevarande.  Dess 
ifiamn  blev  Antikvitetskollegium,  och  till  dess  ordförande 
utsågs  Georg  Stiernhielm. 

Verkan  av  allt  detta  nit  från  regeringens  sida  blev  ett 
livligt  och  intresserat  arbete  landet  runt  på  att  avteckna 
runstenar  och  andra  minnesmärken,  undersöka  »gamla 
ättebackar»,  hopsamla  fornfynd  och  gamla  skrifter,  upp- 
teckna folksägor  och  sägner.  Och  hur  fylldes  ej  alla  patrio- 
tiska sinnen  av  stolthet  över  de  talrika  vittnesbörden  om 
Sveriges  höga  ålder!  Antikvarien  Verelius  skriver  en  gång, 
att  lagens  straff  borde  drabba  den  brottsliga  djärvhet,  som 
tilläte  sig  tvivla  på  att  de  goter,  som  intagit  Rom,  utgått 
från  Sverige.  »Jag  skulle  vilja»,  utropar  han,  »att  man  i  tviv- 
larens hårda  panna  sloge  de  stenblock,  som  hos  oss  finnas 
ristade  med  runor.» 

En  man,  som  med  hela  sin  eldsjäls  iver  kastade  sig  på 
fornforskningen,  var  Olof  Rudbeck.  Ämnet  var  för  honom 
alldeles  nytt;  han  hade  behövt  grundliga  förstudier  i  historia 
3ch  språk.  Men  vad  betydde  väl  sådana  svårigheter  för  den, 
som  aldrig  använde  ordet  omöjligt!  Ju  mera  han  fördjupade 
^ig  i  dessa  forskningar,  dess  längre  tyckte  han  sig  kunna  skåda 
'  Jfr  bd   II:   17. 


86 


EN     KAKNKAIU,    FHAN     VAK     STORMAKTSTID. 


tillbaka  i  fjärran  lidsåldrar.  Sä  ländes  som  en  blixt  tanken: 
Sverige  är  urhemmet  för  Jafets  ättlingar,^  vilka  inflyttat 
hit  kort  efter  syndafloden.     Vad  grekiska  författare  skrivit 


Ul  ij    lludbvck  d.  ä.  /i>/ 
samtidens  vist 


.\  Ii  ...  j  ;  ','•  junilidens  och 
MMiiida  kopparstick. 


om  det  underbara  sagolandet  Atlantis  syntes  honom  ord 
för  ord  stämma  in  på  gamla  Sviljod.  Han  ville  ej  tro,  att 
allt  detta  var  bloll  diktat.    Så  Ivcktes  det  honom  förunnat 


'   De  iiulo-curopciska  folken. 


OLOF    RUDBECK.  87 

itt  återge  Sverige  den  ära,  som  så  länge  varit  berövad  detta 
and,  vilket  nyss  förvånat  världen  med  krigiska  bragder.  Med 
ienna  föresats  började  han  på  sitt  arbete  »A  t  land  eller  Man- 
lem,  dädan  Jafets  avkomne,  de  förnämste  kejserlige 
)ch  kungelige  släkter  ut  till  hela  världen  henne  att 
>tyra  utgångne  ii  ro».  Allt  vad  han  kunde  komma  över  av 
.grekiska,  romerska  och  fornnordiska  skrifter  rannsakades 
3ch  behandlades  med  mycket  skarpsinne  men  ock  med  en 
fantasi  utan  gränser.  Triumferande  utbrister  han,  att  »all 
fördold  visdom,  som  de  lärde  någonsin  i  hela  Europa  eller 
Asien  och  Egypten  hava  låtit  i  ljuset  utgå,  den  hava  de  alle- 
nast bekommit  av  de  yverborne  nordiske». 

Vad  är  det,  som  lockat  Jafets  avkomlingar  hit  till  Norden? 
frågar  sig  Rudbeck.  Jo,  först  och  främst  rikedomen  på  ville- 
bråd och  på  fisk,  som  »varit  människans  största  föda  i  försto- 
ne efter  syndafloden».  Vidare  det  hälsosamma  klimatet: 
»Vintern  här  är  klar,  sund  och  frisk»,  säger  han.  I  södern 
däremot  medför  den  »orenlighet,  osund  dimma  och  lukt». 
Sommaren  i  Norden  är  »både  natt  och  dag  så  ljuvlig,  att 
ingen  ort  söder  ut  är  med  honom  att  jämföras».  Sällan  komma 
hit  »bcsmittcliga  sjukdomar,  med  vilka  söderländerna  nästan 
årligen  måste  dragas,  vårföre  ock  människan  här  i  gemen^ 
till  en  mäkta  hög  ålder  stiger»  och  får  stor  styrka  i  jämfö- 
relse med  söderns  folk.  I  Norden  är  »ljuset  och  dess  ljuvlig- 
het» rikligare  än  i  södern.  Ty  om  vintern  flammar  norrskenet, 
och  den  vita  snön  alstrar  »sådan  klarhet,  att  man  kan  resa 
nätter  och  dagar». 

I  den  grekiska  skildringen  av  Atlantis  fann  Rudbeck  blott 
tre  saker,  som  ej  tycktes  passa  in  på  Sverige:  landet  fram- 
bragte  vin,  där  funnos  elefanter,  och  det  förgicks  genom  en 
översvämning.  jNIcn  Rudbeck  visste  även  härvidlag  besked. 
Med  vin  menades  naturligtvis  »kornvin»,  d.  v.  s.  mjöd  och  öl, 
elefanter  kallades  våra  älgar,  och  med  översvämningen  för- 
stodos  de  stora  krigståg,  varmed  nordborna  översvämmade 
Europa.  De  grekiska  namnen  förklarade  han  utan  svårighet: 
Pluto  kommer  av  det  svenska  »blota»,  Merkurius  är  = 
»märkes-man».  Vad  är  Herkules  annat  än  en  »här-kalle», 
d.  v.  s.  en    svensk    hövding!     Ja     hela    grekernas    gudalära 

'  Vanli.iflvis. 


88  EN    KÄRNKAUL    FRÅN    VÅR    STORMAKTSTID. 

och  deras  hjältesånger  ha  kommit  från  Sverige.  Grekiska 
författare  säga  vidare,  att  grekerna  fått  sitt  alfabet  från 
»barbarerna»  —  vilket  ju  tydligen  var  en  förvrängning 
av  »Bore-barnen»! 

Författaren  ber  till  slut  den  som  tvivlar  att  komma  till 
Sverige  och  sedan  resa  jorden  runt  —  han  skall  ej  finna  ett 
ljuvligare  land  än  det  fagra  Manhem  med  dess  bördiga  dalar, 
dess  ljusa  sommarnätter,  metaller  i  bergen,  villebråd  i  sko- 
garna, fisk  i  alla  sjöar  och  strömmar,  ett  folk  med  reslig  kropps- 
växt, styrka  och  god  hälsa.  Förgäves  skall  han  leta  efter  ett 
annat  ställe,  som  passar  in  på  Atlantis. 

Så  stort  var  Rudbecks  anseende,  att  samtiden  knappt  kom 
sig  för  att  tvivla  på  hans  teorier;  man  smittades  av  hans 
översvallande  glädje  över  de  märkliga  upptäckterna  och 
anammade  hans  läror  som  trossatser,  vilka  man  ej  fick  be- 
tvivla, ja  ej  ens  kritisera.  Mer  än  en  lärd  fosterlandsvän 
fällde  tårar  i  förtjusning  över  vad  han  läste  i  Atlantikan. 
Först  en  senare  tid  skulle  inse,  hur  Rudbeck  i  sin  foster- 
ländska hänförelse  tagit  miste,  hur  han  skapat  »ett  kaos  av 
dårskap  och  snille». 

>En  bild  av  Manhem  så  fram  han  bar, 

ej  som  det  var 

men  så,  som  den  bhndaste  kärlek  det  ville.  > 


En  skatt  för  lekman  liksom  för  klerk, 
på  hyllan  tronade  Rudbecks  verk 
hos  bibeln  med  silverknäppen. 
Det  lästes  av  konung  och  karolin, 

och  bifallsmin 
om  smala  mustascherna  spelte  på  läppen. 


>Du  nya  tid, 

som  hånar  hans  drömmar,  glöm  ej  därvid, 

att  namnets  klang  var  en  annan, 

då  än  från  Leipzigs  och  Warschaus  da'r 

den  minste  bar 

av  gloria  liksom  ett  skimmer  på  pannan. > 


OLOF    RUDL-ECK.  89 

Man  kan  förstå,  med  vilken  trosvärme  Rudbecks  dogmer 
omfattades,  när  man  läser  om  hur  sinnena  kunde  upp- 
hetsas blott  genom  en  lärd  strid  om  huruvida  Uppsala 
gamla  avgudatempel  legat  på  den  nuvarande  stadens  om- 
råde eller  vid  Gamla  Uppsala.  Det  senare  var  Olof  Rud- 
becks och  med  honom  alla  rättrognas  lära.  Striden,  som 
utbröt  på  1670-talet,  bilades  först  genom  regeringens  in- 
gripande. 

Men  år  1698  blossade  den  upp  igen.  Då  författade  näm- 
ligen en  student  vid  namn  Hesselius  en  avhandling  rörande 
detta  ämne,  vilken  han  ville  offentligen  försvara.  Förfat- 
taren sade  vackra  ord  om  bägge  parternas  åsikter,  men  trots 
hans  försiktiga  formuleringar  märktes  det,  att  hans  sympatier 
lutade  åt  Rudbecks  motståndares  sida.  För  gamle  Olof  Rud- 
beck  var  nu  varje  tvivel  om  att  avgudatemplet  legat  precis 
på  den  plats,  där  Gamla  Uppsala  kyrka  reser  sig,  liktydigt 
med  smädelse  av  fosterlandets  stora  minnen.  Han  befallde 
därför  sin  son,  Olof  Rudbeck  den  yngre,  som  då  var  univer- 
sitetets prorektor,  att  låta  uppskjuta  disputationen  i  av- 
vaktan på  regeringens  åtgärder;  och  som  skäl  anförde  han, 
att  »bemälta  disputation  i  tvivelsmål  ställer  det  äldsta  styc- 
ket här  i  riket,  vars  visshet  så  månge  konungar  och  isyn- 
nerhet Hans  högstsalig  kongl.  Maj:t^  har  velat  bekräfta, 
i  det  Hans  högtsalig  kongl.  Maj:t  både  själv  Gamla  Uppsala 
med  sin  höga  närvaro  hedrat  och  tillika  så  många  främmande 
herrar  och  furstar  dels  i  egen  konglig  person  dit  följt,  dels 
genom  andra  följa  låtit».  Det  vore  ju  för  fäderneslandet  föga 
hedrande,  om  en  åsikt,  som  ej  blott  vore  i  sig  själv  oveder- 
säglig utan  ock  blivit  »med  en  stor  konungs  nådigste  vittnes- 
börd stadfästad,  skulle  tvivelaktig  göras».  Då  skulle  främ- 
lingar föranledas  att  tro,  att  alla  våra  antikviteter  stode  på 
svaga  fötter;  och  vad  tjänade  det  då  till,  allt  vad  såväl  Olof 
Rudbeck  själv  som  andra  lärde  män  »till  fäderneslandets 
heder  med  stort  arbete  och  möda  sammanskrivit»? 

Gamle  Rudbeck  saknade  all  laglig  befogenhet  att  ingripa 
på  detta  sätt;  men  så  stor  var  makten  av  hans  personliga 
vilja,  att  Hesselius'  lärare  försökte  få  denne  att  träda 
tillbaka.     Bland    andra    bevekande    skäl    anförde    han,    att 

>  Karl  XI. 


90  EN    KÄHNKARL    FRÅN    VAK    STORMAKTSTID. 

Hesselius  stammade  och  således  ej  skulle  skörda  några  lag- 
rar i  en  strid,  där  det  framför  allt  gällde  en  slagfärdig  tunga. 
Men  den  stackars  stammande  studenten  »lamenterade^  myc- 
ket» och  talade  om  den  sorg  ett  sådant  steg  skulle  vålla  hans 
föräldrar,  ty  de  kunde  ju  icke  tro  annat,  än  att  han  »sig 
groveligen  försett».^  Och  så  hade  han  ju  redan  tillrett  trakte- 
ring  för  sina  vänner  och  andra  inbjudna! 

Hesselius  fick  då  det  rådet  att  själv  försöka  stämma  gamle 
Rudbeck  blidare.  Men  det  lyckades  inte  alls:  Ville  han  dis- 
putera, så  finge  han  allt  skriva  om  avhandlingen.  Emeller- 
tid bragtes  saken  i  annat  läge  i  och  med  alt  man  förmådde 
ärkebiskopen  att  i  kraft  av  sin  myndighet  som  prokansler 
gripa  in  och  giva  Hesselius  tillstånd  att  disputera. 

Men  när  tiden  för  den  akademiska  akten  kom,  voro  uni- 
versitetets portar  låsta  och  nycklarna  borta.  Prorektor  hade 
förekommit  dem,  som  försökte  kringgå  hans  faders  förbud; 
och  alla  försök  att  få  fatt  i  nycklarna  voro  förgäfves  —  ingen 
visste,  var  de  funnos.  Sedan  Hesselius  och  hans  trogna  skara 
stått  utanför  i  kölden  och  väntat  ett  par  timmar,  skickade 
man  efter  en  smed  att  dyrka  upp  dörren,  men  låsen  voro  för 
starka.  Till  sist  hittade  ett  par  studenter  på  att  med  hjälp 
av  en  stege  praktisera  in  smeden  genom  ett  fönster;  och  se- 
dan lyckades  han  inifrån  dyrka  upp  dörren.  Hela  den  dispu- 
tationslystna  skaran  stormade  in,  och  så  gick  den  högtidliga 
akten  av  stapeln.  Men  som  exempel  på  vilka  medel,  som  kun- 
de användas  för  att  skydda  land  och  folk  mot  farliga  villo- 
meningar, äro  de  hinder,  som  lagts  i  vägen,  av  sitt  särskilda 
intresse. 

En  av  Rudbecks  mest  hängivna  beundrare  och  efterföljare 
var  hans  svåger,  den  lärde  juristen  Carolus  Lundins,  som 
brann  av  sådan  nitälskan  för  fosterlandets  anseende,  att 
han  ansåg  sig  pliktig  att  själv  tillverka  en  del  antikvit  eter, 
som  han  tyckte  ej  borde  saknas  i  en  välförsedd  stormakts 
förrådskammare.  År  1703  hade  han  färdig  den  märkliga 
»Agapeli  bulla»,  och  säkerligen  är  han  också  pappa  till  en 
hel  del  andra  oäkta  barn,  bl.  a.  en  med  runor  skriven  »Saga 
om  Hjalmar  och  llramer»,  for  vilken  en  student  vid  namn 


'  Veklagade.  —  *  Bcgålt  en  grov  förseelse. 


OLOF    KUUI5KCK.  <J1 

Lucas  Halpap  stod  som  utgivare.  Icke  utan  orsak  miss- 
tankes Lundius  också  för  att  ha  haft  sitt  finger  med  i  spelet, 
da  man  höll  på  att  upptäcka  »Samulex  lag»,  ett  verk,  vilket 
länge  spökat  i  vår  juridiska  litteratur  som  alster  av  vår 
äklste  lagstiftare. 

Anno  1706  lovade  nämligen  en  viss  herr  Körning,  bosatt 
pa  Södermalm  i  Stockholm,  att  åt  antikvitetskollegium  över- 
lämna bl.  a.  »en  på  näver  med  gamla  runor  ristad  bok», 
innehållande  sådana  godbitar  som  »Tors  lag  om  helgdeldar, 
offer  och  konungaval,  Friggce  kvinnohclgd,  djurbrunst, 
ä,L;.<*ning  och  fiskelekar,  Samulex  lag,  Lumbs  lag,  Vigur 
späs  lag,  Eriks  lag».  Dessutom  erbjöd  han  sig  att  komma  med 
»tvenne  gamle  järnhällar»,  på  vilka  fanns  »ojämt  och  grovt 
inristat»  Babylons  torn  och  nordstjärnan  med  tillhörande 
»grove  runeristningar,  så  lydande:  att  folket  sökte  ifrån 
Babylons  torn  närmare  under  nordstjärnan  sitt  säte  och 
hemvist».  Dessa  rara  fynd  sade  sig  herr  Körning  ha  gjort 
»efter  undervisning  av  en  gammal  gubbe  vid  namn  Michel 
Jonsson  i  Långstrand  och  Tenala  socken  därsammastädes 
uti  ett  mörkt  valv,  där  en  springekälla  inne  är,  icke  utan 
stort  äventyr  och  åtvarningar,  med  grå  murens  nedbrytande, 
i  ett  nog  med  järn  beslaget  skrin». 

När  antikvitetskollegiets  ombud,  glada  i  hågen,  anlände 
till  Körnings  hus,  kunde  man  emellertid  icke  anträffa  varken 
de  rara  hällarna  eller  näverboken.  Körning  påstod,  att  den 
kista,  vari  boken  förvarats,  blivit  honom  ovetande  öppnad 
och  boken  stulen.  Så  blev  till  obotlig  skada  för  vår  kultur- 
historia det  ovärderliga  fyndet  aldrig  gjort.  Tydligtvis  har 
man  att  göra  med  ett  fall  av  överspänt  patriotiskt  nit. 

Bland  andra  av  Rudbccks  lärjungar,  som  efter  måttet 
av  sina  krafter,  eller  kanske  rättare  sagt  mer  än  så,  arbetade 
på  att  förhärliga  Sveriges  fornstora  dar,  förtjänar  kyrko- 
herden Broman  i  Hudiksvall^  att  nämnas.  I  sin  bok  Glysis- 
vallur  från  början  av  1700-talet  låter  han  sina  läsare  veta, 
att  självaste  Adam  en  gång  täckts  gästa  Hälsingland,  där 
hans  älsklingsbarnbarn,  Abels  och  Sets  barn,  hade  slagit  sig 
ned  i  den  fagra  och  trivsamma  Delsbo-nejden.  Kain  och  hans 
barn  bodde  tydligen  kvar  i  Asien,  och  flct  förefaller,  enligt 

*  Se  sid.  G5. 


92  EN    KÄRNKAIU-    FRÅN    VÅR    STORMAKTSl  ID. 

Broman,  som  om  Adam  statt  på  mindre  god  fot  med  denna 
del  av  familjen.  Så  skriver  den  gode  pastorn  nämligen: 
»Att  vår  stamfader  i  sine  månge  och  långe  levnadsår  besökt 
sine  barn  och  barnabarn,  här  och  där,  isynnerhet  Abels 
och  Sets,  och  dem  påmint  om  rätta  vägen  till  salighetena, 
därom  må  ingen  tvivla,  och  i  så  måtto  rest  hit  till  Norden, 
varit  här  en  tid,  hellre  än  hos  de  vanartige  Kainiter,  ,rest 
till  Asien  igen  och  där  i  Herranom  avsomnat,  930  år  gammal.» 


Det  led  mot  slutet  av  Olof  Rudbecks  rastlösa  levnadsdag. 
Aftonen  syntes  ingå  fridfull  och  stilla,  förljuvad  av  allmän 
aktning  och  tillgivenhet.  Då  kom  ett  förkrossande  slag. 
Natten  efter  Kristi  himmelsfärdsdag  1702  utbröt  i  Uppsala 
en  eldsvåda,  som  lade  nästan  hela  staden  i  aska.  En  rasande 
storm  kastade  lågorna  från  hus  till  hus.  Till  följd  av  lång- 
varig torka  och  en  ovanligt  stark  värme  hade  trähusen, 
med  vilka  staden  var  nästan  uteslutande  bebyggd,  »för- 
vandlats till  fnöske  och  tunder».  Det  stod  ej  i  mänsklig 
makt  att  stävja  det  rasande  elementet,  som  förvandlade 
staden  öster  om  ån  till  ett  enda  eldhav.  Det  var,  berättar 
den  gamle  Rudbeck  sedan,  som  om  eld  regnat  från  him- 
melen. 

På  morgonen  hotades  Gustavianum,  som  gömde  inom 
sina  murar  universitetets  dyrbaraste  skatt,  dess  bibliotek. 
»Då  syntes  överst  på  byggnaden»,  säger  en  gammal  berättel- 
se, »i  en  virvel  av  gnistor,  mellan  eldskenet  och  rökstoderna 
en  gubbe  av  kämpaväxt  och  med  gråsprängda  lockar,  fladd- 
rande för  stormen.  Det  var  den  gamle  Olof  Rudbeck,  som 
från  det  redan  rykande  spåntaket  anordnade  sprutornas 
ledning  och  utdelade  befallningar  med  denna  väldiga  härskar- 
röst, vars  ord  ända  bort  i  Svartbäcken  förnummos  med  full 
tydlighet.  Han  underrättades,  att  hans  eget  hus  var  antänt, 
att  fyra  årtiondens  frukter,  att  hans  botaniska  verk,  att  den 
outgivna  fortsättningen  av  hans  Atlantika,  att  hans  mång- 
faldiga oersättliga  samlingar  uppgingo  i  lågor.  Förgäves! 
Han  övergav  ej  sin  plats.    Och  så  blev  vad  som  kunde  räddas 


i 


OT.OF    RUDBECK.  03 

litvarat  genom  den  sjuLliotvåårigc  mannens  orubbliga  stånd- 
aktighet.» Han  räddade  bibliotekets  skatter,  och  den  sköna, 
minnesrika  domkyrkan,  »den  riksens  klenod»  stod  kvar,  om 
ock  illa  åtgången  av  elden. 


»Men  så  var  ock  segrarens  styrka  slut. 
Ur  Gustavianum  han  fördes  ut 
med  svedda  kläder  och  lockar; 
en  bruten  gubbe  med  slocknad  röst 

i  kraftlöst  bröst 
han  bars  bland  ruiner  och  kolnade  stockar. 


Men  dem,  som  beklagade  Rudbecks  egna,  oersättliga 
förluster,  .svarade  han  blott:  »Herren  gav.  Herren  tog,  väl- 
signat    vare     hans     namn  evinnerligen.» 


>Han  lyfte  sitt  huvud,  han  såg  sig  kring, 
han  fann  sig  i  sina  studenters  ring, 
på   trofasta  armar  bäddad. 
Hans  läppar  viskande  rörde  sig: 

'Stor  sak  med  mig! 
Men  kyrkan,  den  riksens  klenod,  hon  är  räddad. 


Mitt  eget  verk  det  är  grus  och  mull, 
men  Sverge,  det  vet  jag,  slås  ej  omkull, 
och  därför  jag  tryggt  kan  flytta. 
Om  blott  min  kärlek  -^  jag  har  ej  mer  — 

står  upp  i  er. 
så  har  gamle  Rudbeck  dock  levat  till  nytta.' 


Välsignande  sträckte  han  ut  sin  hand: 
'Gud  skydde  Carolus  och  vårt  land, 
och.  gossar,  farväl  med  eder!' 
I  dörren  ännu  han  avsked  bjöd, 

och  vivat  ljöd, 
men  sakta,  helt  sakta,  ur  vikande  leder.» 


Redan  ett  par  dagar  efter  olyckshändelsen  satte  sig  den 
gamle  att  arbeta  ut  en  ny  stadsplan  för  Uppsala,  vilken 
också  antogs.  Men  mitt  i  arbetet  insjuknade  han  plötsligt; 
några  dagar  —  och  detta  verksamma  liv  hade  stilla  slocknat. 


94  EN    KÄRXKARI,    FRÅX    VÅR    STORMAKTSTID. 

Lillcr;i  I  ur:    (llacs  An  ne  rs  lo  cl  I,  Olof  lUidbcck  (U'ii  äldre.  (Ili-iin- 

dals  folkskritlcr  n:r  85;  liäft.  50  öre). 
Ellen  Fries,  Den  svenska  odlingens  stormän,  I;  haft. 

kr.  1:—. 
Isak    Fehr,    En    underbar  man  frän  vår  storhetstid. 

(Ord  och  Bild  för  år  1897.) 
Henrik    Schiick    och    Karl    Warburg,   Illustrerad 

svensk  litteraturhistoria,  del   I. 
Henrik    Schiick,    Ur    gamla    papper,  ser.   Ill;  haft. 

kr.  2:  75. 
Matts  Floderus,  När  Västerås  störste  son  var  liten 
Otto    Sylwan    m.  fl..    Svenska  litteraturens  historia, 

del  I;  haft,  kr.  21. 


t 


KARL  XI:s  FÖRMYNDARE. 


Skola  de  höga  herrarne  åter  taga  makten 
i  Sveriges  rike? 

MITT  under  brinnande  krig  rycktes  Karl  X  bort. 
»Med  hans  död  förändrades  allt.  Ett  helt  tidevarv 
med  sina  krigslågor,  sina  blodiga  segrar,  sina  stolta 
strider  sjönk  under  synkretsen.  En  enda  mans  eldiga  själ 
hade  satt  det  i  rörelse»,  säger  en  hävdatecknare. 

Karl  X:s  arvtagare,  sonen  Karl,  var  ett  fyraårigt  barn. 
I  det  testamente,  som  fadern  undertecknat  på  aftonen  före 
sin  död,  hade  han  överlämnat  riksstyrelsen  under  sonens 
minderårighet  åt  en  förmyndarregering,  bestående  av  änke- 
drottningen och  de  fem  höga  riksämbetsmännen.  Bland  dem 
hade  han  samtidigt  insatt  sin  broder,  pfalzgreven  Adolf 
Johan,  genom  att  utse  honom  till  riksmarsk,  sin  svåger, 
Magnus  Gabriel  De  la  Gardie,  som  han  gjort  till  riks- 
kansler, samt  den  nitiske  reduktionsmannen  Herman  Fle- 
ming, åt  vilken  han  överlåtit  riksskattmästarens  ämbete. 
Riksdrots  var  sedan  långt  tillbaka  Per  Brahe  och  riks- 
amiral Karl  Gustav  W  rang  el.  Man  märker  i  denna  sam- 
mansättning av  regeringen  en  omisskännlig  strävan  från 
den  bortgångne  konungens  sida  att  skydda  dynastiens  och 
konungamaktens  intressen  mot  de  försök  att  taga  makten, 
vilka  man  hade  att  vänta  från  de  höga  herrarnes  sida. 

Och  mycket  riktigt:  knappt  hade  härskaren,  som  ingen 
vågat  motsäga,  tillslutit  sina  ögon,  förrän  högadeln  rustade 
sig  till  kamp  mot  hans  sista  vilja.  Striden  fördes  på  riksdagen, 
som  på  Karl  X:s  kallelse  varit  samlad  i  Göteborg  sedan  ny- 
året 1660. 

Särskilt  verkade  Adolf  Johans  utnämning  till  riksförmyn- 
dare som  salt  i  surt  öga.  Och  lika  okar  var  naturligtvis  Her- 
man Flemings  maktställning  för  alla,  som  innehade  förlä- 
T--222S2I!.     Grimberg,  Svenska  folkets  underbara  öden.     IV. 


98  KARL    XI :S    FÖRMYNDARE. 

ningar.  Adeln  och  rådet  höllo  livliga  överläggningar,  och 
snart  var  man  överens  om  att  testamentet  måste  ogillas. 
Man  ville  nog  »vörda  och  älska  hans  furstliga  Durchlaucht^>, 
ty  han  är  »vår  salige  konungs  broder  och  denne  vår  unge 
konungs  farbroder,  förutan  det  att  han  varit  i  åtskillige 
krig  och  höge  tjänster  brukad»,  men  »såsom  patrioter»  måste 
ju  herrarne  hålla  på  landslagens  uttryckliga  ord,  att  riket 
skulle  styras   »med   infödde   riddare   och   svenner»! 

Å  andra  sidan  stodo  de  ofrälse  stånden  fast  beslutna  att 
försvara  sin  konungs  yttersta  vilja.  De  ämnade  icke  låta 
de  höga  hcrrarne  ensamma  taga  makten  i  Sveriges  land: 
och  i  hertigen  hoppades  de  nu  finna  ett  skydd  mot  det  ho- 
tande adelsväldet.  Bönderna  förklarade,  att  de  ville  hålla 
sig  vid  testamentet  »så  länge  bloden  vore  varm»,  och  läto 
icke  imponera  på  sig  genom  adelns  gensagor,  inlindade  i  så- 
dana vackra  fraser,  som  att  »vår  nådige  konungs  svaghet  var 
mycket  stor,  då  han  skrev  detta  under.  Synen  och  hörsleu 
hade  Hans  kunglig  Majestät  stort  felt  uppå.  Han  förmådde 
intet  uttyda  sin  hjärtans  gode  tankar.»  Lika  litet  tog  det 
skruv,  när  man  för  dessa  »dannemän»,  såsom  de  i  överflö- 
dande välvilja  titulerades,  vinnlade  sig  om  att  utreda  faran 
av  att  pfalzgreven  »finge  hela  militien  och  fästningarne  i 
sine  händer»  och  därigenom  kunde  frestas  »att  söka-  annat, 
som  den  unge  konungen  intet  trives  av».  Han  vore  ju  ej 
mer  än  en  människa;  »och  kongelige  kronan  haver  hos  sådane 
höge  en  stor  frestelse».  Till  och  med  »emellan  köttslige  brö- 
der hade  man  ju  sett  split  och  osämja  för  kronans  skull». 

Samma  synpunkt  blöttes  och  stöttes  också  inför  högvör- 
diga  prästerskapet,  när  dess  ledamöter  efter  bönderna  kom- 
mo  upp  på  adelns  samlingsrum.  Hans  furstliga  Durchlauchl 
vore  visserligen  »en  from  och  gudfruktig  herre,  men»,  hette 
det,  »så  är  vår  vilje  föränderlig  och  såsom  en  lockefågel. 
När  vår  Herre  Kristus  skulle  frestas,  skedde  det  genom 
ambition^.»  Men  från  prästernas  sida  svarades  med  vidlyf- 
tigt ordande  om  hertigens  goda  sinnelag,  »hans  goda  hu- 
meur,  som  man  i  lång  tid  hade  förfarit».  Och  de  slutade 
med  uttalande  av  den  önskan,  att  Gud  ville  giva  samtliga 
ständer  endräktens  anda. 


*  Höghet.  —  *  Eftersträva.  —  ^  [Lockelse  till]  ärelystnad 


SKOLA    DE    HÖGA    HERRARNE    ÅTER    TAGA    MAKTEN?  99 

Så  hade  ståndsstriderna  från  1650  och  1655  års  riksdag 
ånyo  flammat  upp.  Adel  och  ofrälse  hade  åter  drabbat 
samman. 

För  att  emellertid  komma  till  ett  avgörande  måste  man 
uppskjuta  frågan  om  testamentets  giltighet  till  Karl  Gustavs 
begravning  och  överlåta  åt  den  riksdag,  som  då  skulle  samlas, 
att  bestämma  om  riksstyrelsen  under  den  unge  konungens 
minderårighet.  Under  mellantiden  skulle  regeringen  föras 
av  änkedrottningen  och  rådet. 

Beslutet  var  en  lyckligt  funnen  utväg  för  högadeln.  Kun- 
de nu  blott  Per  Brahe  och  hans  ståndsbröder  skaffa  landet 
hederliga  fredsslut  med  dess  många  fiender,  eller  åtminstone 
med  de  viktigaste  av  dem,  och  samtidigt  hålla  allmogen 
vid  gott  humör  genom  att  ge  den  hopp  om  lättnad  i  på- 
lagorna, så  hade  den  tillförordnade  regeringen  goda  utsikter 
att  för  framtiden  få  sitta  i  orubbat  bo. 

Men  mycket  berodde  å  andra  sidan  på,  hur  pass  klokt  och 
målmedvetet  Adolf  Johan  och  hans  anhängare  skulle  begagna 
tillfällena  att  verka  för  hans  sak.  Genom  sitt  stolta  och  häfti- 
ga sätt  hade  emellertid  pfalzgreven  stött  sig  med  många. 
Hans  broder  lär  en  gång  under  polska  kriget  ha  yttrat  till 
riks-  och  kanslirådet  Bengt  Oxenstierna,  som  ägde  konungens 
förtroende,  att  han  hade  mycket  bekymmer  för  brodern. 
»Han  är»,  sade  Karl  Gustav,  »underlig  till  sinnes  och  intet 
till  troendes.^  Jag  känner  honom  väl;  han  torde  komma 
mycket  ont  till  väga.»  Kort  efter  Karls  död  lär  Adolf  Johan 
ha  skickat  efter  kommendanten  över  Göteborgs  stad,  »gam- 
le Sjöblad»,  och  sagt  till  honom:  »I  veten  väl,  att  jag  efter 
lag  är  förmyndare  för  min  salig  herr  broders  son,  prins  Karl. 
Därföre  befaller  jag  Eder  strax  bära  upp  nycklarne  till  stads- 
portarne.» Sjöblad  genmälte:  »Det  kan  jag  intet  göra,  förrän 
jag  fått  tala  med  Hennes  Majestät  drottningen  och  rådet.» 
Då  drog  hertigen  sin  värja  och  ville  tilltvinga  sig  nycklarna. 
Men  Sjöblad,  som  var  »en  hurtig  och  styv  man,  drog  ock  sin 
värja,  förmanandes  hertigen,  att  så  framt  han  ej  ville  sticka 
sin  värja  i  slidan  igen,  skulle  han  möta  hertigen  som,  en 
soldat,  så  att  hertigen  skulle  ångra  och  veta,  att  han  hade 
en    karl  att  göra  med».     Då  lugnade  sig  Adolf  Johan,  men 

»  Att  lita  på. 


100  KARL    XI :S    FÖRMYNDARE. 

kommendanten  gick  strax  upj)  till  drottningen  och  rådet 
och  berättade,  vad  som  hänt.  Där  fick  han  mycken  tack 
för  sin  trohet  och  rådighet. 

Litteratur    till    detta    band:    Sveriges    historia    intill    tjugonde 

seklet:  avd.  6.     Haft.  kr.  8:—;  inb.  kr.   10:75. 
Fredrik  Ferd.  och  Ernst  Carlson,  Sveriges  historia 

under  konungarne  av  pfalziska  huset;  del  II — VIII; 

haft.  kr    45:—. 
Anders  Fryxell,    Berättelser   ur    svenska  historien; 

bd  V-  IX;  inb.  kr.  33:50. 
Rudolf    Fåhrajus,    Karl  XI:s  personlighet  och  lifs- 

gärning    (Föreningen    Heimdals    folkskrifter   n:r   42; 

haft.  20  öre). 
Otto  Sjögren,  Karl  den  elfte  och  svenska  folket  på 

hans  tid;  haft.  kr.  5:  50. 
Emil  Hildcbrand  och  Carl  Grimberg,  Ur  källorna 

till  Sveriges  historia  under  nyare  tiden;  del  I. 
Till    detta    kapitel:    Georg    Wittrock,    Carl    X 

Gustafs  testamente. 


Vårt  land  får  äntligen  fred  med  alla  sina 
grannar. 

Frederna. 

TVÄ    dagar    före  sin  död  hade  Karl  Gustav  kallat  till 
sig    sin    drottning    samt  de  förnämsta  ämbetsmännen 
och    förmanat    dem    att   efter  hans  bortgång  framför 
allt  sluta  fred  med  rikets  fiender. 

Genom  tillämpande  av  den  kloka  regeln  att  »varken 
visa  något  modfall  eller  nedslagenhet,  ej  heller  spänna  bå- 
gen så  högt,  att  den  brister»  lyckades  den  tillförordnade 
regeringen  skaffa  det  hårt  ansträngda  folket  välbehövliga 
freder.  Och  villkoren  blevo  över  förväntan  gynnsamma. 
Därför  har  man  naturligtvis  att  i  främsta  rummet  tacka 
den  fruktan  för  Sveriges  vapen,  som  den  avlidne  konungen 
injagat  hos  fienderna.  Men  de  svenska  underhandlingarna 
gynnades  också  genom  den  söndring,  som  stridiga  intres- 
sen förorsakade  bland  våra  fiender. 

Först  fick  man  fred  med  Polen,  i  Oliva  kloster  nära  Dan- 


\  \I!T  LAND   FÅR  ÄNTLIGEN  FRED  MED  ALLA  SINA  GRANNAR.     101 

zig  1660.  Nu  avträddes  Livland  för  alltid  till  Sverige,  och 
därmed  slutade  den  sekellånga  kampen  om  Tyska  ordens 
länder.  Samtidigt  avgjordes  också  den  tvist  om  Sveriges 
krona,  som  pågått  sedan  Sigismunds  dagar,  i  det  att  den 
polska  grenen  av  Vasa-ätten  avsade  sig  sina  anspråk.  I 
denna  fred  inneslötos  även  Tyske  kejsaren  och  Bran- 
dcnburg. 

Svårare    var    det    att    åstadkomma    fred    med    Danmark, 
vars  konung  drömde  om  att  med  Hollands  hjälp  återvinna 
Skåne.     Den   holländska   flottan   fick    också    ett    avgörande 
linflytande    på    fredsunderhandlingarna,    liksom    den    förut 
haft  det  på  krigshändelserna,  ty  så  länge  den  låg  kvar  i  Öre- 
sund, befann  sig  den  svenska  hären  på  Själland  i  ett  vådligt 
läge.    Men  svenska  regeringen  var  klok  nog  att  tillfredsställa 
Holland  med  några  handelsförmåner  och  förklara  sig  vil- 
ilig  att  till  Danmark  avträda  Trondhjems  län  och  Born- 
holm.   Då  hade  holländarne  ingen  anledning  att  bistå  denna 
makt   vidare,    ty    att    hjälpa    danskarne    till    besittning    av 
I  Sundets   båda   stränder   låg   ej    i   deras   intresse.     De   drogo 
i  därför  sin  flotta  från  Öresund.    Under  sådana  förhållanden 
I  måste  Danmark  bekväma  sig  till  freden  i   Köpenhamn,  i 
vilken  det  återfick  de  bägge  nämnda  områdena.    För  Born- 
holm erhöll  dock  svenska  regeringen  vederlag  i  ett  tusental 
adliga  gods  i   Skåne,   vilka   danska  regeringen   inköpt  från 
j  deras  förra  .ägare. 

Uppgörelsen  med  Ryssland  drog  längre  om,  och  det 
dröjde  ända  till  sommaren  1661,  innan  svenska  regeringen 
genom  underhandlingar  och  krigshot  i  förening  lyckades 
driva  Alexej,  den  stolte  ryske  tsaren,  som  »yvdes  med  titel 
av  många  världenes  hörn»,  att  »moderera  sin  appetit»  och 
återlämna  de  gjorda  erövringarna.  Freden  slöts  i  Kardis  i 
norra   Livland. 

Så  hade,  såsom  förmyndarstyrelsen  utlät  sig,  Sverige, 
likt  »ett  skepp,  som  uti  villa  och  brusande  havet  av  storm- 
väders kraft  och  vågornas  svallande  kastat,  bråkat  och  med 
undergång  hotat  varit  haver»,  omsider  av  Försynen  förts  in 
H  säker  och  lugn  hamn.» 


102  KARL    XI :S    FÖRMYNDARE. 

Det  svensk-ryska  fredsslutet  bekräftas. 

På  vintern  sändes  en  svensk  beskickning,  anförd  av  riks- 
rådet Bengt  Horn,  över  till  Moskva  för  att  till  tsaren  fram- 
lämna svenska  regeringens  bekräftelse  på  fredsslutet.  Koste- 
1ig  är  beskickningens  redogörelse  för  det  mottagande  den 
rönte.  Bengt  Horn  förde  med  sig  noggranna  instruktioner 
om  de  formaliteter,  som  borde  iakttagas  för  att  vid  alla  till- 
fällen skaffa  tillbörlig  respekt  åt  Sveriges  konung. 

Den  18  februari  1662  anlände  den  svenska  beskickningen, 
200  man  stark,  till  Moskva,  men  först  den  24  fingo  dess  ledare 
den  nåden  att  »se  tsarens  klara  ögon»,  såsom  det  på  ryssarnes 
officiella  språk  kallades  att  få  audiens.  Vid  deras  inträde 
i  audienssalen  »ropades  till  dem,  att  de  skulle  taga  hattarna 
av.  Gesanterna  svarade  sig  väl  veta,  när  tid  därtill  vore, 
stannandes  och  tagandes  sine  hattar  av  vid  pass  10  steg 
när  tsaren.»  De  framlämnade  nu  till  Alexej  bekräftelsebrevet 
på  fredsslutet,  varpå  sändebuden  fingo  kyssa  tsarens  hand, 
vederbörligen  framräckt  icke  av  honom  själv  utan  av  en 
bland  hans  knäser.  »Tsaren  var»,  heter  det  i  skildringen, 
»av  en  medelmåttig  corpulent  statur^  och  ett  blitt  och  fromt 
ansikte.  Han  satt  oppå  en  opphöjd  och  förgylld  tron,  lika 
som  ett  beläte,  styver  av  sine  gyllene  och  med  allahanda 
ädle  stenar  och  pärlor  besatte  kläder.» 

Sedan  svenske  konungens  presenter  överlämnats  till  tsaren, 
återvände  hans  sändebud  till  sitt  kvarter,  där  de  blevo  trak- 
terade med  middag,  varvid  värdskapet  å  Hans  tsariska 
Majestäts  vägnar  utövades  av  en  bland  knäserna.  Målti- 
den var  rik  på  rätter  och  kryddades  från  första  stund  med 
en  hel  del  rangtvister.  Värden  ville  själv  sätta  sig  vid  främ- 
sta bordsändan,  men  den  passade  Bengt  Horn  på  att  »med 
flit  taga  in  allena»,  så  att  knäsen  blev  sittande  på  samma 
bänk  som  han  men  »utom  bordet  och  utan  tallrik,  den  Hans 
Excellens  utan  krus  sköt  åt  sidan».  Sedan  bråkade  man  om 
de  andra  sändebudens  platser  och  om  den  ordning,  i  vil- 
ken de  olika  furstliga  skålarna  skulle  drickas.  Trakteringen 
utgjordes  av  »88  rätter  av  allehanda  slags  fisk  och  bakelser, 
vilka  framburos  i  silverfat»,  samt  12  fat  med  insyltad  frukt. 
Dryckerna  bestodo  av  spanskt  vin,  öl,  mjöd  och  brännvin. 

»  Gestalt. 


VÅRT  LAND   FÅR  ÄNTLIGEN  FRED  MED  ALLA  SINA  GRANNAR. 


103 


Efter  detta  återstod  emellertid  ännu  en  ceremoni,  nämligen 
tsarens  edliga  bekräftelse  på  freden,  vilken  skulle  stad- 
fästas genom-  övlig  »korskyssning».  Denna  högtidliga  akt 
förrättades  på  slottet  den  6  mars.  Hans  tsariska  Majestät 
satt  på  sin  tron  och  hade  på  ett  bord  framför  sig  den  skrift- 
liga bekräftelsen  på  fredsurkunden  jämte  bibeln  och  ett 
med  ädla  stenar  besatt  krucifix.  Sändebuden  lade  märke 
till  att  en  rysk  knäs  stod  vid  tsarens  sida  »med  ett  förgyllt 
handfat  under  armen,  efter  som  tsaren  plägar,  sedan  han 
givit  främmande  gesanter  sin  hand,  densamma  tvätta». 
Tsaren  »svor  och  lovade  vid  det  rena  Herrans  evangelio  och 
Tio  Guds  bud  samt  sin  tsariska  själ  att  vilja  fast  och  obrotts- 
ligt hålla  allt  det,  som  i  traktaten  föravskedat^  var»,  lyfte 
så  bibeln  till  munnen  och  kysste  krucifixet:  korskyssningen 
var  fullbordad.  Sedan  han  därefter  till  Bengt  Horn  överläm- 
nat sin  bekräftelseskrift,  »befallde  tsaren  sina  kringstående 
bojarer  att  göra  boclanitz,  därmed  de  alla  i  sänder  bugade 
sig  djupt,  vidrörandes  golvet  med  högra  handen,  som  deras 
maner  är  att  göra  djupa  reverenser». 

Därefter  fingo  sändebuden  än  en  gång  kyssa  tsarens  hand 
och  erhöllo,  liksom  efter  den  förra  audiensen,  »benådning 
i  mat  och  dryck».  Och  lika  friskt  knuffades  man  och  grälade 
även  denna  gång  om  platser  och  skålar.  Två  av  ryssarne 
fingo  äta  utan  tallrik  men  redde  sig  genom  att  »riva  med 
händerna  i  den  sura  fisken,  som  de  av  åtskillig  art  hade 
rikeligen  uppdraga  låtit,  och  slickade  fingren  därefter». 
Och  sedan  man  ätit  och  druckit,  skildes  svenskar  och  ryssar 
åt  under  ömsesidiga  tacksägelser  och  innerligt  hjärtliga 
artighetsbetygelser. 


Under  tiden  hade  man  i  Stockholm  besök  av  sändebud 
från  Ryssland,  som  å  sin  sida  skulle  mottaga  svenska  rege- 
ringens högtidliga  bekräftelse  på  fredsslutet.  De  anlände 
till  sjös,  över  Ålands  hav,  och  synas  ha  landat  vid  Grissle- 
hamn.  Ursprungligen  hade  svenska  regeringen  tänkt  att 
landvägen  låta  eskortera  dem  till  Stockholm,  men  det  be- 
fanns lämpligare  att  föra  dem  dit  på  »galejor,  jakter  och 

1  Beslutat. 


104  KARL    XI :S    FÖRMYNDARE. 

espingar»  från  Stocksund.  Ty  på  det  sättet  kunde  man 
dölja  sin  brist  på  rytteri,  något  som  befanns  så  mycket  nöd- 
vändigare, som  ryssarne  alltid  brukade  »pråla»  med  ett  tal- 
rikt sådant,  när  svenska  beskickningar  konnno  till  Moskva. 

Under  ceremonitvister  liknande  dem,  som  i  Ryssland 
brukade  sätta  piff  på  samvaron  mellan  svenska  och  ryska 
diplomater,  klevo  främlingarna  den  19  mars  ombord  på 
galejorna  och  seglade  under  ideligt  saluterande  in  till  Sve- 
riges huvudstad.  Fartygen  landade  mitt  emot  slottet, 
och  sändebuden  mottogos  å  svenska  regeringens  vägnar 
av  två  landshövdingar.  Innan  man  kunde  utbyta  ömse- 
sidiga hälsningar,  måste  det  emellertid  tvistas  en  stund 
om  den  betydelsefulla  frågan,  huruvida  ryssarne  kunde 
gå  i  land,  innan  de  svenska  herrarne  stigit  ur  sina  vagnar. 
Sedan  man  från  vardera  sidan  om  landgången  en  längre 
stund  under  ömsesidig  spänning  bevakat  den  andra  partens 
minsta  steg  och  kroppsrörelser,  löstes  konflikten  på  det 
viset,  att  man  enades  om  att  samtidigt  sätta  sig  i  rörelse. 

Så  var  man  nu  äntligen  mogen  för  kärvänliga  och  högtid- 
liga hälsningar,  och  sedan  dessa  utbytts  till  bägge  parternas 
belåtenhet,  fördes  ryssarne,  enligt  en  omsorgsfullt  utarbetad 
»process-ordning», "^  till  de  »logement»,  som  iordningställts  åt 
dem  i  världshuset  Tre  Kronor.'-'  Överallt  trängdes  skaror  av  ny- 
fikna omkring  dem.  Av  Ekeblads  brev  ser  man,  vilket  uppseen- 
de det  ovanliga  besöket  väckte.  Han  skildrar,  hurusom  de 
förnämsta  av  beskickningen  togo  plats  i  var  sin  av  de  trettio 
vagnar,  som  regeringen  ställt  till  deras  förfogande,  varefter 
processionen  satte  sig  i  rörelse,  föregången  av  stadsrytte- 
riet, »övermåttan  väl  utpyntat»,  och  därefter  av  »en  sex 
stycken  rysse-pukeslagare  och  sexton  trumpetare,  alla  till 
häst»,  vilka  »gjorde  ett  farligt  skrål  och  allarm».  På  båda 
sidor  om  gatan  stod  borgerskapet  i  gevär.  Ekeblad  berättar 
vidare,  att  ryssarne  i  sitt  logement  på  slottet  »ligga  inne- 
stängde och  intet  vilja  låta  se  sig,  förrän  fastan  är  ute,  den 
de  hålla  mycket  strängt,  så  att  de  köpa  opp  all  den  fisk  här 
kommer.  De  ä  120  personer  starke  och  ha  en  osäjelig  mycken 
bagage  med  sig,  som  lärer  fuUer  mest  vara  varor  till  att 
sälja.    De  bekomma  120  rdr  om  dagen  till  att  hålla  sig  själva 


*  Processionsordning.  —  *  Mellan  Järntorget  och  Skeppsbron. 


N  \i;t  land  får  äntligen  fred  isied  alla  sina  grannar,  105 

ned.  Jag  hoppas  där  fattas  intet  brännevin  och  lök.  Vår 
^esant,  herr  Bengt  Horn,  vederfares  ock  stor  ära  i  Ryssland, 
skriva  de,  och' att  han  blir  konvojerad  med  12,000  man  ige- 
tiom   landet.» 

Det  visade  sig,  att  Ekeblad  gissat  rätt  angående  främ- 
lingarnas stora  bagage.  En  veéka  senare,  den  2  april,  berät- 
tar han  nämligen  om  dem:  »Där  synes  intet  många  av  de 
gode  herrarne  på  gatan,  utan  några  som  gå  och  sälja  sablar 
och  ryssepiskor  —  en  stor  heder  för  en  gesant  att  låta  sitt 
follv  gå  omkring  och  sälja  varor!» 

De  enda  officiella  livstecken,  som  ryssarne,  att  döma 
efter  bevarade  aktstycken,  gåvo  ifrån  sig,  bestodo  i  klagomål 
över  trakteringen.  Två  dagar  efter  sin  ankomst  till  Stock- 
holm förklarade  de  »spotskeligt»,  att  medan  de  hemma  i 
Moskva  brukade  leva  kräseliga  och  smörja  kråset  med  »gäss, 
kalkoner,  ankor,  grisar,  lamm  och  höns»,  finge  de  här  i  Sve- 
rige icke  annat  än  oxkött,  vilket  man  i  Ryssland  brukade 
giva  endast  åt  »tjänare  och  gemena  folket».  Dessa  påståen- 
den imponerade  på  svenska  regeringen,  så  att  gästerna  finge 
iförbättring    i   underhållet. 

För  övrigt  kan  man  vara  fullt  övertygad  om  att  ryssarnes 
vistelse  i  logementen  icke  var  alldeles  uteslutande  frivillig. 
I  likhet  med  de  svenska  sändebuden  i  Moskva  voro  de  under- 
kastade en  samvetsgrann  bevakning.  Belysande  är  också 
det  beslut,  som  fattades  i  rådet  kort  före  ambassadens 
hitkomst,  nämligen  att  en  ryss,  som  uppehöll  sig  i  Stock- 
holm och  förde  »en  olidelig  korrespondens»  med  sina  lands- 
män, skulle  flyttas  till  Uppsala  och  kvarhållas  där,  så  länge 
tsarens  sändebud  stannade  i  Sverige,  på  det  han  icke  skulle 
få  tillfälle  att  lämna  dem  farliga  upplysningar. 

Innan  det  högtidliga  överlämnandet  av  tsarens  bekräf- 
telsebrev kunde  försiggå,  hade  man  en  del  svårigheter  att 
övervinna.  Ryssarne  fordrade  nämligen,  att  alla  de  fem 
höga  riksämbetsmännen  skulle  närvara  vid  audiensen.  Nu 
ville  emellertid  olyckan,  att  riksmarsken,  Lars  Kagg,^  hade 
dött  i  november  året  förut  och  riksamiralen,  Karl  Gustav 
Wrangel,  var  långt  borta  från  huvudstaden.  »När  man», 
för  att  tala  med   Ekeblad,   »sade   dem,   att   här  var  ingen, 

>  Se  sid.   113. 


106  KARL    XI :S    FÖRMYNDARE. 

som  hade  den  makten  till  att  väcka  opp  fältherren  igen, 
sade  de,  man  skulle  göra  en  annan,  vilket  hade  blivit  nästan 
hastigt.»  För  den  sakens  skull  hade  man  nämligen  behövt 
sammankalla  en  riksdag,  och  det  hade  regeringen  ingen 
lust  till  just  nu.  Ryssarne  hade  också  pretentioner  på  att 
Wrangel  skulle  hemkallas,  »och  mente»,  som  Ekeblad  skri- 
ver, »att  efter  där  intet  kunde  vara  mer  än  hundra  mil  dit 
som  han  var,  kunde  han  sakta  göra  den  resan  i  tre  eller  fyra 
dagar».  Till  sist  måste  ryssarne  nöja  sig  med  de  tre  höga 
riksämbetsmän,  som  funnos  till  hands;  men  när  allt  var  klart 
för  audiensen,  hade  man  på  det  viset  hunnit  fram  ända  till 
den    8    april. 

Högtidligheten  ägde  rum  på  rikssalen,  där  den  lille  ko- 
nungen satt  på  sin  tron  med  änkedrottningen  till  vänster 
om  sig  och  de  höga  riksämbetsmännen  och  rådet  nedanför. 
Ekeblad  ger  i  ett  brev  till  sin  fader  en  målande  och  rolig 
skildring  av  ceremonierna: 

»I  går  hade  de  offentlig  audiens  i  rikssalen  av  kongen  och 
dronningen  och  hela  rådet.  De  äro  fyra  principaler,^  den 
förste  en  knäs,  den  andre  en  vojvod  och  de  andre  två  stats- 
sekreterare, med  en  trettio  adelsmän,  som  alla  kysste  kongens 
och  dronningens  händer,  när  de  hade  övergivit'^  brevet, 
som  var  tämmelig  stort.  Efter  deras  maner  talte  de  den 
ene  efter  den  ahdre  igenom  tolkar  och  blevo  svarade  genom 
rikskanslern.  Sedan  läto  de  bära  fram  deras  present,  de 
hade  från  storförsten,  som  var  trettio  timmer^  sablar,  vart 
timmer  av  en  åtskillig  buret. '^  De  estimera^  dem  högt,  men 
jag  tror  de  ä  intet  alla  fina. 

Sedan  läto  gesanterna  bära  fram  deras  presenter,  vilka  be- 
stodo  uti  leopardhudar,  gyllenstycktäcken  och  turkiske  täcken, 
ibland  annat  slädtäcken,  som  jag  tror  intet  voro  två  riks- 
daler värde;  och  det  måtte  allt  två  och  två  bära  utbrett. 
En  båge  utan  sträng  var  ock  ibland  de  presenterne,  som 
icke  var  halvparten  så  vacker  som  den,  som  farkär  har. 

När  detta  var  förbi,  överlevererade  de  fredsfördraget, 
på  ett  stort  pergament  skrivet,  och  begärte,  att  det  måtte 
bli  ratificerat''  med  ed  som  vanligt,  vilket  ock  lärer  ske  med 


*    Huvudmän.    —    *    överlämnat.    —   ^  Packe   om  40  stycken.  — 
*  Framburet  av  en  särskild  person.  —  *  Uppskatta.  —  "  Bekräftat 


v.Äi;r  LAND   FÅR  ÄNTLIGliX  FRED  MED  ALLA  SINA  GRANNAR.     107 

LÖrsta.  Därefter  blevo  de  nerförde^  med  ceremonier,  som  de 
blevo  oppförde,  och  blevo  trakterade;  och  voro  herr  Svante 
Baner  och  herr  Gösta  Posse  förordnade  till  att  hålla  dem 
sällskap,  varest  de  ha  druckit  rätt  bravt,  som  jag  förnimmer. 
Isynnerhet  ha  de  brukat  en  synnerlig  ceremoni  med  skål- 
idrickandet,  i  det  de  ha  slagit  tillhopa  kongens  skål  och  stor- 
!förstens  i  ett  kredens  och  så  druckit  dem  bägge  tillika,  säj  an- 
des att  de  nu  voro  så  gode  och  evärdelige  vänner  blevne,  att 
det  intet  var  skäligt  att  dricka  dem  åtskilt.  De  synas  vara 
mycket  höveligare  än  någon  av  de  förre  här  ha  varit.»  Vilket 
naturligtvis  inte  uteslöt  övligt  gruff  om  platserna  vid 
[bordet  och  om  ordningen  mellan  de  officiella  skålarna. 
I  Sedan  höllos  långvariga  konferenser  mellan  sändebuden 
och  de  kommissarier,  som  svenska  regeringen  utsett,  och  en 
del  återstående  tvistefrågor  blevo  till  sist  lösta.  Ekeblad, 
som  var  med  om  att  eskortera  sändebuden  till  den  sal,  där 
sammanträdena  höllos,  berättar,  att  de  efter  den  senare 
konferensens  slut  »med  stort  contentement'^  drogo  hem  igen 
och  föllo  genast  ner  på  knä  för  deras  Sanct  Nicola'^  och  tacka' 
för  det  så  väl  avlupet  var». 

Den  22  april  blev  fredstraktaten,  vederbörligen  under- 
skriven av  svenska  regeringen,  slutligen  överlämnad  till  de 
ryska  sändebuden.  Ceremonien  försiggick  i  Storkyrkan, 
som  var  till  trängsel  fylld  av  åskådare,  och  inleddes  med 
»allahanda  musik,  inblandad  med  orgorne»  samt  »en  helt 
skön  predikan»  av  pastor  primarius.  Akten  avslöts  med 
Te  Deum  samt  välsignelsen,  och  från  Tre  kronor,  Brunke- 
berg  och  krigsskeppen  avlossades  salvor. 

På  rikssalen  fingo  ryssarne  sedan  till  avsked  kyssa  konung- 
ens och  änkedrottningens  händer.  Därpå  blevo  de,  liksom 
efter  första  audiensen,  trakterade  i  sitt  härbärge.  Slutligen 
ägde  avresan  rum  på  två  av  kronans  fartyg  under  samma 
högtidligheter  som  vid  deras  ankomst. 

En  rysk  flykting  anställd  i  svensk  statstjänst. 

Episoden  med  ryssen  i  Stockholm,  den  där  förde  »en  oli- 
delig  korrespondens»  med  sina  landsmän,  må  man  icke  tro 


1  Till  sitt  kvarter.  —  '  Tillfredsställelse.  —  '  S:t  Nicolaus 


108  KARL    Xi:S    FÖRMYNDARE. 

är  någon  enastående  företeelse  i  den  tidens  diplomatiska  föi 
hållanden  mellan  de  bägge  staterna.  Från  svensk  sida  lika 
litet  som  från  rysk  lät  man  komma  sig  till  last  någon  ur- 
aktlåtenhet i  fråga  om  att  skaffa  sig  underrättelser  om  till- 
stånd och  stämningar  i  grannlandet.  Ända  från  Erik  XIV:s 
dagar  finnas  i  svenska  riksarkivet  rapporter  från  kunska- 
pare,  anställda  i  Ryssland.  Ej  heller  har  man  försmått  att 
utnyttja  ryska  överlöpare,  som  av  politiska  skäl  eller  på 
grund  av  trassliga  penningaffärer  togo  sin  tillflykt  till  de 
svenska  Östersjöprovinserna  och  läto  inskriva  sig  bland 
»Kongl.  Maj:ts  ryssar»  i  Narva  eller  annan  stad.  Så  ankom  en 
dag  i  oktober  1665  till  nämnda  stad  en  rysk  kansliskrivare 
vid  namn  Grigorij  Kotosjichin  i  ett  ömkligt  tillstånd, 
»blott  och  nakot,  så  att  hans  båda  fötter  av  köld  uppsvullne 
och  skadefrusne  voro».  Vid  sitt  besök  hos  generalguvernören 
över  Ingermanland,  Jakob  Johan  Taube,  föregav  han  sig 
ha  rymt  ur  polsk  fångenskap  och  tillstod,  att  han  »för  många 
år  eftertraktat  att  komma  i  tjänst  hos  den  stormäktigaste 
och  högborne  förste  och  herre,  Hans  Kongl.  Maj:t  till  Sveri- 
ge». Redan  på  den  tid,  då  han  tjänstgjorde  i  tsarens  ut- 
rikeskansli  och  var  »mycket  brukad  i  tsarens  tjänst  för  sin 
snällhets  skull»,  hade  han  »bedit  den  allsmäktige  Guden  om 
hjälp»  att  kunna  »uti  trohet  tjäna»  svenska  sändebud,  som 
kommit  till  Moskva.  Så  hade  han  till  dem  överlämnat 
avskrifter  av  de  ryska  underhandlarnes  instruktioner,  och 
för  denna  snygga  hantering  hade  han  en  gång  blivit  av  ett 
svenskt  sändebud  »förärad»  40  rubel.  Under  hänvisning 
till  dessa  meriter  bad  han  nu  att  bliva  antagen  i  svensk 
tjänst,  i  vilket  fall  han  ville  »upptäcka  mera  gott»,  som  han 
nu  icke  kunde  närmare  redogöra  för. 

Snart  visade  sig  emellertid,  att  han  kommit  till  Polen  icke 
som  krigsfånge  utan  som  rymling  från  sitt  land,  och  att 
anledningen  varit  av  landsförrädisk  art,  vare  sig  det  nu  be- 
rott endast  på  att  han  behövt  förbättra  sina  klena  inkomster, 
eller  därtill  kommit  harm  över  dålig  behandling.  Från 
vojvoden  i  Novgorod  anlände  nämligen  till  Narva  en  bister 
krigshövitsman  för  att  »inJiämta  den  rymmaren».  Han  fick 
dock  återvända  med  oförrättat  ärende,  ty  den  svenske  ge- 
neralguvernören fann  sin  oväntade  gäst  vara  en  alltför  vär- 
defull ackvisition  för  att  låta  honom  så  där  försvinna.    Inför 


^ÅRT  LAND   FÅR  ÄNTLIGEN  FRED  MED  ALLA  SINA  GRANNAR.     109 

le  ryska  myndigheterna  avgav  han  den  officiella  lögnen, 
itt  han  själv  levat  i  den  tron,  att  Kotosjichin  ämnade  resa 
ill  sin  egen  högt  älskade  tsar  igen.  Därför  hade  Taube  kostat 
)å  honom  »en  klädning,  varuti  han  sig  skyla  kunde,  och 
em  riksdaler  penningar  till  resan».  Emellertid  förklarade 
Taube,  att  han  nu,  när  han  fått  veta  rätta  sammanhanget, 
[ivit  befallning  om  att  överallt,  både  inom  och  utom  staden, 
åta  »efter  honom  granneligen  söka»,  och  lovade  att  icke 
ämna  någon  möda  ospard  för  att  få  rymlingen  fast  igen. 
Jnder  tiden  hade  han  honom  emellertid  på  lager  för  svenska 
egeringens    räkning. 

Snart  fick  också  Taube  meddelande  från  Stockholm,  att 
löga  vederbörande  beslutit  taga  överlöparen  i  kronans  tjänst, 
alldenstund  Oss  är  berättat,  att  den  samme  kan  hava  god 
[unskap  om  den  ryska  staten».  Men  saken  måste  hanteras 
ned  försiktighet.  För  att  ej  ryska  spioner  skulle  få  anled- 
ling  att  skvallra,  fann  Taube  för  gott  att  först  låta  offent- 
igen  gripa  Kotosjichin  och  kasta  honom  i  fängelse,  »dock 
edan  lös  släppa,  lika  som  han  av  varlöshet^  vore  undkom- 
ncn».  Till  vojvoden  i  Novgorod  skrev  han  ett  beklagande 
)rev  av  innehåll,  att  överlöparen  äntligen  blivit  gripen 
nen  tyvärr  lyckats  praktisera  sig  lös  igen  till  följd  av  »vak- 
ens förseende».  Men  generalguvernören  ämnade  låta  »hår- 
leligen  straffa»  den  officer,  som  haft  fångens  förvaring  om 
land.  —  Kotosjichin  var  då  redan  på  väg  till  Stockholm 
)er  svensk  kronoskjuts.  Där  blev  den  ryske  överlöparen 
välbeställd   svensk   kansliämbetsman. 

Sin  mesta  tid  fick  han  nu  ägna  åt  att  utarbeta  en  skild- 
ing  av  Rysslands  inre  förhållanden.  Hans  skrift  råkade 
imellertid  snart  i  glömska,  men  år  1838  anträffades  den  av 
:n  rysk  forskare  i  Uppsala  universitetsbibliotek,  blev  kort 
lärefter  befordrad  till  trycket  och  har  sedan  utkommit  i 
lera  upplagor  i  Ryssland,  där  den  skattas  som  den  för- 
lämsta  källan  till  historien  om  detta  lands  inre  förhållanden 
mder  förra  hälften  av  1600-talet. 

Kotosjichin  bodde  på  Södermalm  hos  sin  landsman  Daniel 
\.nastasius,  vilken  ävenledes  tjänstgjorde  i  kansliet  såsom 
ryssetolk»,  en  befattning,  som  funnits  alltsedan  Gustav 
/asas  tid. 

Vårdslöshet. 


110  KARL    XI :S    FÖRMYNDARE. 

År  1667  få  vi  se  Kotosjichins  namn  figurera  i  stadens  rätte 
gångshandlingar.  Då  anklagade  honom  nämligen  Anastasius 
hustru,  Maria  Fallentinsdotter,  »med  gråtande  tårar»  för  at1 
ha  en  afton  i  slutet  av  augusti  hemkommit  »något  druckem 
och  »utan  någon  stor  ordkastning  överfallit  hennes  man 
fordom  ryssetolken  Daniel  Anastasius,  där  han  stod  mec 
sine  underkläder  och  tofflor  i  mening  att  vilja  lägga  sig.i 
Kotosjichin  hade  »fattat  honom  i  axlarne,  sparkat  honon 
för  magen,  rist,  skuffat  i  en  vrå  och  satt  honom  på  en  kista 
där  han  sedan  givit  honom  med  en  poignard^  eller  stileti 
fyra  dödeliga  styng,  det  ena  i  bröstet  under  vänstra  vårtan 
det  andra  i  navelen,  det  tredje  i  ryggen  emellan  axlarne  och 
det  fjärde  i  vänstra  armen».  Anastasius  hade  då  sagt  til 
honom:  »Är  detta  min  tack  för  det  myckna  goda  jag  di§ 
bevist  haver?»  varpå  den  överfallne  »ropat  på  sin  hustrus 
syster  (som  med  dem  allena  i  stugan  var)  till  hjälp».  Dä 
hon  kom  tillskyndande  för  att  skilja  dem  åt,  råkade  Ko- 
tosjicliin  »att  med  aviga  handen  tillbakars  hugga  henne 
stiletten  uti  bröstet,  så  att  barberaren  icke  är  ännu  förviss 
oppå,  om  hon  bliver  vid  livet  eller  ej».  Anastasius  gav  upp 
andan  två  veckor  därefter. 

Enligt  uppgift  av  en  annan  kanslitjänsteman  skulle  grälet 
mellan  de  bägge  ryssarne  ha  härrört  »av  en  ringa,  lättfärdig 
orsak,  nämligen  att  Anastasius  hade  en  suspicion-  till  Koto- 
sjichin om  sin  kvinna».  Detta  skulle  ha  varit  anledningen 
till  att  de  »uti  sin  fyllnad»  råkade  i  den  ordväxling,  som  slu- 
tade   så    sorgligt. 

Kotosjichins  egen  berättelse  gick  ut  på,  att  Anastasius 
ursprungligen  varit  hans  vän.  På  sista  tiden  hade  Daniel 
emellertid  tjänat  så  mycket  pengar  »med  tolkande»  åt  ryska 
köpmän,  att  han  »sig  slagit  på  fylleri,  intet  försörjt  sitt  hus 
utan  fört  ett  oskickeligit  leverne,  vilket  förorsakade,  att 
hans  hustru  gick  någre  dagar  ifrå  honom».  På  hustruns 
begäran  hade  Kotosjichin  hållit  ett  förmaningstal  för  sin 
vän,  som  lovat  bättra  sig  och  »leva  med  sin  hustru  uti 
enighet».  För  att  bekräfta  sin  vackra  föresats  hade  Anasta- 
sius gått  med  Kotosjicliin  ut,  »föregivandes  vilja  köpa  åt 
henne  en  ring».    Men  på  vägen  hade  han  vänt  om  och  »ur- 


'  Dolk,  stickcrt.  —  *  Misstanke. 


VA  HT  LAND   FÅR  ÄNTLIGEN  FRED  MED  ALLA  SINA  GRANNAR.    111 

Saktat  sig  ej  kunna  gå  så  långt»  samt  i  stället  begivit  sig 
;tillbaka  till  sin  bostad.  När  Kotosjichin  på  aftonen  kom 
dit,  var  »Daniel  drucken  och  avklädder,  viljandes  gå  i 
säng.  Men  när  han  fann  honom  (Kotosjichin),  brukade 
han  en  elak  mun  och  överföll  honom  med  skamlöse  skällsord 
och  på  ryske  språket  vederstygglige  och  olidelige  ordefor- 
mer, visandes  honom  fan  i  våld  utur  gården.  Vilket  allt  han 
(Kotosjichin)  i  förstone  för  skämt  opptog;  men  sedan  Daniel 
på  hans  fråga,  om  det  allvar  vore,  med  ja  svarade,  slog  han 
honom  på  munnen,  och  Daniel  stötte  honom  med  knyt- 
niiven  i  veka  sidan  och  tog  honom  i  strupen,  därmed  de 
båda  nederföllo  på  en  kista.  Och  som  han  (Kotosjichin) 
såg  sig  ej  kunna  slippa,  tog  han  till  en  dart,  den  han  hos 
sig  hade,  och  stack  några  sting  till  Daniel,  på  det  han  skulle 
(lös  komma.» 

Hustru  Maria  Fallentinsdotter  yrkade  lagens  strängaste 
straff  på  sin  mans  dråpare  samt  anhöll  ödmjukeligen,  såsom 
varande  »en  utfattig  och  mycket  eländig  änka»,  att  »rätten 
ville  anse  hennes  fattigdom  och  förhjälpa  henne  till  sine 
penningar  för  den  kost,  kammar  och  säng,  Kotosjichin  haver 
över  8  månader  å  30  daler  om  månaden  hos  hennes  salig 
man  njutit,  efter  såsom  hon  inga  medel  haver  att  komma 
sin  man  till  jorden».  Kungl.  Maj:t  såg  också  i  nåder  till 
»ryssetolkens  änka»  och  lät  henne  få  ut  en  del  av  Kotosjichins 
lön   såsom   ersättning   för  hans   underhåll. 

Domen  över  Kotosjichin  lydde  på  döden.  Åtskilliga  ytt- 
I randen  i  frågan  tyda  dock  på  att  han  kunde  ha  fått  nåd, 
i  därest  det  ej  hänt  sig  så  olyckligt,  att  ett  ryskt  sändebud 
(samtidigt  anlänt  till  Stockholm.  »Tsarens  avskickade»  fick 
I  snart  nys  om,  vem  dråparen  på  Södermalm  egentligen  var, 
I  och  framställde  den  fordran,  att  bemälte  person  skulle,  så- 
isom  varande  överlöpare,  utlämnas  till  ryska  regeringen, 
i  Men  i  Sverige  visste  höga  vederbörande  alltför  väl,  att  om 
'ryssarne  finge  Kotosjichin  i  sitt  våld,  kunde  många  obehag- 
liga fakta  komma  fram;  och  man  ansåg  sig  nu  ingenting 
annat  ha  att  göra  än  att  för  alltid  tysta  munnen  på  honom. 
Avrättningen  uppsköts  emellertid  några  dagar,  för  att  prä- 
isterna   skulle    hinna   giva   honom    »fullkomlig   information»^ 

'  Kunskap. 


112  KARL    Xi:S    FÖRMYNDARE. 

om  den  luterska  läran.  Kotosjichin  förklarade  sig  nämligen 
vilja  övergiva  den  ryska  religionen,  ty  han  höll  »ryssarne, 
sine  landsmän,  för  ett  blint  folk  uti  deras  religionsväsende, 
efter  han  ock  något  litet  förr  än  han  avlivad  blev,  med  stör- 
sta andakt  i  fängelset  undfick  Herrans  högvärdiga  natt- 
vard». 

På  förslag  av  ]\Iagnus  Gabriel  De  la  Gardie  blev  »cancel- 
listens  cadaver»  sänt  till  Uppsala,  att  där  anatomiseras  av 
iHerr  Professoren,  höglärde  magistern  Olavo  Rudbeckio». 
Rudbeck  blev  förtjust,  och  i  den  »underdånigste  och  ödmju- 
kaste» tacksamhetsskrivelse,  han  efter  förrättad  talrikt  be- 
sökt »operation»  tillställde  Magnus  Gabriel  De  la  Gardie, 
kunde  han  meddela,  att  denna  föreställning  inbragt  honom 
så  mycket  pengar  i  form  av  inträdesavgifter,  att  han  fått 
medel  att  låta  en  konterfej  are  avbilda  tilldragelsen  till  en 
prydnad  för  den  anatomiska  salen.  Den  förut  citerade 
kanslitjänstemannen  berättar,  att  Kotosjichins  »beneknotor 
skola  än  i  denna  dag  stå  därsammastädes  till  ett  monument, 
uppträdde  på  mässings-  och  ståltrådar». 

Litteratur:    Johan    Ekeblads  bref  II:    från  Karl  X:s  fälttåg  samt 

lifvct    i    hufvudstaden,  utg.  af  N.  Sjöberg.     Haft. 

kr.  6:  75,  inb.  kr.  8:  75. 
John    E.    Nordwall,    Svensk-ryska  underhandHngar 

före  freden  i  Kardis  (1658—1661). 
John  E.  Nordwall,  Sverige  och  Rvssland  efter  freden 

i  Kardis  (Historisk  tidskrift  för  åren  1890  och  1891). 
H.  Hjärne,  En  rj'sk  emigrant  i  Sverige  för  två  hundra 

år  sedan  (Historisk  tidskrift  för  år  1881). 


Den   nya   förmyndarregeringen   och  dess 
styrelsesätt. 

Riksdagarna  i  Stockholm  i66o  och  16Ö4. 

PÄ  hösten  1660  samlades  i  Stockholm  den  riksdag,  som 
skulle  ordna  rikets  styrelse.  Under  de  månader, 
som  förflutit  sedan  förra  riksdagen,  hade  Adolf  Johan 
icke  varit  overksam  utan  ivrigt  arbetat  på  att  skaffa  sig 
anhängare,  och  han  hyste  gott  hopp  om  att  med  ständernas 


1)1   N   NYA  FÖUMYNDARREGKRINGEN  O.  DESS  STYRELSESÄTT.    113 

hjälp  vinna  seger.  Men  tyngre  än  hans  ansträngningar  vägde 
den  insats,  som  den  högadliga  regeringen  gjort  genom  de 
lyckligt  åstadkomna  fredssluten;  och  med  sådan  kraft  och 
endräkt  handlade  adeln,  att  den  tog  ledningen  av  ständer- 
nas beslut  och  drev  sin  vilja  igenom.  Nu  lät  det  vid  de 
.ofrälse  ståndens  överläggningar  på  ett  annat  sätt  än  i  Göte- 
borg: man  fick  höra  pfalzgrevens  forna  förespråkare  yttra, 
att  skälen  för  furstens  deltagande  i  regeringen  icke  vore  så 
starka  som  de,  vilka  anfördes  däremot,  och  vilka  till  stor 
del  vore  »av  sådan  art,  att  man  dem  icke  gärna  nämner». 

Till  innehavare  av  riksmarsksämbetet  utsago  råd  och 
ständer  den  gamle  fältmarskalken  Lars  Kagg,  Gustav 
Adolfs  ungdomsvän  och  jämnårige.  Den  nye  riksförmyn- 
daren var  en  tapper  krigsbuss,  som  utmärkt  sig  i  många  stri- 
der under  trettioåriga  kriget  och  med  outtröttligt  nit  ar- 
betat på  att  stärka  Sveriges  försvar.  Hans  anseende  hade 
redan  vid  Baners  död  varit  så  stort,  att  han  då  var  ifrågasatt 
att  efterträda  honom.  När  hans  val  till  riksmarsk  nu  blev 
känt,  steg  den  gamle  krigaren  upp  och  gjorde  några  höviska 
ursäkter:  han  var,  sade  han,  »en  utarbetad  man  vid  inemot 
70  års  ålder,  som  icke  hade  studerat  och  icke  kunde  främ- 
mande språk».  På  riksdrotsens  anhållan  förklarade  han 
sis  dock  villig  att  åtaga  sig  tjänsten.  Men  blott  ett  års  tid 
fick  Lars  Kagg  deltaga  i  Sveriges  rikes  styrelse.  Han  avled 
niimligen  på  hösten   1661. 

Det  dröjde  emellertid  till  nästa  riksdag,  år  1664,  innan 
efterträdare  utsågs.  Då  gjorde  Adolf  Johan  åter  försök  att 
bevaka  sin  rätt,  men  lyckade  kunna  de  just  ej  kallas.  Oan- 
mäld uppträder  han  plötsligt  i  rådskammaren,  hälsar  helt 
kort  rådets  ledamöter  samt  överlämnar  till  änkedrottningen 
ett  brev,  ställt  till  regeringen,  och  till  en  rådsherre  en  annan 
skrivelse  med  utanskrift  till  rådet,  varefter  han  snurrar  om 
på  klacken  och  avlägsnar  sig  utan  ett  ord.  En  stund  där- 
efter uppenbarar  han  sig  på  riddarhuset,  likaledes  utan 
att  vara  anmäld.  Med  bister  uppsyn  tilltalar  han  ridderska- 
pet  och  adeln,  ber  ståndet  besinna,  vad  dess  välfärd  tillhörer, 
och  manar  det  att  taga  i  övervägande  innehållet  i  det  brev 
han  överlämnar.  Och  så  är  han  utom  dörren  igen.  Hos  prä- 
sterskapet och  borgare  stiger  han  också  in,  »allom  ohoppandes 
och  oförmodandes»,  såsom  det  heter  i  prästerskapets  proto- 

8 — 222821).     Grimberg,  Svenska  folkets  underbara  öden.     IV. 


111  KAKL    Xi:S    Fi)HMYNDAHK. 

koll.  Men  dessa  släiul  lilllalar  han  vänllgL  och  nädigl,  innan 
han  framlämnar  den  obligatoriska  skrivelsen.  Bönderna 
fann  han  icke  samlade,  vadan  hans  brev  till  dem  blev  över- 
lämnat först  dagen  därpå,  genom  hans  sekreterare. 

Alla  breven  hade  samma  lydelse,  och  innehållet,  som 
»var  tämligen  hårt  ställt»,  det  var,  att  pfalzgreven,  i  enlighet 
med  konungens  testamente,  fordrade  att  erhålla  riksmarskäm- 
betet.  Men  genom  rådets  kraftiga  ingripande  blevo  samt- 
liga stånden  snart  ense  om  att  avvisa  hans  anspråk.  Råds- 
herrarne  skyndade  sig  att  till  riksmarsk  välja  Karl  Gustav 
Wrangel,  som  dittills  varit  riksamiral,  och  valet  blev  genast 
godkänt    av    ständerna. 

Men  från  de  ofrälse  ståndens  sida  gjordes  sedan  ett  försök 
att  det  oaktat  skaffa  pfalzgreven  del  i  regeringen,  och  bland 
bönderna  blev  stämningen  så  orolig,  att  det  artade  sig  till 
upplopp.  Adolf  Johan  förstörde  dock  själv  sina  utsikter. 
I  ögonblickets  uppbrusning  tillställde  han  Wrangel  ett  form- 
ligt utmaningsbrev,  och  i  samma  veva  anhöll  han  hos  adeln 
att  introduceras  på  riddarhuset,  i  syfte  att  dymedels  bliva 
erkänd  som  svensk  riddersman. 

Hans  beteende  väckte  stort  uppseende,  och  regeringen 
ansåg  sig  böra  vidtaga  säkerhetsåtgärder.  Genom  några  råds- 
herrar anhöll  man  hos  pfalzgreven,  att  »han  behagade  själv- 
mant stanna  på  slottet»,  medan  man  fattade  beslut  i  frågan. 
Det  behagade  han  emellertid  icke  utan  gick  ned  för  trapporna 
för  att  sätta  sig  i  sin  vagn.  Men  då  meddelade  översten  för 
gardet  honom  konungens  bestämda  befallning  att  stanna. 
Pfalzgreven  brusade  upp  och  försökte  draga  värjan,  men 
översten  fattade  i  fästet  och  följde  fursten  till  hans  rum, 
utanför  vilket  ställdes  vakt. 

Under  vistelsen  där  mjuknade  Adolf  Johan,  och  när  råd 
och  ständer  hade  färdiga  en  försäkran,  som  förelades  honom 
till  underskrift,  satte  han  sitt  namn  därunder  och  avstod 
»frivilligt»  från  alla  anspråk  på  såväl  förmynderskapet  som 
riksmarskämbetet.  Han  återkallade  sina  brev  samt  lovade,  vid 
äventyr  att  bliva  straffad  som  fredsbrytare,  att  för  fram- 
tiden ej  företaga  något,  som  störde  rikets  lugn.  Med  denna 
förbindelse  nöjde  sig  nu  ständerna,  men  i)å  riddarhuset 
hade  det  varit  tal  om  att  landsförvisa  pfalzgreven,  ja  t.  o.  m. 
att   inspärra   honom  ])å   Abo  slott. 


Di:i!  NYA  FÖHMYNDATmF.r.i:rUNOi:N  o.   Di:SS  STVIIF.I.SKSÄTT.     115 

Härdare  drabbade,  ciiiellerlid  slralleL  luivudinanncii  för 
dem,  som  givit  Adolf  Johan  råd  och  eggat  honom  i  syfte  att 
genom  hans  upphöjelse  öka  sin  egen  makt.  Mannen  i  fråga 
var  riksrådet  Bengt  Skytt e,  Johan  Skyttes  rikt  begåvade 
men  intrigante  son,  känd  för  sitt  oroliga  lynne.  Under  en 
mängd  utrikes  resor  hade  han  gjort  sig  ryktbar  genom  di- 
verse äventyrliga  politiska  planer.  Nu  lyckades  regeringen 
få  fatt  i  ett  hemligt  brev  från  honom  till  pfalzgreven.  Skytte 
förnekade  i  det  längsta,  att  han  skrivit  det,  men  blev  till  slut 
tvungen  att  erkänna.  Han  bönföll  om  nåd,  men  regeringen 
var  obeveklig  och  straffade  honom  med  avsättning  från 
rådsämbetet. 

Sedan  man  sålunda  fått  lugn  på  höjderna,  skred  man  till 
val  av  ny  riksamiral  i  stället  för  Wrangel.  Därtill  utsågs 
Gustav  Otto  Stenbeck,  som  senast  inlagt  stora  förtjän- 
ster såsom  Skånes  generalguvernör.  Men  för  sin  nya  befatt- 
ning saknade  den  utmärkte  mannen  alla  förutsättningar. 
Han  hade  nämligen  aldrig  tjänat  vid  flottan.  Hans  nya 
hederspost  skulle  blott  bereda  både  honom  och  landet  olyc- 
kor. 


Efter  händelserna  på  1664  års  riksdag  försvinner  Adolf 
Johan  ur  politiken.  Sitt  återstående  liv  tillbragte  han  dels 
i  Tyskland,  dels  i  sitt  hertigdöme,  på  Stegeborgs  slott,  stän- 
digt upptagen  av  tvister  och  processer  vid  både  svenska 
och  utländska  domstolar.  Isynnerhet  voro  hans  anhöriga 
och  hans  husfolk  föremål  för  den  misstrogne  mannens  an- 
klagelser. Sina  tjänare  påstod  han  »alla  vara  onda  och  tjuv- 
aktiga i  denna  onda  tiden».  Nästan  alla  sina  rättegångar 
förlorade  hertigen,  och  det  gjorde  hans  lynne  blott  värre 
och  värre.  I  vanmäklig  harm  beskyllde  han  både  motpart 
och  domare  för  mutor  och  lagvrängning.  Hans  temperament 
förbättrades  alls  icke  genom  de  vidlyftiga  och  stränga  levnads- 
ordningar,  särskilt  beträffande  mat  och  dryck,  som  läkarna 
föreskrevo  »till  blodmassans  renande». 


116  KARL    XI:S    FÖRMYNDARE. 

Mer  och  mer  började  folk  att  betrakta  pfalzgreven  såsom 
alldeles  oefterrättlig.  Sina  slackars  barn  behandlade  han 
som  fångar,  både  svälte  dem  och  plågade  dem  på  annat  sätt, 
så  att  de  till  sist  i  förtvivlan  rymde  från  hemmet  och  sökte 
skydd  mot  fadern  hos  sin  kusin,  Karl  XI. 

Den  äldste  sonen  sökte  anställning  i  svensk  statstjänst, 
men  då  Karl  XI  icke  ville  ge  honom  något  ämbete,  gick 
han  in  vid  österrikiska  armén,  där  han  avancerade  till 
överste.  Vid  det  stora  nordiska  krigets  utbrott,  år  1700, 
återvände  han  till  Sverige  och  följde  Karl  XII:s  trupper  till 
Livland,  dock  utan  att  få  något  befäl.  Redan  året  därpå 
avled  han  i  fältsjukan. 

Hans  broder  tjänstgjorde  däremot  en  tid  i  svenska  hären, 
där  han  blev  överstelöjtnant.  Sedan  gick  även  han  i  kejser- 
lig tjänst,  deltog  som  överste  i  kriget  mot  turkarne  och  över- 
gick till  katolska  läran.  När  han  sedan  efter  Karl  XI:s 
död  ärvde  det  lilla  landet  Pfalz-Zweibrucken,  visade  han  sig 
som  en  ivrig  katolik,  den  där  gjorde  livet  surt  för  sina  pro- 
testantiska undersåtar.  För  övrigt  är  ingenting  annat  att 
förtälja  om  hans  regering,  än  att  han,  i  likhet  med  så  många 
andra  tyska  småfurstar,  ruinerade  sig  själv  och  sina  under- 
havande med  dyrbara  slottsbyggnader.  Han  var  den 
siste  manlige  ättlingen  av  Johan  Kasimir  av  Pfalz-Zwei- 
briicken. 

Hans  djupt  olycklige  fader  hade  år  1689  i  ensligliet  slutat 
sina  dagar  på  Stegeborg. 

Vi  återvända  emellertid  till  1660  års  riksdag.  Riksskatt- 
mästare blev  riksrådet  Gustav  Bonde  —  Herman  Fle-' 
mings  motståndare  skyllde  på  dennes  sjuklighct.  Skälet 
lät  något  underligt  i  deras  mun,  som  nyss  förut  anförtrott 
riksmarsksämbetet  åt  en  man,  som  var  bruten,  icke  blott 
av  sjukdom  utan  därtill  av  ålderdomssvaghet. 

Prästerna  och  allmogen  hade  dock  i  det  längsta  hållit  fast 
vid  Flemings  kandidatur,  och  man  hade  fått  höra  bönderna 
göra  gällande  det  skälet,  att  »de  hade  om  den  hcrrcMi  aldrig 
försport  annat  än  gott». 

Herman  Flemings  namn  synes  efter  detta  ej  mera  i  poli- 
tiken. Han  drog  sig  tillbaka  från  dess  skådebana.  Men  hans 
planer  överlevde  honom.    Genom  en  sällsam  ödets  skickelse 


M  N  NYA  FÖRMYNDARREGEUINGKN  O.  DESS  STYRELSESÄTT.     117 

)Iev  det  hans  son  förbehållet  att  spela  en  huvudroll  vid 
lessa  planers  genomförande  cfler  en  vida  större  måttstock 
)ch    vid    utkrävandet   av  hämnd  på  dem,  som  krossat  hans 

a  der. 


Den  nya  regeringen. 

Karl  Gustavs  testamente  blev  så  till  vida  gällande,  att 
•iket  skulle  under  hans  sons  minderårighet  styras  av  änke- 
irottningen  och  de  fem  höga  riksämbetsmännen.  Som  rätte- 
möre  för  förmyndarregeringen  skulle  1634  års  regeringsform 
gälla,  dock  med  vissa  betydelsefulla  ändringar  och  tillägg, 
;om  innehöllos  i  det  s.  k.  Additamentet^  av  1660.  Däri 
ngick  bl.  a.  den  viktiga  bestämmelsen,  att  om  regeringen  i 
lågon  fråga  ej  kunde  komma  överens,  skulle  denna  avgöras 
jiv  rådet  i  dess  helhet. 

Låt  oss  nu  stifta  närmare  bekantskap  med  de  män,  som 
sutto  vid  statsrodret  —  ty  den  kvinna,  som  var  med  i  för- 
myndarstyrelsen, gjorde  sig  just  ej  mycket  gällande.  Hedvig 
Eleonoras  begåvning  och  intresse  lågo  ej  åt  det  politiska 
hållet;  hennes  största  nöje  var,  liksom  Maria  Eleonoras  på 
sin  tid,  att  låta  bygga  ståtliga  slott  och  ge  dem  en  konstnär- 
lig utsmyckning.  Det  präktigaste  minnesmärket  av  denna 
hennes  passion  är  Drottningholms  slott.  För  övrigt  tyckte 
Hedvig  Eleonora  mest  om  femkort  och  trumf. 

Riksdrotsen,  Per  Brahe,  känna  vi  såsom  en  sympatisk 
typ  för  en  gammaldags  svensk  aristokrat,  medveten  om  sin 
makt,  med  furstliga  låter  i  uppträdandet  men  en  god  och 
patriarkalisk  husbonde  och  över  huvud  taget  en  duktig  karl. 
I  kraft  av  sitt  ämbete,  sin  börd  och  sina  rikedomar  intog 
han  i  början  platsen  som  regeringens  främste  man.  Men 
han  började  nu  bli  gammal  och  giktbruten  och  hade  sin 
krafts  dagar  bakom  sig. 

Riksamiralen,  sedermera  riksmarsken,  Karl  Gustav 
Wrangel,    som    räknas  bland  våra  största  sjöhjältar,  hade 

»  Tillägget. 


IIS  KAHL    XI:S    FÖH.MYNDARE. 

dock  ej  fyllt  nuUtet  inför  en  så  fordrande  domare  som  Johan 
Baner.  Den  store  fältherren  fann  honom  bortskämd  och 
alltför  svag  för  franska  modesaker.  Gav  man  honom  order 
att  stiga  upp  ett  par  timmar  före  dagningen,  såg  man  ändå 
icke  till  honom  förrän  tidigast  klockan  8.  Men  hans  anse- 
ende som  härförare  var  ännu  på  1660-talet  så  stort,  att 
kejsaren  ville  sätta  honom  i  spetsen  för  sina  arméer.  Kri- 
gare var  han  också  till  liv  och  själ,  »en  martialisk  herre, 
mer  inclincrad^  att  föra  arméer  och  vistas  på  tyska  botten 
än  här  i  landet  att  blanda  sig  uti  intrigerna»,  säger  hans  sam- 
tida, riksrådet  Karl  Bonde  i  sina  berömda  »Anekdoter  till 
Sveriges  historia».  I  rådet  talade  AVrangel  vid  alla  möjliga 
tillfällen  för  krig,  lika  gott  mot  vem,  ty  »Sveriges  höghet», 
menade  han,  »kommer  av  värjan  och  kan  endast  med  den 
upprätthållas».  Han  tillhörde  dem,  som  liknade  freden  vid 
en  i  och  för  sig  god  medicin,  som  patienten  dock  lätt  kunde 
få  för  mycket  utav,  så  att  den  framkallade  förstoppning. 

På  äldre  dagar,  år  1674,  tecknas  hans  bild  av  den  förut 
citerade  italienske  diplomaten  Magalotti  sålunda:  »Riks- 
marsken greve  Karl  Gustav  AVrangel  är  storväxt  och 
har  ett  vackert  men  stolt  utseende;  han  är  omkring  sextio 
år  eller  snarare  däröver.  Gikt  och  sten  ha  illa  hanterat 
honom,  och  hans  tillstånd  är  sådant,  att  han  är  nästan 
ur  stånd  att  längre  föra  befäl  i  krig  på  grund  av  kroppens 
bräcklighet.  Själskrafterna  äro  likväl  fullt  i  behåll.  Men 
redan  har  han  två  gånger  haft  kongestioner  åt  huvudet, 
som  gjort  att  han  fallit  ned  som  död,  och  fara  för  slaganfall 
finns  ständigt.  Hans  dåliga  hälsotillstånd  gör,  att  han 
tänker  på  döden  och  på  livet  efter  detta  och  mycket  lämnar 
sig  i  händerna  på  prästerskapet.  Han  är  religiös  och  låtsar 
vara  teolog  samt  intresserar  sig  för  lärostrider,  såsom  bruk- 
ligt var  på  hans  tid  i  Tyskland.  Talar  gör  han  föga  och  icke 
med  synnerlig  lätthet.  Han  är  belevad,  praktlysten,  fri- 
kostig, ordhållig  men  lättretlig  och  mycket  svag  för  kvin- 
nor. För  mångahanda  saker  intresserar  han  sig,  tycker  om 
böcker  och  vetenskapsmän,  fastän  han,  för  att  säga  san- 
ningen, icke  är  synnerligen  fint  bildad.  Aldrig  är  han  sysslo- 
lös: antingen  läser  han,  cllor  ar!)clar  han  vid  sin  svarvstol 

'  l'.nj<l  f.ir. 


IM  N  NYA  FÖRMYNDARREGERINGEN  O.  DESS  STYRELSESÄTT.    119 

eller  modellerar  hus  och  fästningar.  Någon  gång  spelar  han 
till  tidsfördriv  kort  eller  tärning.  Befästningskonsten  för- 
står han  fullkomligt,  ävenså  kartväsendet  och  annat  som 
hör  till  sjömansyrket  lika  bra,  som  han  förstår  att  föra  be- 
fäl till  lands.  Han  har  varit  på  flottorna  i  Östersjön  och 
förstår  att  själv  styra  sitt  fartyg. 

Politiken  tillhör  icke  hans  kallelse.  För  närvarande  ser 
det  ut,  som  om  han  vore  missnöjd  därför,  att  skrivarfolket 
icke  visar  honom  tillbörlig  vördnad;  och  på  denna  grund 
skulle  han  önska  ett  krig,  i  vilket  han  finge  personligen 
deltaga. 

Wrangel  är  allmänt  omtyckt,  nämligen  till  den  grad,  som 
denna  nation  är  i  stånd  att  hysa  tillgivenhet  —  d.  v.  s.  han 
är  icke  hatad.  Han  för  ett  stort  hus,  har  ett  stort  stall  och 
visar  mycken  artighet  mot  dem,  som  besöka  honom.  Med 
allt  detta  har  hans  hus  icke  utseendet  av  att  tillhöra  en  för- 
näm herre  utan  snarare  en  tysk  furste,  vars  prakt  består  i 
överflöd,    i    att    man    trängs   i  hans  hus  och  i  —  oordning.» 

Riksskattmästaren  Gustav  Bonde,  som  skötte  penning- 
väsendet, insåg,  hur  nödvändigt  det  var  att  hushålla  och 
spara.  Skulle  kriget  bli  oundvikligt  —  ty  det  visste  han 
allt  för  väl  att  det  kunde  bli  —  så  gällde  det  att  ha  medel 
och  utrustning  att  möta  det  med.  Men  mot  Wrangel  och 
andra,  som  spejade  efter  tillfällen  till  krig,  talade  han  var- 
nande och  bevekande  ord.  Ty  hans  ideal  var  icke  en  po- 
litik, som  fbrde  med  sig,  att  »vårt  arma  fädernesland  skall 
i  evighet  bliva  ett  fattighus  med  gråtande  änkor,  jämrande 
bönder  och  olönta  ämbetsmän  samt  nöd  och  villervalla  i 
var  vrå».  Han  ägde  ett  hjärtelag  nog  varmt  och  tillgäng- 
ligt för  det  enkla  men  av  så  mången  glömda  faktum,  att 
Sveriges  rike  dock  består  av  svenska  män  och  kvinnor,  och 
att  deras  lycka  eller  olycka  är  rikets.  Han  satte  sin  ära  i 
arbete  för  fosterlandets  bästa  och  gjorde  upp  en  beräkning 
för  rikets  hushållning,  enligt  vilken  skulderna  skulle  vara  av- 
betalta,  tills  konungen  bleve  myndig.  Förslaget  antogs  med 
entusiasm,  avbetalningar  på  skulden  började  göras,  och  alla 
voro  fyllda  av  de  vackraste  föresatser.  Följderna  av  Kristi- 
nas slöseri  och  Karl  Gustavs  femåriga  krig  begynte  utplå- 
nas. Ett  gott  tecken  var,  alt  ämbetsmiinncn  kunde  få  ut 
sina  Iciiier. 


hniMtm!rilii!llW'ilill!!l!|i"!il 


Gl?STAVUS    DONNPHE 


K  n 


^^...■t,i: ..\uT<M R-yia' Mi^f'--"'-''- ''-  f'  V  -•"■"•''  ■ 


Jitks.kallmä.UircM   (hisl.r    liondr.     ^auUiaa  koi-parslick. 


DEN  NYA  FÖRMYNDARREGERINGEN  O.  DESS  STYRELSESÄTT.    121 

[  Men  hur  påkostande  är  det  ej  att  hålla  sig  på  de  goda 
iföresatsernas  vägl  Snart  fann  sig  regeringen  föranlåten 
iatt  frångå  ett -fattat  beslut  att  icke  utdela  några  förläningar. 
Och  vill  man  göra  den  nya  styrelsen  full  rättvisa,  måste  man 
också  erkänna  de  stora  svårigheter  det  medförde  att  hålla 
ifast  vid  en  dylik  föresats.  Där  kommo  segerkrönta  genera- 
iler  och  åberopade  Karl  X:s  löfte  om  belöningar  för  sina 
bragder.  Det  kunde  hända,  såsom  Klas  Tott  yttrade,  att 
det  just  var  dugligheten  hos  en  sådan  karl,  som  man  hade 
att  tacka  för  hela  det  landskap,  i  vilket  han  begärde  få  en 
förläning.  Och  hade  regeringen  sagt  nej  till  sådana  mäns 
fordringar,  så  skulle  mer  än  en  av  dem  ha  gått  i  främmande 
krigstjänst.  Men  betänkligt  var,  att  förmyndarne  gingo 
över  till  att  utdela  förläningar  och  penninggåvor  långt 
utöver  vad  som  var  nödvändigt  och  ej  minst  frikostigt  åt  sig 
själva,  under  åberopande  av  den  avlidne  konungens  löften. 
Det  är  en  ful  fläck  på  denna  regerings  minne,  och  från  den 
fläcken  är  ej  ens  Gustav  Bonde  fri.  Ingen  var  dock  oförsyn- 
tare än  Karl  Gustav  Wrangel  i  att  låta  betala  sig  för  sina 
tjänster. 

Sparsamhetens  grundsats  var  övergiven.  För  att  skaffa 
pengar  slog  regeringen  in  på  en  farlig  väg.  Sverige  var 
en  eftersökt  bundsförvant  för  sin  segervana  krigshärs  skull, 
och  detta  lockade  regeringen  att  kombinera  sin  utrikes- 
politik med  finansspekulationer  i  subsidier.  Ja  man  hand- 
lade stundom  i  överensstämmelse  med  följande  yttrande 
av  en  rådsherre:  »Låtom  oss  göra  som  köpmän,  vilka  söka 
sin  vinst  och  profit:  traktom  efter  att  få  pengar  nog  och  intet 
göra  annat  därför  än  sitta  stilla!» 

Mesta  skulden  för  slöseriet  och  äventyrspolitiken  bar 
rikskanslern,  Magnus  Gabriel  De  la  Gardie.  Honom 
ha  vi  ej  återsett  sedan  den  tid,  då  han  under  omanlig  klagan 
gjorde  fåfänga  försök  att  återvinna  sin  drottnings  förlorade 
ynnest.^  Magalotti  beskriver  honom  sålunda:  »Han  är 
säkerligen  den  vackraste  man  i  världen,  med  ett  livligt  snille 
och  en  naturlig  vältalighet.  Han  talar  latin,  italienska, 
franska,  tyska  och  holländska,  han  har  mer  än  medelmåttiga 
kunskaper  1  historia,   saknar  icke  studier  i  filosofi,  förstår 


'  Se  Bd   III:  475. 


1212  KAHL    Xl:s    rc);;.MYNDARE. 

utmärkt  väl  politiska  frågor  och  är  synnerligen  väl  under- 
rättad om  Europas  politiska  förhållanden.»  De  la  Gardie 
skulle  snart  söka  spela  sin  store  företrädares,  Axel  Oxenstier- 
nas, roll,  men  därtill  saknade  han  både  begåvning  och 
ihärdighet.  För  honom  var  huvudsaken  alt  synas  regera, 
ej  att  bära  regeringsbördan.  Någon  verklig  statsman  blev 
han  aldrig,  ty  han  förmådde  ej  sätta  upp  för  sig  ett  högt 
mål  att  sträva  till.  Och  livets  prövningar  hade  ej  satt  stål 
i  honom.  När  nya  motgångar  kommo,  stod  han  där  hjälplös, 
blott  klagade. 

Från  sina  förläningar  ansågs  han  ha  en  årsinkomst  av 
över  ^j-i  million  kronor  i  vårt  mynt.  »Men  han  är»,  skri- 
ver Magalotti,  »den  sämste  hushållare  och  den  störste  slö- 
sare  i  världen,  håller  en  talrik  betjäning,  ett  stort  bord 
och  ger  ut  stora  summor  för  sitt  bohag,  sina  trädgårdsan- 
läggningar och  byggnadsföretag  —  det  säges,  att  han  samti- 
digt håller  på  att  bygga  på  fyrtio  eller  femtio  olika  stäl- 
len.» Följden  blev  också,  att  han  satte  sig  i  skuld  förstora 
summor.  »Men»,  fortsätter  vår  sagesman,  »det  gör  honom 
föga  bekymmer,  därför  att  man  i  detta  land  icke  har  någon 
utväg  att  få  betalt  av  en  person  i  hans  samhällsställning. 
Han  står  i  skuld  hos  åtskilliga  köpmän  i  riket,  hos  sin  syster, 
som  är  förmäld  med  riksamiralen,  och  man  säger  även  hos 
greve  Königsmarck  —  med  ett  ord :  han  har  att  betala  till 
litet  var.» 

Karl  Bonde,  som  i  sina  »Anekdoter  till  svenska  historien^ 
prisar  rikskanslern  för  vältalighet  och  »ett  härligt  utvärtes 
anseende»,  talar  också  om  hans  bristande  fasthet  i  viljan 
och  hans  slösaktighet,  som  gjorde  honom  i  stånd  att  »för- 
tära   hela    konungariken,    där    de  hade  varit  i  hans  välde». 

Slöseri  och  äventyrspolitik. 

Ett  sällsamt  försök  alt  skaffa  kronan  och  på  sannna 
gång  enskilda  rådsherrar  inkomster  var  den  expedition, 
som  år  1663  under  amiral  Sjöhielms  befäl  sattes  i  gång 
mot  »turkar  och  morer»  i  syfte  att  »uppspana  och  attac- 
kera någrc  lurkiske  skepj)  och  farkoster  ])å  vidavlägne 
orter  och  diir  de  minst  sig  någon  fara  tilUiinka».  Därigenom 
skulle  nian   ci   hhill   \;ill;i   Ix-niiddc  siiiriivare  och   de  kristnas 


Dl  N  NYA  FÖRMYNDAHREGEIilNGEN  O.  DESS  STYIUCl  Si;sÄTT.     123 

fiender  avbräck  utan  även  Dtillvärva  Hans  kongl.  Maj: t 
och  kronan  en  ansenlig  vinst  och  profit».  Staten  bestod 
till  detta  härnadståg  två  fullt  utruslade  örlogsfarlyg,  och 
för  resten  sammanskötos  pengar  av  änkedrottningen  samt 
en  del  rådsherrar,  som  skulle  med  kronan  dela  den  väntade 
i  vinsten.  Men  då  ytterligare  medel  behövdes,  fick  Sjöhiclm 
tillåtelse  att  skaffa  sådana  från  annat  håll,  dock  med  ij.kt- 
tagande  av  största  varsamhet,  på  det  att  intet  bleve  upp- 
täckt angående  expeditionens  egentliga  syfte.  Det  skulle 
blott  heta,  att  man  ämnade  »handla  på  avlägsne  orter».  Av 
samma  skäl  fick  ingen  ombord  skriva  hem  till  de  sina,  med 
mindre  befälhavaren  läste  brevet  och  tillsåge,  att  ingenting 
däri  yppades,  »som  lönt^  vara  bör». 

Företaget  var  alltså  ett  bolag  mellan  kronan,  regeringen 
och  enskilda  personer  i  syfte  att  till  gemensamt  bästa  bedriva 
sjöröveri  mot  sjörövare.  För  att  »Guds  välsignelse  måtte  så 
mycket  säkrare  och  ymnigare  förmodas»,  beslöt  man  att 
även  länka  på  kyrkor,  hospital  samt  falliga  och  ge  dem  en 
liten  del  av  vinsten.  Åt  skeppsfolket  bestods,  förutom  lön 
och  underhåll,  »en  liten  plunderage,  på  det  de  sin  manliga 
flit  och  trohet  så  mycket  mera  styrka  och  animera  mage». 

Utgången  av  företaget  blev  planen  värdig.  På  hösten  1663 
avgick  expeditionen  från  Stockholm,  men  det  mindre  fartyget 
kom  aldrig  längre  än  till  ön  Anhöll  i  Kattegatt,  där  det  stötte 
på  grund  och  blev  vrak.  Sjöhielm  fortsatte  dock  med  det 
större  fartyget,  men  hans  båda  kaptener  råkade  i  luven  på 
varandra.  I  Mozambique  rymde  den  ene,  och  kort  därefter 
söp  den  andre  ihjäl  sig.  År  1665  avslutades  expeditionen  — 
med  att  amiralen  avyttrade  skutan  i  den  ostindiska  staden 
Goa.  Enligt  sin  underbefälhavares  påstående  hade  han  då 
låtit  gå  sig  ur  händerna  ett  ypperligt  tillfälle  att  i  Röda  havet 
taga  »sköne  priser»,  bestående  av  två  moriska  skepp,  lastade 
med  dyrbarheter.  Från  Goa  återvände  Sjöhielm  försiktigtvis 
icke  hem  utan  for  till  Holland,  där  han  dog  år  1668. 

Ojämförligen  mycket  farligare  blev  det  storpolitiska  även- 
tyr, som  kallas  Bremiska  kriget.  Både  under  Krislinas  öch 
Karl  X:s  regeringar  hade  konflikter  uppstått  med  den  fria 
riksstaden  Bremen,  vars  ställning  i  förhållande  till  svenska 

'  Fördolt. 


124  KARL    XI.S    FÖRMYNDARE. 

kronan  var  oklar  alltsedan  Westfaliska  freden,  i  det  att  Sverige 
aldrig  velat  formligen  erkänna  stadens  självständighet.  Nya 
tvister  uppstodo  under  förmyndarregeringen,  och  år  1665 
beslöt  denna  att  genom  kraftåtgärder  bringa  staden  till 
»reson».  Beslutet  får  emellertid  ses  i  samband  därmed,  att 
Sverige  nyss  förut  ingått  ett  vänskapsförbund  med  England, 
vilket  samma  år  råkade  i  krig  med  sin  medtävlare  Holland, 
en  stat  mot  vilken  Sverige  hade  ett  horn  i  sidan  alltsedan 
Karl  X:s  danska  krig.  Holland  var  emellertid  Bremens 
specielle  vän  och  gynnare,  och  följaktligen  var  det  lämpligt 
att  begagna  tillfället  nu,  då  Holland  ej  kunde  komma  han- 
sestaden  till   hjälp. 

Härtill  kom  ytterligare  en  politisk  synpunkt,  en  större, 
om  man  så  vill.  Frankrike,  som  en  gång  med  Sveriges  hjälp 
krossat  Habsburgska  husets  övermakt  i  Europa,  började  nu 
självt  sträva  efter  överväldet  i  vår  världsdel.  Dess  ärelystne 
konung,  Ludvig  XIV,  som  vid  Mazarins  död  1661  själv 
övertagit  regeringen,  förberedde  ett  krig  mot  Spanien;  och 
även  i  östra  Europa  såg  det  krigiskt  ut.  I  så  ödesdigra  tider 
måste  man,  ansåg  Sveriges  regering,  visa  Europa,  att  även 
vårt  folk  var  rustat  att  gripa  in  i  världshändelserna.  Annars 
skulle  ju  riket  vedervåga  sitt  anseende  som  stormakt,  och 
man  kunde  icke  göra  sig  förhoppning  om  nyttiga  förbund, 
som  tillförsäkrade  Sverige  subsidier.  »När  alla  armera,^  bör 
Sverige  ej  sitta  stilla»,  yttrades  det  i  rådet.  De  la  Gardies 
sangviniska  temperament  lyser  igenom  rådsprotokollets  ord, 
att  rustningarna  skulle  locka  många  att  »reflektera  på  Sve- 
rige. Om  franska  subsidier  tvivlade  han  nästan  intet,  icke 
heller  var  han  desperat  om  engelska  pengar.» 

I  Frankrike  framhöll  svenska  regeringen  genom  ett  sär- 
skilt sändebud,  som  skickades  dit  för  att  söka  skaffa  sub- 
sidier, fördelen  av  »att  hava  en  så  gammal  och  trogen  vän 
som  Sverige»  i  fast  position  i  Tyskland,  redo  att  vid  behov 
bistå  sin  forne  bundsförvant. 

Under  sådana  förhållanden  var  det,  som  man  beslöt  sig 
för  väpnade  åtgärder  mot  Bremen.  Med  förtjusning  mottog 
Karl  Gustav  Wrangel,  som  var  generalguvernör  i  Pommern, 
svenska  regeringens   befallning   att   draga   sitt   svärd.    Men 

'  Väpna  sig. 


DEN  NYA  FÖRlNIYNDARREGERINGrN  O.  DESS  STYREI.SIiSÄTT.     125 

egentligen  lutade  förmyndarne  mest  åt  att  undvika  direkt 
våld    mot  de   styvnackade   borgarne  och   ansågo   det  vara 
bättre,  att  män  »naggade  dem  så  småningom  och  intet  med 
någon  formell  attack».^    Sveriges  regering  försmådde  icke  ens 
I  att  begagna  sig  av  sådana  medel  som  följande,  varom  Wrangels 
[instruktioner  förmäla:   »Man   måste   söka   att   bringa  någre, 
i  som  ha  mest  att  säga  bland  borgerskapet,  på  vår  sida  genom 
I  anbud  av  beställningar  och  länderier.»    En  tid  sysslade  man 
ii  rådet  med  den  snillrika  planen  att  torrlägga  Bremen  genom 
!  avledande  av  floden  Wesers  vatten,  och  man  lät  genom  en 
ingenjör    undersöka    möjligheterna.     Snart    fick    man    dock 
klart  för  sig,  att  en  dylik  sorts  blockad  skulle  kräva  år  för 
;  att  utföras  och  kosta  mer,  än  den  någonsin  skulle  smaka. 
Vilken  vrångbild  av  Gustav  Adolfs  och  Karl  X:s  utrikes- 
politik är  icke  detta!    Inget  mål,  vare  sig  religiöst  eller  poli- 
tiskt, hade  man  i  sikte,  och  illa  förberedd  kastade  man  sig 
ut  i  äventyret.     Att  det   behövdes    något  mera  än  att  blott 
fatta    beslut    om  väpnat  uppträdande  tänkte  man  på  först 
efteråt.     Då  började  överläggningarna  om  medlen  att  verk- 
ställa beslutet. 

Bristen  på  pengar  verkade  naturligtvis  förlamande  på  både 
politiken  och  krigsrörelserna.  Till  svenska  truppernas  samlings- 
plats i  Pommern  anlände  på  hösten  1665  en  del  av  kavalleriet 
i  mycket  medtaget  tillstånd.  Ryttarne  voro  »mest  nakne», 
och  de  flesta  hästarna  hade  de  på  grund  av  storm  måst  kasta 
över  bord.  En  del  fartyg  blevo  vinddrivna  och  strandade, 
med  den  påföljd  att  både  hästar  och  utrustning  gingo  för- 
lorade. Emellertid  kunde  Wrangel  på  sommaren  1666  in- 
nesluta Bremen  med  en  armé  på  10,000  man,  och  1  oktober 
började  han  beskjuta  staden.  Men  nu  förenade  sig  flere 
nordtyska  furstar  mot  Sverige,  som  icke  hade  någon  hjälp 
att  påräkna  från  annat  håll.  Ty  visserligen  erbjöd  Frank- 
rike förbund  men  på  villkor,  som  kunde  draga  med  sig  myc- 
ket större  krigiska  äventyr  —  och  det  fann  svenska  rege- 
ringen ändå  bäst  att  akta  sig  för.  Så  fick  Wrangel  order 
att  sticka  sitt  svärd  i  skidan  och  övergå  till  underhandlingar. 
Dessa  slutade  med  att  Bremens  rätt  som  fri  riksstad  blev 
av  Sverige  erkänd.    Resultatet  var  klent  —  det  måste  man 


'  Formligt  angrepp. 


126  KAIU,    XI.S    FÖIiMVXDAliE. 

säga.  För  England  hade  dock  Sveriges  väpnade  uppträ- 
dande i  Hollands  närhet  haft  den  betydelsen,  att  det  utövat 
ett  ganska  verksamt  hot  mot  denna  makt.  Sverige  hade 
alltså  uppfyllt  sina  förpliktelser  mot  bundsförvanten,  men 
icke  hade  episoden  höjt  dess  anseende  som  krigarstat. 

Icke  förty  jublade  rikskanslern  över  att  man  »med  reputa- 
tion  och  heder»  kommit  ur  den  bremiska  affären,  och  rege- 
ringen beslöt,  att  i  anledning  därav  en  tacksägelsedag  skulle 
hållas  över  hela  riket.  På  sätt  och  vis  kunde  man  ju  också 
ha  skäl  att  vara  belåten,  däröver  nämligen,  att  man  ej  ge- 
nom det  lättsinnigt  igångsatta  företaget  råkat  in  i  mycket 
farligare  äventyr.  Annars  voro  de  ekonomiska  följderna  av 
vad  svenskarne  redan  varit  med  om  tillräckligt  bedrövliga 
för  att  snarare  motivera  botgöring  än  tacksägelse.  Kriget 
förstörde  nämligen  alldeles  Bondes  lovande  finansplan, 
vid  samma  tid  som  dess  upphovsman  av  sjukdom  hindra- 
des från  att  vidare  leda  finansärendena.  På  våren  1667 
avled  han  på  väg  till  en  tysk  brunnsort.  Övervunnen  och 
bitter  till  sinnes  gick  han  bort.  Men  andra  skulle  upptaga 
den  kamp  han  fört  mot  De  la  Gardies  politiska  och  ekono- 
miska lättsinne. 


Efter  år  1666  blev  tillståndet  i  landet  allt  sorgligare. 
Nu  var  det  ej  längre  någon  tanke  på  alt  göra  av- 
betalningar på  statsskulden.  Tvärtom  måste  man  taga 
lån  på  kommande  års  inkomster.  Ämbcts-  och  tjänstemän 
fingo  ej  längre  ut  sina  löner  utan  måste  nästan  tigga  sin  föda, 
eller  också  blevo  de  oredliga  och  togo  mutor.  Många  exem- 
pel på  en  rörande  plikttrohet  finnas  dock.  Så  ankom,  för 
att  anföra  ett  exempel,  från  postmästaren  i  Filipstad 
år  1662  ett  brev  till  rikskanslern,  vari  han  åberopade  sina 
»långlige  trogne  gjorde  tjänster»,  för  vilka  han  »nu  på  11 
års  tid  ingen  lön  njutit»,  vadan  han  anhöll  att  utfå  sin  reste- 
rande avlöning. 

I  flera  garnisonsorter  fingo  soldaterna  gå  »nakote  och 
utan  värja»  och  fingo  knappt  annat  än  torrt  bröd  och  vat- 
ten att  leva  av.  Dock  visade  dessa  »arma  och  eländiga 
varelser»  ett  beundransvärt  tålamod.  Men  till  slut  rymde 
de  hopvis  för  att  icke  behöva  svälta  ihjäl.   Och  då  man  ut  fäste 


DEN  NYA  FÖr.MYNDARnEGI'I!INf;i:N  O.  DKSS  STYRF.LSF.SÄTT.      127 

cn  belöning  föi*  varje  gripen  ocli  ålerförd  rymmare,  slogo 
dessa  sig  iliop  till  hela  avdelningar,  vilka  drogo  genom  landet 
och  försvarade  sig  mot  var  och  en,  som  försökte  antasta  någon 
av  dem.  Flottans  arbetsfolk  övergav  hoptals  sina  sysslor 
för  att  gå  och  tigga,  och  i  hamnarna  lågo  präktiga  krigs- 
fartyg och  ruttnade  ned.  Så  förtäljer  rådsprotokollct  för 
den  6  oktober  1669,  att  det  till  regeringen  inrapporterats,  att 
ett  örlogsskepp  under  natten  sjunkit  på  Stockholms  ström, 
därför  att  man  saknade  pengar  till  att  vidmakthålla  och 
bemanna  det. 

Befälet  hade  det  förhållandevis  ej  bättre.  Så  framgår  av 
en  klagoskrift  till  regeringen  från  kaptenerna  vid  Wismars 
garnison,  avlämnad  i  april  1666,  att  de  sedan  november  1661 
fått  ut  sammanlagt  knappt  två  års  lön — under  året  1666  hade 
de  icke  fått  ett  öre.  År  1671  överlämnade  rikets  samtliga  över- 
star till  den  unge  konungen  själv  en  böneskrift  med  anhål- 
lan att  utfå  sin  lön  oavkortad.  Detta  steg  blev  emellertid 
mycket  illa  upptaget  av  rådet,  som  tillställde  förhör  med 
petitionärerna  inför  krigskollegium,  varefter  flera  av  dem 
återtogo  sin  anhållan  och  »begärde  nåd».  Själva  Svea  hovrätts 
ledamöter  kunde  icke  erhålla  sin  avlöning  på  annat  sätt, 
än  att  regeringen  gav  anvisning  på  inflytande  subsidier. 

Hur  penningbristen  tog  sig  ut  i  vardagslivet  kan  man  se 
av  fru  Katarina  Ehrenstens  brev  till  sin  man,  som  åren 
1672 — 73  var  stadd  på  beskickning  till  England  och  Hol- 
land. För  att  över  huvud  taget  få  ut  hans  lön  måste  frun- 
timmersvägen anlitas.  Fru  Katarina  vände  sig  alltså  till 
dåvarande  riksskattmästarens,  Sten  Bielkes,  maka,  som 
visade  stort  tillmötesgående  och  förklarade,  att  det  inte 
kunde  vara  något  tvivel  om  att  Ehrensten  skulle  få  ut  sin 
lön,  så  snart  riksstaten  blivit  uppgjord.  Ingenting  kunde  dock 
göras  åt  den  saken,  förrän  rikskanslern  komme  in  till  huvud- 
staden —  och  det  kunde  dröja  länge  nog.  Så  lät  det  för  var 
dag,  som  fru  Katarina  upprepade  besöket.  Och  de  gångerna 
blevo  många.  Sedan  riksskattmästarens  fru  sålunda  cn 
rundlig  tid  »lovat  fuller  gott»,  skickade  hon  en  dag  fru  Ehren- 
sten ett  meddelande,  att  lönen  skulle  utbetalas  av  en  sekre- 
terare, en  man,  som  bar  det  något  betänkliga  namnet  Snack. 
Den  mäktiga  frun  lovade,  att  »så  snart  hennes  herre  komme 
hem,   skulle   hon   bedja  honom  tala   med   Snacken,   att   del 


128  KARL    XI  :S    FÖUMYNDARE. 

skulle  bliva  betalt.  Vad  härpå  följer  giver  tiden»  —  tilläg- 
ger fru  Katarina  resignerat  i  sitt  brev  till  sin  man. 

Hon  fann  rådligast  att  själv  tala  vid  Snack  och  besökte 
honom  »om  morgon,  rätt  som  hon  slog  sju.  Men  de  sade», 
skriver  hon,  »att  han  var  utgången,  och  jag  fick  inte  tala 
med  honom  utan  med  frun.  Hon  lovade  bära  fram 
min  begäran,  men  jag  har  ännu  intet  svar  fått.  Gud  vet, 
när  den  halva  årslönen  blir  betalt.  Han  har  svarat,  att  de 
medel,  som  därtill  voro  förordnade,  äro  en  stor  del  på  vägen 
upptagna  till  konungens  resa.» 

I  hopp  om  bättre  besked  vände  sig  fru  Katarina  till  Mag- 
nus Gabriel  De  la  Gardies  gemål  och  berättade  för  henne, 
att  hon  icke  fått  ut  en  skilling  av  mannens  lön,  sedan  han 
reste.  Rikskanslerns  fru  var,  även  hon,  »hövelig  och  lovade 
gott».  »Men  Gud  vet,  vad  man  kan  förlita  sig  uppå  det 
huset!»  suckar  den  bekymrade  kvinnan.  Nej  säkrare  då  att 
än  en  gång  vända  sig  till  Sten  Bielkes  fru.  Från  besöket 
hos  henne  återvände  fru  Ehrensten  för  Gud  vet  vilken  gång 
i   ordningen   med  vackra  löften  men  ingenting  annat. 

Men  trägen  vinner!  Efter  ännu  åtskilliga  dylika  besök 
lyckades  det  verkligen  fru  Ehrensten  att  få  ut  en  del  av  man- 
nens lön.  Hela  lönen  hade  hon  aldrig  vågat  hoppas  på. 
Det  var  inte  tidsenligt.  Att  hon  fick  något  alls  berodde  på 
att  just  då  kommo  subsidiemedel  från  Frankrike.  Men  utan 
fru  riksskattmästarinnans  hjälp  hade  det  ändå  inte  gått. 
Det  var  många,  som  blevo  utan,  berättar  hon  för  mannen. 


Den  innersta  orsaken  till  svagheten  inom  den  månghöv- 
dade förmyndarregeringen  var,  att  här  fanns  ingen  Axel 
Oxenstierna,  som  kunde  taga  ledningen  av  det  hela.  Än 
var  det  den  ene,  än  den  andre,  som  lyckades  driva  sin  vilja 
igenom.  Till  god  del  berodde  avgörandet  på  vilka  av  de 
fyrtio  rådsherrarne  som  närvoro,  då  ett  beslut  fattades.  Det 
blev  nämligen  vanligt,  att  såväl  riksämbetsmännen  som  andra 
rådsherrar  togo  sig  långa  ferier,  när  det  föll  dem  in.  Flera 
månader  kunde  de  ligga  borta  på  sina  gods  och  hålla  glada 
fester  med  ringränning,  musik  och  praktfulla  gästabud, 
som  om  inga  viktiga  frågor  funnes.  »Nio  månader  har  jag 
vistats  i  denna  stad»,  skriver  en  fransk  diplomat  i  augusti 


Dl  \  NYA  FÖRMYNDARREGERINGEN  O.  DESS  STYRELSESÄTT.    129 

1672  till  Ludvig  XIV,  »och  jag  kan  försiAkra  Eders  Maj:t, 
att  riksförmyndarne  av  denna  tid  icke  använt  mera  än  sam- 
manlagt två  öch  en  halv  månader  till  arbete.»  När  nu  ett 
viktigt  beslut  skulle  fattas,  så  voro  den  ena  gången  Bondes 
anhängare  i  majoritet.  Då  beslötos  sparsamma  åtgärder, 
och  befallning  därom  tillställdes  ämbetsverken  och  lands- 
hövdingarne. Men  så  reste  flere  av  de  sparsamma  riksråden 
bort  från  huvudstaden,  och  i  stället  kom  De  la  Gardie  med 
anhängare  tillbaka  från  sin  lantliga  ro.  Då  fattade  rege- 
riiiij;en  beslut  rakt  i  strid  med  de  förra,  och  andra  befallningar 
sill  ides  landet  runt.  Hur  skulle  det  bli  med  lydnad  och  ord- 
ning hos  de  underlydande?  »Inte  får  jag  ut  min  lön.  Inte 
vet  jag,  om  den  här  befallningen  inte  är  upphävd  om  några 
dagar.  Vad  tjänar  det  till  att  sköta  sitt  ämbete?»  Så  tänkte 
mången  ämbetsman.  Regeringen  måste  alltemellanåt  utfär- 
da särskilda  befallningar,  att  det  och  det  beslutet  skulle 
verkställas. 

I  en  depesch  från  hösten  1667  uttalar  Frankrikes  sände- 
bud skarpa  ord  om  oredan  i  riksstyrelsen.  »Jag  har»,  skri- 
ver han,  »nästan  sett  den  födas,  och  jag  är  dagligen  vittne 
till  dess  skadliga  följder.  Det  Sverige,  som  under  tyska  kri- 
get utmärkte  sig  lika  mycket  genom  visheten  i  sina  rådslag 
som  genom  styrkan  i  sina  vapen,  det  är  icke  mer.  Även  de, 
som  själva  ha  del  i  statsstyrelsen,  påstå,  att  de  inte  mera 
känna  igen  det.» 

»Sverige  tycktes  hava  svårt  att  rätt  bära  fredens  gyllene 
gåva.  Det  var,  som  om  stålet  i  dess  kraft  hade  behövt  farans 
eggelse  för  att  förbliva  blankt  och  skarpt.  När  striden  icke 
längre  mötte  på  främmande  jord,  under  vapnens  klang,  så 
växte  den  fram  i  det  inre»,  skriver  hävdatecknaren  F.  F. 
Carlson. 

Samma  tankegång  återfinnes  i  ett  yttrande  av  en  bland 
rådets  egna  ledamöter:  »Bättre  stod  det  till,  när  riket  hade 
sju  fiender.» 

Skoningslöst  blottades  eländet  av  en  särskild  kommission 
år  1668.  Dess  utredning  av  rikets  finansiella  tillstånd,  som 
fått  namn  av  Blå  boken,  slutade  med  att  anvisa  botemedel 
enligt  de  grundsatser,  som  Gustav  Bonde  förfäktat.  Men 
De   la    Gardie  tog  Blå  boken  som  en  personlig  förolämpning. 

9—222S2f>.     Grimberg,  Svenska  folkels  underbara  öden.     IV. 


130 


KARL    Xi:S    FÖRMYNDARE. 


»Ingen  motgång  har  mera  sårat  mitt  hjärta»,  bedyrade  han. 
Och  så  kom  han  med  sin  egen  utredning,  ett  kostligt  akt- 
stycke i  sitt  slag.  Hur  han  pratade  och  fantiserade,  lyckades 
han  göra  svart  till  vitt  och  försäkrade,  att  enligt  hans  beräk- 
ningar »staten  skulle  kunna  sättas  på  goda  fötter,  alla  löner 
bliva  riktigt  betalta  och  likväl  till  konungens  myndiga  år 
några  tunnor  guld  för  kronans  kreditorer  avlagda,  flottan 
reparerad,  några  skepp  byggda  och  ändock  därutöver  en 
god  penningepost  till  tolv  tunnor  guld  i  räntekammaren 
vara  att  tillgå  för  oförutsedda  fall». 

Men  siffror  tala  sitt  obevekliga  språk  och  låta  icke  behär- 
ska sig  ens  av  den  mest  lysande  fantasi.  Knappt  hade  halv- 
annan vecka  förgått,  sedan  rikskanslern  målat  den  vackra 
tavlan,  förrän  sådana  redogörelser  inkommo  från  underordna- 
de myndigheter,  att  skönmålningens  upphovsman  måste 
erkänna,  att  »hela  verket  bestod  av  en  stor  mörkhet».  Ett 
par  månader  därefter  hade  han  emellertid  utarbetat  sitt 
förslag  till  förbättring  av  rikets  drätsel.  Det  gick  ut  på, 
inte  att  minska  utgifterna  men  att  öka  inkomsterna;  och 
bland  dem  upptog  han  subsidier  från  kejsaren,  Holland 
och  England  med  bortåt  en  million  riksdaler  för  år  1669 
och  sedan  en  halv  million  årligen!  »Senaten  lät  sig  detta 
väl  behaga»,  heter  det  i  rådsprotokollet  —  och  så  hade 
man  inga  bekymmer  för  Blå  boken  vidare. 

Då  De  la  Gardies  riksstat  emellertid  visade  sig  alltför  illa 
motsvaras  av  verkligheten,  var  han  välvillig  nog  att  stå  till 
tjänst  med  en  annan.  Med  minskade  utgifter?  Ingalunda. 
Nej,  med  ökning  av  dem;  men  icke  förty  klarades  svårighe- 
terna flott  och  elegant  genom  att  han  på  inkomstsidan  upp- 
tog stora  belopp,  vilka  visade  sig  vara  hämtade  ur  en  helt 
annan  värld  än  verklighetens. 

De  likna  alla,  dessa  ansatser  att  ordna  rikets  drätsel,  de 
fruktlösa  försök,  som  en  sjuk  gör  för  att  vinna  lindring 
genom  att  kasta  sig  av  och  an  på  sin  bädd. 


Knappt  hade  förmyndarregeringen  klarat  sig  ur  det  Bre- 
miska  kriget,  förrän  den  var  mogen  för  nya  utrikespolitiska 
äventyr.    Ju  mera  förtvivlat  landets  ekonomiska  läge  blev. 


Ill  \  NYA  FOmiYNDARREGERINGEN  O.  DESS  STYRELSESÄTT.     131 

ju  hänsynslösare  bedrevs  subsidiepolitiken.  Inom  rådet  ut- 
kiinipades  förbittrade  strider  om  vilken  europeisk  makt 
man  skulle  ansluta  sig  till.  Hårda  föllo  tillvitelserna  å  ömse 
sidor,  ja  grundlösa  anklagelser  för  bestickning  utslungades 
till  och  med.  Vid  sådana  stora  scener  kunde  man  få  höra 
Dr  la  Gardie  sväva  ut  i  sin  vältalighets  högsta  rymder  och 
åstadkomma  »ett  obegripligt  alarm»,  anklagande,  bevekande, 
bedjande,  allt  under  det  att  heta  tårar  strömmade  utför 
hans  kinder.  Slutligen  fick  han  också  majoriteten  med 
sig,  och  regeringen  gav  vika  för  lockelserna  från  Frankrike, 
som  gjorde  de  högsta  penningbuden.  Man  bröt  det  förbund, 
som  förut  ingåtts  med  Frankrikes  fiender,  och  ingick  allians 
imcl  Ludvig  XIV  i  det  ögonblick,  då  han  stod  i  begrepp  att 
kasta  sig  över  Holland,  som  modigt  bjudit  honom  spetsen, 
och  sålunda  inleda  ett  allmänt  europeiskt  krig.  ]\Iot  subsidier 
av  400,000  riksdaler  i  fred  och  600,000  i  händelse  av  krig 
lovade  Sverige  att  med  16,000  man  angripa  de  tyska  furstar, 
som  skulle  vilja  bispringa  Holland.  Riksförmyndarne  visste 
biist  själva,  hur  illa  rustat  landet  var  för  ett  sådant  ingri- 
pande, men  då  man  icke  ville  vandra  sparsamhetens  och 
reiormernas  mödosamma  stråt,  tedde  sig  denna  utväg  som 
(kil  enda  möjligheten  att  komma  ifrån  de  ekonomiska  be- 
k\  mren. 

Den  ledande  politiska  synpunkt,  som  förmyndarne  an- 
lade, var  nu,  liksom  vid  tiden  för  Bremiska  kriget,  att  Sve- 
rige icke  finge  hålla  sig  utanför  de  stora  europeiska  händel- 
serna. Och  om  Frankrike  bleve  avvisat  av  Sverige,  skulle 
dil  alldeles  givet  sluta  ett  förbund  med  Danmark,  som 
kunde  bli  farligt  för  Sveriges  tyska  besittningar.  Sade  man 
nej  till  Frankrikes  anbud,  så  vore  det  mycket  större  sanno- 
likhet för  att  man  skulle  komma  i  krig,  än  om  man  ginge  med 
denna  makt.  De  la  Gardie  och  hans  anhängare  väntade  sig 
nämligen,  att  lilotta  förbundet  mellan  Sverige  och  Frank- 
rike skulle  vara  tillräckligt  för  att  avskräcka  Tysklands 
kejsare  och  furstar  från  inblandning.  På  sådant  sätt  hop- 
pades man  få  i  lugn  och  ro  njuta  de  stora  subsidierna  och 
begränsa  krigslågan  men  ändå  genom  det  tryck,  Sverige  så- 
lunda skulle  utöva  på  Hollands  bundsförvanter,  bidraga 
till  att  försvaga  denna  makt  och  avkasta  dess  tryckande 
handelsvälde. 


132  KARL    XI:S    FÖRMYNDARE. 


Gagnerika  styrelseåtgärder. 

Utan  nytta  för  Sverige  har  dock  förmyndarstyrelsen 
icke  varit.  Den  har  särsl^ilt  gjort  mycket  för  de  nyför- 
värvade  landskapens  försvenskning.  Uppgiften  var  icke 
lätt,  ty  det  gällde  att  till  svenskar  förvandla  en  del  av  två 
grannfolk,  vilka  uppfostrats  till  att  betrakta  sina  nya  lands- 
män som  fiender  på  liv  och  död.  Särskilt  avog  mot  Sverige 
var  stämningen  i  Skåne,  vars  adel  just  varit  bland  de  kraf- 
tigaste pådrivarne  till  Danmarks  krigsförklaring  1657.  Den 
stämning,  som  rådde  bland  skåningarne  vid  det  överraskande 
budskapet,  att  deras  landskap  blivit  avträtt  till  Sverige, 
tecknar  sig  i  de  ord,  som  prästen  i  Östra  Broby  skrev  i  sin 
kyrkobok:  »Gud,  misskunda  Dig  över  oss!»  —  Det  är  en 
sak  att  vinna,  en  annan  att  behålla,  och  därvidlag  har  sven- 
ska regeringen  gått  fram  med  både  klokhet  och  kraft.  Sam- 
ma år,  som  freden  i  Roskilde  slöts,  rådförde  sig  Karl 
Gustav  med  Sveriges  riksdag,  »huru  de  nyvunna  landskapen 
fogligast  skulle  hanteras,  så  att  undersåtarnes  affektion^ 
kunde  vinnas  och  de  sålunda  med  Kungl.  Maj:ts  övriga  un- 
dersåtar i  enighet  och  förtroende  bindas,  att  ingen  må  hava 
rättmätig  orsak  att  klaga,  att  hans  villkor  under  Sveriges 
regemente  är  vordet  förvärrat».  Ständerna  svarade,  att  de 
nyvunna  landskapens  invånare  borde  med  bevarande  av 
sina  privilegier  småningom  vänjas  vid  svensk  lag.  Därför 
borde  de  bliva  »humant  trakterade».^  Mycket  kunde  man 
också  vänta  sig  av  ett  universitet  för  Göta  rike,  »där  ung- 
domen av  bägge  slagen  genom  lika  undervisning  och  nära 
vänskapsband  bliva  såsom  till  ett  folk  gjorde  och  samman- 
knippade». 

Detta  program  fullföljdes  troget  av  förmyndarne.  De 
sammankallade  en  lantdag  för  Skåne  i  Malmö  1662,  där 
skåningarne  instämde  i  den  svenska  riksdagens  yttrande 
och  uttalade  sin  önskan  att  »njuta  av  både  svensk  och  dansk 
rätt».  Till  den  ändan  skulle  den  svenska  lagen  begagnas 
vid  sidan  av  den  danska.  Därjämte  ordnades  skatteväsen- 
det efter  svenskt  mönster  och  infördes  svenskt  mått,  mål 
och  vikt. 


'  Tillgivenhet.  —  *  Behandlade. 


ii]:n  nya  förmyndarregeringen  o.  dess  styrelsesätt.   1.'-I3 

Ändå  mera  betydde  det  dock  för  sammansmältningen 
med  Sverige,  att  inbyggarne  i  de  nyvunna  landskapen  fingo 
sända  ombud  till  den  svenska  riksdagen.  Detta  skedde 
första  gången  år  1664.  Fyra  år  därefter  kunde  det  nya 
universitetet  börja  sin  betydelsefulla  verksamhet. 

Men  mycket  av  vad  regeringen  sålunda  byggde  upp  revs 
åter  ned  av  det  krigsfolk,  som  inkvarterades  i  Skåne.  Fastän 
det  hade  till  uppgift  att  vaka  över  lugn  och  ordning, 
uppförde  sig  soldaterna  mångenstädes  snarare  som  i  fiende- 
land än  som  bland  egna  landsmän.  För  de  stackars  bön- 
derna tjänade  det  nästan  ingenting  till  att  klaga;  den 
brottslige   blev   icke   ordentligt   straffad. 

I  anledning  av  dessa  och  en  del  andra  överklagade  förhål- 
landen tillsatte  regeringen  år  1669  en  kommission,  bestående 
av  två  riksråd,  vilka  tillsammans  med  generalguvernören  reste 
igenom  Blekinge  och  Skåne  från  stad  till  stad,  från  härad  till 
härad  och  överallt  höllo  möten  med  befolkningen.  Många 
missförhållanden  kommo  därvid  i  dagen,  och  många  skador 
botades.    Ett  par  exempel  må  anföras. 

I  Hästveda  klagade  en  bonde,  att  medan  han  en  dag  höll 
på  med  sitt  arbete,  kom  den  ryttare,  som  var  inkvarterad 
hos  honom,  ridande  mot  honom  »med  spänd  och  laddad 
pistol,  begärande  pennmgar  att  dricka  på».  Och  då  han  ej 
fick  det,  sköt  han  bonden  i  axeln  med  två  kulor,  så  att  denne 
blev  vanför  och  måste  ligga  över  år  och  dag  under  fält- 
skärs hand.  Efter  sitt  dåd  rymde  våldsverkaren  med  den 
av  bonden  inköpta  munderingen.  Denne  fick  sig  då  till- 
delad en  annan  ryttare,  som  var  »ändå  värre  än  den  förre». 
Han  överföll  bondens  piga  med  hugg  och  slag,  så  att  hon  blev 
liggande  sjuk,  bröt  sig  in  i  visthus  och  källare  och  hotade 
ägaren  till  livet,  vadan  denne  ofta  måste  rymma  gården  och 
»låta  ryttaren  husera  som  han  ville,  skjutande  i  stugorna». 
Slutligen  rymde  även  denne  våldsverkare  med  häst  och 
mundering. 

Den  stackars  mannen  fick  nu  företräde  inför  kommissio- 
nen och  tillspordes,  om  han  icke  klagat  hos  översten.  Han 
svarade:  »Jo  men  har  jag  så  men  intet  besked  fått,  efter 
ingen  visste,  var  ryttaren  var  att  finna». 

Liknande  klagomål  hördes  från  flera  olika  håll:  över  hur 


134  KARI.    Xi:S    FÖRMYNDARE. 

ryttaren  »drev  boiulen  ur  hans  stuga»,  »gjorde  honom  kolos», 
»slog  honom  lam  och  krum»  o.  s.  v. 

En  beryktad  bondeplågare  var  överstelöjtnanten  Krister 
Lillienberg  på  Engelstads  gård.  Han  betungade  sina  under- 
lydande bönder  på  ett  omänskligt  sätt  med  arbete,  tvingade 
dem  att  sälja  oxar  och  svin  åt  honom  till  rövarpris  och  lät 
sina  tjänare  överfalla  dem  med  hugg  och  slag.  »Här  haver 
en  tid  bortåt  gått  så  till  med  oss,  fattiga  bönder»,  betygade 
en  allmogeman,  »att  det  är  ynk  med,  och  själva  stenarne  må 
klaga  däröver.» 

Kommissionen  tog  nu  i  med  hårdhandskarna  både  här 
och  annorstädes.  Emellertid  framgick  det  av  anställda  un- 
dersökningar, att  en  orsak  till  ryttarnes  våldsdåd  var  att 
söka  i  deras  dåliga  avlöning.  Det  befanns  därför  nödvän- 
digt, att  de  finge  någon  biförtjänst;  och  särskilt  lämpligt 
ansågs,  att  de  jämte  krigstjänsten  ägnade  sig  åt  »pottaske- 
brännande», något  varmed  redan  förut  flere  av  dem  försörjt 
sig,  särskilt  i  skogsbygden,  där  den  bästa  salpeterjorden 
fanns. 

De  ekonomiska  missförhållandena  gällde  emellertid  ej 
blott  manskapet  utan  även  »de  fattige  officerare»,  som  också 
hade  anspråk  på  att  få  något  att  leva  av.  Översten  för  det 
skånska  fotfolket  berättade,  att  »mången  av  hans  folk  hung- 
rade till  döds».  Även  en  fänrik  hade  dött  »av  intet  annat 
än  hunger»;  och  hade  översten  ej  själv  bidragit  till  mannens 
jordafärd^  så  hade  han  »måst  som  ett  oskäligt  kreatur  be- 
gravas». 

De  svenska  studenterna  fingo,  liksom  militären,  under  de 
första  åren  av  universitetets  tillvaro  kännapå  nationalhat et. 
De  levde  som  mitt  i  fiendeland  och  klagade  över  att  var  de 
kommo,  blevo  de  av  invånarnc  kallade  blodhundar,  förrädare 
och  hundsfottar,  ja  man  kunde  få  se  skåningarne  rota  sig  till- 
sammans och  med  störar  förfölja  »de  svenska  Lundapågarne» 
genom  gatorna.  Klart  är  ju  också,  att  studenternas  vanor  att 
skriande  draga  omkring  nattetid  genom  staden,  j-lossa  mus- 
köter och  rör  mot  husen»,  slå  in  dörrar  och  fönster  och  slåss 
med  dragna  värjor  ej  voro  ägnade  att  dämpa  nationalhatel. 


DIN  NYA  FÖRMYNDARREGERINGEN  O.  DESS  STYRELSESÄTT.     135 

En  betydelsefull  åtgärd  från  förmyndarregeringens  sida 
för  Sveriges  inre  utveckling  var  även,  att  den  Palmstruch- 
ska  banken^  förvandlades  till  Sveriges  riksbank,  i  det  att 
dess  förvaltning  år  1668  övertogs  av  ständerna.  Inslitu- 
lioneu  hade  nämligen  kommit  på  obestånd,  antagligen 
genom  alltför  frikostiga  lån  till  regeringen  eller  några  av 
dess  ledamöter,  utan  att  säkerhet  lämnats.  Redan  år  1661 
hade  det  av  en  inlaga  till  regeringen  från  Stockholms  stad 
framgått,  att  bankens  ställning  ej  var  den  bästa.  Man  kla- 
gade nämligen  över  bri^t  på  reda  pengar.  Från  detta  år 
företog  sig  banken  därför  att  utgiva  kreditsedlar,  vilka  gingo 
som  pengar  man  och  man  emellan  och  även  motlogos  i  kro- 
nans uppbörd.  Den  Palmstruchska  banken  är  också  den  första 
bank  i  hela  världen,  som  utgivit  banksedlar  i  modern  mening. 
Men  åtgärden  missbrukades,  så  att  banken  ej  kunde  inlösa 
sina  sedlar,  varför  dessa  sjönko  i  värde  och  ställningen  blev 
ohållbar.  En  fullständig  panik  uppstod  landet  runt,  och 
trots  regeringens  ansträngningar  för  att  hålla  banksedlarnas 
kurs  uppe  måste  banken  på  hösten  1668  inställa  sina  betal- 
ningar. Palmstruch  blev  av  Svea  hovrätt  dömd  förlustig 
sina  privilegier  samt  ålagd  att  ersätta  kronan  all  förlust, 
som  vållats  genom  hans  förvaltning.  Då  han  icke  kunde  betala, 
dömdes  han  till  döden  men  benådades  år  1670  och  frigavs 
ur  fängelset.    Året  därpå  avled  han,  61  år  gammal. 

Att  det  blev  ständerna,  som  övertogo  banken,  berodde 
på  att  man  ville  trygga  sig  mot  missbruk  från  konungamaktens 
sida,  särskilt  i  krigstider.  Prästeståndet  ställde  sig  dock 
i  det  längsta  avvisande  mot  att  befatta  sig  med  en  så  allt 
igenom  världslig  angelägenhet  som  en  bank.  Detta  stånd 
lät  dock  till  sist  övertala  sig  att  gå  med,  men  fjärde  ståndet 
bad  så  vackert  »de  förnämare  stånden»  att  »låta  bonden  vara 
fri  för  sådana  saker,  som  han  intet  förstår».  Också  dröjde 
det  ända  till  år  1800,  innan  bondeståndet  tog  befattning  med 
skötseln  av  den  institution,  vilken  har  den  stolta  devisen  »Hinc 
robur  et  securitas»,-  och  som  är  den  äldsta  i  sitt  slag  i  hela 
världen. 


'  Se  Bd  III:  606,  —  ^  Härav  kommer  styrka  och  trygghet. 


136  KARL    Xi:S    FÖRMYNDARE. 

Litteratur:  Otto  von  Feilitzen,  Bidrag  till  liislorien  om  pfaiz- 
grefven  hertig  Adolf  Johans  sista  lefnadsår  (Histo- 
riskt bibliotek  för  år  1876). 

Adam  Lewenhaupt,  Hertigarne  av  Stegeborg  (i  >En 
bok  om  Östergötland»). 

Karl  Gustaf  Lundqvist.  Sveriges  krig  med  staden 
Bremen  och  politik  i  samband  därmed  åren  1665 
—66. 

C.  D.  Skogman,  Anteckningar  om  rikets  ständers 
bank,  I:  åren  1656—1808. 

Martin  Weibull  och  Elof  Tegnér,  Lunds  universi- 
tets historia  1668—1868. 

Martin  Weibull,  Förbundet  mellan  Sverige  och 
Frankrike  år  1672.  (Lunds  universitets  årsskrift  för 
år  1864). 

Georg  Wittrock,  Karl  XI:s  förmyndares  finans- 
politik: 2  delar:  häfl.  kr.  20:  — . 

Georg  Wittrock,  Bremiska  hären  och  subsidiefrågan 
i    Karl    XLs  förmyndares  politik  1667 — 68.     (Histo 
risk  tidskrift  för  år  1913). 

S.  Wägner,  Skånska  kommissionen  av  1669 — 1670. 

August  Hallen  ber  g.  Den  skånska  kommissionen 
1669 — 1670  och  de  skånska  landskapens  kyrkliga 
förhållanden  (Kyrkohistorisk  årsskrift  för  åren  1907 
och  1908). 


I 


i 


DEN  BLYGE  YNGLINGEN,  SOM 
BLEV  ENVALDSHÄRSKARE 


Karl  XI:s  barndom. 

KARL  XI  var  som  barn  klen  och  sjuklig.  Han  plåga- 
des mycket  av  huvudvärk,  och  det  troddes  rätt  allmänt, 
att  han  icke  skulle  få  leva  länge.  Om  något  särskilt 
stötte  till,  såsom  när  han  fick  kopporna,  var  man  mycket 
;iiigslig  vid  hovet,  så  »delikat»  som  den  unge  konungen 
\'ar.  Men  tack  vare  moderns  och  riksförmyndarnes  omsorg  om 
hans  hälsa  stärktes  Karls  krafter,  och  vid  sin  myndighetsför- 
Iclaring  år  1672  var  han  en  spänstig  och  härdad  yngling.  Hans 
största  nöje  var  vilda  ritter,  jakter  och  krigarliv.  Man  sade 
om  honom,  att  han  hellre  sällskapade  med  gamla  generaler 
än  med  de  skönaste  unga  damer.  Se  honom  t.  ex.  vid  den 
stora  fältövning,  som  hölls  på  Ladugårdsgärdet  hösten  16721 
Den  unge  konungen  bodde  i  ett  tält  och  gjorde  tjänst  som  rytt- 
mästare  under  riksmarsken  Karl  Gustav  Wrangels  överbefäl. 

»Striden  försiggick»,  berättar  en  fransk  diplomat,  »under 
stark  blåst  och  med  de  rödaste  näsor  jag  sett.  Riksmarsken 
satt  till  häst  men  fick  ett  giktanfall  samma  afton:  han  tål 
icke  hästens  rörelser  och  kan  icke  mera  kommendera  en  armé. 
Konungen  sitter  till  häst  från  morgon  till  afton.  Han  kom- 
mer för  att  med  hatten  i  hand  emottaga  order  av  riksmars- 
ken och  gör  denna  tjänst  med  ett  utomordentligt  stort  nöje. 
Drottningen  satt  på  en  klippa  i  blåsvädret  med  sina  damer. 
Just  som  anfallet  begynte,  kom  storm  och  regn.  Drottningen 
satt  av  artighet  stilla  en  stund  men  måste  snart  taga  till  flyk- 
ten. Hon  vågade  icke  sätta  sig  till  häst  för  kanonelden;  och 
så  fick  hela  skaran  vandra  till  fots  i  smutsen  och  kom  hem 
som  från  ett  bad.  I  går  stormades  fästningen;  damerna  åskå- 
dade det,  klädda  i  pälskläder.  Fästningen  erövrades,  och 
garnisonen     blev   fången.» 

Som  ryttare  lade  Karl  i  dagen  en  oförvägenhet  utan  gräns. 


140       DEN    BLYGE    YNGLINGEN,  SOM    BLEV    ENVÅLDSHÄRSKARE. 

En  gång  red  han  från  Skåne  till  Västmanland  på  tre  dagar. 
Han  var  stor  hästvän,  och  några  av  hans  ädlaste  springare 
finnas  ännu  förevigade  av  Ehrenstrahls  pensel  på  Grips- 
holni.  Där  ser  man  »Brillant»,  som  Karl  fått  i  present  av 
Ludvig  XIV,  och  som  bar  honom  i  slaget  vid  Lund,  sedan 
»Thotten»  fått  sig  en  kula  för  pannan.  Där  finnas  också 
bilderna  av  »Lille  Engländaren»,  »Blå  Tigern»,  »Pegasus», 
»IMonarcha»  och  »Kortom»,  favoriten  framför  alla  andra. 

Det  var  nästan  alltid  något  vilt  i  Karls  skämtsamma  påhitt. 
Särskilt  roligt  hade  han  av  att  spränga  i  sporrsträck  mot  nå- 
gon av  sina  följeslagare,  sätta  sin  fot  under  hans  stigbygel 
och  lyfta  mannen  ur  sadeln  samt  med  en  stöt  för  magen  för- 
passa honom  från  hästryggen.  En  gång  lät  han  vid  en  mål- 
tid lägga  handgranater  av  papp  under  bordet  och  faten  för 
att  med  explosionerna  roa  (!)  främmande  officerare  och  sände- 
bud,   som   han   bjöd   på   middag. 

I  Upplands  och  Västmanlands  skogar  jagade  Karl  björn 
och  i  Stockholmstrakten  varg  och  lo.  Ännu  funnos  nämligen 
dylika  rovdjur  där  —  ja  så  sent  som  1833  skötos  de  sista  lo- 
djuren, två  stycken,  i  nuvarande  Humlegården.  Nästan 
vart  år  var  konungen  på  orr-  eller  »tjäderhaneleken»  i  trakten 
av   Kungsör. 

I  sina  almanackor  har  konungen  samvetsgrant  uppteck- 
nat sina  bedrifter  på  jaktstråten.  Så  berättar  han  t.  ex.  år 
1689:  »Den  8  november  var  jag,  min  son  Karl  och  prins  Fred- 
rik uppå  jakt  i  Djurgården  och  bekommo  10  vargar  i  stora 
Lopkärrsbacken,  men  tvenne  sluppo.  De  hava  ihjälrivit  5 
djur.»  År  1691  skriver  han:  »Den  4  januari  efter  aftonsången 
var  jag  på  jakt  i  Djurgården  efter  5  loar,  som  voro  i  Valde- 
marsön,  varav  vi  bekommo  3.  Den  5  voro  vi  åter  där  igen 
och  sökte  efter  dem  mera;  då  voro  de  utgångne.» 

I  Småland  och  annorstädes  jagade  konungen  älgar,  hjortar, 
rådjur  och  vildsvin.  Man  märker  det  sanna  jakthumöret  i 
följande  lilla  dagboksanteckning  för  den  22  september  1690: 
»Jag  var  i  Djurgården  riden  och  hörde  hjortarne  ropa.» 

Överhuvudtaget  vittna  konungens  almanacksanteckning- 
ar  om  livligt  intresse  för  djurliv  och  annat  märkligt  i  naturen. 
Han  nedskriver  t.  ex.  den  27  juli  1696,  att  »stalldrängen  An- 
ders Eek  tog  med  bönderncs  tillhjälp,  som  körde  hö,  en  vit 
ekorre  vid  Kungsbarkarö  och  bragte  honom  hit  till  Kungsör 


^^»^1 


Karl  XI  som  gosse. 
IMulning  av  Ehrenstrahl. 


142       DEN    BLYGE    YNGLING  EN,  SOM    BLEV    ENVÅLDSHÄRSKARE. 

levandes.  Ekorrn  är  krit-vit  och  haver  röda  ögon.»  Detta 
fall  av  den  naturföreteelse,  som  kallas  albinism,  blev  på 
konungens  befallning  avbildat  av  konterfej arne  Krafft  och 
Ehrenstrahl. 

Som  exempel  på  Karls  intresse  för  andra  märkvärdigheter 
i  naturen  må  anföras  följande  lilla  anteckning:  »1691,  april 
28,  gav  min  gemål  mig  smultron,  som  voro  växte  uti  vår  träd- 
gård här  i  Stockholm,  vilket  är  en  stor  rareté  och  man  aldrig 
förr    här   haft    haver.» 

På  sina  jakter  var  Karl  flere  gånger  illa  ute.  En  gång  hade 
en  varg  redan  huggit  tag  i  foten  på  honom  och  bitit  igenom 
stöveln,  då  han  lyckades  döda  honom  med  sin  värja.  En 
annan  gång  hände  det,  att  en  sårad  björn  störtade  mot  honom. 
Redan  hade  det  ursinniga  djuret  rest  sig  på  bakbenen  för  att 
slå  ned  ynglingen,  då  hundarna  kommo  rusande  och  angrepo 
besten,    så    att    Karl    undkom. 

Hade  vackra  föreskrifter  varit  nog  för  att  göra  en  människa 
till  ett  mönster  av  dygder,  så  borde  instruktionerna  för  Karls 
guvernör  och  lärare  ha  bragt  barnet  bra  nära  fullkomligheten. 
Man  borde,  föreskrevs  det,  i  honom  inpränta  framför  allt 
gudsfruktans,  klokhetens,  rättrådighetens,  ädelmodets, tapper- 
hetens och  måttlighetens  dygder  —  ej  så  litet  att  börja  med. 
Dagligen  skulle  han  göra  sin  bön  på  knä,  och  intet  otidigt 
skämt  finge  i  hans  närvaro  tillåtas.  Tvenne  därtill  utsedda 
riksråd  skulle  var  dag  sitta  till  bords  med  konungen  och 
»underhålla  honom  med  tjänlige  diskurser».     Lyckliga  barn! 

I  själva  verket  lämnade  dock  resultatet  av  Karls  XI:s  upp- 
fostran mycket  övrigt  att  önska.  Visserligen  hade  ingen  nå- 
got ont  att  säga  om  hans  seder,  och  en  stark  rättskänsla  och 
sanningskärlek  präglade  hans  handlingar,  men  han  var  i  hög 
grad  egenvillig  och  hade  icke  fått  lära  sig  att  behärska  sitt 
»hetsiga,  prompta  och  levandes  gemöt».^  Vid  vapenövningar 
kunde  man  få  se  honom  slå  officerare  med  flata  värjan 
kring  öronen,  ja  han  tog  ibland  till  handgripligheter  mot  ri- 
kets högsta  män. 

Med  hans  kunskaper  var  det  betänkligt,  ställt.  Och  det  be- 
rodde mest  därpå,  att  hans  moder  med  tanke  på  sonens  svaga 


Lynne,  temperament. 


I  KARL    Xi:S    BARNDOM.  14.3 

älsa  alltid  var  så  rädd  för  att  han  skulle  överansträngas  med 
*!studier.     Gamle  Per  Brahe  tyckte  dock,  att  det  gick  för  långt; 
och  en  gång  då  det  i  rådet  diskuterades,  huruvida  drottningen 
borde    vara   närvarande   vid   en   överläggning   angående   sin 
sons  uppfostran,  menade  den  hedersmannen,  att  det  inte  be- 

Utf   loxBr  fkr  ocj.  r^r. 

Brev    från    den    nioårige    Karl    XI    till   hans    lärare,    skrivet    den    20 
augusti  1664. 

[Her    Preceptor,    I  dagh  ähr  Lögerdagli,  ty  gifwer  iagh  eder  Låf 
både  för  och  eftermiddagen,  farawel 

Carolus.) 


hövdes,  »emedan  kvinnfolk  gemenligen  äro  alltför  flata  emot 
sine  barn».  Men  frånsett  enstaka  ansatser,  framträdde  även 
på  detta  område  inom  förmyndarregeringen  saknaden  av  en 
kraftig  karl,  som  kunde  ha  ordnat  prinsens  uppfostran  på  ett 
förståndigt  sätt,  utan  att  hans  hälsa  blivit  lidande. 

Rådsprotokollen   ge  oss  en  del  upplysningar  om  hur  pass 


144        DEN    BLYGE    YNGLINGEN,     SOM    BLEV   ENVÅLDSHÄRSKARE. 

fort  det  gick  framåt  med  den  unge  konungens  studier.  Enligt 
de  tvenne  riksråds  berättelse,  som  förordnats  att  övervara 
hans  examina,  hade  han  vid  nio  års  ålder  lumnit  därhän,  att 
han  »läste  i  bok  på  svenska,  det  han  i  förstone  intet  gjorde  så 
väl,  utan  tvivel  för  någre  andre  tankar,  han  liade  i  huvudet. 
I  den  heliga  hislorien  gjorde  han  en  nätt  redogörelse  för  värl- 
dens skapelse,  Kain  och  syndafloden,  etc.  I  latinet  viste 
han  ock  gott  prov  genom  någre  visse  reglor  på  en  tavla,  men 
i  läsningen  av  språket  gick  det  något  trögt.»  Så  småningom 
blev  det  dock  en  smula  bättre  med  den  färdigheten,  och  när 
Karl  var  tretton  år,  befanns  det,  »att  han  icke  allenast  kunde 
läsa  latin  utan  det  tämmelig  förstå.  Kungl.  Maj:t  var  ock», 
heter  det,  »uti  konjugationer  och  deklinationer  tämmelig  fär- 
dig, item  i  geografi  och  på  kartan,  haver  ock  vist  sig  förstå 
något  i  historien».  Ett  år  senare  har  han  i  geografin  hunnit 
så  långt,  att  han  kan  »färdigt  visa,  varcst  de  förnämste  land- 
skaper  och  städer  äro  belägne,  och  vet  deras  gamle  och  nya 
namn». 

Som  Karl  XI:s  begåvning  knappast  var  över  medelmåttan, 
inskränkte  bristerna  1  hans  bildning  på  ett  betänkligt  sätt 
hans  förmåga  att  bedöma  en  regents  omfattande  upp- 
gifter. I  sitt  personliga  uppträdande  skildras  han  såsom  i  hög 
grad  tafatt.  Magalotti  beskriver  sin  första  audiens  hos  den 
unge   konungen   sålunda: 

»Greve  De  la  Gardie  och  andra  hade  rått  mig  att,  för  att 
visa  den  största  möjliga  artighet,  icke  säga  något  alls  till  ho- 
nom. Anledningen  till  att  man  icke  skall  säga  något  är,  att 
man  bör  spara  honom  obehaget  att  icke  veta,  vad  han  skall 
svara.  Precis  så  gjorde  jag  också,  och  jag  märkte,  att  detta 
föll  honom  väl  i  smaken.»  Italienaren  berättar,  huru  han 
blev  presenterad  för  konungen,  då  denne  passerade  genom 
sitt  förmak  på  väg  till  änkedrottningen.  Konungen  gick  ho- 
nom vänligt  ett  par  steg  till  mötes  och  räckte  honom  handen, 
vilken  sändebudet  kysste,  varefter  Hans  Maj:t  skyndsamt 
drog  sig  tillbaka.  När  konungen  åter  passerade  genom  för- 
maket, där  Magalotti  och  De  la  Gardie  ännu  stodo  kvar,  sam- 
talande vid  ett  fönster,  styrde  han  sina  steg  mot  dem.  »Men 
då  han  skulle  börja  tala,  överfölls  han  av  förskräckelse  över 
min  närvaro,  varför  jag  låtsade,  som  om  jag  trodde,  att  han 
hade  något  särskilt  att  säga  De  la  Gardie,  och  alltså  med  en 


KARL    Xi:S    BARNDOM. 


145 


K  or  i  XI  på  Kortom.     Målning  av  Ehrenstrahl. 


djup  bugning  drog  mig  undan»,  säger  italienaren.  »Detta  ob- 
serverades och  förstods  av  mer  än  en  ocli  skaffade  mig  hos 
dem   anseende   som   en   stor   diplomat. 

Konungen  ser  ut  som  en  människa,  vilken  befinner  sig  i 
förlägenhet  och  är  rädd  för  allting.  Det  förefaller,  som  om 
han  icke  vågade  se  någon  i  ansiktet,  och  han  rör  sig  alldeles 
som  om  han  ginge  på  glas.  Men  när  han  sitter  till  häst,  synes 
han  vara  en  helt  annan  människa,  och  då  ser  han  verkligen 

10 — 222826.     Criinbery,  Svenska  folkets  underbura  öden.     IV. 


146       DEN     BLYGE    YNGLINGEN,    SOM  BLEV  ENVÅLDSHÄRSKARE. 

ut  som  en  konung.  Han  liar  då  en  obesvärad  uppsyn  och  ett  le- 
digt skick,  är  livlig  och  frigjord  från  det  tvång,  som  inomhus 
vilar  över  honörn.  För  övrigt  är  han  vårdad  i  sin  dräkt  men 
enkel.» 

»Konungens  styrka  ligger  i  rytteriövningar»  säger  Magalotti. 
»Han  fäktar  bra  och  rider  bra,  men  man  anmärker,  att  han  är 
skickligast  i  det  slag  av  ridövningar,  vartill  mera  fordras  styr- 
ka och  kroppskraft  än  konst  och  undervisning.  För  övrigt 
är  han  okunnig  i  allting.  Han  kan  icke  latin,  ej  heller  något 
annat  språk;  endast  tyska  talar  han  bra  och  förstår  något  litet 
franska. 

Alla  hans  intressen  äro  riktade  på  kriget,  på  jakt  och  skämt. 
Därför  tycker  han  om  hästar  och  hundar  och  dem,  som  ge- 
nom sitt  utseende  och  samspråk  och  ofta  genom  sitt  skryt 
synas  honom  duktiga,  och  han  finner  nöje  i  att  man 
skämtar  med  honom.  Hans  eget  skämt  består  i  knuffar  och 
närgånget  gyckel. 

Märker  han,  att  man  smickrar  honom,  så  väcker  det  hans 
avsmak,  men  han  märker  det  icke  alltid.  Han  vill  icke,  att 
man  under  leken  skall  giva  efter  för  honom  eller  vid  fäkt- 
övningarna    visa    honom    särskild    vördnad. 

Han  förstår  mycket  väl  att  leda  militäriska  övningar  så 
väl  till  fots  som  till  häst,  att  ordna  trupperna  och  uppställa 
dem  i  slagordning.  Detta  gör  han  så  bra  och  med  sådan  le- 
dighet, att  han  förefaller  som  en  gammal  fältherre,  då  man 
ser  honom  i  spetsen  för  sina  trupper.  Då  är  han  i  riktigt  sitt 
esse. 

Konungen  är  uppfostrad  i  gudsfruktan,  och  däri  fram- 
härdar han.  Han  är  fast  i  sina  beslut,  förbehållsam  och 
sluten,  någon  gång  till  den  grad,  att  man  icke  kan  få  ett  ord 
ur  hans  mun.  Han  äger  stor  förmåga  att  dölja  sina  tankar 
och  bevara  hemligheter.  Aldrig  har  han  spritt  ut,  vad  som 
anförtrotts  honom. 

Han  äter  mycket  men  är  icke  glupsk.  Förr  spelade  han  nå- 
gon gång;  nu  gör  han  det  icke  mera.  I  sitt  spel  föreföll  han 
snål;  han  räknade  och  funderade,  men  det  hände  honom  ej 
att  bliva  het  eller  förlora  besinningen.  Med  ett  ord:  han  har 
nog  sina  givna  böjelser  men  inga  passioner,  som  visa  sig  på 
ett  mera  verksamt  sätt.    Hans  vrede  synes  vara  häftig,  men 


KARL    Xi:S    BARNDOM.  147 

den  håller  sig  dock  inom  vissa  gränser.  Då  den  ansätter  honom, 
ropar  han  högt,  förivrar  sig,  okvä(hir  lakejer,  pager  och  alla, 
som  äro  i  närheten.  Det  tillfälle,  då  han  mest  förgått  sig,  var 
då  han  en  gång  under  rusets  inflytande  drog  värjan  mot  en 
officer  vid  sitt  garde,  vilken  yttrat  sig  högst  närgånget  mot 
honom.  Detta  inträffade  förlidet  år  på  Öland.  Han  har  inga 
sinnliga  böjelser,  och  om  han  förfallit  till  någon  utsvävning, 
så  har  han  därvid  blivit  lockad  av  andra  —  man  talar  om  en 
äldre  kammarfru  hos  drottningen,  som  uppenbarligen  för- 
lett honom.  Han  berusar  sig  någon  gång,  men  det  har  icke 
blivit  till  last.  Därvid  gör  han  dock  inga  dårskaper,  och 
endast  sällan  råkar  han  i  vredesmod.  Vanligtvis  brukar  han 
vara  vid  gott  lynne,  skratta    och    knuffas.» 

Under  den  resa,  som  Karl  XI  gjorde  genom  Dalarne  och 
flere  andra  landskap  år  1673,  visade  sig  den  adertonårige 
konungen  i  Mora  »så  lustig,  att  Hans  Maj:t  själv  har  dansat 
daledansen  med  dalekullorne,  vilket  av  allmogen  med  särdeles 
hugnad  ihågkommes»,  såsom  det  heter  i  en  samtida  »relation» 
om  Hans  Maj:ts  resa.  Och  under  den  middagsmåltid,  varmed 
konungen  undfägnades  av  landshövdingen  i  Falun,  och  som 
ackompanjerades  av  kanonskott,  muskötsalvor  och  musik 
av  trumpeter  med  pukor,  var  Hans  Maj:t  så  upprymd,  att 
lian  »själv  ofta  sig  med  pukslående  förlustade  jämte  musi- 
kanterne».  Och  därefter  deltog  han  med  liv  och  lust  i  dansen 
till  långt  in  på  natten.  Men  så  heter  det  också  i  vår  berättelse, 
att  »den  andre  dagen  därefter,  som  var  den  7  februari,  blev 
Hans  Maj: t  hemma  i  sitt  kvarter». 

Masar  och  kullor  hade  också  gjort  vad  de  kunde  för  att  ge 
en  festlig  prägel  åt  konungens  besök  i  deras  landsända.  Under 
festen  hos  landshövdingen  »blevo  också  en  hop  med  dalkarlar 
och  kullor  admitterade,'  som  med  svingande  och  dansande 
glädjen  också  hjälpte  till  att  föröka,  såsom  ock  tre  stycken 
bergsgesäller,  vilka  i  lika  måtto  läto  höra  sina  tyska  berge- 
visor eller  rimor,  så  att  uti  vart  rum  var  en  särdeles  musique. 
Härvid  infunno  sig  en  mäkta  stor  hop  åskådare  ur  staden 
och  Bergslagen,  vilka  till  en  del,  när  dem  för  trängsels  skull 
ej  tilläts  bliva  i  salen,  åter  sökte  att  inkomma  igenom  fönstren, 
vid  vilket  tillfälle  en  person  stupade  mitt  uti  ett  kylfat,  som 

'  Fingo  tillträde. 


148       DEN    BLYGE    YNGLINGEN,    SOM    BLEV   ENVÅLDSHÄRSKARE. 

vid  skänken  med  vatten  uppfyllt  var.»  Landshövdinge- 
gården var,  högtidligheterna  till  ära,  »beprydd  med  gran- 
stänger runt  omkring  samt  för  portarne  och  dörrar  med  pyra- 
mider av  enbuskar,  med  målade  piedestaler  under.  Salen 
var  allt  överklädd  med  björnhudar  samt  över  dörrar  och  fön- 
ster festoner  av  gran-  och  enris  med  lärft  samt  röda  band, 
och  på  samma  sätt  i  alla  hörnen  och  runt  omkring  uppe  vid 
taket.» 

Vid  själva  landskapsgränsen  hade  upprests  ett  par  pelare, 
på  vilka  stodo  »tvenne  därtill  beställte  gossar,  den  ene  en 
Moradalkarls  gosse  uti  Dale-habit,^  stödj andes  sig  med  vänst- 
ra handen  uppå  en  Dale-stålbåga  samt  hållandes  i  den  högra 
tvenne  Dale-pilar  i  kors,  med  en  pilkoger  på  axlen  till  att  där- 
med betyga  Dale-laget.  Gent  emot  honom,  på  den  andra  pe- 
laren, stod  en  bergsmansgosse  med  bergsmanskläder  och  hög 
hatt  och  på  lika  sätt  stödde  sin  högra  hand  uppå  en  yxa  och 
höll  med  vänstra  handen  en  pust  till  Bergslagens  bemärkelse, 
vilka  vid  första  ögnasiktet  och  förr  än  man  kom  fram  till 
själva  rummet  icke  annars  än  med  förundran,  såsom  andra 
belåten,  åskådas  kunde;  men  vid  anskådandet  märktes  om- 
sider, att  de  voro  levandes,  som  ej  heller  utan  lust  avlopp.» 

Vid  Svärdsjö  prästgård  var  allmogen  uppställd  på  isen 
i  två  rader  med  bloss  i  händerna,  vilket  »mycket  agreabelt^ 
förekom,  i  det  uppå  sjön,  som  väl  var  V^  mil  lång,  uti  mörkret 
å  bägge  sidor  om  vägen,  när  man  ifrån  Kongl.  Maj:ts  kvarter 
åskådade,  tvenne  långa  eldstreck  utan  något  mellanrum  rc- 
presenterades^). 

Genom  Falu  stad  gick  konungens  färd  fram  under  »arcadcr 
eller  valvbågar,  med  gran-  och  enris  överdragne  samt  vid 
mörkret  med  lyktor  beprydde».  Även  husen  voro  smyckade 
med  sådana  lyktor  »med  kongl.  namnet  och  kronan  påmålat 
jämte  annan  zirat^  av  gran  och  majstänger,  som  orten  och 
årsens  tid  medgav,  till  att  så  mycket  mera  visa  den  underdå- 
niga fägnad  och  fröjd,  man  av  Hans  Maj:ts  närvarclse  fattat 
hade».  Borgerskapet  stod  uppställt  »i  gevär  och  brinnande 
luntor  uppå  bägge  sidor  om  gatan  igenom  hela  staden  intill 
Kongl.   Maj:ts  logement». 


'  Dalkarlsdräkt.    —    ^  Angenämt,    tilltalande,    —    '  Tedde    sig.   — 
*  Prydnad. 


KARL   Xi:S    BARNDOM,  149 

Som  gemål  åt  den  unge  konungen  hade  hans  höga  anför- 
vanter tänkt  sig  hans  kusin,  den  fagra  prinsessan  Juliana, 
dotter  till  Karl  X:s  syster  och  lantgreven  Fredrik  av  Baden, 
som  var  med  i  Karl  X:s  polska  krig.  Alltsedan  dess  hade  den 
unga  prinsessan  uppfostrats  vid  svenska  hovet.  De  kungliga 
äktenskapsplanerna  gingo  emellertid  helt  hastigt  om  intet 
därigenom,  att  prinsessan  »kom  i  olycka»  för  en  gift  man,  den 
ståtlige  översten  Gustav  Lillie.  En  vacker  dag  år  1672,  då 
skön  Juliana  var  ute  och  åkte  med  änkedrottningen,  hände 
sig,  att  hon  helt  oförmodat  råkade  föda  en  son  till  världen. 
Skandalen  var  alltför  uppenbar  för  att  kunna  nedtystas,  men 
(le  bägge,  som  hade  felsteget  på  sitt  samvete,  avlägsnades 
från  hovet.  Lillie  blev  utan  förbarmande  landsförvist,  men  på 
sin  trogna  hustrus  »förböner,  gråt  och  knäfall»  inför  Karl  XI 
fick  han  med  tiden  återvända  till  Sverige.  Då  han  emellertid 
icke  blev  använd  vidare  i  rikets  tjänst,  beslöt  han  pröva 
vapenlyckan  i  främmande  land  och  drog  till  Ungern  att 
strida  mot  »kristenhetens  arvfiende».  Men  länge  hade  han  ej 
varit  i  fält,  förrän  han,  efter  vackra  mandomsprov,  föll  i 
sjukdom  och  dog. 

Prinsessan  Juliana  skickades  ut  på  landet  att  leva  obe- 
märkt. Som  sällskap  och  hushållerska,  »fateburshustru»  så- 
som det  kallades,  hade  hon  en  holländsk  köpmansänka,  fru 
.Marchand.  Nu  hade  emellertid  bemälta  fru  en  son,  som  då 
och  då  besökte  sin  moder;  och  för  honom  fattade  prinsessan 
sådant  tycke,  att  hon  en  vacker  dag  skänkte  honom  en  liten 
Marchand.    Det  var  sju  år  efter  den  förra  stora  skandalen. 

Denna  gång  ordnades  saken  genom  ett  giftermål  mellan  fa- 
der och  moder,  och  gemålen  gjordes  prinsessan  mera  värdig 
genom  att  upphöjas  i  friherrligt  stånd.  Därefter  skickades 
det  äkta  paret  ur  riket.  De  nygifta  slogo  ner  sina  bopålar  i 
Holland  och  levde  på  de  medel,  som  från  Sverige  anslagits 
I  till  deras  nödtorftiga  underhåll.  Men  småningom  gick  det 
alldeles  ut  för  dem,  och  den  olyckliga  prinsessan  Juliana  slu- 
tade sina  dagar  i  verklig  fattigdom. 


I  början  av  Karls  XI:s  myndighetstid  fick  regeringen  fortgå 
på  samma  sätt  som  under  hans  minderårighet.  Statens  ange- 
lägenheter lät  Karl  rådsherrarne  sköta  om,  och  han  tvivlade 


150        DEN    BLYGE    YNGLINGEN,    SOM    BLEV  ENVÅLDSHÄRSKARE. 

ej  eLt  Ögonblick  på  att  de  gjorde  det  bra.  Den  som  hade  mest 
att  säga  hos  honom  var  hans  fasters  gemål,  Magnus  Gabriel 
De  la  Gardie,  för  vilken  han  alltsedan  barndomen  hyst  myc- 
ken tillgivenhet  och  respekt.  Så  småningom  började  Karl 
emellertid  övervinna  sin  blyghet  och  själv  gripa  in  i  styrelsen, 
och  sakta  men  säkert  drog  han  allt  flera  ärenden  under  sitt 
avgörande. 

Litteratur:   Knut    Geijer,    Bidrag  till  historien  om  konung  Carl 
XI:s  uppfostran. 


Sverige  invecklas  åter  i  krig. 

PÄ  sommaren  1672  ryckte  en  väldig  fransk  här  in  i  Hol- 
land och  bröt  ned  allt  motstånd  i  sin  väg.  Den  lilla 
republiken  syntes  räddningslöst  förlorad.  Men  nu 
ådagalade  de  fosterlandsälskande  holländarne  ett  mod,  som 
slog  världen  med  häpnad.  Man  öppnade  fördämningarna  mot 
havet,  så  att  en  stor  del  av  landet  sattes  under  vatten,  och 
fienden  måste  draga  sig  tillbaka.  Under  tiden  drev  Hollands 
kloke  och  energiske  ståthållare,  Wilhelm  Hl,  politiska  under- 
handlingar, som  ledde  till  att  ett  stort  förbund  bildades  mot 
den  ärelystne  monark,  som  nu  stört  den  europeiska  jämvik- 
ten. De  förnämsta  medlemmarna  i  detta  förbund  voro  tyske 
kejsaren,  Brandenburg  och  Spanien.  Det  började  se  hotande 
ut   för   Frankrike   och   dess   bundsförvant. 

Icke  förty  var  svenska  regeringen  under  De  la  Gardies 
ledning  kortsynt  och  övermodig  nog  att  visa  ifrån  sig  den 
hand,  som  Danmark  räckte  till  förbund.  Detta  lands  politik 
leddes  nu  av  rikskanslern  Peder  Griff enf eldt,  en  vidsynt 
statsman,  som  ville  förena  de  skandinaviska  rikena  till  ett 
starkt  förbund  och  därigenom  göra  dem  oberoende  av  andra 
makter.  Men  genom  Sveriges  avvisande  hållning  drevs 
Danmark   i   stället  över  i  dess  fienders  läger. 

I  samma  mån  som  Frankrikes  ställning  försämrades,  växte 
Ludvig  XIV:s  iver  att  draga  in  sin  bundsförvant  i  kriget. 
Hans  sändebud  i  Stockholm  lockade  med  löften  om  ökade 
subsidier,  ifall  Sverige  förstärkte  sina  stridskrafter  i  Tysk- 
land, och  samtidigt  flödade  franska  penninggåvor  över  de 
svenska   rådsherrarne,   främst    De   la    Gardie  och  Wrangel. 


SVERIGE    INVECKI-AS    ÅTER    I    KRIG.  151 

Verkningarna  visade  sig  också  i  form  av  trupptransporter 
till  Tyskland.  Men  då  dessa  ej  gingo  så  raskt,  som  Frankrikes 
sändebud  önskade,  förklarade  denne,  att  subsidierna  komme 
att  utbetalas  först  när  svenskarne  börjat  krig  med  Frank- 
rikes fiender.  Och  när  svenska  Pommern  ej  längre  mäktade 
underhålla  de  stridskrafter,  som  samlats  där,  fanns  för  deras 
överbefälhavare,  Karl  Gustav  Wrangel,  ingen  annan  råd  än 
att   rycka  in  på   brandenburgskt   område. 

Franska  sändebudet  hade  på  sista  tiden  med  lugn  förviss- 
ning motsett  detta  ögonblick.  På  hösten  1674  uppvaktades 
lian  med  en  försäkran  om  att  svenska  armén  fått  befallning 
att  inrycka  i  Brandenburg.  Värdepapperet  utbyttes  mot  en 
av  sändebudet  utfärdad  växel  på  100,000  riksdaler  och  löfte 
om  utbetalning  av  ytterligare  150,000,  så  snart  armén  över- 
skrede  Brandenburgs  gräns.  I  ett  brev  till  sin  konung  kon- 
staterar sändebudet  med  tillfredsställelse,  hurusom  svenskarne 
så  småningom  invecklat  sig  i  kriget  genom  att  taga  det  ena 
steget  efter  det  andra  utan  att  riktigt  tänkapå,  vart  detbarhän. 
Men  nu,  då  ingen  möjlighet  fanns  att  med  heder  vända  tillbaka, 
voro  »de  flesta  av  dem  häpna  över  den  väg  de  tillryggalagt». 

Så  hade  Sverige  på  ett  oförsvarligt  lättsinnigt  sätt  kastats 
in  i  krigiska  äventyr.  När  de  mera  besinningsfulla  bland  rå- 
det varnat  för  krigiska  åtgärder  i  en  tid,  då  landet  saknade 
medel  att  kunna  föra  kriget  med  framgång,  hade  De  la  Gardie 
ej  blygts  att  göra  jämförelser  med  Gustav  Adolfs  krig.  »När 
konung  Gustav  Adolf  gick  till  Tyskland,  såg  han  icke  heller 
några  medel»,  yttrade  han  och  tillade  patetiskt:  »Vem  vet, 
om  så  många  evangeliskas  tårar  icke  lära  något  uträtta!» 


Det  hade  visat  sig,  att  det  ej  längre  gick  att  taga  emot  sub- 
sidier och  ändå  »sitta  stilla»,  såsom  förmyndarne  hoppats. 
De  hade  länge  nog  lekt  med  elden.  Den  unge  konungen  var 
emellertid  glad  åt  att  få  krig,  ty  naturligtvis  skulle  hans 
segervana  trupper  vinna  ny  ära  och  nytt  landl 

På  sam.ma  sätt  tänkte  man  också  allmänt  inom  Tyskland. 
Vem  skulle  väl  kunna  motstå  Gustav  Adolfs  och  Karl  Gus- 
tavs krigarfolk!  Och  att  Karl  Gustav  Wrangel  var  tidens 
störste  härförare,  det  visste  alla.  Men  vad  man  icke  visste 
var,    att  han  numera  var  blott  en  skugga  av  sitt  forna  jag. 


152        DEN    BLYGE    YNGLINGEN,    SOM    BLEV  ENVÅLDSHÄRSKARE. 

giktbruten  och  orkeslös,  så  att  han  mest  låg  till  sängs.  Vad 
man  ej  heller  visste  var,  att  de  fruktade  svenska  trupperna 
utgjordes  av  folk,  som  på  fjorton  månaders  tid  fått  sold  för 
blott  en  månad  och  därför  rymde  i  stora  skaror  eller 
plötsligt  vägrade  att  tåga  vidare. 

Den  anda  av  rask  beslutsamhet,  som  fordom  besjälat  Sve- 
riges krigare,  den  fanns  nu  i  stället  hos  deras  motståndare. 
Hastigare  än  någon  kunnat  ana  var  kurfursten  av  Branden- 
l)urg  över  svenskarne,  och  vid  Fehrbellin  lyckades  han  sls 
en  del  av  deras  armé  på  flykten.  De  samlade  sig  dock  åtei 
i  god  ordning,  och  efter  ett  nytt  anfall  måste  kurfursten  av- 
stå från  vidare  förföljande.  Detta  hände  i  juni  1675.  Karl^ 
Gustav  Wrangel  hade  då  av  sjukdom  varit  urståndsatt  att 
föra   överbefälet. 

Någon  verklig  seger  hade  Fredrik  Wilhelm  visserligen 
icke  vunnit,  och  svenskarnes  förluster  voro  obetydliga,  blott 
600  man,  eller  ungefär  samma  antal  som  fiendens,  men  mot- 
gången föranledde  Wrangel  att  utrymma  Brandenburg  och 
draga  sig  tillbaka  till  Pommern,  dit  kurfursten  snart  följde 
efter.  Under  svenskarnes  återtåg  upplöstes  krigstuktens 
band  alltmer.  Genom  rymningar  minskades  armens  styrka 
med  nära  hälften  av  dess  ursprungliga  antal  eller  från  13,000 
man  till  7,000.  Ändå  värre  var,  att  svenskarnes  segerrykte 
hade  fått  en  betänklig  knäck.  Vid  åsynen  av  Sveriges  svag- 
het förklarade  först  Holland,  sedan  tyske  kejsaren  och  slut- 
ligen Danmark  krig.  Kurfursten  av  Brandenburg  och  ko- 
nungen av  Danmark,  Kristian  V,  lovade  varandra  att  ej 
sluta  fred,  förrän  Danmark  återfått  vad  det  förlorat  genom 
frederna  i  Brömsebro  och  Hoskilde  samt  dessutom  Wismaroch 
Rugen  och  kurfursten  erhållit  det  övriga  av  svenska  Pommern. 


Budskapet  om  Danmarks  krigsförklaring  nådde  svenska 
regeringen  på  sommaren  1675,  just  som  ständerna  samlades 
i  Uppsala  för  att  bevista  konungens  kröning.  En  storm  av 
förbittring  utbröt  mot  rådet,  som  kastat  riket  i  krig  utan 
att  sörja  för  att  man  var  rustad.  Ständerna  vägrade  rent 
av  att  bevilja  folk  och  pengar  till  krigets  förande,  förrän  de 
erhållit  upplysningar  om  de  »utvägar,  medel  och  förråd», 
som  regeringen  räknat  på,  då  den  inledde  riket  i  politiska 


KRIGET    MED    DANMARK    1675 1679.  153 

!  förvecklingar.  Och  de  tillade  spetsigt,  att  dessa  medel  utan 
'  tvivel  ej  vore  ringa,  då  »den  Allrahögste  haver  behagat  för- 
unna vårt  kära  fädernesland  att  si  ttapå  1 4  års  tid  i  önskelig  fred». 
Det  var  något  oerhört,  en  dylik  fordran.  Den  gamle 
riksdrotsen  fällde  tårar  och  sträckte  sina  händer  mot  himlen 
utropande,  att  han  varit  vid  fyralio  riksdagar  men  aldrig 
hört  något  slikt.  Då  rådet  mötte  anloppet  mot  sin  makt- 
ställning med  ett  kort  och  avvisande  svar,  blevo  ständerna 
ytterligare  uppretade  och  hänvände  sig  nu  till  konungen. 
Honom  uppvaktade  de  med  en  skrivelse  av  innehåll,  att  då 
rådet  icke  behagat  tillmötesgå  deras  begäran  om  upplys- 
ningar, anhölle  de,  att  Kungl.  Maj:t  ville  förordna  vissa  per- 
soner bland  ständerna  att  undersöka,  hur  förmyndarne  skött 
rikets  förvaltning  under  konungens  minderårighet.  Och  ko- 
nungen gav  genast  sitt  bifall  till  att  ständerna  utsåge  med- 
lemmar i  en  dylik  kommission.  Man  hade  en  förkänning  av 
att  här  stundade  nya  tider,  att  för  de  stora  herrarnes  makt- 
ställning i  Sveriges  land  voro  dagarna  räknade.  Den  fordom 
så  mäktige  rikskanslern  tycktes  alldeles  ha  förlorat  hand- 
lingskraften, han  försjönk  i  vad  franska  sändebudet  kallade 
»en  dödlig  dvala»  och  drog  sig  för  långa  tider  tillbaka  till  en- 
samheten på  sina  gods.  Man  hörde  honom  klaga  över  att  han, 
»trött  som  han  var,  ville  draga  sig  tillbaka  i  en  vrå.  Fienderna 
måtte  få  mätta  sig  med  hans  blod,  som  de  länge  sökt.»  I  no- 
vember 1677  skriver  han:  »Jag  är,  så  sant  Gud  lever,  så  ut- 
märglad, att  ingen  kan  det  tro;  önskar  ock  av  hjärtat,  att 
Gud  ville  ändiga^  mina  olyckor  tillika  med  livet.» 
Litteratur:  Nils  Wimarson,  Sveriges  krii?  i  Tj'skland  1675 — 1679; 
3  bd. 
Till  Karl  XI:s  krig:  Carl  Giimberg  och  Hugo 
Uddgren,  Svenska  krigarbragder. 

Kriget  med  Danmark  1675— 1679. 

NÄR  Danmark  denna  gång  anfaller  Sverige,  äro  dess 
inre  förhållanden  betydligt  ändrade  sedan  Karl  X:s 
tid.  Adelns  likgiltighet  för  sitt  fosterland  under  de 
senaste  tre  krigen  med  Sverige  väckte  en  gränslös  förbittring 
hos  de  ofrälse  stånden  mot  de  »äretörgätna  rikstjuvarne  och 

*  Göra  slut  på. 


154       DEN    BI.YGE    YNGLINGEN,    SOM    BLEV  ENVÅLDSHÄRSKARE. 

riksförrädarnc».  Den  gång  det  gällde  Danmarks  självstän- 
dighet eller  undergång  var  det  ju  blott  Köpenhamns  borger- 
skap  och  konungen,  som  offrade  något  för  landets  räddning. 
Vapenförbundet  mellan  konung  och  borgcrskap  bestod,  när 
de  tre  högre  stånden  kallades  till  ett  riksmöte  i  Köpenhamn 
1660.  Här  föreslogo  borgare  och  präster,  att  kronan  skulle 
förklaras  ärftlig,  till  tack  för  Fredriks  III:s  förtjänster  under 
kriget.  Riksrådet  och  adeln  motsatte  sig.  Men  då  stängdes 
stadens  portar,  så  att  de  motspänstige  ej  kunde  undkomma, 
och  borgerskapet  väpnade  sig.  Det  skrämde  adeln  att  ge  efter. 
Kort  därefter  utfärdade  arvkonungen  nya  lagar,  som  gjorde 
honom  alldeles  enväldig.    Nu  vågade  ingen  motsätta  sig. 

Vid  den  tid,  då  Kristian  V  började  kriget  mot  Sverige, 
hade  Griffenfeldts  avundsmän  och  andra  motståndare  fått 
övertaget  över  rikskanslern.  De  förmådde  konungen  att  för- 
klara Sverige  krig  och  sedan  fängsla  Griffenfeldt  samt  anklaga 
honom  för  landsförräderi.  Slaget  kom  som  en  blixt  från 
klar  himmel.  Kanslern  kunde  ej  överbevisas  om  brottet  men 
dömdes  ändå  till  döden.  Just  när  han  var  redo  att  mottaga 
dödshugget,  blev  han  benådad  men  fick  sitta  i  fängelse  till 
kort  före  sin  död. 

Genom  Griffenfeldts  och  envåldskonungarnes  arbete  hade 
emellertid  Danmarks  här  och  flotta  blivit  ansenligt  stärkta 
och  förbättrade  under  samma  tid,  som  Sveriges  försvar  fått 
förfalla. 

Sjökriget. 

När  danska  kriget  utbröt,  satte  Karl  XI  sitt  hopp  till  flot- 
tan. Med  dess  hjälp  hoppades  han  hålla  kriget  från  Sverige 
och  i  stället  göra  landstigning  på  Själland  samt  undsätta  de 
tyska  provinserna.  Riksamiralen  och  hans  ämbetsverk, 
amiralitetskollegium,  väcktes  ur  sin  dåsighet  genom  kungliga 
befallningar  att  skynda  på  med  flottans  utrustande.  Det 
gällde  nämligen  att  slå  den  danska  flottan,  innan  den  hunnit 
förena    sig  med  den  holländska. 

Det  är  ej  blott  en  fullmyndig  konungs  vilja,  som  talar  ur 
följande  brev  av  den  8  september  1675  till  aniiralitetskolle- 
gium;  det  är  också  Karls  XI:s  egen  personliga  stil,  på 
vilken  man  här  ser  det  första  kända  exemplet.  »I  kunnen», 
heter  det,  »trogne  män,  Eder  lätteligen  föreställa,  huru  det 


KRIGET    MED    DANMARK    1673 1679. 


15[ 


Oss  måste  gå  till 
sinnes,  att_  på 
Edra  så  mång- 
faldige gjorde 
löften  om  Vår 
flottas  forderliga 
utlopp,^  sedan  Vi 
så  länge  därpå 
väntat  hava,  än- 
nu ingen  effekt 
följer  och  alltså 
alle  Vare  planer, 
som  emot  fienden 
borde  företagas, 
sättas  tillbakars. 
Vi  hålla  det  både 
för  Oss  och  hela 
nationen  ovär- 
digt och  nesligt 
att  icke  töras 
våga  oss  ut  emot 
de  20  fientlige 
skeppen,  som  ta- 
las om  vara  i 
sjön.  Alltså  vele 
Vi  Eder  härmed 
Vår  nådige  vilja 
och  sista  resolu- 
tion tillkänna 
giva,  att  I,  med 

27  skepp  eller  så  många  möjeligit  är,  Eder  begiven  i  Guds 
namn  till  sjöo.  Vi  förvänte  nu  av  Eder  häremot  ingen  in- 
vändning, utan  vele  Oss  i  övermorgon  till  Dalarön  begiva 
till  att  se,  vem  den  siste  lär  vara  denne  Vår  nådige  vilja  att 
efterleva.» 

I  oktober  erhöll  konungen  slutligen  den  glädjande  under- 
rättelsen, att  flottan  för  förlig  vind  seglade  utåt  Östersjön. 
Men  blott  några  dagar  därefter  fick  han  budskapet,  att  far- 


Svenskl  krigsskepp  förankrat.     Ur  Erik  Dahlbergs 
verk  »Suecia  antiqua  et  hodierna>. 


•  Snara  utlöpande. 


156        DEN    BLYGE    YNGLINGEN,    SOM    BLEV  ENVÅLDSHÄRSKARE. 

tygen  vänt  tillbaka  till  Stockholms  skärgård.  Redan  i  början 
av  färden  hade  en  del  sammanstötningar  och  andra  missöden 
inträffat.  Besättningen  var  nämligen  fåtalig  och  oövad.  En 
stor  del  hade  aldrig  förr  trampat  ett  däck.  När  flottan  kom 
fram  emot  Gottland,  fick  den  känna  på  höststorm.  Tågvirket, 
som  till  stor  del  var  ruttet,  sprang  av;  både  segel  och  ankaren 
förlorades.  Livsmedlen  hade  man  ej  givit  sig  tid  att  salta  in 
eller  ordentligt  förvara,  varför  folket  snart  fick  leva  på  skämd 
föda,  så  att  många  sjuknade  och  dogo.  Så  kom  sjögången 
och  knäckte  de  ovana,  så  att  t.  ex.  på  ett  fartyg  med  200  mans 
besättning  voro  summa  11  man  tjänstdugliga.  Inget  skepp 
fanns,  som  ej  hade  minst  50  sjuka  ombord;  somliga  hade  100, 
ja  200  sjuka,  och  många  av  dem  dogo.  Fartygen  fingo  driva 
nästan  redlösa.  Att  möta  fienden  med  en  flotta,  som  icke  ens 
kunde  reda  sig  själv,  var  ju  ej  att  tänka  på.  Man  måste  vända 
om. 

Den  oerfarne  yngling,  som  skulle  leda  Sveriges  öden,  för- 
stod nu,  att  hans  förmyndare  försummat  sina  plikter.  Men 
han  kände  ännu  ej  hela  vidden  av  eländet.  Han  skyndar  till 
flottans  förrådshus  i  Stockholm  —  och  får  se  det  gamla  ruttna 
tågvirke,  varav  man  använt  till  fartygens  utrustning.  Han 
skyndar  till  aniiralitetskollegium  och  spörjer  ämbetsmännen 
till,  hur  de  kunnat  sköta  flottan  så  illa.  Svaret  blir,  att  man 
ej  kunnat  få  pengar.  Han  skyndar  till  kammarkollegium, 
riksskattmästarens  ämbetsverk.  Tjänstemännen  få  lägga 
fram  räkenskapsböckerna.  Han  finner,  att  det  var  alltför 
sant,  vad  som  påstods  i  amiralitetskollegium:  här  ha  inga 
medel  varit  att  tillgå.  Han  undersöker  räkenskaperna  när- 
mare. Vad  finner  han?  Jo,  att  inkomsterna  för  kommande 
år  redan  gått  åt.  Hans  huvud  svindlar.  Det  är,  som  om  en 
avgrund  öppnat  sig,  där  han  står.  Det  finns  ju  ingen,  som 
ynglingen  kan  lita  på.  Han  beslutar  att  själv  taga  ledningen 
av  allt.  Ingen  av  rådet  får  lov  att  följa  honom.  Som 
medhjälpare  anlitar  han  blott  sina  sekreterare,  bland  vilka 
Erik  Lin  ds  köld  vinner  hans  synnerliga  förtroende  genom 
sin  arbetsamhet  och  sin  förmåga  att  hitta  på  utvägar  ur  alla 
svårigheter.  I  sina  skrivelser  begär  konungen  numera  aldrig 
råd,  blott  befaller.    Ynglingen  har  mognat  till  man. 

Men  så  ingrodd  var  slai)pheten,  oredan  och  söndringen, 
att  omdömesgilla  åskådare  till  vad  som  nu  hände  tvivlade  på 


KRIGET    MED    DANMARK    1675 1679.  157 

att  det  skulle  stå  i  konungens  förmåga  att  få  bukt  med  det 
onda.  Tillståndet  skildras  av  franske  ministern  i  ett  brev 
från  januari  1676  med  följande  ord:  »Var  och  en  sysselsätter 
sig  här  med  långa  tal  över  statens  angelägenheter,  men  ingen 
tager  sig  av  dem  med  allvar.  Föreställ  Eder  ett  skepp  i  storm, 
utan  styrman,  på  vilket  matroserna  ha  mer  lust  att  störta 
varandra  i  havet  än  att  tillsammans  rädda  sigl  Sådan  är 
Sveriges    belägenhet.» 

En  tid  efter  expeditionens  misslyckande  skriver  konungens 
överhovpredikant,  Hakvin  Spegel,  i  sin  dagbok:  »Vid  dessa 
onda  tidender  kunde  man  hos  konungen  icke  bemärka  någon 
fruktan  och  blödighet,  ej  heller  att  han  sökte  med  överdåd 
och  vällust  slå  sorgerna  ifrån  sig,  såsom  några  furstar  pläga, 
utan  tillbragte  han  julen  i  stillhet  och  andakt  samt  därjämte 
under  träget  arbete  för  rikets  bästa.»  Men  stunder  kommo 
också  av  dyster  förtvivlan  och  leda  vid  livet.  Ty  allt  såg  så 
hopplöst  ut. 

Under  vintern  satte  konungen  in  sin  kraft  på  att  ordna  ri- 
kets försvar,  framför  allt  på  att  åter  utrusta  flottan.  Det 
skedde  nu  med  förbigående  av  riksamiralen,  vilken,  liksom 
förut  rikskanslern  och  riksmarsken,  lagt  i  dagen  sin  oförmåga 
att  sköta  sitt  ämbetsverk.  På  våren  1676  löpte  flottan  ut  i 
gott  skick  men  med  en  besättning,  som  danskarne  kallade 
»kun  Bondedrenge,  dyppede  i  Vand».  Överbefälhavaren, 
Lorens  Creutz,  var  en  tapper  man  men  saknade  tyvärr,  i 
likhet  med  riksamiralen,  all  erfarenhet  i  sjömansyrket.  Där- 
för hade  hans  underbefälhavare  ej  heller  någon  respekt  för 
honom,  och  till  på  köpet  voro  de  sinsemellan  oeniga. 

Creutz  sökte  emellertid  strid.  Efter  att  förgäves  ha  sökt 
komma  i  drabbning  med  en  dansk  flotta  vid  Bornholm,  vände 
han  och  seglade  inåt  Östersjön.  Danskarne  förenade  sig  då 
med  en  holländsk  eskader  och  följde  efter.  För  stark  medvind 
går  seglatsen  mot  Öland.  Vid  dess  södra  udde  beslutar  Creutz 
hålla  sjöslag  och  ger  order  att  vända.  Men  i  sin  iver  glömmer 
han,  att  amiralskeppet.  Stora  Kronan,  går  med  de  undre 
kanonportarna  öppna  för  att  vara  redo  att  ge  ett  glatt  lag.  I 
vändningen  rusar  sjön  in,  och  det  väldiga  skrovet  kantrar. 
Allmän  förvirring  ombord!  Manskapet,  som  står  vid  kanonerna 
med  brinnande  luntor,  tappar  dessa.    Elden  kommer  lös  och 


158       DEN    BLYGE    YNGLINGEN,    SOM  BLEV   ENVÅLDSHÄRSKARE. 

sprider  sig  till  krutrummet.  En  dånande  eldpelare  slår  upp 
—  och  i  nästa  ögonblick  finns  det  blott  några  spillror  kvar 
av  Nordens  ståtligaste  krigsfartyg,  vars  master  voro  samman- 
fogade av  nio  stycken  timmerträd  och  så  tjocka,  att  två  man 
knappt  kunde  famna  om  dem. 

I  förskräckelsen  skingrade  sig  flottan,  men  Klas  Uggla 
höll  med  fyra  fartyg  stånd  mot  femton  av  fiendens  största 
skepp.  När  Stora  Kronan  kantrade,  måste  han  vända  undan 
vind  för  att  ej  kollidera  med  amiralsskeppet.  Men  vid  denna 
farliga  manöver  bräcktes  stormasten  på  hans  fartyg,  och  skep- 
pet vräktes  på  sidan  samt  blev  liggande  redlöst.  »Kapa  stor- 
mastenl»  ljöd  Ugglas  befallning  —  ty  ge  sig  skulle  han  ej. 
Yxorna  svängdes  med  förtvivlans  kraft,  stormasten  gick  över 
bord,  och  skeppet  reste  sig  åter.  Sedan  besvarade  Uggla 
fiendens  eld,  tills  hans  fartyg  antändes  av  en  fientlig  brän- 
nare  och  med  en  skarp  knall  sprang  i  stycken.  Då  kastade 
han  sig  i  sjön  och  omkom.  Kanske  hade  utgången  blivit  en 
annan,  om  de  andra  underbefälhavarna  bistått  honom. 

Det  sätt,  varpå  den  unge  konungen  mottog  budskapet  om 
den  förfärliga  olyckan,  framstår  som  ett  vackert  bevis  på  ett 
upphöjt  sinnes  jämvikt  och  tro  på  sin  livsuppgift.  Utan 
att  ändra  en  min  åhörde  han  uppläsningen  av  rapporten  om 
den  stora  förlust,  Sverige  hdit.  Man  hörde  honom  blott  sakt- 
modigt yttra:  »Ske  Herrans  vilja!  Han  skall  också  i  sinom 
tid  bistå  och  hjälpa  mig.»  Och  till  rikskanslern  skrev  han: 
»Vi  upptaga  med  ödmjukhet  Guds  skickelse  uti  de  vidrigheter, 
som  Oss  och  Vare  vapen  hittills  hava  mött.  Alltså  behjärta 
Vi  dem  således,  att  de  utav  den  allsmäktige  handen  här- 
komma,  vilken  dem  så  snart  kan  ändra,  som  han  dem  Oss 
tillskickat  haver,  och  att  fördenskull  uti  en  underdånig  för- 
tröstning på  den  Högste  och  på  rättvisan  av  vår  sak  model 
och  händerne  icke  måtte  nedersläppas.» 

Men  nu  voro  danskarne  herrar  i  Östersjön,  och  någon  land- 
stigning på  Själland  kunde  ej  komma  i  fråga.  I  stället  måste 
svenskarne  försvara  sig  mot  en  dansk  här,  som  landstigit  i 
Skåne.  Vid  samma  tid  inföll  en  norsk  styrka  i  Bohuslän  och 
övergick  därifrån  till  Västergötland,  där  stora  landsträckor 
härjades  och  brändes.  De  skånska  fästningarna  voro  för- 
fallna —  naturligtvis!  —  och  trupperna  fåtaliga.  Snart  voro 
danskarne  herrar  över  hela  landskapet. 


KRIGET    MED    DANMARK    1675 1679.  1  5<J 

Snapphanarne. 

I  de  skånska  skogarna  på  gränsen  till  Småland  och  Ble- 
king, särskilt  i  Göinge  härad,  hade  folket  alltsedan  Dacke- 
fejdens  dagar,  ja  ännu  tidigare,  namn  om  sig  som  hårdnackat 
och  stridslystet.  Den  karga  jordmånen  förmådde  ej  bära  till- 
räckligt med  gröda  för  att  ge  bönderna  levebröd,  utan  de 
måste  skaffa  sig  biförtjänst  genom  smide  ocli  träslöjd.  Vad 
de  sålunda  tillverkade,  foro  de  ned  till  slättbygden  och  sålde. 
Men  nu  hade  kriget  försvagat  slättbornas  köpkraft,  och  så 
stodo  Göingeborna  där  utan  pengar  till  föda.  Då  erbjöd  kriget 
en  ny  sysselsättning  i  stället  för  hemslöjden,  och  tillfällena  till 
vinst  genom  plundring  voro  ej  att  förakta.  På  vilken  sida  man 
skulle  strida  var  ingen  fråga  om,  ty  ännu  betraktade  bönderna 
allmänt  Danmark  som  sin  hembygd  och  hade  för  sig,  att  kri- 
get redan  var  avgjort  och  Skåne  återförenat  med  det  gamla 
hemlandet. 

För  övrigt  begagnade  sig  Kristian  V  av  skåningarnes 
tillgivenhet  för  Danmark.  Omedelbart  efter  danskarnes 
landstigning  i  Skåne  utsände  han  ett  manifest,  genom- 
andat av  medlidande  med  »de  fattige  inbyggare  i  Skåne,  Hal- 
land och  Bleking»,  vilka  under  hans  »höglovlige  förfäders  rege- 
ring uti  beständigt  välstånd  florerat»  men  nu  måste  bittert 
pröva,  hurusom  deras  nya  överhet  kränkt  folkels  rätt  och 
lagar  och  således  själv  sönderslitit  bandet  mellan  sig  och  dem. 

Nu  hade' svenska  regeringen  till  på  köpet  genom  ett  orätt- 
färdigt krig  »dragit  över  sig  så  många  tusende  oskyldiga  krist- 
nas suckar  och  tårar».  Men  därför  kände  sig  också  Hans 
Maj:t  konungen  av  Danmark  förvissad  om  att  Gud  skulle 
välsigna  hans  rättfärdiga  vapen,  samt  att  hans  forna  under- 
såtar skulle  i  »sina  böner  önska  Hans  Kungl.  Maj:t  all  lycka 
och  seger».  Ja  han  hoppades  ock,  att  de  skulle  efter  ytter- 
sta förmåga  bistå  honom  i  hans  värv  att  få  dem  »förlösta  ur 
svenskens  våld  och  återförenade  med  kronan  Danmark  såsom 
lemmarne    med    sin    lekamen». 

Den,  som  nu  ville  ge  sig  i  dansk  tjänst,  skulle  »strax  bekomma 
fem  riksdaler  på  hand  och  därförutom  sin  rikliga  månatliga 
sold»;  och  för  övrigt  hade  alla,  som  gagnade  Danmarks  sak, 
att  räkna  på  hederlig  belöning.  Ja  de  skulle  bli  hugnade  med 
sådana  »privilegier,  friheter  och  andra  kungliga  nådeveder- 


160       DEN    BLYGE    YNGLINGEN,    SOM   BLEV   EN  VÅLDSHÄRSKARE. 

mälen,  att  de  och  deras  efterkommande  skulle  ha  orsak  att 
vara  Hans  kungl.  Maj:t  tacksamma  därför»,  och  efter  sluten 
fred  skulle  hela  landet  i  konung  Kristian  få  »en  mild  regent 
och  en  landsens  fader». 

Även  på  annat  sätt  sökte  Kristian  V  vinna  Danmarks 
forna  undersåtar  för  sin  sak. 

Han  sände  hemliga  agenter  uppåt  skogsbygderna  för  att 
uppegga  folket  mot  den  nya  överheten,  som  framkallat 
mycket  missnöje  genom  de  betungande  inkvarteringarna  av 
främmande  krigsfolk.^  Sveriges  sak  hade  också  försämrats 
därigenom  att  de  svenska  trupperna  under  återtåget  gjort 
sig  skyldiga  till  svåra  plundringar,  medan  danskarne  till 
att  börja  med  höllo  jämförelsevis  god  manstukt. 

Så  gingo  en  hel  del  av  bönderna  i  Skånes  skogsbygder  ut 
på  krigsstråten,  beväpnade  med  sina  långa  snabbskjutande 
bössor,  tillverkade  av  ortens  många  goda  »bössesmeder»; 
och  till  dem  sällade  sig  mången,  som  fått  hus  och  hem  ödelagt 
under  kriget,  samt  en  mängd  överlöpare  och  annat  »lättfär- 
digt  folk»,  sådant  som  kriget  alltid  skapar.  De  rotade  sig  till- 
hopa under  namn  av  friskyttar  —  deras  motståndare 
kallade  dem  snapphanar.  De  mera  ordnade  snapphane- 
skarorna  ställdes  under  befäl  av  danska  officerare  och  fingo 
stundom  smärre  reguljära  truppstyrkor  till  stöd.  Men  de 
sämsta  elementen  bildade  lösa  band,  som  utövade  ett  för- 
färligt skräckvälde,  plundrade  svensk  egendom  och  över- 
föllo  mindre  avdelningar  av  den  svenska  armén,  isynnerhet 
transporter  av  proviant,  ammunition  och  penningar,  samt 
sjuka  och  sårade,  som  svenskarne  måst  lämna  efter. 

Tog  en  liten  svensk  trupp  nattkvarter  i  en  bondgård,  hände 
det  mer  än  en  gång,  att  den  plötsligt  fann  sig  omringad  av 
snapphanar.  När  deras  gevärspipor  i  nattens  tystnad  stuckos 
in  genom  fönstret,  visste  de  innevarande,  att  deras  timme  var 
slagen.  Sina  fångar  plågade  snapphanarne  till  döds  under  så 
omänsklig  grymhet,  att  till  ocli  med  gamla  krigare  från 
trettioåriga  krigets  tid  sade  sig  aldrig  ha  varit  med  om  något 
dyhkt.  Så  berättas  från  ett  tillfälle,  att  dessa  »blodtörstiga 
skogsdjur»,   såsom   Spegel   benämnde  dem,  efter  en  strid  på 

»  Se  sid.  133. 


KRIGET    MED    DANMARK    1675 1679.  101 

Finjasjön  avlivade  de  tillfångatagna  svenskarne  genom  att 
stoppa  dem  levande  under  isen. 

Ett  särskilt  stort  värde  hade  snapphanarne  för  danska 
armén  såsom  vägvisare  och  kunskapare.  Den  mängd  rapporter 
från  friskyttar  angående  de  svenska  truppernas  rörelser,  som 
finnas  i  danska  riksarkivet,  vittna  nogsamt  därom.  Och  dock 
voro  naturligtvis  de  skriftliga  rapporterna  blott  en  ringa 
del  av  alla  de  värdefulla  uppgifter,  som  lämnades  av  dessa 
spejare,  ty  de  flesta  framfördes  naturligtvis  muntligt, 

Snapphanerörelsen  utbredde  sig  till  hela  det  skogsbälte, 
som  går  fram  mellan  Skåne  å  ena  sidan,  Halland,  Småland 
och  Blekinge  å  den  andra.  Men  även  bergåsarna  i  mellersta 
och  södra  Skåne  blevo  tillhåll  för  snapphanar.  Här  och  var 
utpekar  man  än  i  dag  djupt  inne  i  skogarna  platser,  där  snapp- 
haneband  haft  sitt  tillhåll.  Det  är  mest  klyftor  och  grottor 
i  bergen,  men  på  somliga  ställen  hade  dessa  »arga  karlar»  grävt 
sig  jordkulor.  Att  så  verkligen  varit  förhållandet  kan  man  få 
bekräftat  av  åtskilliga  skrivelser  från  samma  tid.  Till  dessa 
gömställen  kunde  de  draga  sig  undan,  när  det  var  fara  å 
färde;  och  pålitliga  kunskapare  hade  de,  såsom  en  svensk  kap- 
ten rapporterar,  i  »en  del  lättfärdigt  kvinnfolk,  som  är  mest 
i  varje  by.  De  hava»,  skriver  vår  sagesman,  »sitt  tillhåll  hos 
snapphanarne  och  ge  dem  kunskap  om  vad  som  passerar 
i  byn.» 

Det  var  dock  ej  massan  av  Skånes  bönder,  som  sålunda 
grep  till  vapen  mot  svenskarne —  snapphanarne  voro  tvärtom 
jämförelsevis  fåtaliga,  och  deras  våldsbragder  kommo  i 
själva  verket  att  minst  lika  mycket  gå  ut  över  den  fredliga 
befolkningen  som  över  de  svenska  trupperna.  »Man  kommer», 
skriver  en  forskare,  »att  tänka  på  Söderns  banditti,  då  man 
i  rättegångsakter  läser  om  sådana  uppträden  som  det  i  Östra 
Broby  klockaregård  en  dag  under  efterhöstcn  1677,  då  det 
sent  på  kvällen  plötsligt  bultar  på  porten  och  stugan  fylles 
av  män,  som  ingen  känner,  banditerna  söka  efter  det  ställe, 
där  penningarna  kunna  vara  förvarade,  de  innevarande  bli 
slagna  blå  och  blodiga  och  huset  blir  så  grundligt  utplundrat, 
att  det  på  morgonen  står  som  en  ruin.  Det  är  ej  underligt, 
att  traditionen  bland  Skånes  bönder  i  de  allra  flesta  fall 
visar  sig  fientlig  mot  snapphanarne  och  i  dem  ej  ser  stort 
annat  än  ogärningsmän  och  rövare.» 

11-  222S20.     Grimberg,  Svenska  folkets  underbara  öden.     IV. 


162       DEN    BLYGE    YNGLINGEN,    SOM  BLEV  ENVÅLDSHÄRSKAKE. 

Bland  snapphananies  anförare  hör  nian  lalas  om  både 
»snapphanekaptener»,  »snapphanerytlmiislare»  och  »snapp- 
hanemajorero,  ja  t.  o.  m.  om  en,  som  betitlades  »generalen». 
En  beryktad  snapphanehövding  var  Lille- Jon  från  norra  Gö- 
inge,  som  räknade  bland  sina  bedrifter  alt  ha  utplundrat 
och  avklätt  en  svensk  dragon,  bundit  honom  vid  ett  träd  och 
därefter  lemlästat  honom.  En  bonde  hade  han  plundrat 
och  tilltygat  så,  att  han  blev  lam,  och  på  en  svensk  läns- 
man hade  han  filat  av  halsen  med  en  täljkniv.  Många  andra 
»skälmstycken  och  röverier  på  de  svenske»  hade  denne  »lätt- 
färdige bov  och  snapphane»  på  sitt  samvete.  Till  sist  blev 
han  dock  infångad  och  dömd  förlustig  liv  och  gods. 

En  annan  »arg  skalk»  var  snapphanekaptenen  Severin,  som 
ävenledes  till  sist  blev  tagen  till  fånga.  Innan  han  avrättades, 
erkände  han  sig  ha  på  egen  hand  mördat  tio  personer  och  så- 
rat lika  många.  Tillsammans  med  honom  rannsakades  och 
dömdes  i  svenska  lägret  vid  Ljungby  ett  tjugutal  andra  snapp- 
hanar,  som  infångades  på  olika  platser.  De  hade  från  början 
varit  flere,  men  under  transporten  till  Ljungby  hade  tre  av 
dem  passat  på  att  själva  taga  sina  liv  genom  att  skära  sig  i 
strupen,  så  att  de  förblödde.  Bland  dessa  fångar  befann  sig 
en  fjorton  års  pojke,  som  bekände,  att  han  slagit  ihjäl  två 
personer.  Med  trotsigt  mod  gingo  de  alla  till  mötes  den  kval- 
fulla död,  som  väntade  dem. 

En  annan  snapphanekapten  med  ett  utförligt  synda- 
register var  Kasper  Duva,  som  med  sin  skara  sades  ha  slagit 
ihjäl  över  sjuttio  personer.  Han  blev  slutligen  utlämnad  av 
sina  egna  män  och  avrättad.  Hos  honom  fann  man  dansk 
fullmakt  och  adelsbrev. 

En  mängd  illgärningar  utfördes  ock  av  Sven  i  Boarp,  som 
en  gång  varit  herredagsman  men  nu  lät  titulera  sig  kvarter- 
mästare och  tidtals  ståtade  i  röd  rock  och  väst  med  värja 
och  gehäng  samt  pistoler.  Han  var  delaktig  i  ett  par  mord- 
gärningar  på  svenska  officerare  och  skröt  vid  tillfälle  med 
att  han  låtit  i  ett  kärr  nedgräva  ett  tiotal  andra  offer.  Men 
som  han  var  en  gammal  slug  räv.  var  det  svårt  att  få  bindande 
bevis  emot  honom.  Trots  sitt  nekande  dömdes  han  dock  till  li- 
vets förlust  men  blev  av  Göta  hovrätt  befriad  från  dödsstraffet. 

I  Ystadstrakten  huserade  en  fruktad  snapphanekapten 
vid  namn  Lille  Mats.    Inför  honom  darrade  även  de  vildaste 


KRIGET    MED    DANMARK    1675 1679.  163 

sällar  Ull  siiapphanar.  Han  blev  till  sluL  överraskad  av  en 
svensk  trupp  och  fick  hästen  skjuten  under  sig  men  försvarade 
sig  till  det  yttersta,  först  stående  och  sedan  på  knä  —  han 
hade  nämligen  fått  bägge  benen  avskjutna.  Till  sist  slogo 
s\cnskarne  ihjäl  honom. 

En  oförsonlig  fiende  hade  snapphanarne  i  den  svenske 
l(tjtnanten  Alexander  Hummerhielm,  som  aldrig  unnade  dem 
någon  rast  eller  ro.  Han  hade  skaffat  sig  en  listig  och  förslagen 
kunskapare  i  gästgivaren  i  Markaryd,  som  höll  noga  reda  på 
friskyttarnes  göranden  och  låtanden  och  kände  till  deras 
lieniligaste  smyghål.  Och  när  snapphanarne  minst  anade  nå- 
gon fara,  slog  den  oförvägne  Hummerhielm  ned  på  dem  som 
en  blixt.  Han  utmärkte  sig  sedan  under  Karl  XII:s  fanor 
ej  blott  för  samma  överdådiga  tapperhet  utan  ock  för  högre 
militär  begåvning,  så  att  han  avancerade  till  generalmajor. 
Ända  till  år  1708  höll  han  ut  med  fältlivets  vedermödor,  men 
då  voro  den  65-årige  krigarens  krafter  så  försvagade,  att  han 
måste  begära  avsked.   Livhanken  höll  dock  1  ännu  femton  år 

En  annan  av  snapphanarnes  obarmhärtigaste  förföljare 
var  hövitsmannen  på  Sövdeborg  i  Ystadstrakten  Sven  Er- 
landsson Ehrenflycht,  bland  allmogen  känd  under  namnet 
»Banketröjan»,  därför  att  han  hade  en  så  oemotståndlig 
lust  att  prygla  bönder.  Ehrenflycht  var  en  konstig  fyr:  så 
snart  han  genompryglat  en  bonde,  gav  han  honom  rundligt 
med  pengar  och  trakterade  honom  frikostigt  med  mat  och  öl. 
Sa  att  mången  tyckte  riktigt  bra  om  att  få  stryk  av  Banke- 
l  röj  an. 

Svenskarne  besvarade  snapphanarnes  grymheter  med  att 
jaga  dem  som  skadedjur,  stegla  och  hänga  dem  i  massor. 
.Men  ingenting  tycktes  bita  på  dessa  grova  bestar.  Man  stack 
igenom  dem  med  glödande  spjut  längs  ryggraden  och  reste 
så  upp  dem  utefter  vägarna  till  skräck  och  varnagel.  Men  det 
påstås,  att  man  kunde  få  se  dem  i  detta  »faseliga»  tillstånd 
vid  gott  mod  röka  sin  pipa  och  okväda  de  förbifarande,  »under 
begabberi  och  ovett  emot  sine  bödlar». 

Lika  litet  verkade  andra  straffåtgärder.  Förgäves  utfär- 
dade Karl  XI  den  14  januari  1677  ett  »nådigt  plakat»  av  inne- 
håll, att  varhelst  man  påträffade  snapphanar,  som  gjorde 
svenska  kronan  eller  dess  krigshär  någon  skada,  skulle  »alla 
i  den  socknen  boende  bönder  som  förrädare  bliva  ansedde  och 


164       DEN    BLYGE    YNGLINGEN,    SOM  BLEV   ENVÅLDSHÄUSKARE. 

icke  allenast  böla  för  var  man  1,000  rdr,  ulan  ock  var  tionde 
man  efter  lottning  vara  förfallen  att  hängas».  En  vecka  senare 
fann  sig  konungen  föranlåten  att  skärpa  straffet  därhän,  atc 
antalet  av  dem,  som  skulle  hängas,  ökades  till  var  tredje 
man  inom  socknen.  »Det  behövs  skarp  lut  till  skorviga  hu- 
vuden», sade  kung  Karl. 

Genom  en  annan  kunglig  skrivelse  erhöll  var  och  en,  som 
utlämnade  en  snapphane,  död  eller  levande,  löfte  om  all 
dennes  egendom  och  dessutom  10  daler  i  belöning.  Men  straff 
och  belöningar  tjänade  lika  litet  till  som  pardonsplakat 
och  andra  försök  med  milda  åtgärder. 

Till  upprorsrörelsens  utbredning  bidrog,  att  åtskilliga 
skånska  adelsmän  och  präster  underblåste  böndernas  hätsk- 
het mot  Sverige.  Men  bland  Skånes  ståndspersoner  funnos 
också  män,  som  troget  gjorde  sin  plikt  mot  överheten.  En 
sådan  orädd  man  var  kyrkoherden  i  Örkelljunga,  Mårten  Jöran- 
son  Odder,  vilken  vid  mer  än  ett  tillfälle  från  predikstolen 
straffade  de  laglösa  skaror,  som  drogo  omkring  i  hans  för- 
samling. 

Men  snapphanarne  beslöto  att  hämnas.  En  afton,  då  han 
gått  till  sängs,  blir  han  väckt  av  skrik  och  oväsen.  Dörrarna 
brytas  upp,  och  en  skara  snapphanar  rusar  in  i  hans  kammare. 
Han  tvingas  att  kläda  på  sig  och  följa  med  ut  i  skogen,  där 
en  hel  snapphanehär  är  samlad.  Man  hälsar  honom  med  hån 
och  begablDeri  och  pockar  på  att  han  skall  dela  ut  nattvarden. 
Det  vill  kyrkoherden  ej  motsätta  sig,  men  först  skall  han  en- 
ligt övlig  sed  hålla  skriftetal.  Och  det  gör  han  med  sådan 
kraft  och  övertygelse,  att  den  ene  efter  den  andre  av  de  råa 
sällarne  tar  till  gråten.  Hånet  och  gycklet  förbytes  i  andakt 
och  vördnad;  och  i  den  stämningen  utdelar  herr  Mårten 
sakramentet,  varefter  den  modige  prästen  eskorteras  hem  av 
en  hedersvakt.  Men  sedan  den  natten  var  det  flere  av  dcl- 
tagarne  i  den  egendomliga  gudstjänsten  därute  i  skogen,  som 
slutade  med  sitt  snapphaneri  och  levde  stilla  och  fredligt. 
Än  i  dag  visar  man  i  närheten  av  Örkelljunga  den  s.  k.  Nalt- 
vardsstenen,  vilken  skall  ha  tjänat  som  altare  vid  den  egen- 
domliga gudstjänsten  i  skogen. 

Att  prästerna  fingo  lida  hårt,  när  förödelsens  styggelse 
övergick  Skåne,  framgår  med  förfärande  tydlighet  av  sam- 
tida   aktstycken,    vilka    tala    om    en    oproportionerligt    stor 


KRIGET  MED  DANMARK  1675 1679.  165 

mängd  själasörjare,  som  fått  sätta  livet  till.  Somliga  blcvo 
ihjälslagna  av  snapphanarne,  andra  avledo  till  följd  av  det 
allmänna  eländet,  som  kriget  framkallat.  Många  blevo  svårt 
misshandlade.  Så  berättas  om  en  prästman,  som  snapp- 
hanarne slogo  ut  tänderna  på  med  sina  bösspipor.  En  del 
flydde  från  eländet,  andra  blevo  tillfångatagna  av  danskarne 
och  dogo  av  de  lidanden,  de  måste  utstå  i  fängelset.  Kyrko- 
herden i  Hallaryd  i  sydligaste  Småland  blev  två  gånger 
hemsökt  av  suapphanar,  som  rövade  eller  höggo  sönder  både 
löst  och  fast  i  huset  och  slutligen  togo  kyrkoherden  med  sig 
»barfött  och  med  ringa  kläder  iklädd,  av  gården,  drivandes 
honom  emellan  hästarna  med  piskor  som  ett  annat  oskäligt 
kreatur,  hotandes  dessutan  honom  oräkneliga  gånger  på 
livet».  Endast  med  en  dryg  penningsumma  kunde  han  lösa 
sici  ur  deras  våld. 

Att  just  prästerna  fingo  sitta  så  hårt  emellan  har  delvis 
sin  orsak  i  ett  manifest  från  danska  regeringen,  vilket  gav 
bönderna  rätt  att  arrestera  de  själasörjare,  som  höllo  med 
svenskarne,  och  föra  dem  fångna  till  närmaste  fästning.  Till 
lön  därför  skulle  den  fångne  prästens  egendom  utskiftas 
bland  hans  sockenbor.  Detta  förklarar,  varför  man  i  berättel- 
serna om  snapphanedåden  så  ofta  får  läsa  just  om  plundring 
av  prästgårdarna.  Det  kan  ej  förnekas,  att  kung  Kristian 
också  mot  krigets  slut  bidrog  till  dess  förvildning  i  allmänhet 
genom  sådana  befallningar  till  friskyttarne  som  att  bränna 
alla  städer  i  södra  Skåne  samt  alla  förråd  i  närheten,  en  be- 
fallning, som  dock  lyckligtvis  endast  till  en  ringa  del  kunde 
verkställas. 

Det  förtäljes,  att  Karl  XI  själv  en  gång  blev  överraskad 
av  snapphanar,  då  han  var  på  besök  i  Åhus  prästgård.  Han 
måste  då  i  hast  kliva  från  spisen  upp  i  skorstenen,  varefter 
kyrkoherden  sköt  för  spjället.  På  detta  stod  konungen,  under 
det  att  snapphanarne  snokade  igenom  alla  vrår  utan  att 
finna  sitt  byte. 

Från  Mörrums  socken  i  Bleking  berättas  om  en  snapphane, 
som  lagt  sig  på  lur  bakom  några  buskar  vid  vägen,  där  Karl  XI 
red  fram  i  spetsen  för  sin  här.  Med  geväret  vid  kinden  låg 
han  där  och  höll  fingret  på  avtryckaren,   fast  besluten  att 


166       DEN    BLYGE    YNGLINGEN,    SOIM  BLEV   ENVÅLDSHÄRSKARE. 


skjuta  konungen.  Då,  just  som  Karl  red  förbi,  säges  ett  löv 
ha  fallit  ned  på  siktet  —  och  konungens  liv  var  räddat. 
Vid  Sölvesborg  fanns  en  ek,  som  länge  bar  namnet  Snapp- 
haneeken,  därför  att  vid  ett  tillfälle  nitton  snapphanar  blivit 
hängda  i  dess  grenar.  Bödeln  skall  den  gången  ha  varit  en 
snapphane  av  samma  skara.  Då  nämligen  ingen  skarprättare 
fanns  på  platsen  och  ingen  svensk  soldat  ville  åtaga  sig  det 
ruskiga  göra  t  att  hänga  fångarne,  skall  en  av  dessa  ha  stigit 
fram  och  erbjudit  sig  att  förrätta  bödelstjänst  på  sina  kam- 
rater, om  han  själv  bleve  skonad  till  livet. 


Karl  XI  i  romersk  dräkt.     Sainlida  Liu 


Såsom  exempel  på  åtgärder  vidtagna  av  de  svenska  myn- 
digheterna mot  snapphanarne  kan  tjäna  följande  kungörelse 
av  den  6  november  1679  från  landshövdingen  i  Halland, 
där  ävenledes  snapphanar  levde  och  regerade. 

»1.  Först  måste  de  vyrdige  pastores  nu  strax  noga  upp- 
teckna samt  innan  8  dagar  mig  en  specifikation  tillsända  på 
alle  de  mankön,  både  bönder,  söner  och  drängar,  som  för 
tiden  vistas  uti  varje  by,  enstaka  gårdar  och  skogstorp, 
ingen  förbigåendes,  gammal  och  ung,  så  att  man  må 
veta,  vad  folk  där  bo  och  hava  sin  rätta  hemvist;  desslikes 


KRIGET    MED    DANMARK    1675 1679.  167 

vilka  bönder  eller  änkekvinnor  som  hava  sina  barn,  ett 
eller  flere,  ibland  snapphanehopen,  de  vare  sig  döda  eller 
än  levande,  var  desamme  för  tiden  vistas,  så  ock  alle  andre, 
som  med  en  eller  annan  snapphane  äro  i  släkt  och  svågerlag, 
varest  de  pläga  ha  tillhåll  och  öva  sin  förtrolighet.  Befinnes 
iiå<^on  detta  icke  riktigt  angiva  och  uppteckna,  skall  den  där- 
[(ire  vederbörligt  plikta.  Icke  heller  må  någon  ha  sedan  mer 
Inlk  i  huse  utan  angivande  hos  prästen,  vad  för  slag  de  äro. 

2.  Vem  som  befinnes  hysa  och  härbärgera  någon  snapp- 
hane, en  natt  eller  flere,  och  den  antingen  dölja  eller  i  ring- 
aste måtto  göra  medhåll,  skall  njuta  samma  straff  som 
snapphanerne  själva.  Och  må  ingen  sig  därmed  undskylla,  som 
skulle  han  bli  därtill  tvungen,  vilket  intet  lärer  gälla,  eftersom 

:;.  så  snart  någre  snapphaner  nu  förnimmas  komma  in 
i  socknen,  så  skall  den  som  först  bliver  dem  varse,  så 
Iramt  de  äro  månge,  strax  ge  bud  till  sin  nästa  nabo,  och 
således  den  ene  ifrån  och  till  den  andre  låta  budkavelen  gå 
så  fort  som  möjligt  kring  socknen,  att  allmogen  sig  samkar 
och  dem  fastgriper.  Vem  som  intet  vill  gå  med,  skall  på  an- 
givande straffas.»  Och  varhelst  två  bönder  anträffas  i  säll- 
skap med  en  snapphane  utan  att  begagna  tillfället  att  »honom 
gripa  eller  ihjälslå»,  skulle  de  straffas  som  snapphanar,  även 
om  de  vore  »med  snapphanen  i  släkt». 

4.  »Allmogen  gives  tillstånd  att  skaffa  sig  byssor  och  gevär 
samt  hötjugor  och  vad  sådant  mer  de  kunna  få  och  bruka 
till  att  göra  snapphanerne  motstånd  med,  men  ingalunda 
att  bruka  sine  byssor  till  skjulande  av  förbjudne  djur  och 
fågel,  vid  högste  straff  tillgörandes. 

5.  Skulle  ock  än  ytterligare  någre  löse  kvinnfolk  eller  kä- 
ringar, som  hittills  är  skett,  komma  löpandes  i  socknarne 
med  bud  ifrån  snapphanerne  och  fordra  på  skatt^  eller  vad 
det  vara  vill,  så  skola  de  äntligen  strax  fasttagas  och  föras 
hit  i  fästningen. 

6.  Besynnerligen  om  det  vidare  förnimmes,  att  antingen 
snapphanerne  själva  vilja  smyga  sig  hit  över  på  landet  från 
Seland  eller  någre  deras  bud  resa  nu  mera  av  eller  till,  så 
måste  de,  som  det  förnimma,  strax  giva  bud  därom  kring 
socknen  och  allmogen  sig  samsätla  dem  att  fastlaga  och  hit- 
föra  eller  snapphanerne  ihjälslå. 

'  D.  v.  s.  bidrag  till  snnppliiinaincs  underliåll. 


168       DEN    BLYGE    YNGLINGEN,    SOM  BLEV  ENVÅLDSHÄRSKARE. 

7.  Vilka  bönder  som  fasttaga  och  inbringa  någon  snapp- 
hane,  desamma  skola  var  och  en  undfå  en  belöning  samt  höga 
Överhetens  nåde  och  hjälp.  Och  måste  de  vyrdige  pastores 
så  väl  som  läns-  och  fjärdingsman  göra  sin  högsta  flit,  att 
detta  mördarepartiet  måtte  ofördröjligen  utrotat  bliva.» 

Envisast  höll  snapphaneväsendet  i  sig  i  Örkeneds  socken 
på  gränsen  till  Bleking,  bland  vars  resliga  befolkning  de  danska 
konungarne  av  ålder  brukat  taga  män  till  sin  livvakt.  Här 
gåvo  sig  hela  familjer,  både  män  och  kvinnor,  till  snappha- 
narne.  Hit  till  dessa  otillgängliga  skogstrakter  med  vilda  klyf- 
tor, kärr  och  moras  togo  snapphanarne  också  med  förkärlek 
sin  tillflykt,  då  man  satte  efter  dem  ute  på  slättbygden;  och 
mer  än  en  svensk  avdelning  har  här  blivit  nedgjord  till  sista 
man.  När  ingenting  annat  hjälpte,  gav  Karl  XI  i  vredesmod 
befallning  åt  överstelöjtnant  Nils  Skytte  att  »uppbränna  hela 
Örkeneds  socken  och  ihjälslå  allt  mankön  emellan  15  och  60 
år.  Den  hemska  straffdomen  kunde  dock  endast  delvis  verk- 
ställas. Visserligen  brändes  alla  gårdarna  så  när  som  på  två, 
men  av  socknens  vuxna  män  blev  det  blott  en  enda,  som 
miste  livet.  Allt  det  andra  folket  hade  nämligen  flytt  in  i 
skogarna. 

Värst  beryktade  i  dessa  trakter  voro  Uggleherarne,^  sju 
söner  till  en  torpare  på  Uggletorpet  i  Örkeneds  grannsocken 
Glimåkra.  De  plundrade  och  rövade  på  ömse  sidor  om  gränsen. 
Så  berättas,  att  de  en  gång  återvände  från  en  rövarexpedi- 
tion  till  Loshults  socken  på  gränsen  mot  Småland  med 
»360  nöt,  som  de  tagit».  Efter  snapphanefejdernas  slut  hade 
Loshultsborna  ett  fasligt  besvär  med  alt  söka  reda  på  sina 
kritter,  som  snapphanarne  sålt  till  bönder  långt  borta  i  Skåne 
och  i  Bleking. 

Mycket  pengar  utpressade  Uggleherarne  också  genom  brand- 
skattning samt  genom  att  ta  folk  till  fånga  och  sedan  ut- 
kräva lösesummor. 

Ett  människoliv  var  för  dem  ingenting.  Om  en  av  dem 
förtäljer  sägnen,  att  han  skulle  ha  ätit  upp  två  människo- 
hjärtan och  när  han  blev  fasttagen,  uttalat  sin  förargelse 
över  att  han  inte  hunnit  skaffa  sig  det  tredje,  ty  då  skulle 
ingen  haft  makt  att  gripa  honom. 

'  Dialektordet  here  =  pojke. 


KRIGET    MED    DANMARK    1675 1679.  16Ö 

Uggleherarnc  skydde  ej  ens  att  överfalla  och  slå  ihjäl  en 
^v  sina  egna  släktingar,  som  icke  ville  hålla  med  snappha- 
larne.  Knäppta  blevo  de  dock  under  fejdernas  fortgång,  den 
111'  efter  den  andre,  och  till  sist  fanns  av  brödrakretsen  endast 
len  väldige  snapphanehövdingen  Uggle-Per  kvar.  En  stor 
belöning  var  utsatt  för  den,  som  lyckades  gripa  honom,  men 
inte  var  det  många,  som  hade  lust  att  försöka.  Ty  ej  nog 
med  att  Uggle-Per  var  fruktad  —  det  viskades  också,  att 
han  var  »hård»  mot  kulor  och  krut. 

Så  gick  en  lång  tid,  och  Uggle-Per  fick  ostört  fortsätta  sitt 
skräckregemente.  Men  en  dag  får  länsman  i  den  närbelägna 
Ousby  socken  vetskap  om  att  den  ryktbare  våldsmannen 
befinner  sig  i  närheten.  Han  lär  då  ha  sammankallat  befolk- 
ningen till  skallgång  —  icke  efter  Uggle-Per,  bevars  väl, 
ty  det  skulle  ingen  ha  vågat  vara  med  om,  utan  efter  vargi 
Folket  gick  man  ur  huse,  och  snart  var  drevet  i  full  gång. 
Xär  ringen  av  skyttar  och  drevkarlar  drog  ihop  sig,  fick  man 
också  se  villebrådet  —  Uggle-Per  själv  —  komma  löpande.  Då 
fick  han  sitt  baneskott,  naturligtvis  inte  av  en  kula  utan  av  en 
silverknapp,  som  en  av  bönderna  slitit  loss  ur  sin  skjort- 
krage.    Med   Uggle-Per  föll   den   siste  snapphanehövdingen. 

Så  förtäljer  sägnen.  Men  i  verkligheten  slutade  Uggle-Pers 
bana  helt  annorlunda,  såsom  framgår  av  rättegångshand- 
lingar från  Östra  Göinge  och  från  Göta  hovrätt  ävensom 
andra  aktstycken.  Då  Johan  Gyllenstierna  gjorde  sin  stora 
marsch  in  i  Göinge,  tyckes  Uggle-Per  ha  ansett  det  för  far- 
Hgt  att  fortsätta  med  snapphanerörelsen  och  mottog  svenskt 
pardonsbrev.  Den  svenska  överheten  tillgodogjorde  sig  då 
hans  snapphaneegenskaper  genom  att  vitnämna  honom  till 
skarprättare. 

Men  så  småningom  började  Uggle-Per  ledsna  vid  bödelns 
mera  lugna  liv  och  tyckte  v.äl,  att  sedan  svenskarne  lämnat 
trakten,  kunde  det  nog  löna  sig  att  ge  sig  ut  på  rövartåg 
igen.  Dock  höll  han  sig  så  där  tämligen  stilla,  men  två 
av  hans  bröder,  som  dömts  till  döden  och  lyckats  rymma  ur 
fängelset,  förde  ett  riktigt  stigmansliv  i  skogarna  långt  efter 
det  fred  var  sluten.  Sent  omsider  blevo  de  dock  infångade, 
delvis  tack  vare  den  omständigheten,  att  man  följde  spåren 
efter  den  kvinna,  som  förut  hållit  marketenteri  för  Uggle- 
herarnes  band  inne  i  skogarna.     Hon  följde  numera  en  av 


170       DEN    BLYGE    YNGLINGEN,    SOM  BLEV   ENVÅLDSHÄRSKARE. 

bröderna  nästan  som  en  trogen  hund,  undfägnad  omväx- 
lande med  stryk  och  kärlek.  Hennes  titulatur  var  i  tings- 
protokollen »snapphanehoran  Göke-Sissa». 

Per,  som  underhållit  förbindelser  med  bröderna,  ansågs 
nu  ha  förverkat  sin  pardon  och  instämdes,  även  han,  för 
häradstinget.  På  våren  1684  föllo  de  tre  brödernas  huvud 
för  bödelsyxan.  På  det  viset  förpassades  de  sista  snapp- 
hanehövdingarne  till  en  annan  värld. 

Men  efterdyningar  till  den  stora  tvedräktens  tid  kan 
man  följa  flera  år  efteråt.  Ännu  så  sent  som  år  1703  blev  en 
man,  som  fordom  varit  snapphane,  avrättad  vid  Röinge 
nära  nuvarande  Hässleholm.  Han  hade  hållit  sig  utomlands 
i  flere  år,  men  när  det  stora  nordiska  kriget  bröt  ut,  kom  han 
hem  och  »ville  begynna  sitt  gamla  hantverk».  Då  blev  han 
fasttagen  och  lagd  på  stegel. 

Striderna  vid  Halmstad  och  Lund. 

De  svåra  motgångarna  till  sjös  och  lands  blevo  till  slut  för 
mycket  även  för  Karl  XI.  Han  greps  av  dystert  svårmod. 
Han  åhörde  sina  rååshcrrars  och  generalers  råd  men  svarade 
aldrig  ett  ord,  blott  lade  handen  på  värjfästet  —  och  befallde 
vanligen  raka  motsatsen.  Men  här  och  var  i  landet  förspordes 
undran  och  jämmer  över  konungens  halsstarrighet,  och  av  de 
småkloka  talades  om  att  man  borde  avstå  Skåne,  Halland 
och  Bleking,  så  kunde  man  få  fred  med  Danmark. 

Alla  konungens  tankar  kretsade  däremot  oavlåtligt  kring 
en  enda  punkt:  att  få  sammandrabba  med  fienden,  l^ör  denna 
brinnande  önskan  glömde  han  allting  annat.  Och  när  den 
underrättelsen  nådde  honom,  att  danskarne  från  Skåne  sänt 
en  styrka  om  4,000  man  mot  Halmstad,  var  hans  beslut  fat- 
tat. Tänk,  om  han  skulle  lyckas  avskära  dcMi  iientliga 
avdelningen  från  danska  huvudhären  och  riva  upp  den! 

1  ilmarscher  för  han  sina  bussar  fram  mot  avgörandet,  av- 
skär danskarnes  återtågslinje  och  står  öga  mot  (iga  med  fien- 
den strax  söder  om  Halmstad.  Nu  är  han  som  en  helt  annan 
människa, ynglingen  som  galopperar  från  bataljon  till  bataljon, 
från  skvadron  [ill  skvadron  ocli  talar  uppnunitrando  ord  till 
sitt  folk;  ocli  i  stridens  lumnicl  iir  lian  den  tappraste  av  de 


KRIGET    MED    DANMARK    1675 1679.  171 

tappra.  Efter  en  timmes  kamp  har  ett  tusental  danskar  stu- 
pat, och  nästan  alla  de  andra  ge  sig  fångna.  Det  var  den  17 
augusti  1676.' 

I  ett  brev  till  rådet  dagen  efter  segern  uttrycker  konungen 
sin  tacksamhet  över  »att  Guds  godhet  haver  velat  återvända 
med^  de  mångc  oss  till  dato  tillskickade  olyckor  och  göra  en 
begynnelse  att  giva  våra  vapen  framgång  och  seger». 

Följderna  av  segern  vid  Halmstad  läto  icke  länge  vänta  på 
sig.  Danskarnes  planer  på  Hallands  erövring  kommo  av  sig, 
och  även  Västergötland  och  Bohuslän  fingo  till  en  tid  vara  i 
fred,  då  det  blev  uppenbart,  att  norska  hären  ej  kunde  påräkna 
någon  förstärkning  från  Danmark  detta  år,  och  västgötarne 
började  samla  sig  till  försvar. 

Och  bland  de  småkloka  i  Sveriges  land  började  en  och  annan 
undra,  om  man  icke  ändå  kunde  vänta  med  att  lämna  ifrån 
sig   Skåne,   Halland  och  Bleking. 

På  hösten  gingo  danskarne  i  vinterkvarter  i  Skåne  och 
tänkte  ej  vara  med  om  några  krigsrörélser  vidare  det  året. 
Men  en  som  tänkte  annorlunda,  det  var  svenske  konungen. 
Han  hade  kallat  sitt  folk  till  vapen,  och  i  Småland  samlades 
en  ansenlig  här.  Hans  bästa  medhjälpare  i  dessa  förberedel- 
ser till  en  stor  kraftmätning  voro  Erik  Dahlberg  och  Johan 
Gyllenstierna. 

Erik  Da.hlberg  hade  under  de  andryga  riksförmyndarnes 
tid  fått  känna  på,  att  han  var  blott  en  »uppkomling».  Just 
bland  dem  hade  han  en  av  sina  främste  avundsmän,  den  stolte 
Karl  Gustav  Wrangel,  som  aldrig  hade  kunnat  förlåta  Dahl- 
-berg,  att  han  blivit  så  grundligt  vederlagd  under  danska 
kriget.  Sådan  var  Erik  Dahlbergs  belägenhet,  då  ett  lockande 
erbjudande  gjordes  honom  om  anställning  i  främmande  land. 
Den  danske  konungen  Fredrik  Hl  sökte  nämligen  med  stora 
löften  förmå  honom  att  i  Danmarks  tjänst  använda  sin  mäs- 
terliga förmåga  att  bygga  fästningar.  Dahlberg  tackade  för 
äran  men  sade  nej.  Tre  gånger  förnyade  konungen  sitt  anbud, 
men  lika  envis  var  svensken.  »Kärleken  till  fäderneslandet  och 
skyldigheten  emot  min  koming  drog  mig  in  i  riket  igen»,  skri- 
ver han  i  dagboken.    Lika  omöjlig  visade  sig  Dahlberg  att 

'  Göra  slut   på. 


i1'l       DEN    BLYGE    YNGLINGEN,    SOM   BLEV  ENVÅLDSHÄRSKARE. 

Övertala,  när  Englands  konung  försökte  få  behålla  den  fram- 
stående   fästningsingenjören    hos    sig. 

Så  kom  kriget,  och  Dahlberg  fick  i  stället  ägna  sin  mili- 
tära begåvning  åt  att  bistå  Karl  X:s  son  i  att  försvara,  vad 
han  förut  hjälpt  fadern  att  förvärva. 

Även  Johan  Gyllenstierna  var  en  man,  som  under  kriget 
lade  i  dagen  ett  aldrig  sviktande  nit  och  en  ovanlig  duglighet. 
Han  hjälpte  sin  konung  att  samla  trupper  och  anförde  själv 
mindre  avdelningar,  han  grep  sig  hurtigt  an  med  hur  svåra 
uppgifter  som  helst,  och  aldrig  tröttnade  han.  Stor  och  otro- 
ligt stark  var  han  också.  Att  räta  ut  en  bastant  hästsko  var 
för  hans  väldiga  nävar  en  enkel  sak.  Han  gick  under  öknamnet 
»Stor- Jan»  eller  »Starke  Jan»,  vilket  drottning  Kristina  förtys- 
kade  till  »Grobe  Jan»,  och  för  hennes  okynniga  tunga  blev  det 
lätt  till  »grobian».  För  ingen  i  världen  fruktade  Stor-Jan,  och 
alla  hinder  i  sin  väg  trampade  denne  räe  och  klumpige  jätte 
brutalt  ned.  Om  hård,  hänsynslös  viljekraft  vittnade  både 
hans  utseende  och  hans  handlingar.  Under  förmyndarrege- 
ringen hade  han  haft  mod  att  träda  i  opposition  mot  sina  hög- 
adliga ståndsbröder,  när  han  såg.  vad  fosterlandets  väl  krävde. 
De  lönade  Stor-Jan  med  att  kalla  honom  avfälling  och  för- 
rädare. Men  vad  brydde  han  sig  om  hatet,  som  väste  kring 
honom!  Sveriges  väl  måste  gå  före  allt  annat.  Eftervärlden, 
som  lidelsefritt  bedömer  Johan  Gyllenstiernas  bana,  finner 
också,  att  hans  mål  var  Sveriges  lycka.  Men  av  mannens  hela 
uppträdande  framgår  även  hans  föresats,  att  genom  honom, 
Johan  Gyllenstierna,  skulle  detta  mål  uppnås.  Ty  liksom  alla 
starka  naturer  var  han  fylld  av  makt-  och  ärelystnad. 

Genom  sitt  orädda  och  skarpa  språk  hade  Gyllenstierna 
gjort  sig  bemärkt  på  riksdagen,  och  därifrån  inkallades  han  år 
1668  i  rådet,  där  han  snart  blev  en  inflytelserik  man  och  drev 
en  kraftig  opposition  mot  Magnus  Gabriel  De  la  Gardie.  Han 
kunde  icke,  som  sin  motståndare,  hålla  granna  tal,  men  han 
kunde  ge  besked  rakt  på  sak,  och  det  blev  något  av,  där  han 
satte  in  sin  arbetskraft.  Det  var  just  egenskaper,  som  Karl 
XI  värderade.  »Han  är  en  hjälte  i  krig  som  i  fred;  han  duger 
till  allt»,  sade  konungen  om  honom.  Hans  rättframma  upp- 
trädande, hans  förakt  för  yttre  artighet  och  ceremonier  var 
just  i  Karls  smak. 

Konungens  maning  till  sitt  folk  att  spänna  krafterna  till 


KRTGF.T    MED    DANMARK    1675  — 1070. 


173 


Johan  Gyllenstierna. 
Samtida  kopparstick. 


Sveriges  försvar  hade  funnit  genklang.  Segern  vid  Halm- 
stad hade  återgivit  svenskarne  tron  på  sig  själva  och  tilliten 
till  sin  konung.  Däri  låg  det  största  värdet  av  detta  i  och  för 
sig  mindre  betydande  slag.  Mången  gammal  krigsbuss,  som 
under  Sveriges  fanor  tjänat  både  i  Tyskland,  i  Polen  och  i 
Danmark,  vände  nu  »av  gammal  vana  och  kärlekshug  till  fä- 
derneslandet» tillbaka  till  sitt  regemente. 

Konungens  djärva  plan  gick  ut  på  att  återtaga  Skåne.  INIed 
15,000  man  ryckte  han  över  landskapets  gräns.  !\Iycket  fingo 
trupperna  lida  av  höstens  köld  och  det  ideliga  regnandet  samt 
av  bristen  på  livsmedel  i  dessa  nejder,  där  människorna  flytt 
till  skogs.   Mången  natt  måste  svenskarne  tillbringa  under  bar 


171        DEN    BLYGE    YNGLINGEN,    SOM    BLEV  ENVÅLDSHÄRSKARi:. 

hiinniel,  ulan  föda  och  ulan  eld  att  värma  sig  vid.  Folket 
sjuknade  i  massor,  och  erfarna  män  avrådde  konungen  från 
alt  under  sådana  förhållanden  äventyra  en  drabbning.  Men 
Karl  skrev  till  en  av  sina  generaler:  »För  oss  finnes  ingen  väg 
annat  än  rakt  på  fienden,  varhelst  han  må  vara.» 

Det  efterlängtade  tillfället  till  dralibning  vek  emellertid 
undan  ena  gången  efter  den  andra,  ty  danskarne  drogo  sig 
överallt  tillbaka  ulan  slrid.  Omsider  hade  svenska  hären 
kommit  ned  till  Kävlinge  å,  södra  Skånes  största  vattendrag. 
I  lären  hade  nu  genom  sjukdomar  samniansmält  till  föga  mer  än 
hälflen.  »Folket  dog  i  massor»,  berättar  en  samtida,  »så  att 
vapenhusen  kring  lägret  blevo  uppfyllda  med  döda  kroppar.» 
På  andra  sidan  ån  stod  fienden  i  en  ställning,  som  syntes 
oangriplig,  och  i  sin  rygg  hade  svenskarne  också  fiender,  »de 
ogudelige  snapphanar».  Skogarna  voro  fulla  av  dessa  »blo- 
diga människor»,  vilka  tillsammans  med  danska  strövkårcr 
avskuro  svenskarne  från  förbindelsen  med  hemlandet.  I  detta 
förtvivlade  läge  beslöt  Karl  XI  att  våga  den  avgörande  drabb- 
ningen.   Att  segra  eller  stupa  med  ära  var  hans  fasta  föresats. 

Beslutet  mottogs  av  såväl  befäl  som  manskap  »med  olro- 
1ig  lust  och  fröjd»,  säger  ett  åsyna  vittne.  De  sjuka  fingo  lik- 
som nytt  liv  och  släpade  sig  fram  till  sina  platser  i  ledet.  Det 
var  ett  ytterst  vågat  företag,  detta  att  med  en  armé,  i  vilken 
både  folk  och  hästar  voro  utmattade  av  umbäranden  och 
strapatser,  gå  över  en  bred  och  djup  flod  för  att  anfalla  en  bak- 
om denna  uppställd  fiende,  som  både  var  överlägsen  till  an- 
talet och  bättre  rustad.  j\Ien  hade  Karl  XI  nu  följt  de  be- 
tänksammes råd  och  gått  tillbaka  över  gränsen  med  resterna 
av  sin  här,  så  hade  missmodets  anda  ohjälpligen  gripit  svenska 
folket  och  allt  hopp  om  att  återtaga  Skåne  varit  ute. 

Natten  mellan  den  3  och  4  december  gingo  svenskarne  över 
isen  på  Kävlinge  å  under  iakttagande  av  så  sträng  tystnad, 
att  danskarne  ingenting  märkte  förrän  just  i  daggryningen, 
när  nästan  hela  armén  hunnit  över.  Men  nu  gällde  det  för 
de  våra  att  raska  på,  ty  närmaste  målet  var  att  uppnå  höjderna 
vid  Lund,  där  man  kunde  intaga  en  fördelaktig  ställning,  som 
danskarne  naturligtvis  också  skulle  försöka  l)cmäkliga  sig.  Del 
blev  en  formlig  kapplöpning  mellan  de  båda  fientliga  linjerna  i 
den  kalla  vintermorgonen.  .lu  närmare  man  kom  de  eftersträ- 
vade höjderna,  dess  mernärmade  sig  också  arméerna  varandra. 


KRIGET    MED    DANMARK     1675 1670.  175 

Svenskarnes  högra  flygel  och  danskarnes  vänstra,  anförda 
av  sina  konungar,  hunno  först  fram  och  började  striden, 
just  som  solen  gick  upp  över  den  snötäckta  slätten.  Karl 
stormade  fram  i  spetsen  för  de  sina,  ropande:  »Kommen  ihåg, 
att  I  aren  svenskar!»  Hans  häst  fick  ett  skott  i  pannan,  så 
att  han  »därav  blev  något  oregerlig»,  och  kulan  studsade  upp 
mot  konungens  hatt,  men  Karl  besteg  en  ny  springare  och 
blandade  sig  åter  i  det  vildaste  handgemänget.  Han  var,  be- 
|rättar  Hakvin  Spegel,  »alllid  främst  uti  spetsen,  eldande  sitt 
folk».  !Mcn  sin  oförfärade  manlighet  visade  han  dock  »med 
ett  glatt,  ljuvligt  och  leende  ansikte». 

Efter  flere  hårda  sammandrabbningar  upplöste  sig  dan- 
skarnes vänstra  flygel  slutligen  i  flykt.  I  vild  panik  störtade 
de  flyende  ned  på  Kävlinge  å.  Men  nu  hade  dagsmejan  tinat 
upp  isen;  den  brast  på  flere  ställen,  och  hundratals  människor 
och  hästar  drunknade.  »Följande  dag»,  berättar  en  svensk 
officer,  »var  en  sällsam,  ömklig  syn  att  skåda,  ty  ur  strömmen, 
som  då  åter  frusit,  syntes  här  en  halv  människokropp,  där  ett 
huvud,  en  arm  eller  ett  ben  sticka  upp  över  ytan  mellan  döda 
hästar    och    andra    föremål.» 

I  stridsivern  hade  Karl  med  sin  högra  flygel  förföljt  dans- 
karne nära  en  halv  mil  utan  en  aning  om  hur  det  gått  för  cen- 
tern och  vänstra  flygeln.  Men  nu  bär  det  av  tillbaka  till  slag- 
fältet så  snabbt  hästarna  förmå  springa.  Där  pågår  striden 
alltjämt  »med  oerhört  dån  och  knastrande».  Karl  hinner  fram, 
just  som  hans  uttröttade  krigare  hålla  på  att  överväldigas  av 
fienden.  I  stället  för  det  sista  förkrossande  anfall,  som  de  nu 
vänta  sig  från  danskarne,  få  de  till  sin  häpnad  se  en  del  av  fien- 
dehären göra  helt  om  och  marschera  åt  annat  håll:  konungen 
är  där!  Med  fara  för  eget  liv  tränger  han  sig  igenom  en  öpp- 
ning i  det  danska  rytteriet  fram  till  sin  sviktande  center  och 
vänstra  flygel.  Vid  åsynen  av  sin  tappre  konung  livas  krigarne 
till  nytt  mod.  »De  kände  sig  som  de  lyckligaste  i  världen  att 
få  följa  honom  i  döden»,  säger  en  av  dem,  och  fastän  döds- 
trötta  gingo  de  mot  fienden  som  »rytande  lejon». 

Danskarne  tveka  ett  ögonblick,  mot  vilken  av  de  fientliga 
avdelningarna  de  skola  vända  sig  —  då  anfalla  svenskarne 
på  en  gång  från  alla  sidor.  Det  blir  en  mördande  kamp.  Fien- 
dens slagordning  tränges  ihop  till  en  klump.  Rytteriet  räddar 
sig  genom  flykt,  men  fotfolket  hugges  ned  eller  tages  till  fånga. 


ITfi       DKN    BLYG1-:    YNGI.INGEN.    SOM   BI.EV   ENVÅI.DSHÄRSKARE. 


Karl  XI  på  andahisicrn  Briljuiil   i  sliujcl  vn!  J.iaul. 
Oljemålning  av  Ehrcnstrahl. 

Med  klappande  hjärtan  hade  svenska  fångar  från  danska 
fångskepp  i  Öresund  åsett  striden  —  så  klar  var  dagen.  Vår 
sagesman  är  den  förut  omnämnde  översten  Nils  Skytte,  som 
några  veckor  efter  slaget  blev  utväxlad  ur  fångenskapen.       , 

Slaget  vid  JvUnd  var  ett  av  de  blodigaste,  som  svenska  trup- 
per utkämpat.  Hälften  av  de  stridande  å  vardera  sidan  låg 
på  valplatsen,  där  snön  färgats  röd  av  deras  blod.  Somliga 
svenska  regementen  hade  ända  till  femton  eller  sexton  gånger 
störtat  till  anfall.  Men  hade  Karl  XI  ej  i  sin  blinda  stridsiver 
begått  det  felet  att  förfölja  fienden  alldeles  för  långt  bort,  utan 
låtit  den  danska  flygeln  löpa,  sedan  han  väl  fått  den  skingrad, 
och  i  stället  med  sin  flygel  svängt  om  samt  huggit  den  danska 


KRIGET    MKD    DANMARK    1675 1679.  177 

centern  i  ryggen,  så  skulle  segern  givetvis  vunnits  mycket 
tiastigare  och  utan  så  stora  blodsoffer.  Det  var  nog  den  tanke- 
gången, som  låg  bakom  den  gamle  västgötaöversten  Per  Hiertas 
vresiga  ord  till  sin  unge  konung,  som  han  vid  ett  tillfälle  av 
ögonskenlig  livsfara  skall  ha  räddat:  »I  förstån  intet  kronans 
tjänst,  som  rider  från  skvadronen»,  och  hans  buttra  svar  på 
Karls  deltagande  fråga,  hur  det  stod  till  med  hans  blessyrer: 
»Viljen  I  höra  gammalt  folk  och  låta  bli  att  rida  från  oss,  kan 
det  vara  detsamma  hur  det  är  med  mig.» 

Dagen  efter  segern  blev  Karl  med  sina  generaler  inbjuden 
till  måltid  hos  den  bekante  biskop  Winstrup  i  Lund.  Bisko- 
pen var  en  danskfödd  man,  men  när  Kristian  V  under  kriget 
sökt  förmå  honom  att  sända  ut  ett  cirkulär  till  Skånes  prä- 
sterskap med  uppmaning  att  egga  allmogen  till  avfall  från  Sve- 
rige, hade  han  svarat:  »Eders  Maj:ts  herr  fader  har  satt  mig 
till  biskop  här,  och  så  länge  Skåne  tillhörde  honom,  har  jag 
hållit  min  ed.  Nu  är  landet  under  svenska  kronan,  och  jag 
har  svurit  konung  Karl  trohet;  således  är  det  min  skyldighet 
att  hålla  min  ed.  Vinner  Eders  Maj:t  Skåne,  så  är  jag  alldeles 
danska  kronans  undersåte.  Emellertid  täckes  Eders  kungl. 
Maj:t  hava  mig  ursäktad.» 

Biskopinnan  var  emellertid  danskt  sinnad,  och  den  fest- 
måltid, hon  låtit  tillreda,  var  av  henne  egentligen  ämnad  åt 
en  annan  konung,  som  hon  väntat  sig  få  hälsa  såsom  segrare. 
Men  fru  biskopinnans  hemliga  tankar  inverkade  icke  på  de 
svenska  gästernas  aptit. 

Genom  segern  vid  Lund  hade  Karl  XI  med  ett  enda  slag 
tagit  upprättelse  för  den  långvariga  skam,  som  hans  förmyn- 
dare dragit  över  landet.  Svenskarne,  vilka  måst  rycka  in  i 
Skåne  liksom  i  ett  främmande  land,  hade  nu  fått  fast  fot  i 
detta  landskap,  och  efter  nya,  sega  strider  återerövrades  dess 
jord  bit  för  bit. 

Den  unge  konungen,  som  visat  sig  så  duktig,  tog  nu  ensam 
ledningen  av  rikets  styrelse.  Han  hade  vunnit  sitt  folks  för- 
troende;   ingen    tordes    motsäga   honom. 

Den  spänning,  Karl  XI  genomlevat,  då  han  kämpade  för 
sitt  lands  och  sin  egen  räddning,  gick  aldrig  ur  hans  minne. 
Årsdagen  av  slaget  vid  Lund  högtidlighöll  han  alltid  i  sin 
kammare  med  stilla  tacksägelser  till  Gud.    Det  heter  därom  i 

12— i'22S26.     Griinberg,  Svenska  folkets  underbara  öden.    IV. 


178       DEN    BLYGE    YNGLINGEN,    SOM  BLEV  ENVÅLDSHÄRSKARE. 

en  gammal  berättelse:  »Denna  åminnelse  begick  Hans  May.i 
intet,  som  gemenligen  med  andra  sker,  med  bankctterande, 
skjutande,  musicerande,  dansande,  bungande^  och  harpande 
utan,  efter  Kristi  hälsosamma  råd,  i  Dess  kammar  inom  slutna 
dörrar,  med  andäktiga  sånger,  innerliga  och  hjärteröriga  bö- 
ner, ifråh  klockan  8  intill  klockan  10  om  morgonen.» 


I  Bohuslän  gjorde  norrmännen  nya  infall  men  utan  alt| 
vinna  någon  varaktig  framgång;  och  på  samma  sätt  gick  det 
för  dem  i  Jämtland.  Men  till  sjös  blevo  danskarne  obestritt! 
herrar,  sedan  svenska  flottan  efter  en  hård  kamp  blivit  slagen  j 
i  Kjögebugt  på  Själlands  ostkust  år  1677.  Överbefälhava- 1 
ren,  den  tappre  Henrik  ?Iorn,  var  i  likhet  med  Lorenzi 
Creutz  oprövad  som  sjöman,  och  sammalunda  var  förhållan-i 
det  med  en  stor  del  av  både  befäl  och  besättning.  Därför 
gick  det  som  det  gick. 

Litteratur:    Gustaf    Björlin,    Kriget   mot   Danmark  1675 — 1679  | 
Haft.  kr.  3:25;  inb.  kr.  4:75. 

R.  Fåhrteus,  Johan  Gyllenstiernas  riksdagsmannabana  | 
(Historisk  tidskrift  för  år  1899).  •    I 

J.  C.  v.  Hofsten,    Johan  Gyllenstierna  (i  hennes  bok] 
»Från  Sveriges  storhetstid»). 

Sten  Jacobson,  Den  Nordiske  Kriigs  Krönicke,  utg. 
af  Martin  Weibull:  haft.  kr.  4:50. 

Pehr  Johnsson,  Snapphanefejden,  brev  och  anteck- 
ningar. 

Arthur  Stille,  Krislian  V  i  slaget  vid  Lund  (Histo- 
risk tidskrift  för  år  1898). 

Arthur  StiUc,  Fälttågen  i  Skåne  1676— 1679  (Histo- 
risk tidskrift  för  ar  1901).  I 

Arthur  Stille:  Uggleherarne  (Kulturhistoriska  med- 1 
delanden,  utg.  af  Kulturhistoriska  föreningen  för 
södra  Sverige.    1897—98.    Haft.  kr.  2:  — ). 

Per  Sörensson,  Friskyttarna  (snapphanarna)  under 
skånska  kriget  (Karolinska  förbundets  årsskrift  för 
år  1916). 

Severin  Kjser,  Gjeingehevdingen  Svend  Povlsen  og  j 
Snaphanerne.  i 

Martin  Weibull.  Johan  Adolph  Clodts  anteckningar' 
(Historisk  tidskrift  för  för  1883). 

Samlingar    till    Skånes    liisloria,    lornkunskap    och    be- 
skrifning    1868—1873,    utg.    af    Martin    Weibull; 
haft.  kr.  18:— . 

*  Trummande. 


fredI  179 

Samlingar  uLgifna  för  de  skånska  landskapens  histo- 
riska och  arkeologiska  förening  af  Martin  Weibull 
1874—1880:  haft.  kr.  15:—. 

Skånska  samlingar  1891—1895,  utg.  af  Martin  Wei- 
bull; haft.  kr.  12:—. 


Fred! 

KRIGET  med  Brandenburg  hade  gått  olyckligt.  Ut- 
gången hade  ju  ej  kunnat  bli  annan,  då  Sveriges  strids- 
krafter i  de  tyska  besittningarna  voro  lämnade  åt  sitt 
öde  till  följd  av  svenska  flottans  misslyckade  uppträdande. 
Icke  förty  hade  dessa  fåtaliga  trupper,  6,000  man,  dåligt 
utrustade  och  med  illa  försedda  fästningar  att  stödja  sig  på, 
anförda  av  den  snillrike  Otto  Vilhelm  Königsmarck, 
förmått  att  under  tre  års  fälttåg  med  beundransvärd  seghet 
och  under  vackra  tapperhetsprov  hålla  sig  kvar  vid  sjökanten, 
ehuru  de  hade  emot  sig  en  koalition,  som  kunde  bjuda  dem 
spetsen  med  50,000  man. 

Nu  skulle  det  emellertid  bli  fred,  och  Ludvig  XIV,  som 
besegrat  alla  sina  fiender,  fordrade,  att  hans  bundsförvant 
skulle  återfå  allt,  vad  detta  rike  för  hans  skull  förlorat.  Annars 
hotade  han  både  Danmark  och  Brandenburg  med  krig.  Han 
behövde  nämligen  ett  starkt  Sverige  i  norra  Europa,  och  han 
stod  också  i  verklig  tacksamhetsskuld  till  sin  bundsförvant, 
vars  trupper  i  Tyskland  hade  givit  hans  egna  arméer  luft  ge- 
nom att  binda  en  stor  del  av  fiendernas  bästa  stridskrafter. 
Slutligen  tvang  han  också  Brandenburg  att  återlämna  nästan 
alla  sina  erövringar.  Kurfursten  fick  behålla  blott  Sveriges 
pommerska  besittningar  öster  om  Öder,  och  ej  hela  d^tta 
område  heller,  ty  städerna  Damm  och  Gollnow  stannade  i 
svensk  ägo. 

Men  uppgörelsen  gjordes  från  Ludvig  XIV:s  sida  med  en 
för  Sveriges  värdighet  stötande  nonchalans.  Å  egna  och  Sve- 
riges vägnar  slöt  han  nämligen  fred  med  Brandenburg  i  den 
franska  staden  Saint-Germain  år  1679  utan  att  något 
svenskt  sändebud  däri  deltog.  Karl  XI  skall  ha  blivit 
sjuk  av  harm  över  denna  förödmjukelse,  och  han  glömde 
den  aldrig. 

Fredsunderhandlingarna  med  Danmark  tog  han  själv  i  sin 


180        DEN    BLYGE    YNGLINGEN,    SOM    BLEV  ENVÅLDSHÄRSKARE.  ' 

liand  och  överenskom  med  Kristian  V  att  förlägga  dem  till  : 
Lund. 

Den  en  gång  så  välmående  staden  erbjöd  nu  en  hemsk  bild 
av  krigets  förödelse.    Universitetet  var  upplöst  och  studen- 
terna förskingrade.  Brand  och  plundring  hade  mer  än  en  gång 
övergått  staden,  och  de  flesta  husen  lågo  i  aska.    Den  tyske 
ambassadör,  som  var  medlare  på  fredskongressen,  hade  fått 
sig  anvisad  till  bostad  ett  hus,  vilket  saknade  både  dörrar,  | 
fönster  och  nödvändiga  husgcråd;   och   de  värsta  bristerna  i 
måste  avhjälpas  genom  att  än  här,  än  där  leta  fram  ett  och  '. 
annat,   som  vid  plundringarna  blivit  undangömt.     I  vilken  j 
skriande  motsats  till  detta  armod  stod  ej  de  svenska  och  dan- 1 
ska    ambassadörernas  praktfulla  intåg  i  sexspända  förgyllda  I 
karosser  med  en  mängd  lakejer  och  pager  och  eskorterande  i 
kavalleril  i 

Förgäves   yrkade   den   danska   beskickningens   huvudman  | 
på  landavträdelser  från  Sveriges  sida.    Frankrikes  sändebud, 
som  ämnade  intaga  en  ledande  ställning  på  fredskongressen, 
besvarade  dessa  fordringar  med  förklaringen  »Icke  en   bit»  j 
och  föreställde  danskarne,  att  en  fransk  här  på  50,000  man  | 
stod  redo  att  om  några  dagar  bryta  in  i  Jylland.    Med  kraft  j 
förde  också  den  svenska  ambassadens  huvudman,  Johan  Gyl-  | 
lenstierna,  samma  språk.    Och  när  danskarne  förklarade,  att  i 
kongressen  måste  sprängas,  om  man  från  motsidan  var  så 
omedgörlig,  svarade  Gyllenstierna,  att  då  finge  det  gå  därhän. 
Han  var  fast  besluten  att  i  sådant  fall  söka  att  genom  ett 
fortsatt    krig   med   Frankrikes  hjälp  för  alltid  oskadliggöra 
Danmark. 

Danska  regeringen  märkte  snart,  att  det  var  allvar  med  ho- 
telserna, och  dess  försök  att  i  Paris  vädja  till  Ludvig  XIV:s 
»rättvisa  och  ädelmod»  bemöttes  med  det  kyliga  svaret,  »att 
i  statsangelägenheter  var  det  icke  ädelmod  som  avgjorde». 
»Underteckna  eller  bryta  förhandlingarna»,  det  var  Ludvig 
XIV:s  villkor,  och  då  fanns  det  för  danske  konungen  ingen 
annan  utväg  än  att  underteckna.  Freden  i  Lund  slöts  år  1679, 
utan  att  Danmark  fick  behålla  något  av  Sveriges  område. 

För  Johan  Gyllenstierna,  liksom  tidigare  för  Griffenfeldt, 
stod  det  nu  klart,  att  ett  starkt  Sverige  icke  kunde  skapas 
utan  ett  starkt  Skandinavien,  att  med  andra  ord  Sverige  och 
Danmark  borde  stödja  varandra  i  stället  för  att  avundsjukt 


fredI  181 

ura  på  tillfällen  att  försvaga  varandra,  ty  i  sådant  fall  »kom- 
ner»,  såsom  han  yttrade  till  de  danska  sändebuden,  »Frankrike 
jller  Holland  att  betjäna  sig  av  deras  svaghet,  kasta  till  dem 
;n  ringa  summa  penningar  och  begagna  dem  som  tatarer.  Och 
lär  kriget  är  till  ända,  hava  de  bägge  konungarne  endast  rui- 
lerade  och  förarmade  länder,  och  all  kraft  är  dem  då  betagen. 
VIen  om  Sveriges  och  Danmarks  regenter  stode  i  gott  förstånd 
ned  varandra,  kunde  de  stora  ting  företaga,  och  då  skulle  de 
;j  hava  av  nöden  att  vara  andras  legoknektar.» 

I  början  hade  de  danska  underhandlarne  funnit  Johan  Gyl- 
enstierna  frånstötande  och  storordig,  men  ju  mer  de  fingo 
itt  göra  med  honom,  dess  mer  kommo  de  underfund  med  den 
)vanliga  begåvning  och  viljekraft,  som  fanns  bakom  den  råa 
)?tan,  och  dess  mer  ryckte  denna  väldiga  personlighet  dem  med 
>ig.  Han  lyckades  också  begagna  fredsunderhandlingarna 
:ill  att  grundlägga  ett  förbund  mellan  Nordens  makter,  vilket 
iunde  få  en  genomgripande  betydelse  för  framtiden.  De  bägge 
:ikena  överenskommo  att  troget  bistå  varandra  mot  fiender 
samt  på  allt  sätt  befordra  varandras  intressen,  speciellt  i  fråga 
)m  handeln.  Särskilda  handelsförmåner  beviljades  svenskar 
i  Danmark  och  danskar  i  Sverige,  »på  det  deras  sinnen  desto 
tnera  må  kunna  förbindas  och  en  inbördes  förtrolighet  och 
vänskap  igenom  handel  och  vandel  bland  dem  stiftas».  För- 
bundet befästes  genom  avtal  om  ett  snart  äktenskap  mellan 
Karl  XI  och  danske  konungens  syster,  Ulrika  Eleonora, 
med  vilken  Karl  ingått  förlovning  kort  före  krigets  utbrott. 

Så  hade  den  politik,  Griffenfeldt  en  gång  förfäktat,  åter 
segrat  över  nationalhatet.  Genom  trycket  av  främmande 
staters  övermod  och  känslan  av  egen  vanmakt  hade  Nordens 
länder  bragts  till  insikt  om  sitt  eget  bästa.  Den  stämningen 
blev  en  hastig  ljusglimt  i  annars  av  tvedräkt  förmörkade  tider. 
Men  mera  blev  den  ej. 

Vid  den  tid,  då  freden  ingicks,  skyndade  sig  prästerskapet 
och  allmogen  i  Skåne  och  Bleking  att  till  Karl  XI  inlämna  en 
»enfaldig  supplik»,  att  Hans  Maj:t  icke  måtte  straffa  dem  efter 
som  de  förtjänade,  med  stegel  och  hjul,  ty  de  hade  blivit  för- 
ledda av  danske  konungen,  som  »i  månge  år  sine  brev  till  oss 
avgå  låtit,  själv  personligen  esomoftast  i  våra  collatzer^  och 

'  Samkväm,  kalas. 


182       DEN    BI.YGE    YNGLINGEN,    SOM    BLEV  ENVÅI.DSHÄRSKARE. 

gillen  sig  infunnit  samt  eljes  genom  sinc  utskickade  alltid  lovat 
och  tillsagt  med  fagre  ord,  det  han  ville  icke  lida,  att  vi  skulle 
längre  vara  under  det  svenska  ok  och  träldom,  utan  han  ville 
giva  oss  härliga  friheter  och  privilegier.  Ty  han  kunde  icke 
längre  lida  det  förakt,  vilket  den  danske  nation  uti  kommen 
är,  utan  han,  som  en  tapper  hjälte,  ville  med  kungars,  furstars 
och  herrars  tillhjälp  icke  allenast  taga  med  makt  sina  arvlän- 
der igen,  som  hans  förfäder  av  oförstånd  hade  bortgivit,  utan 
göra  hela  Sveriges  rike  sig  underdånigt.  Och  därest  vi  ville 
göra  honom  någon  motsägelse,  skulle  han  icke  skona  barnen 
i  vaggan,  med  mycket  ner,  som  framdeles  skall  uppenbaras.» 

När  nu  hans  krigsfolk  kom  till  Skåne,  hade  invånarne  fun- 
nit rådligast  att  hålla  med  den,  som  lyckan  gynnade.  »Men», 
heter  det,  »hans  lyckas  blomster  haver  tillbringat  oss  vid  dess 
avfallande  en  sur  och  besk  frukt,  att  våra  kyrkor  och  skolor 
äro  öde  och  i  det  tysta,  våra  hus  och  lador  tomma,  åker  och 
äng  osådda  och  ohöstade,  vi  och  våra  hustrur  och  barn  i  slask 
och  ruskväder  som  oskälige  bestar  ligga  i  skog  och  skyl^» 

Om  Hans  Maj:t  nu  ville  ge  dem  nåd,  lovade  de  att  för  fram- 
tiden aldrig  söndra  sig  ifrån  Sveriges  rike  utan  hjälpa  till  att 
göra  dess  fiender  kraftigt  motstånd  och  förjaga  dem  ur 
landet.  »Och»,  heter  det  till  sist,  »om  vi  häremot  bryta,  skall 
icke  allenast  Guds  förbannelse  vara  över  oss  och  våra  barn 
utan  våra  trogna  medbröder  i  Sverige  hava  makt  att  straffa 
oss,  att   icke   en   bliver  levandes.» 

Den  begärda  pardonen  gavs,  och  skåningar  och  blekingsbor 
fingo  ånyo  avlägga  trohetsed  till  Sveriges  krona. 


Tidigare  på  året  hade  fred  ingåtts  med  tyske  kejsaren, 
och  till  sist  slöts  fred  även  med  Holland,  i  bägge  fallen  utan 
landavträdelser. 

Litteratur:   Magnus    Höjer,    Öfversikt  af  Sveriges  yttre  politik 

under  åren  167G— 1680,  ett  bidrag  till  Johan  Gyllen- 

stiernas  historia.     (Uppsala  universitets  årsskrift  för 

år  1875.) 

Martin  Weibull,  Freden  och  förbundet  i  Lund  1G79. 

(Nordisk  tidskrift  för  år  1870). 

■  Gömsle. 


EN  KONUNG  SOM  SAMHÄLLS- 
OMSTÖRTARE. 


Inför  stora  välvningar. 

FREDEN  var  kommen,  men  på  det  Sverige,  som  skulle  få 
njuta  av  fredens  välsignelser,  kunde  man  tillämpa  Gustav 
Vasas  ord  om  »ett  öde  och  förlamat  rike».  Öde  hade  stora 
»träckor  av  landet  blivit  genom  krigets  härjningar.  Franska 
sändebudet  ger  följande  uttryck  åt  vad  han  fick  se  under  en 
'esa  från  Halmstad  genom  Småland  till  Karlshamn  på  våren 
L678:  »Man  kan  icke  föreställa  sig  större  elände,  än  jag  sett  på 
vägen  allt  ifrån  Halmstad,  och  dock  säger  man,  att  det  rika 
skåne  skall  se  ännu  värre  uti»  Lika  nedslående  äro  hans 
ntryck  från  en  resa  mellan  Skåne  och  huvudstaden  två  år  sena- 
re. Penningbristen,  som  redan  före  krigen  verkat  förlamande  på 
'ikets  kraft,  hade  genom  dessa  ytterligare  förvärrats.  »Vårt 
iammarverk  är  i  själatåget»,  yttrar  betecknande  en  av  kam- 
marråden på  våren  1679.  Från  stora  sträckor  av  landet  kunde 
eke  ett  öre'  indrivas  i  skatt,  och  kammarkollegiets  ledande 
nän  klagade  över  att  de  gjorde  sin  tjänst  »under  idkelig  träl- 
iom  och  bekymmer»,  ty  icke  blott  på  ämbetsrummet  blevo 
ie  plågade  av  kronans  fordringsägare,  utan  de  fingo  ej  ens  i 
sina  hem,  varken  bittida  eller  sent,  vara  i  fred  för  dem.  Till 
slut  måste  ämbetsverket  rent  ut  förklara  för  konungen,  att 
såväl  kronans  tillgångar  som  dess  kredit  voro  uttömda,  och 
att  kollegiet  »visste  ingen  tillgång». 

Men  liksom  på  Gustav  Vasas  tid  funnos  även  nu  rikedo- 
mar hos  ett  stånd  mitt  i  den  allmänna  fattigdomen.  De  ofrälse 
tiade  aldrig  varit  nöjda  med  vad  fjärdepartsräfsten  gav.  Nu 
kunde  ej  heller  konungen  vara  det. 

Under  prövningens  tunga  dagar  hade  inom  honom  mognat 
stt  beslut  om  en  grundligare  reduktion.  Han  hade  av  Johan 
Gyllenstierna   styrkts   i   sin  föresats    att  genom  riksdagsbe- 


186  EN    KONUNG    SOM    SAMHÄLLSOMSTÖRTARE, 

slut  stadfästa  den  envåldsmakt,  han  under  kriget  tagit  sig, 
och  genomföra  en  grundUg  reduktion.  Endast  genom  sådana 
medel  kunde  Sverige  bli  starkt  igen. 

Johan  Gyllenstierna  fick  ej  uppleva  sina  planers  fullbordan. 
Kort  efter  det  han  till  hennes  nya  fädernesland  fört  den  fur- 
stinna, som  var  ämnad  att  bli  en  ny  Margareta  Fredkulla  för 
Nordens  folk,  bortrycktes  han  av  en  häftig  febersjukdom  i 
sin  mannaålders  fulla  kraft.  Så  avbröts  hans  bana,  medan 
han  ännu,  mänskligt  att  döma,  kunde  ha  verkat  mycket  till 
Sveriges  och  Nordens  bästa.  Men  de  planer,  som  välvts  i  den 
framsynta  mannens  huvud,  skulle  överleva  honom.  Han  lär 
på  dödsbädden  ha  yttrat:  »Jag  dör  nöjd,  ty  jag  vet,  att  Sve- 
rige skall  i  många  år  styras  efter  mina  grundsatser.» 

Men  hatet  mot  den  ovanlige  mannen  tog  sig  sådana  uttryck 
som  Dulle-Baners  ord  om  den  stora  komet,  som  en  tid  efter 
Stor- Jans  död  visade  sig  på  himlavalvet:  »Det  är»,  inföll  han, 
»ingenting  annat  än  herr  Johan  Gyllenstierna.  Gud  vill  inte 
ha'n  och  fan  törs  inte  ta'n;  därför  får  han  sväva  mellan  him- 
mel  och   jord.» 


Ingen  visste,  vilka  framtidsplaner  den  24-årige  konungen 
nu  ruvade  på.  Livets  hårda  skola  hade  gjort  honom  till  en 
hemlighetsfull  tigare.  Ensam,  stum  och  outrannsaklig  stod 
han  vid  statsrodret,  mannen  som  bar  framtiden  inom  sig. 


Den  märkligaste  riksdagen  under  vår 
stormaktstid. 

Förmyndarräfst. 

TILL  den  riksdag,  som  sammankallades  1680,  satte  ko- 
nungen sitt  hopp.  Man  kände  hela  landet  runt,  att  här 
stundade  viktiga  avgöranden,  att  här  skulle  fiendskapen 
mellan  samhällsklasserna  komma  till  utbrott.  En  dov  och 
tryckande  stämning  hade  bcmäktigat  sig  sinnena,  och  kring 
land  och  rike  flögo  dunkla  rykten  liksom  stormfåglar,  bå- 
dande oväder. 


DEN  MÄRKLIGASTE  RIKSDAGEN  UNDER  VÅR  STORMAKTSTID.    187 

I  själva  riksdagskallelsen  talades  om  nödvändigheten  av 
att  genom  ett  stärkt  försvar  trygga  rikets  säkerhet  såsom 
förnämsta  skälet  till  ständernas  sammankomst.  Men  där- 
jämte förekommo  antydningar  om  »åtskilliga  andra  ri- 
kets angelägna  och  högviktiga  ärenden»,  varom  ko- 
nungen önskade  att  stånden  skulle  överlägga. 

Av  vad  som  hände  på  riksdagen  tycker  man  sig  märka,  att 
Karl  XI  och  hans  vänner  omsorgsfullt  förberett  händelserna 
enligt  den  planen,  att  konungens  vilja  skulle  genomdrivas, 
utan  att  han  själv  märktes.  ]\Ian  hade  ordnat  så,  att  försla- 
gen till  de  omstörtningar  i  vårt  gamla  samhällsskick,  som 
Karl  funnit  nödvändiga,  skulle  synas  utgå,  icke  från  honom, 
utan  från  ständerna.  Inom  de  ofrälse  stånden  kunde  konungen 
räkna  på  en  stark  majoritet  för  dessa  planer,  och  på  riddar- 
huset  ägde  han  trogna  anhängare  i  en  del  yngre  adelsmän, 
bland  vilka  hans  vapenbröder  från  skånska  kriget  Hans  och 
Axel  Wachtmeister  voro  de  främsta.  Och  i  värsta  fall  sy- 
nes Karl  ha  varit  beredd  att  möta  motspänstighet  med  våld, 
ty  att  uppge  vad  han  fann  nödvändigt  för  sitt  lands  räddning 
kunde  icke  under  några  förhållanden  komma  i  fråga.  Franske 
ministern  berättar  vid  denna  tid,  att  »konungen  håller  i  Stock- 
holm sitt  gardesregemente  och  har  i  angränsande  landskap 
5  ä  6,000  man  under  mestadels  livländska  och  utländska  offi- 
cerare.   Utgången  är  mycket  osäker.» 

Det  gamla  rådspartiet  saknade  sina  vanliga  ledare.  Per 
Brahe  hade  dött  några  dagar  före  riksdagens  början,  och  Mag- 
nus Gabriel  De  la  Gardie  stannade  kvar  på  sina  gods,  tills  det 
stora  avgörandet  redan  ägt  rum.  Andra  framstående  opposi- 
tionsmän hade  genom  kungliga  uppdrag  blivit  avlägsnade 
från  huvudstaden. 

Ett  förebud  till  vad  som  komma  skulle  var  Karl  XI:s  val 
av  lantmarskalk  —  det  var  nämligen  konungen,  som  utsåg 
adelns  talman.  Till  denna  viktiga  post  nämnde  han  Klas 
Fleming,  son  till  Herman  Fleming,  som  högadeln  störtat 
tjugu  år  förut. ^ 

I  den  kungliga  propositionen  erinrades  om  rikets  lidanden 
genom  kriget.  Det  liknades  vid  »ett  skepp,  vilket  utur  sjönöd 
och  sjöfaran  omsider  lyckeligen  uti  hamnen  är  kommet,  men 

^  Se  sid.  IIG. 


188  EN    KONUNG    SOM    SAMHÄLLSOMSTÖRTARE. 

således,  att  det  reparation  och  förbättring  behöver».  Men 
härför  tarvades  fredslugn;  och  för  att  kunna  bevara  det  måste 
man  stärka  försvaret  både  till  lands  och  till  sjös.  Konungen 
hemställde  nu  till  ständerna  att  överlägga  om  medlen  så  väl 
härtill  som  till  fäderneslandets  förkovran  i  allmänhet.  Det 
var  allt.  Härav  kunde  ju  ingen  sluta  sig  till  vad  som  nu  skulle 
ske.  Propositionen  var  så  rymligt  tilltagen,  att  den  i  själva 
verket  innehöll  anledningar  för  ständerna  att  framställa  snart 
sagt  vilka  förslag  som  helst  till  ordnande  av  drätseln. 

Så  började  då  den  6  oktober  överläggningarna. 

Först  diskuterades  om  behövliga  skattem.edel  till  flottans 
förstärkande.  Sedan  man  hållit  på  därmed  en  god  stund  utan 
att  »komma  till  något  visst  slut»,  steg  plötsligt  generalami- 
ralen Hans  Wachtmeister  upp  och  yttrade,  såsom  protokollet 
berättar,  »att  om  räkenskapen  gjordes  för  administra- 
tionen i  Kungl.  Maj:ts  omyndige  år,  så  torde  utvägar 
finnas,  att  ingen  eller  fast  ringa  kontribution^  härefter 
behöves,  eftersom  det  omöjligen  kan  annorlunda  vara,  än 
att  riket  efter  så  många  års  fred  måtte  hava  samlat  en  vacker 
fond  av  medel.  Därigenom  kunde  man  ock  finna  rätta  tråden 
av  de  missbruk  och  den  oreda,  som  vid  administrationen  hava 
förelupit.»  1675  års  kommission  borde  alltså  framlägga  redo- 
görelsen   för    sin    granskning   av  förmyndarnes   förvaltning. 

Det  var  stridssignalen.  Riddarhuset  var  sprängt  i  två  fient- 
liga läger,  och  i  protokollet  heter  det:  »Denna  proposition 
blev  med  något  sorl  i  förstone  upptagen  och  diskuterades  över.» 

Hans  Wachtmeister  gav  naturligtvis  icke  med  sig.  »Skall 
det»,  återtog  han,  »gå  härefter  som  härtill,  så  hjälper  ingen 
kontribution,  utan  är  så  gott  kasta't  i  havet  —  det  bottnar 
intet   vad   vi   göre.» 

Rikstygmästaren  Per  Sparre,  som  var  De  la  Gardies  svå- 
ger och  rådspartiets  främste  talare  på  denna  riksdag,  försökte 
med  sina  vänners  hjälp  avvärja  stöten  genom  att  draga  in  ko- 
nungens person  i  diskussionen:  Hans  Maj :t  kunde  misstycka, 
yttrades  det,  att  riksdagen  inblandade  sig  i  frågan  om  kom- 
missionens redovisning.  Men  från  reformpartict  kom  svaret  i 
lantmarskalkens  ryktbara  ord:  »Det  är  ingen,  som  bör  tvivla 
därom,  att  Hans  kungl.  Maj:t  ju  gärna  vill  och  önskar,  att  allt 

*  Bevillning. 


Hans  Wachlmeister. 
Samtida  målning. 


190  EN    KONUNG    SOM    SAMHÄLLSOMSTÖRTARE. 

mä  gå  väl.  INIen  Hans  kungi.  Maj:t  kan  intet  göra  allt 
allena.  Därföre  lärcr  det  icke  misshaga  Hans  kungl.  ]\Iaj:t, 
det  ständerne  uti  underdånighet  begära  att  få  efterse,  luiru- 
ledes  Kungl.  I\Iaj:ts  disposition^  är  av  vederbörande  vorden 
efterlevder.» 

Resultatet  av  diskussionen  blev,  att  adeln  beslöt  att  i  denna 
fråga  överlägga  med  de  andra  stånden.  Följande  dag  ägde 
dessa  överläggningar  rum,  på  riddarhuset,  dit  tvenne  utskott, 
ett  från  präste-  och  ett  från  borgarståndet,  kommo  upp,  »men 
böndren  voro  den  gången  intet  med»  —  heter  det  i  protokol- 
let. Överläggningarna  slutade  med  att  både  präste-  och  bor- 
garståndet instämde  i  Wachtmeisters  förslag.  Efter  ett  par 
dagars  hetsiga  ordbyten  inom  adeln,  stundom  överröstade 
av  allmänt  sorl,  kommo  ständerna  till  slut  därhän,  att  man 
uppsatte  en  för  alla  stånden  gemensam  skrivelse  till  konungen 
med  anhållan  om  att  komanissionens  undersökning  slutfördes, 
och  att  förmyndarregeringens  medlemmar  måtte  få  tillfälle 
att  förklara  sig  beträffande  vad  som  lades  dem  till  last. 

När  förslaget  till  skrivelsen  skulle  föredragas  på  riddarhu- 
set —  det  var  den  13  oktober  —  fick  även  ett  utskott  från  bön- 
derna vara  med.  Sedan  skrivelsen  upplästs,  yttrade  lantmar- 
skalken: »Om  I,  dannemän,  aren  nu  med  oss  ense  uti  detta,  så 
vilje  vi  samtelige  ständerna  nu  gå  upp  till  Kungl.  ]\Iaj:t  och 
övergiva  skritten.» 

»Bonden  svarade  ja»,  heter  det  i  protokollet.  Så  var  den  sa-i 
ken  klar,  och  bönderna  togo  avträde. 

Nu  steg  Hans  Wachtmeister  upp  och  påpekade,  att  »uti 
skriften  står,  att  regeringen  må  få  förklara  sig».  Han  hem- 
ställde nu,  om  icke,  till  att  få  verket  till  hastigare  slut.  herr 
lantmarskalken  vid  skriftens  övergivande  kunde  munteligen 
av  Kungl.  Maj:t  begära,  att  ständerna  måtte  få  utvälja  en 
fullmyndig  rätt,  som  detta  till  en  viss  tid  avdömde,  så  att 
saken  under  nuvarande  riksdag  måtte  efter  Sveriges  lag  och 
riksens  rätt  komma  både  till  doms  och  exekution.»-'' 

Så  hade  den  mannen  återigen  kastat  ut  en  brandfackla. i 
Om  någon  dom  hade  ju  aldrig  varit  tal  i  överläggningarna 
med  de  andra  stånden,  blott  om  en  redogörelse,  och  det  fram- 
hölls också  av  rådspartiet.  Men  Wachtmeister  gjorde  gällande, 
att  hans  förslag  överensstämde  med  Kungl.  Maj:ts  syftemål' 


'  Förordning.   —  -  Domens  verkställighet. 


DEN  MÄRKLIGASTE  RIKSDAGEN  UNDER  VÅR  STORMAKTSTID.     191 

och  intresse;  och  en  av  hans  meningsfränder  gick  ännu  längre 
och  ordade  om  att  adchi  icke  borde  tveka  vid  »det  som  Kungl. 
Maj:t  så  allvarligen  befallde». 

Man  kan  ej  förtänka  ståndet,  att  »härvid  ett  tämmeligit 
sorl  och  tumult  uppkom».  Hans  Wachtmeister  och  Per  Sparre 
fattade  bägge  eld  och  »kommo  till  en  tämmelig  contest^  emot 
varandre»,  såsom  det  heter  i  protokollet.  »Och  eftersom  herr 
Hans  Wachtmeister  föll  herr  rikstygmästaren  i  talet,  besvä- 
rade herr  rikstygmästaren  sig,  att  efter  han  intet  ohindrat 
finge  säja  sin  mening,  vore  det  bäst  gå  sin  kos.  Varuppå  herr 
Hans  Wachtmeister  svarade,  att  han  det  väl  kunde  göra  och 
den,  som  intet  vill  bliva  inne,  kan  väl  gå  ut. 

Herr  Per  Sparre  svarade:  'Det  är  intet  maner  att  låta  visa 
sig  på  dörren.' 

Herr  Hans  Wachtmeister  genmälte,  att  han  viste  ingen  ut; 
men  den  som  intet  ville  bliva  inne,  han  kunde  gå  ut.  Det  som 
vore  proponerat,  vore  skäligit  och  måste  ske,  evem  som 
vore  däremot. 

Såsom  humeurerne  syntes  vara  emellan  desse  herrar  täm- 
meligen  upphettade,  lade  herr  lantmarskalken  sig  däremellan.» 
Han  fann  nämligen  tiden  inne  att  avgöra  frågan.  Adelns 
beslut  blev,  att  ingenting  om  domen  skulle  »varken  uti 
skriften  insättas  eller  munteligen  förebäras  Hans  kungl. 
Maj:t.» 

Rådsherrarne  kunde  draga  en  lättnadens  suck. 

Men  dyningarna  efter  stormen  gingo  höga.  Där  stod  en 
överste  Nödingh  upp  och  »besvärade  sig  högeligen  över  att 
den  funnes  på  riddarhuset,  som  hotade  dem  både  med  över- 
hetens och  andres  namn  och  hotade,  att  om  de  intet  tala  så 
och  så,  så  skola  de  bliva  markerade-  hos  konvmgen  och  Wacht- 
meister». Han  bad  nu,  att  ridderskapet  och  adeln  måtte  taga 
honom  i  sitt  hägn  och  beskydd,  ty  han  hade  »intet  så  talat, 
att  han  borde  bliva  hotader  varken  med  konungens  onåd  eller 
någon  annans». 

På  uppmaning  att  namngiva  den  han  åsyftade  nämnde  han 
generaltullförvaltaren  Cronschöld.  Den  sålunda  utpekade 
ville  ej  förneka,  att  han  till  en  del  ståndsbröder,  »som  intet 
förstodo   och  hade  rätt  fattat  saken»,  kunde  ha  »sagt  att  den. 


Strid,  ordskifte.  —  *  Utpelcude,  angivna. 


192  EN    KONUNG    SOM    SAMHÄLLSOMSTÖRTARE. 

som  talar  emot  konungens  intresse,  han  kan  bliva  noterad». 
Men  för  övrigt  gav  han  Nödingh  skulden:  det  var  översten, 
som  hade  sökt  stifta  oenighet  genom  att  komma  till  honom 
och  »göra  buller»  och  beklaga  sig  över  »att  de  intet  såsom 
frie  adelsmän  få  fritt  tala,  utan  om  någon  talar  något  och  det 
intet  behagar  herr  Wachtmeister,  så  vet  man  intet,  varest 
man  är».  Cronschöld  hade  då  frågat  Nödingh,  vad  han  hade 
att  klaga  på  Wachtmeister,  och  sagt,  att  det  skulle  Wacht- 
meister  få  veta. 

Cronschölds  utredning  hjälpte  emellertid  icke,  utan  han 
fick  »ett  stort  alarm  och  animositet  emot  sig>,  och  här  och 
där  »ropades,  att  den,  som  säjer,  att  vi  tala  emot  konungens 
intresse,  den  säjer  som  en  skälm.  Särdeles»,  fortsätter  proto- 
kollet, »steg  amiral  Horn  till  nedre  bordändan,  säjandes  sig 
hålla  den  för  en  skälm,  som  säjer,  att  de  tala  emot  konungens 
intresse,  och  den  som  hotar  dem  med  konungens  onåde  och 
att  bliva  noterade.  Vi  äro  alle  så  välsinnade  emot  vår  konung 
som  trots  någon  annan  —  sådant  folk  bör  man  lyfta  ut  genom 
fönstret.» 

Häri  instämde  med  kraftig  stämma  och  livliga  åtbörder 
rikstygmästaren  Per  Sparre.  Men  både  Hans  och  Axel  Wacht- 
meister och  flere  andra  togo  Cronschölds  parti,  »säjandes  ho- 
nom hava  talat  som  en  ärlig  man».  Hans  Wachtmeister  för- 
klarade, »att  därest  Cronschöld  intet  hade  redan  så  talat,  så 
ville  han  tala't»,  och  lät  inte  imponera  på  sig  av  ropet,  »att 
han  vore  värd  att  hävas  ut  ur  riddarhuset».  Generalamiralen 
sade  för  resten  i  sin  tur  »tämmeligen  hårda  ord»  åt  Nödingh 
och  dennes  anhängare  samt  lovade  att  i  sinom  tid  taga  re- 
vansch. »Medan  detta  påstod,  underlät  intet  herr  lantmar- 
skalken att  förmana  ridderskapet  och  adelen  till  enighet  och 
att  alla  ville  bearbeta  till  det  allmänna  bästa;  hade  den  ena 
eller  andre  något  att  söka^  emot  en  eller  annan,  så  kunde  så- 
dant ske  lagligen.» 

Detta  var  den  13  oktober,  och  samma  dag  gick  lantmar- 
skalken i  spetsen  för  deputerade  från  alla  fyra  stånden  upp 
till  konungen  och  överlämnade  den  efter  så  mycken  strid 
tillkomna  skriften. 

Några  timmar  senare  sände  Karl  XI  bud  efter  talmännen 

'  Klaga. 


DIN'  MÄRKLIGASTE  RIKSDAGEN  UNDER  VÅR  STORMAKTSTID.    193 

för  de  tre  högre  stånden  och  yttrade  till  dem,  att  Hans  Maj:t 
omed  nåder  låtit  sig  skriften  behaga»  och  ville  visa  riksens 
^ständer  samma  förtroende  nu  som  vid  kröningsriksdagen  i 
Uppsala.  »Därföre»,  sade  konungen,  »mage  ock  riksens  stän- 
der själve  utnämna  visse  personer  av  vart  stånd,  vilka  såsom 
domare  saken  avgöra  och  med  dom  avhjälpa  skola.» 

Det  dröjde  i  två  dagar,  innan  konungens  svar  genom  lant- 
marskalkens redogörelse  blev  bekant  för  riddcrskapet  och 
adeln.  Budskapet  verkade  såsom  ett  förlamande  åskslag. 
Protokollets  ord  tecknar  situationen  med  åskådlig  kraft: 

»Över  denne  proposition  var  en  liten  stund  nästan  helt 
tyst,   så   att   ingen   talade.» 

Omsider  sade  rikstygmästaren  herr  Per  Sparre:  »Jag  tycker, 
att  vi  böra  ännu  reflektera  på^  skriften  och  vad  däri  står,  näm- 
ligen att  regeringen  och  rådet  mage  få  förklara  sig,  ty  det 
kan  hända,  att  Hans  kung  1.  Maj  :t  in  tet  haver  rätt  fattat 
meningen  av  skriften,  efter  såsom  ständerne  uti  skriften 
intet  begära  dom,  utan  att  riksens  råd  mage  få  förklara  sig 
på  skriften.» 

Men  lantmarskalken  hade  andra  synpunkter  att  framlägga: 
»Fast  ständerne  hava  satt  uti  skriften,  att  riksens  råd  mage 
förklara  sig,  så  haver  det  likväl  behagat  Kungl.  Maj:t  själv 
förordna  saken  till  doms,  och  att  ständerne  mage  utnämna 
domare.  Jag  vet  intet,  huruvida  vi  kunna  eller  töras  förändra 
Kungl.  Maj:ts  vilje.»  Hans  Maj:t  hade  nu,  fortsatte  talaren, 
funnit,  att  bästa  utvägen  till  befordrande  av  rikets  välfärd 
vore  den,  »att  ständerne  förordnade  en  fullsittande  rätt». 
Däcpå  hade  konungen  ock  befallt,  att  ständerna  skulle  ut- 
nämna vissa  personer  som  bisittare  i  samma  rätt.  »Sådan 
Kungl.  Maj  :ts  vilja  kunna  ständerna  intet  säja  emot», 
framhöll  han.  Och  både  Hans  och  Axel  Wachtmeister  in- 
stämde i  att  »det  står  oss  intet  till  att  hindra  Kungl.  Maj:ts 
vilja». 

Per  Sparre  ville  dock  icke  ge  sig.  »Ingen»,  genmälte  han, 
»vore  så  obetänkt  att  stå  emot  Kungl.  Maj:ts  befallning;  men 
när  Kungl.  Maj:t  saken  tilläventyrs  intet  haver  fullkomme- 
ligen  och  kanske  rätt  fattat,  så  kunde  det  än  remonstreras^ 
Kungl.  Maj:t.» 


^  Gå  tillbaka  till,  draga  oss  till  minnes.  —  ^  Påpekas  för. 
13—'J22S26.     Grimberg,  Svenska  folkets  underbara  öden.     IV. 


194  EN    KONUNG    SOM    SAMHÄLLSOMSTÖRTARE.  I 

Och  då  Hans  Wachtmeister  erinrade  honom  om  att  man 
redan  fått  Kungl.  IMaj:ts  tydliga  befaUning,  och  att  man  där- 
för icke  kunde  »falla  Kungl.  Maj:t  besvärlig  vidare»,  så  fram- 
kastade Per  Sparre  en  annan  möjlighet,  nämligen  den:  »Hans 
kungl.  Maj:  t  kan  ock  vara  för  led  der»,  ett  yttrande,  som 
uppkallade  Hans  Wachtmeister  att  fråga:  »Vem  menen  I 
hava  förlett  Hans  kungl.  Maj:t?   Det  masten  I  bättre  uttyda.» 

Per  Sparre  svarade:  »Att  Hans  kungl.  Maj:t  kunde  bliva  för- 
ledder,  det  ville  han  bestå,  ty  Hans  Maj:t  vore  en  människa.» 

Efter  en  både  långvarig  och  het  diskussion,  varunder  Hans 
Wachtmeister  erinrade  ridderskapet  och  adeln  om  att  man  haft 
»exempel  förr,  att  ständerne  hava  dömt  emellan  konungen 
och  höge  herrar»,  framställde  lantmarskalken  saken  till  av- 
görande genom  omröstning.  Denna  tillgick  så,  att  var  och 
en  av  de  tre  klasser,  i  vilka  riddarhuset  var  indelat,  avgav  sin 
röst  efter  pluraliteten  inom  klassen.  Första  klassen  bestod 
av  grevar  och  friherrar,  den  andra  av  dem,  som  kunde  visa, 
att  någon  av  deras  förfäder  beklätt  rådsämbetet.  Dessa  bägge 
klasser  bildade  tillsammans  högadeln.  Tredje  klassen  ut- 
gjorde lågadeln. 

På  lantmarskalkens  fråga,  »om  vi  skola  följa  Kungl.  ]\Iaj:ts 
ordres  att  förordna  visse  personer  till  domare»,  svarades  ja- 
kande  först  å  tredje  klassens  vägnar,  sedan,  av  Hans  Wacht- 
meister, å  andra  klassens.  Slutligen  framfördes  första  klassens 
votum  av  Per  Sparre  med  dessa  smärtefyllda  ord:  »Vi  måste 
vara    av    samma   mening.» 

Därefter  företogs  inom  adeln,  liksom  hos  de  övriga  stånden, 
val  av  ledamöter  i  den  nya,  dömande  kommissionen. 

Det  första  stora  beslutet  på  denna  riksdag,  beslutet  om 
förmyndarräfst,  hade  genomdrivits. 

Reduktionen. 

Redan  följande  dag  kom  riksdagens  andra  stora  fråga 
upp.  Den  gällde  en  ny  reduktion.  För  att  förstå  stri- 
dens gång  måste  man  känna  till  de  motsatta  intressen, 
som  söndrade  den  fattiga  lågadeln  från  den  rika  högadeln. 
Vi  ha  redan  märkt  dem  under  debatten  om  förmyndarräfsten 
och  hört  dem  utmynna  i  hotelser  att  kasta  ut  motståndare 
genom  fönstret.    Men  det  var  ganska  länge,  som  det  ej  varit 


DEN  MÄRKLIGASTE   RIKSDAGEN  UNDER  VÅR  STORMAKTSTID.    19:") 

riktigt  väl  beställt  med  endräkten  inom  rikets  främsta  stånd. 

Lågadelns  män,  som  icke  ägde  några  stora  gods,  hade  blott 

sina  löner  som  ämbets-  och  tjänstemän  att  leva  av.    Det  blev 

!  just  de,  som  närmast  drabbades  av  de  högadliga  förmyndar- 

'  nes  vanvård  av  rikets  penningväsen.  Bittert  härmade  dem  ock 

j  grevarnes  fordringar  att,  oavsett  ålder  och  ämbete,  vid  offent- 

j  liga  och  enskilda  samkväm  ha  försteget  framför  andra  adels- 

\  män.    Det  kunde  ju  ej  annat  än  betecknas  som  oförsynt,  när 

bördsstolta  grevliga  och  friherrliga  spolingar,   som  ej   voro 

torra  bakom  öronen,  kommo  med  anspråk  på  att  både  i  sta- 

.  tens  tjänst  och  i  umgängeslivet  ha  försteget  framför  gamla  äm- 

1  betsmän,  som  grånat  i  sina  värv.^    Man  kunde  få  höra  dem 

i  pocka  på  att  vid  »likprocessioner»  och  andra  tillfällen  gå  före 

'  gamla  berömda  generaler,  sådana  som  Rutger  von  Ascheberg. 

Denna   företrädesrätt  påstodo  de  att  deras  förfäder  köpt  åt 

I  dem   med   sitt   blod. 

I  Ej  att  undra  på  att  de  sålunda  förfördelade  kände  det,  »så 
att  en  kan  vräka  värjan  i  den  andra»,  såsom  orden  en  gång 
föllo  på  riddarhuset  vid  diskussion  om  denna  fråga. 

När  en  gång  på  1660  års  riksdag  en  adelsman  talade  så  vac- 
kert om  forna  tider,  då  inga  rangtvister  funnos  utan  alla  av 
ridderskapet  och  adeln  »levde  endräkteligen  och  roligen  till- 
sammans som  systrar  och  bröder»,  förstördes  intrycket  av  de 
hjärtevinnande  orden  genom  en  nittonårig  greve  Oxenstierna, 
som  »något  nesligen»  yttrade,  att  han  icke  ämnade  ge  någon 
landshövding  försteg  före  sig.  Det  fanns  emellertid  de,  som 
försökte  lära  ynglingen  veta  hut  och  läto  honom  få  höra,  »att 
han  först  skulle  bli  en  karl  och  resa  dit  blykulorna  vanka, 
förrän    han    sådant   barnsligen   talar». 

En  gång  hände  det  den  gamle,  om  riket  högt  förtjänte  ge- 
neral Helmfelt,  som  ärofullt  deltagit  i  Sveriges  krig  alltsedan 
Lennart  Torstenssons  dagar,  men  vars  fader  varit  »endast» 
borgmästare  i  Stockholm,  att  han  blev  utmanad  av  en  stryk- 
täck greveyngling,  därför  att  generalen  vågat  gå  före  greven 
i  en  likprocession.  Helmfelt  vände  sig  då  med  milt  över- 
seende till  dem,  som  framförde  utmaningen,  med  orden:  »Jag 
ber  herrarne  förmana  ynglingen  att  han  håller  sig  stilla.  Jag  för 
min  del  har  så  ofta  slagits  mot  riksens  fiender  och  har  därav  så 
trälgångna^  händer,  att  jag  i  dem  ej  mer  känner  någon  klåda.» 

>  Jfr  Bd  III:  466.  —  *  Hårdnade,  med  valkar  i. 


196  EN    KONUNG    SOM    SAMHÄLLSOMSTÖRTARE. 

Lågadelns  harm  åtciijuder  i  Ekeblads  brev,  då  han  talar  om 
dessa  högadliga  »knåpar,  som  tycka  de  ha  gjort  en  alltför  stor 
nåd,  när  de  ha  en  gång  sett  på  en». 

Mera  enbart  löjligt  verkade  det,  när  små  grevllga  barn,  som 
»nyss  kommit  från  ammorna»,  skulle  ha  försteget  framför  äldre 
personer,  hur  framstående  dessa  än  månde  vara.  Den  förut^ 
omnämnda  episoden  med  Per  Brahes  nioåriga  dotter  Elsa 
Beata   talar   för   sig   själv. 

Dessa  löjliga  rangtvister  gåvo  både  riddarhuset  och  rådet 
långvarig  och  ofta  återkommande  sysselsättning,  och  på  1664 
års  riksdag  framkallade  de  så  stormiga  uppträden,  att  lant- 
marskalken måste  säga,  att  »om  de  icke  bättre  ville  hålla  hand 
över  sitt  riddarhus,  än  härtill  skett  är,  utan  fara  fram  med  så 
heta  expressioner-  och  sitta  som  på  en  krog,  så  är  bättre  vara 
från  riddarhuset». 

Stämningen  piggades  ytterligare  upp  av  damerna  med  de- 
ras erkända  förmåga  att  inbördes  skapa  rangskillnader  så 
hårfina,  att  ofta  ej  ens  det  mest  skarpsynta  manhga  öga  skulle 
kunnat  upptäcka  dem.  På  1680  års  riksdag  lyckades  de  få 
fram  en  karl  att  vittna  på  riddarhuset.  Han  var  ändå  överste 
och  bar  namnet  Örneklou.  Nu  steg  han  upp  och  sade,  tydligt- 
vis  icke  utan  rampfeber,  att  han  hade  »något  att  påminna, 
som  han  mente  intet  skulle  stå  att  förakta».  Och  det  han  hade 
på  hjärtat  befanns  gälla  kvinnfolkens  rang.  »I  alle  andre  sta- 
ter», sade  han,  »är  det  lag,  att  hustrun  nyttjar  sin  mans  heder; 
men  här  så  är  det  intet  så,  utan  kommer  ens  hustru  här  ibland 
de  store  släkterne,  så  bliver  hon  föraktad,  fast  mannen  är  bätt- 
re till  tjänsten  än  de  andre.  En  adelsmans  fru,  hon  må  hava 
så  hederlig  man  hon  ock  kan  hava,  så  bliver  hon  likväl  i  sam- 
kvämerne  av  greve-  och  friherrefruarna  och  av  deras  barn  så 
skoffad  och  föraktad,  att  hon  måste  hålla  sig  dädan.» 

»Härvid»,  heter  det  i  protokollet,  »slogs  upp  ett  stort  löje  uti 
riddarhuset,  blandat  med  skymfelige  ord  på  överste  Örneklou, 
såsom  den  som  läte  sig  uti  en  sådan  ting  bruka.  Somlige  sade, 
det  han  intet  törs  hem  till  sin  liustru,  om  han  intet  skaffar 
henne  rang;  och  en  stor  del  av  de  unge  herrarne  samlade 
sig  kring  överste  Örneklou  och  gåvo  honom  åtskillige  pikanta 
ord.»'^ 


'  Bd  III:  482.  —  '  Uttryck.  —  ^  Stickord. 


DEN  MÄRKLIGASTE  RIKSDAGEN  UNDER  VÅR  STORMAKTSTID.      197 

Men  Hans  Wachtmeister  fann,  att  saken  hade  en  allvarli- 
gare sida.  »Det  är  intet  så  löjeligit,  att  man  bör  så  le  åt  det 
han  talat.  Jag  vill  intet  vidare  gå  än  till  oss,  manfolken»,  sade 
han,  och  bad  de  närvarande  icke  glömma,  hur  ömtåliga  de 
voro  om  sin  ögen  värdighet.  Icke  förty  måste  han  beträffande 
kvinnfolkens  rang  sluta  med  att  »som  salig  konung  Karl  Gus- 
tav bekänna,  att  göra  rang  emellan  fruntimbret  vore  en  så 
svår  ting,  att  han  förskräcktes  därföre.  Därföre  är  det  ock 
ännu  blivet  ogjort,  som  det  ock  bäst  är.» 

Diskussionen  fortsattes  emellertid  länge  och  väl  »med  löje 
och   inblandat   pikanteri   på    Örneklou». 

Karl  XI,  som  slutligen  ordnade  frågan  om  männens  rang 
efter  den  grundsatsen,  att  ämbete  skulle  gälla  framför 
stånd  och  börd,  föreskrev  »angående  rangen  emellan  kvinn- 
folken, att  hustrun  följ  er  mannens  tjänst».  Men  för  de  ogifta 
kvinnorna  stadgade  han  knipslugt  nog:  »De,  som  ogifte  äro, 
hava  rang  sinsemellan  efter  åldren  och  som  de  äro  gamle», 
ett  domslut,  som  bör  ha  förädlat  de  ogifta  damernas  inbör- 
des kamp  om  första  rummet  till  en  uppbygglig  tävlan  om 
sista  platsen.    Åtminstone  sedan  de  nått  nitton  vårar. 


Det  fanns  således  brandämnen  hopade  på  riddarhuset, 
när  frågan  om  en  ny  och  mera  omfattande  reduktion  väck- 
tes. Lågadeln  hade  i  allmänhet  ingenting  att  förlora  men  allt 
att  vinna  på  en  godsindragning,  som  skulle  späka  de  över- 
modiga grevarne  och  friherrarne  samt  giva  kronan  medel  att 
ordentligt  betala  ämbetsmännen  deras  löner. 

Signalen  till  strid  gavs  emellertid  denna  gång  icke  inom 
riddarhuset  utan  kom  från  bondeståndet  —  den  som  stod 
bakom  såg  man  ej.  Bönderna  började  med  att  sända  ett  ut- 
skott till  präste-  och  borgarstånden  med  förfrågan,  om  dessa 
ej  ville  gemensamt  med  dem  verka  för  reduktion  av  adelns 
gods.  Snart  voro  de  tre  lägre  stånden  inbegripna  i  livliga 
överläggningar  med  varandra  genom  utskott,  som  oupphör- 
ligt kommo  och  gingo.  Frukten  visade  sig  i  en  till  konungen 
ställd  skrivelse,  vari  de  tre  stånden  förklarade,  att  riket  ej 
kunde  hjälpas  upp  ur  sitt  ekonomiska  förfall  genom  ökade 
skatter,  ty  allmogen  förmådde  ej  bära  tyngre  bördor.    Enda 


198  EN    KONUNG    SOM    SAMHÄLLSOMSTÖRTARE. 

utvägen  vore,  att  kronans  bortförlänta  gods  åter  indroges  till 
statskassan. 

Rådsherrarne  hade  vetat  om  vad  som  förehadcs  men  för- 
spillt en  dyrbar  tid  med  fruktlösa  överläggningar.  De  hade 
ej  mod  att  taga  det  steg,  som  kanske  kunnat  besvärja  stormen 
i  enlighet  med  Göran  Gyllenstiernas^  varning:  »Jag  befarar, 
att  om  cdra  excellenser  icke  visa  sig  vilja  något  af  stå,  så  lära 
ständerna  göra  det  som  värre  är  och  taga  bort  allt.»  Slutet 
på  de  långa  överläggningarna  blev  —  för  att  anföra  ett  av 
rådsprotokollen  —  att  »deras  excellenser  stego  upp  och  slöto 
intet  vis[s]t».  Deras  enda  utväg  blev  att  anropa  konungen, 
att  han  »måtte  detta  uppväxande  ovädret  med  kunglig  makt 
och  myndighet  dämpa»  —  med  vilken  påföljd  är  lätt  att  inse. 

På  riddarhuset  skulle  huvuddrabbningen  stå;  konungen 
överlät  nämligen  åt  adeln  att  själv  besvara  de  andra  ståndens 
krav  på   reduktion. 

En  storm  av  förbittring  över  deras  beteende  bröt  genast  lös, 
och  Per  Sparre  ville,  att  man  skulle  hos  Kungl.  Maj:t  begära 
en  undersökning,  vem  som  ingivit  bönderna  detta,  »ty  intet 
bondehuvud  haver  gjort  den  skriften»,  sade  han.  Andra  med- 
lemmar av  ståndet  uttalade  den  önskan,  »att  icke  på  riddar- 
huset funnes  de,  som  spelade  under  täcke  med  de  andre  stån- 
den». Från  högadligt  håll  kunde  man  ej  nog  beskärma  sig 
över  de  ofrälscs  oförsynthet  att  på  detta  vis  angripa  rättig- 
heter, som  adelns  förfäder  »genom  dygd  och  ära,  med  stort  ar- 
bete och  livsfaror,  förvärvat  sig».  »Intet  hava  de  andre  stän- 
derne  blottställt  sig  så  högt  uti  fara  och  möda  för  Kongl.  Maj:t 
och  riket,  som  detta  ståndet  haver  gjort»,  yttrade  en  av  fri- 
herrarne.  Och  det  påstods,  »att  prästerna  och  de  andre,  sär- 
deles borgarne,  leva  fast  mera  kräsligen  än  ridderskapet  och 
adelen;  hava  också  under  sig  kronans  egendom,  så  att  de  intet 
hava  något  fog  att  sålunda  gripa  ridderskapet  an». 

Det  beslut,  man  omsider  kom  till,  gick  ut  därpå,  att  ett  ut- 
skott av  ståndet  skulle  uppsätta  en  vederläggning  av  de 
ofrälse  ståndens  skrift. 

På  eftermiddagen  samma  dag,  den  26  oktober,  var  lantmar- 
skalken uppe  hos  konungen.  Hans  Maj.ts  yttrande  vid  detta 
tillfälle  framfördes  dagen  därpå  av  Fleming  till  adeln,  och 


'  Johan  Gyllenstiernas  broder. 


I  DEN  MÄRKLIGASTE  RIKSDAGEN  UNDER  VÅR  STORMAKTSTID.      199 

dess  innehåll  var,  att  Hans  Maj:t  »mycket  ogärna  förnimmer 
detta  missförståndet  emellan  ridderskapet  och  adelen  och  de 

:  andre  ständerna,  och  att  Kungl.  Maj:t  gärna  skulle  styra  allt 

f  till  det  bästa».    Hans  Maj :t  förväntade  emellertid,  att  ridder- 
skapet nu  behj artade  »rikets  närvarande  släta  tillstånd»  och 

[så    mycket   verksammare   ville    bispringa  Kungl.  Maj:t  och 

j  staten. 

Men  även  inför  konungens  maning  förstockade  sig  högadelns 
män.    För  dem  var  vederläggningsskriften  allt. 

Den  29  oktober  skulle  den  vara  färdig.  Adeln  var  samlad 
för  att  höra  den  uppläsas.  Men  utskottets  ledamöter  måste 
meddela,  att  de  ännu  ej  hunnit  fullborda  aktstycket.  Då 
gick  Hans  Wachtmeister  åter  till  anfall.  »Vartill  skall  den 
vederläggningen  gagna?»  utropade  han.  »Bliver  staten  lisad 
genom  denne  skriften?» 

Per  Sparre  genmälde:  »Vi  hava  störste  skäl  i  världen  att 
visa  Kungl.  Maj:t  ständernes  ofog,  och  att  Kungl.  Maj:t  intet 
matte  tillåta,  att  de  andra  stånden  få  inblanda  sig  i  det,  som 
angår  ridderskapet  och  adelen;  det  kommer  dem  intet  vid.  Vi 
vilja  bedja  Kungl.  Maj:t,  att  de  nu  således  mage  bliva  åtvar- 
nade,  att  de  härefter  intet  mage  således  gripa  oss  och  vår  egen- 
dom an.  Sker  det  intet,  så  få  vi  väl  se,  vad  därpå  följer  —  vi 
få  aldrig  någon  riksdag  vara  i  frid  för  dem.» 

Wachtmeister  svarade:  »De  tre  stånden  hava  förent  sig  att 
styrka  konungens  och  riksens  rätt;  det  borde  vi  göra  framför 
dem.  Konungen  lärer  intet  vara  tjänt  med  vår  vederläggning; 
och  inleda  vi  härigenom  en  tvist  med  de  andre  ständerne,  som 
kan  vara  många  tider.  Därmed  är  riket  intet  hulpet  utur  den 
nöd,  som  det  nu  sticker  uti,  ej  heller  svare  vi  därigenom  på  ko- 
nungens proposition,  vartill  vi  likväl  äro  sammankallade. 
Mig  tyckes  bäst  vara  att  gå  allt  det  förbi,  som  kan 
hålla  upp  slutet,  och  ju  förr  ju  hellre  av  oss  själve 
förena  oss  till  det,  som  de  andre  tre  stånden  ändå 
lära  tvinga  oss  till.  De  store  länen,  greveskapen, 
friherreskapen  och  mera  sådant  måste  konungen 
hava  igen.  Däremot  förvänta  vi  den  nåden  av  Kongl. 
Maj:t,  att  Kongl.  Maj:t  varder  de  fattige  således 
anseendes,  att  de,  som  intet  hava  fått  mycket  och 
kunna  kanske  hava  10  ä  20  eller  någre  hundrade  dal  er 
silvermynts   ränta,  mage  sådant  få  behålla.     Men  de 


200  EN    KONUNG    SOM    SAMHÄLLSOMSTÖRTARE. 

andres,  såsom  de  varigenom  riket  är  försvagat,  de  måste 
tagas  igen.  De  tre  ständerne  hava  vist  oss,  vad  vi  hava  bort 
själve  göra.» 

Så  var  det  sagt,  det  avgörande  ordet,  hksom  helt  löst  och 
tillfälligtvis  och  dock  med  klar  beräkning  av  både  förutsätt- 
ningar och  verkningar.  När  adeln  ej  ville  göra  ett  frivilligt 
anbud,  måste  frågan  föras  fram  på  annat  sätt,  och  därvid 
byggde  konungen  och  hans  män  på  spänningen  mellan  inne- 
havarne av  de  stora  förläningarna  och  ägarne  av  små  egendo- 
mar. 

Från  lågadelns  sida  var  man  också  genast  redo  att  gripa 
den  utsträckta  handen.  »Yi  veta»,  yttrade  Konrad  Gyllen- 
stierna,  en  f rände  till  Johan  Gyllenslierna,  »att  riket  sticker 
i  största  nöd  och  alla  tjäna  utan  lön  och  några  få  sitta  och 
hava  hela  rikets  gods  inne.»  Och  då  en  talare,  tillhörande  hög- 
adeln, försiktigt  och  trevande  fällde  det  yttrandet,  att  man 
väl  kunde  finna  andra  medel  och  utvägar,  utropade  Kristofer 
Gyllenstierna,  Konrads  broder:    »Säg  fram  de  medlen!» 

Slutligen  förtäljer  protokollet:  »Sedan  klasserne  häröver 
en  tämmelig  stund  mycket  hade  sorlat,  framsteg  överste  Örne- 
klou,  säjandes,  att  tredje  klassens  mesta  mening  var,  att  de 
store  länen  utan  respekt  på^  någon  person,  ifrån  vad  tid  det 
ock  kan  vara,  måtte  komma  tillhakas  under  kronan.» 

Landshövding  Mårten  Reutercrantz  tillade:  »På  denna  si- 
dan äro  ock  mesta  delen  av  samme  mening,  allenast  att  de 
lägga  det  därtill,  att  den,  som  haver  600  daler  s.  m:t  viss  ränta 
eller  därunder,  må  få  den  behålla.» 

Slutligen  yttrade  Axel  ^Yachtmeister:  »Andre  klassen  är 
av  samme  mening  som  den  tredje  klassen».  I\Ien  en  del  pro- 
tester hördes. 

»Vid  detta»,  fortsätter  protokollet,  »uppsteg  uti  första  klas- 
sen herr  Hans  Wachtmeister,  säjandes:  'Vi,  som  äro  med  om 
reduktion,  låtom  oss  stiga  upp  på  en  sida  och  gå  upp  till 
konungen  I'  Varmed  han  ock  steg  upp  och  gick  någre  steg 
framåt  golvet. 

Översten  herr  Erik  Soop  steg  ock  upp  utur  andre  klassen, 
sättandes  hatten  straxt  på  och  käppen  i  höjden,  ropande:  'Så, 
så  låtom  oss  gå  I' 

Även  i  detsamma   uppsteg    ock  rikstygmästaren  herr  Per 

*  Undseendc  för. 


DEN  MÄRKLIGASTE  RIKSDAGEN  UNDER  VÅR  STORMAKTSTID.     201 

Sparre  och  sade:  'Vi  kunna  ock  gå  upp  till  konungen', 
gåendes  tillika  med  någre  flere  fort  åt  dörren. 

Men  herr  Hans  Wachtmeister  och  de  andre,  som  voro  av 
hans  mening,  vände  åter  om  och  satte  sig;  men  herr  Per  Sparre, 
översten  greve  Karl  Oxenstierna,  greve  Fredrik  Stenbock, 
herr  amiral  Horn  med  flere  gingo  fort  av  riddarehusets  store 
sal  upp  till  slottet.  Och  befallte  herr  lantmarskalken  sekrete- 
raren att  gå  efter  herr  rikstygmästaren  och  de  andre  och  bedja 
dem  komma  tillhakas,  det  ock  sekreteraren  gjorde.  Men  de 
ursäktade  sig  att  gå  tillhakas  utan  gingo  således  fort  till 
slottet. 

Därefter  bad  herr  lantmarskalken,  att  klasserne  ville  sätta 
sig,  och  att  ridderskapet  och  adelen  ville  anse  riksens  välfärd, 
förena  sig  och  låta  saken  komma  till  slut.  Ocli  efter  såsom 
genom  votering  så  vida  kommet  vore,  bad  herr  lantmar- 
skalken, att  ridderskapet  och  adelen  ville  vidare  överlägga 
om  sättet  för  reduktionens  utförande,  på  det  intet  en 
och  annan  måtte  sedan  säja,  att  de  hade  förhastat  sig. 

Varuppå  svarade  översten  herr  Örneklou,  att  ingen  tvivel 
vore,  sedan  klasserne  således  hade  förent  sig(!),  att  ju 
reduktion  skall  gå  för  sig;  men  om  sättet  måste  vidare 
överläggas.» 

Reduktionens  anhängare  påstodo  alltså,  att  första  klassen 
nedlagt  sin  röst  och  hänskjutit  saken  till  konungen. 

Slutligen  beslöts,  att  ett  utskott  skulle  föreslå  sättet  för  re- 
duktionens utförande,  varefter  adeln  valde  utskottsleda- 
möter. 

Stunden  var  kommen  för  själva  brytningen  i  en  stor  sam- 
hällskamp,  som  pågått  mer  än  en  mansålder.  För  den  starka 
påfrestningen  av  alla  samlade  jäsningsämnen  hade  de  laga 
formerna  brustit.  Nu  gällde  inga  rättsanspråk.  Den  star- 
kaste, den  mest  handlingskraftige  blev  segrare.  De  följande 
dagarna  gjordes  visserligen  flera  försök  att  uppriva  beslutet 
såsom  olagligt  och  fattat  under  »stor  konfusion»,  men  förgäves. 

De  herrar  av  första  klassen,  som  under  Per  Sparres  ledning 
tågat  upp  till  slottet,  blevo  ej  mottagna,  eftersom  de  icke  an- 
fördes av  lantmarskalken.  Men  dagen  därpå  fingo  de  under 
hans  ledning  företräde  inför  konungen.  Deras  mod  att  pro- 
testera hade  dock  nu  gått  av  dem,  och  de  hänsköto  beskedligt 
allt   till    Kungl.    Maj:ts    avgörande. 


302  EN    KONUNG    SOM    SAMHÄLLSOMSTÖRTARE. 

Slutet  på  alltsammans  blev,  att  adeln  antog  det  reduktions- 
förslag,  som  vederbörande  utskott  framlade  i  enlighet  med 
Hans  Wachtmeisters  antydningar  under  debatten  den  29  ok- 
tober. Alltså  skulle  alla  grev-  och  friherreskap  samt 
övriga  störrre  förläningar,  som  gåvo  mer  än  GOO 
dalers  avkastning,  indragas  till  kronan. 

Enväldet  befästes. 

Vi  ha  bevittnat,  hur  konungen  under  krigsåren  själv  tog 
ledningen  av  allting  utan  att  bry  sig  om  det  förut  så  mäktiga 
rådet.  Och  denna  envåldsmakt  behövde  han  alltjämt  för  att 
kunna  driva  igenom,  att  reduktionsbeslutet  verkställdes,  ty 
mäktiga  krafter  arbetade  på  att  förlama  utförandet.  Han  be- 
hövde den  också  för  att  genomföra  den  mängd  reformer,  som 
krävdes  i  det  svenska  samhället.  Men  en  så  oinskränkt  makt, 
lagd  i  konungens  hand,  överensstämde  icke  med  gällande 
lag.     Därför  måste  han  ha  den  ändrad  av  riksdagen. 

I  likhet  med  de  föregående  stora  besluten  på  denna  riksdag 
framväxte  även  denna  betydelsefulla  omvälvning  liksom  ur 
en  tillfällighet.  Anledningen  blev  några  yttranden,  som  fäll- 
des i  rådet.  En  dag,  när  ständernas  utskott  var  uppe  hos  ko- 
nungen, passade  Karl  på  och  sade  sig  ha  förnummit,  att  1634 
års  regeringsform  nyligen  blivit  uppläst  i  rådet,  och  att  nå- 
gon vikt  lagts  på  de  ord,  som  där  förekommo,  att  regeringen 
borde  föras  med  råds  rade.  Därför  begärde  Hans  ]\Iaj:t  att 
få  veta  ständernas  mening,  huruvida  regeringsformen  behövde 
följas,  »sedan  Hans  Maj:t  var  själv  en  fullmyndig  konung»,  och 
om  han  vore  skyldig  att  regera  med  råds  rade. 

Redan  några  dagar  därefter  hade  ständerna  sitt  svar  fär- 
digt. Det  hade  formen  av  ett  skriftligt  betänkande  angående 
konungens  förhållande  till  regeringsformen  och  rådet.  På 
Karls  första  fråga  svarade  ständerna,  att  Hans  Maj:t  icke 
kunde  anses  vara  bunden  av  regeringsformen  med  dess  addita- 
ment  utan  borde  ha  frihet  att,  som  det  hette,  »efter  eget  nå- 
digt godtycke  densamma  således  förändra,  som  Eders  kungl. 
Maj:t  det  själv  behagandes  varder  och  det  kan  lända  till  dess 
rikes  och  samtlige  undersåtars  bästa,  så  att  Eders  kungl. 
Maj:t  till  ingen  regeringsform  förbunden  är  utan 
allena  till  Sveriges  lag  och  laga  stadgar». 


)EN   MÄRKLIGASTE   RIKSDAGEN  UNDER  VÅR  STORMAK  ISTID.    1203 

Den  andra  frågan  besvarades  sålunda,  att  konungens  plikt 
itt  styra  riket  »med  råds  rade»  ej  innebure  något  annat,  än 
i.tt  allt  avgörande  av  de  ärenden,  som  Kungl.  Maj:t  »prö- 
vade nödigt  meddela  rådet»,  ju  måste  »vara  alldeles 
)eroende  utav  Hans  ]Maj:ts  eget  goda  och  rättvisa 
)eslut  och  högförnuftiga  förordnande».  Och  eftersom 
lans  Maj:t  nu  vore  en  myndig  konung,  »vilken  efter  lag  och 
aga  stadgar  styrer  rike  sino  som  sitt  eget  av  Gud  förlänta 
irvrike»,  så  vore  Hans  Maj:t  ock  »allenast  inför  Gud 
esponsabel  för  sine  actionerH.  Samma  dag  gav  konungen 
in  »nådigste  approbation'"  uppå  riksens  ständers  förklaring». 

Därmed  slutade  1680  års  skickelsedigra  riksdag.  Den  sam- 
lällsklass,  som  dittills  lett  Sveriges  öden,  hade  fått  sin  dom, 
ich  den  domen  var  vorden  en  dödsdom. 

På  nyåret  1682  fick  rådet  mottaga  ett  meddelande  från  Hans 
Iaj:t,  att  dess  medlemmar  ej  mer  skulle  benämnas  riksråd 
itan  kungliga  råd,  enär  det  förra  namnet  vore  »ett  separa- 
ionsnamn»,  som  kunde  ge  anledning  till  »det  vidrige  omdöme 
im  Vårt  regementes  förande  och  styrelse,  såsom  skulle  den 
)estå  av  en  söndrad  makt  och  myndighet»,  så  att  en  del  av 
egeringsmakten  ansåges  tillhöra  konungen  och  en  annan  del 
ådet.  Genom  ett  offentligt  påbud  kungjordes  denna  för- 
mdring  i  rådsherrarnes  ställning,  varigenom  de  förvandlades 
ill  konungens  tjänare  utan  någon  självständig  makt  och 
nyndighet. 

Kort  därefter  lät  Karl  rådsherrarne  förstå,  att  de  samtliga 
»orde  inlämna  sina  avskedsansökningar.  Då  kom  också  den 
sne  efter  den  andre  in  med  anhållan  —  alla  lika  lydande  och 
iv  konungen  själv  formulerade  —  »att  få  tillbringa  sina 
ivriga  år  på  landet».  I  åtta  fall  av  femton  biföll  konungen 
ivskedsansökningarna.  De  riksråd,  som  fingo  stanna  kvar, 
örlorade  emellertid  så  gott  som  all  politisk  betydelse  och 
.jänstgjorde   nästan   uteslutande    som    högsta   domstol. 

litteratur:   Severin    Bergh,    Rangstriderna    inom    adeln    under 
1600-talet.     (Historisk  Tidskrift  för  år  1896.) 


*  Ansvarig  för  sina  liandlingar.  —  ^  Gillande,  godkännande. 


204  EN    KONUNG    SOM    SAMHÄLLSOMSTÖRTARE. 


Bistra  tider  för  storfolk. 

Förmyndarräfsten. 

FÖRMYNDARNE  hade  fått  en  dömande  kommissioi 
över  sig.  Men  var  hade  det  blivit  av  den  granslvand( 
kommission,  som  ständerna  tillsatt  i  Uppsala  1675' 
Dess  arbete  hade  pågått  oavbrutet  ända  till  på  hösten  1680 
då  det  avslutades.  Svårigheterna  på  kommissionens  väg  had< 
varit  många.  Genast  i  början  stötte  den  på  ett  oväntat  hin 
der.  När  dess  ledamöter  mottogo  den  redogörelse  föi 
förvaltningen  av  styrelsen,  som  förmyndarne  år  1672  överläm 
nat  till  konungen,  fann  man,  att  detta  aktstycke  på  de  vik 
tigaste  punkterna  stödde  sig  på  åberopade  bilagor,  men  ati 
dessa  bilagor  saknades.  Och  icke  nog  därmed:  i  självj 
redogörelsen  förefunnos  en  mängd  luckor,  i  vilka  skulle  hj 
införts  just  de  sifferuppgifter,  som  de  saknade  bilagorna  bor 
de  ha  lämnat.  Man  ansatte  kanslikollegiets  chef,  Magnu; 
Gabriel  De  la  Gardie,  men  han  sökte  rädda  sig  ur  det  obe 
hagliga  dilemmat  genom  att  själv  jämra  sig  över  att  ämbets 
verken,  trots  »så  träget  förmanande  och  pådrivande»,  änni 
icke  inkommit  med  de  speciella  redogörelser,  som  hörde  til 
de  saknade  bilagorna.  Men  själva  bilagorna,  dem  hade  har 
då  sett  med  egna  ögon,  bedyrade  han.  Det  ledsamma  vai 
bara,  att  just  den  man,  som  haft  bilagorna  i  förvar,  nämliger 
hovrådet  Franc,  råkat  dö  året  förut! 

Under  sådana  förhållanden  måste  emellertid  kommissioner 
själv  gå  igenom  rådsprotokollen  ävensom  ämbetsverken! 
böcker  och  räkenskaper  för  att  på  egen  hand  intränga  i  stats- 
verkets hemligheter.  Men  lätt  var  det  icke  att  komma  frän 
på  den  vägen.  Kommissionen  möttes  av  så  många  undan 
flykter,  så  mycken  tredska  och  motspänstighet,  som  icke  ens 
kraftiga  anmärkningar  förmådde  råda  bot  på,  att  utredninger 
gick  med  snigelfart. 

Först  under  1680  års  riksdag  kunde  kommissionen,  sorr 
sagt,  till  konungen  överlämna  det  vidlyftiga  resultatet  a^ 
sina  undersökningar.  Sträng  var  den  kritik,  som  här  fram 
lades  av  ett  styrelsesystem,  som  lett  till  minskning  av  riket; 
inkomster  genom  förläningar,  förpantningar,  gåvor  och  efter 


BISTRA    TIDKR    FÖR    STORFOLK.  205 

skänkta  fordringar,  medan  utgifLerna  ökats  i  strid  mot  Gustav 
Bondes  riksstat  av  år  1662. 

På  grundvalen  av  dessa  anmäricningar  skulle  nu  dom  fällas 
IV  den  kommission,  som  efter  ständernas  förslag  utnämnts 
av  konungen  år  1680.  Stora  kommissionen  var  namnet 
på  denna  av  36  personer  bestående  politiska  domstol.  Dess 
mest  drivande  kraft  blev  snart  den  energiske,  oförskräckte 
Jakob  Gyllenborg,  som  därför  också  i  högre  grad  än  någon 
innan  av  Karl  XI:s  män  blev  föremål  för  högadelns  hat. 
Enväldet  beundrade  han  till  den  grad,  att  han  vid  1693 
ks  riksdag  kunde  yttra:  »Ju  mera  vi  öka  konungens  makt 
Tch  myndighet,  dess  lyckligare  äro  vi  själve  och  samtliga 
ikscns  inbyggare.» 

Det  var  en  oerhörd  makt,  som  Stora  kommissionen  fick,  då 
len  bemyndigades  att  sitta  till  doms  över  en  hel  regering. 
|A.v  de  fem  höga  riksämbetsmännen  var  det  blott  två,  som 
ifingo  uppleva  den  förödmjukelsen  att  stå  där  som  anklagade. 
Det  var  Magnus  Gabriel  De  la  Gardie  och  Gustav  Otto  Sten- 
bock. Men  vid  deras  sida  stodo  som  olycksbroder  samtliga 
[•ådslierrarne  och,  i  de  fall  då  dessa  ej  mera  funnos  i  livet, 
leras  arvingar.  En  allmän  veklagan  utbröt  inom  rikets  högsta 
it  t  er.  Än  försökte  man  trotsa,  än  bestormade  man  konungen 
ned  böneskrifter.  Men  vad  hjälpte  det!  Bittra  smädeskrifter 
mot  kommissionen  sattes  också  i  omlopp,  men  dess  män  läto 
eke  skrämma  sig.    Rättvisan  måste  ha  sin  gång. 

Xu  kom  ansvaret  för  alla  de  förläningar,  löneförhöjningar 
3ch  andra  förmåner,  varmed  de  höga  herrarne  sett  sig  själva 
Dch  sina  ståndsbröder  till  godo,  när  de  sutto  vid  makten, 
medan  så  många  andra  måste  lida  nöd.  Varje  avvikelse  från 
Bondes  riksstat  blev  nu  betraktad  som  straffvärd.  För  vart 
;beslut,  som  ansågs  skadligt  för  landet,  beräknades,  hur  myc- 
ket kronan  därigenom  kunde  ha  förlorat,  och  beloppet  för- 
-Icladcs  på  samtliga  i  beslutet  deltagande  rådshcrrar,  att  av 
dem  eller  deras  arvingar  gäldas.  Var  det  fråga  om  förläningar 
2ller  andra  gåvor  utöver  vad  som  ansågs  rätt  oeh  skäligt, 
fick  gåvans  mottagare  återbetala  dess  värde  till  kronan. 
Men  saknade  han  nödiga  medel,  måste  de  rådsherrar,  som  varit 
med  om  beslutet,  gälda  bristen.  På  detta  sätt  utkrävdes  en 
pötessumma  av  4  millioner  daler  silvermynt,  motsvarande  8 
millioner  kronor,  myntvärdets  fall  oberäknat. 


206  EN    KONUNG    SOM    SAMHÄLLSOMSTÖRTARE. 

Slag  på  slag  drabbade  olyckorna  dem,  som  varit  de  främste 
i  riket  men  så  illa  uppfyllt  sina  plikter,  att  de  först  vanskött 
Sverige  och  sedan  kastat  det  i  ett  krig,  som  det  ej  hade 
krafter  att  föra  med  framgång. 

Men  andra,  ännu  hårdare  slag  kommo. 

Reduktionen  utsträckes  även  till  de  mindre  förläningarna 
samt  till  köpe-  och  pantegodsen. 

1680  års  reduktionsbeslut  var  blott  det  första  steget.  Ett 
nytt  sådant  togs  på  nästf oljande  riksdag,  år  1682,  och  hän- 
delseförloppet blev  i  huvudsak  detsamma  som  förra  gången. 
Den  kungliga  propositionen  var  även  nu  helt  allmänt  hållen. 
Men  ur  dess  hemställan  till  ständerna  att  överväga  »om  när- 
mare utvägar  till  ett  skyndsamt  avhjälpande  av  gälden»  ut- 
drogs  ett  nytt  reduktionsförslag.  Och  de  synliga  agerande  i 
skådespelet  voro  även  denna  gång  de  ofrälse  stånden.  Att 
någon  stod  bakom  märktes  blott  på  deras  ovanligt  tvärsäkra 
uppträdande. 

Liksom  för  två  år  sedan  voro  dessa  stånd  snart  inbegripna 
i  livliga  rådplägningar,  som  bådade  storm.  Närmaste  resul- 
tatet av  dessa  överläggningar  blev  ett  förslag,  som  frambärs 
till  konungen  och  åsyftade  en  utsträckning  av  reduktionen 
även  till  de  mindre  förläningarna. 

I  en  stämning  av  gränslös  förbittring  höllos  överläggningar 
på  riddarhuset  med  anledning  härav.  Isynnerhet  vände  sig 
harmen  mot  prästerna.  »De  sitta  som  junkrar  på  sina  präst- 
gårdarl»  utropade  en  ledamot  av  riddarhuset.  Och  till  bor- 
gerskapets  talman  yttrade  en  hetlevrad  adelsman:  »Det 
finnes  ibland  Edert  stånd  någre,  som  skinna  och  skava  — 
jag  talar  icke  om  hela  ståndet  utan  om  sådana,  som  taga 
24  daler  för  en  tunna  spisöl,  fastän  hon  kostar  dem  endast 
6  mark^» 

Någon  annan  utväg  fann  man  dock  icke  på  riddarhuset  än 
att  uppsätta  en  motskrift,  slutande  med  en  underdånig  bön, 
att  Hans  Maj:t  »till  ståndets  bevarande  från  total  undergång, 
som  av  de  andre  stånden  synes  vara  ämnad»,  måtte  i  ärendet 
nådigst  besluta,  som  han  funne  rättvist. 

^  En  daler  s.  m.  räknades  =  4  mark.  Här  är  dock  sannolikt  fråga 
om  daler  k.  m.,  vars  värde  var  Vs  av  en  daler  s.  m. 


BISTRA    TIDER    FÖR    STORFOLK.  207 

Vilket  avgörande  skulle  konungen  nu  fatta?  Han  svarade 
—  med  en  fråga  till  samtliga  riksens  ständer,  »huruvida  Kungl. 
Maj:t  är  berättigad  i  anledning  av  Sveriges  lag,  4:e  kap. 
konungabalkcn,  län  läna  och  vid  riksens  stora  trångmål  åter- 
taga och  därom  till  fäderneslandets  bästa  disponera». 
I  Därmed  hade  Karl  XI  påmint  om  att  här  fanns  gammal 
jlag  att  hålla  sig  till,  om  ock  så  gammal,  att  den  under 
århundraden  varit  förgäten.  Svaret  kunde  ju  ej  bli  mer 
;än  ett.  Så  var  reduktionsfrågnn  utan  inskränkning  lagd  i 
konungens  hand,  och  de  små  förläningarna  voro  ej  längre 
skyddade. 


På  1686  års  riksdag  bröt  reduktionens  störtflod  igenom 
ännu  en  fördämning.  Då  kom  turen  till  de  s.  k.  köp e-  och 
pantegodsen,  d.  v.  s.  sådana  gods  som  kronan  sålt  till  en- 
skilda eller  lämnat  såsom  säkerhet  för  penninglån.  Hur  sta- 
ten kunde  komma  till  indragning  av  pantegodsen  förklaras 
på  följande  sätt.  Man  beslöt  att  nedsätta  räntan  på  kronans 
skulder  till  5  %  —  i  vissa  fall  till  8  %  —  och  denna  räntened- 
sättning  skulle  ha  retroaktiv  kraft,  d.  v.  s.  gälla  även  gångna 
;tider,  då  innehavaren  av  pantegods  kunde  ha  haft  ända  till 
|15  %  avkastning  av  egendomen.  Skillnaden  mellan  dessa  5 
eller  8  %  i  ränta  och  vad  godset  för  varje  år  avkastat  räkna- 
des nu  staten  till  godo  och  avdrogs  för  det  ena  året  efter  det 
andra  från  kronans  skuld.  Så  snart  de  årliga  ränteskillnaderna 
[uppgingo  till  samma  belopp  som  lånesumman,  ansågs  denna 
Ivara  av  staten  betalt  och  godset  hemfallet  till  kronan.  Ja 
[innehavaren  fick  vara  tacksam  till,  för  att  konungen  »av  gunst 
bch  nåd»  fritog  honom  från  att  göra  kontant  inbetalning  av 
ivad  han  ytterligare  kunde  ha  tjänat  in  utöver  de  5  eller  8 
procenten. 

Genom  en  liknande  beräkning  kom  regeringen  till  ett  för- 
slag att  indraga  även  köpegodsen,  och  i  bägge  fallen  funno 
ständerna  ingen  annan  utväg  än  att  foga  sig. 
i  Genom  detta  beslut  fick  reduktionen  över  sig  en  prägel 
jav  överdrift  och  godtycke,  som  gjorde  den  ännu  mera  för- 
hatlig. »Som  ett  frodigt  träd»,  uttrycker  sig  F.  F.  Carlson, 
>oupphörligt  framskjuter  nya  grenar,  så  födde  ock  reduk- 
tionsarbetet av  sig  ständigt  nya  efterräkningar.    Det  oupp- 


208  EN    KONUNG    SOM    SAMIIÄLLSOMSTÖRTARE. 

hörliga  forskandet  i  gamla  handlingar  gav  upijhov  åt  nya 
planer  till  indragningar  av  gods.  Krigsmaktens  behov  och 
den  borgerliga  förvaltningens  krävde  ännu  alltid  ökade  till- 
gångar.» Och  en  sådan  ståndpunkt  som  den,  att  ett  köp, 
ingånget  av  kronan,  icke  skulle  äga  laga  kraft  och  bestånd, 
det  innebar  en  betänklig  rubbning  av  rättens  grundsatser 
och  av  statens  kredit. 

Reduktionens  genomförande. 

Den  myndighet,  som  utsågs  att  verkställa  1680  års  re- 
duktionsbeslut, kallades  reduktionskommissionen,  och 
dess  medlemmar  valdes  av  adeln.  Den  drivande  kraften  var 
Klas  Fleming,  som  nu,  vid  knappt  31  års  ålder,  bekläddes 
med  den  kanske  mest  ansvarsfulla  posten  i  riket. 

Stora  förutsättningar  hade  han  i  både  begåvning  och  vilje- 
kraft, och  i  grundlig  kännedom  om  allt  vad  till  rikets  finanser 
och  näringar  hörde  hade  han  uppfostrats  av  sin  fader,  Herman 
Fleming.  Dessa  kunskaper  kommo  också  i  fullaste  mått  lan- 
det till  godo,  ej  blott  i  reduktionsverket  utan  också  i  kammar- 
och  kommerskollegium,  där  Fleming  var  president.  Hans 
verksamhet  livades  av  en  varm  personlig  tillgivenhet  för 
konungen,  som  avspeglar  sig  i  de  ord  han  yttrat  i  ett  av  sina 
brev,  att  »huru  det  går,  aldrig  övergiver  jag  kung  Karl». 
För  arbetet  glömde  han,  såsom  en  minnestecknare  säger, 
både  hälsa,  ro  och  timlig  välfärd.  I  allt  deltog  han,  och  för 
allt  räckte  han  till.  Ofta  utarbetade  han  själv  saker,  som  bort 
åligga  hans  underlydande,  blott  för  att  få  dem  utförda  på 
bästa  sätt  och  för  att  egga  genom  sitt  föredöme. 

En  så  väldig  arbetsbörda  blev  dock  för  tung  till  och  med 
för  hans  ovanliga  krafter.  Och  icke  blott  mödorna  utan  även 
hatet  från  dem,  som  reduktionen  drabbat,  tärde  på  hans  I 
livstråd.  På  hösten  1684  kom  den  sjukdom,  som  skulle  ända 
hans  liv.  I  det  längsta  höll  han  dock  i  med  sitt  arbete,  men 
tillståndet  förvärrades  alltmer,  och  inga  läkemedel  hjälpte. 
På  sommaren  1685  sökte  han  bot  vid  de  varma  baden  i  Aachen. 
Ett  ögonblick  såg  det  ut,  som  om  han  skulle  kunna  räddas, 
men  i  juli  1685  skördades  han,  liksom  förut  Johan  Gyllen- 
stierna,  av  en  förtidig  död.  I 

Konungen  sörjde  honom  djupt.  Sina  känslor  uttryckte 
han   i   ett   brev  till   sin  gamle  vän  och  läromästare  i  krigs- 


BISTRA    TIDER    FOR    STORFOLK. 


209 


A7((s  Fleming. 
Sam  lida  kopparstick. 

14 — '■i22s2ii.      G  rimberg.  Svenska  folkets  underbara  öden.     IV, 


210  EN    KONUNG    SOM    SAMHÄLLSOMSTÖRTARE. 

konsten,  den  hjältemodige  Rutger  von  Ascheberg,  som  Karl 
brukade  kalla  »min  goda  och  trogna  gubbe».  Inför  honom  be- 
klagade konungen  sig  nu  över  förlusten  av  »en  trogen,  redlig 
och  oegennyttig  tjänare.  Jag  och  hela  riket  ha»,  skrev  han,»  i 
honom  förlorat  en  stor  man,  ty  Gud  hade  begåvat  honom  med 
synnerliga  gåvor;  oeh  min  gode  och  redlige  Hans  INIörner  har 
Gud,  den  allrahögste,  också  kallat  till  sig.  Gud  bevare  min 
kära   Ascheberg!» 

Fattig  gick  han  bort,  den  man,  som  mer  än  någon  annan 
arbetat  på  att  skaffa  välstånd  åt  staten.  Hans  änka  erhöll 
av  konungen  några  gods  på  livstid  och  tvenne  nådar  »för  hennes 
mans    oförtrutne,    hulde    och  mycket  considerable^  tjänster». 

Till  efterträdare  åt  den  avlidne  utsåg  konungen  den  nitiske 
Fabian  Wrede.  Under  hans  ledning  blev  det  drygaste  ar- 
betet undangjort  till  år  1687.  Då  upplöstes  reduktionskom- 
missionen och  efterträddes  av  en  ny  myndighet,  som  skulle 
avsluta  reduktionsverket.  Dess  ledare  var  Jakob  Gyllen- 
borg, som  på  denna  post  utvecklade  samma  outtröttliga 
arbetsamhet,  men  ock  samma  hårdhet  och  obeveklighet  som 
förut   inom  stora  kommissionen. 

Väldig  var  den  vinst,  kronan  skördade  av  reduktionen. 
Den  årliga  avkastningen  av  de  indragna  godsen  beräknades 
till  2  ^/2  millioner  daler  silvermynt.  Rlen  förkrossande  drab- 
bade den  sina  offer.  Riksamiralen  fick  både  sin  fasta  egendom 
och  sitt  lösöre  utmätta  av  kronans  rättsbetjänter,  ja  dessa 
till  och  med  skrevo  upp  den  sammetsrock  med  gyllene  knap- 
par, som  den  gamle  bar  på  sig.  Då  kommo  tårarna  honom  i 
ögonen,  och  han  sade  till  sin  hustru:  »Hittills  har  jag  sörjt  för 
dig;    nu  får  du  underhålla  mig — jag  har  intet  mer  övrigt.» 

Magnus  Gabriel  De  la  Gardie  fick  av  sina  väldiga  domäner 
behålla  blott  Venngarns  gård  i  Uppland.  I  ett  brev  till  Erik 
Lindsköld  på  hösten  1684  klagar  han  sin  hårda  lott  i  följande 
ordalag: 

»Så  sant,  som  Herren  lever,  är  det  mig  omöjeligit  längre 
att  uthärda.  Fattigdom,  smälek  och  det  att  jag  ingenstädes 
kan  erhålla  mig  rätt  äro  svårare  anstötar,  än  att  mänskelige 
krafter  hinna  däremot  att  uthärda.  Sådant  tillstånd  driver 
mig  nu  härifrån,'-  men  till  vad  ort,  det  må  Gud  veta. 

^  Ansenliga,  betj'dande.  —  ^  Från  Stockholm. 


BISTHA     TIDER     FOR     STORFOLK. 


211 


Fabian   Wrede. 
Samtida  målning. 


212  KX    KONUNG    SOM    S AIMHÄT.LSOMSTÖRTARE. 


Rulijer  von   Aschcbcrg. 
Målnin"  av  Ehrenstrahl. 


Varest  skall  jag,  olycksalige  gamle  man,  nu  på  min  ålder 
finna  ett  säkert  ställe,  där  jag  kan  avvänta  min  dödsstund  i 
ro?    Vad  hjälper?    Om  jorden  icke  vill  hysa  mig,  må  himlen 


BISTRA     TIDER    FÖR     STORFOLK.  213 

taga  migl  Det  är  nu,  dag  för  dag  räknat,  40  år,  sedan  jag  be- 
gynte  att  tjäna  min  överliet.  Med  vad  nit  och  trohet  det 
skett  är,  må  min  själ  inför  Guds  domstol  försvara.  Om  ka- 
pacitet kan  jag  ej  skryta;  dock:  jag  har  gjort,  vad  jag  förmått. 
Och  tackar  jag  Gud,  att  jag  alla  de  förnämsta  tjänster,  så 
civil-  som  militär-,  i  hela  riket  med  äran  beklätt. 

Jag  är  så  beskaffad,  att  det  mig  den  endaste  tröst  giver 
att  snart  förbyta  detta  mödosamma  livet  i  evig  ro,  det  Gud 
av  sin  barmhärtighet  mig  snart  förläna  ville.  Ty  jag  är  trött 
av  suckande;  hela  dagen  går  jag  sorgse.» 

Två  år  därefter  tystnade  för  alltid  klagolåten  från  reduk- 
tionens mest  lysande  offer.  Det  var  den  siste  av  de  höga 
riksämbetsmännen,  som  då  gick  ur  tiden  —  året  förut  hade 
riksamiralen  stilla  och  undergivet  skilts  hädan.  De  la  Gardies 
dyrbara  lösöre  gick  under  klubban,  sedan  konungen  först 
Lindantagit  juvelerna  att  användas  som  presenter  ävensom 
le  bästa  tapeterna  och  för  övrigt  beordrat  sin  husgeråds- 
mästare  att  »först  bese  de  övriga  sakerna,  om  något  däribland 
kan  finnas,  som  vore  tjänligt  i  Vår  klädkammare». 

Men  det  var  ej  blott  landets  förnämste  män,  som  utarmades 
^enom  förmyndarräfsten  och  reduktionen;  efter  1682  och 
1686  års  riksdagsbeslut  kunde  ingen  vara  säker  om  sin  egen- 
dom. Även  mången,  som  hade  blott  en  liten  gård  att  leva 
av,  fick  oväntat  besök  av  kronofogden  eller  länsmannen  med 
underrättelse,  att  hans  egendom  en  gång  varit  kronogods 
och  därför  skulle  indragas.  Ägaren  hade  kanske  aldrig  haft 
en  aning  därom.  Han  eller  hans  förfäder  hade  köpt  gården. 
»Bevisa  då,  att  den  aldrig  varit  kronogods!»  hette  det  från 
reduktionsmännen.  —  Så  fick  ägaren  gå  från  gård  och  grund 
och  bäst  han  gitte  söka  ersättning  hos  säljaren.  jNIen  denne 
var  kanske  själv  utfattig,  eller  också  hade  godset^ått  igenom 
flere  händer.    Hur  finna  den  förste  säljarens  arvingar? 

Konungen  drev  själv  outtröttligt  på  arbetet  med  godsens 
indragning.  Runt  hela  landet  hördes  veklagan  över  den  hårda 
reduktionen.  »Herre  Gud,  slå  oss  bi  och  avvänd  all  olycka!» 
skriver  i  december  1680  Jakob  De  la  Gardies  dotter  JMaria 
Sofia,  änka  efter  en  brorson  till  Axel  Oxenstierna.  Hon  ut- 
gjuter sig  i  klagan  över  det  orättvisa  och  obarmhärtiga  i  att, 


214  EN     KONUNG     SOM     SAMHÄI  LSOMSTÖliTARE. 

som  hon  säger,  »min  bror  skulle  mista  i  Livland,  del  min 
salig  herr  far  har  själv  tagit  av  fienden,  polacken,  och  där- 
till hela  Ingermanland,  som  min  salige  käre  lar  har  låtit  komma 
till  Sverige.  O,  otacksamma  ständer  och  folk,  som  en  så  ärlig 
man  har  med  liv  och  blod  tjänt!»  utbrister  hon.  »Gud  give 
att  min  salig  far  och  farfar  hade  lagat,  att  storfursten  hade 
behållit  Ingermanland  och  polacken  Riga  och  Lais,  så  hade 
kanske  deras  barn  och  barnbarn  då  haft  bröd,  som  man  dem 
nu  så  olacksamligen  lager  av  munnen!» 

Hårt  var  det,  att  män  sådana  som  Otto  Vilhelm  Kö- 
nigsmarck  och  konungens  halvbroder,  greve  Gustav  Carl- 
son, utarmade  genom  reduktionen,  skulle  gå  att  tjäna  främ- 
mande stater  i  stället  för  det  fosterland,  åt  vars  bästa  de 
hoppats  få  ägna  sin  begåvning  och  sitt  mannamod. 

Hårt  var  det  ock,  att  reduktionen  skulle  drabba  även  de 
fyra  hemman,  som  Karl  X;s  gamle  livknekt  Bengt  Travare, 
sedermera  adlad  till  Travenfclt,  fått  i  gåva,  därför  att  han 
två  gånger  under  slaget  vid  Varsjava  räddade  konungen  frän 
att  bli  nedstucken.  Sonen  till  den  räddade  var  framför  alll 
annat  »rikshushållare». 

Men  så  blir  det  alltid  i  tider  av  stora  välvningar  i  samhället: 
då  finns  inget  utrymme  för  personlig  hänsyn.  Ej  ens  ko- 
nungens egen  farbror  skonades.  När  tiTren  kom  till  hans 
pantegods,  tvekade  reduktionsmännen  och  hemställde  till 
konungen,  hur  de  skulle  handla.  Karl  svarade:  »Vi  se  av  eder 
underdåniga  skrivelse,  vad  I  andragen  beträffande  hans  kär- 
lighets,  Vår  farbroders  hertig  Adolf  Johans  gods  och  föri)anl- 
ningar;  och  kommer  Oss  något  sällsamt  före,  att  I  därulinnnn 
intet  redan  haver  förfarit  på  samma  sätt,  som  i  andra  mal 
plägar  ske,  utan  Oss  med  edre  vidlyflige  remonstrationcr^ 
därutöver  viljen  besvärlige  falla,  där  I  dock  haven  klar  lag 
och  förordningar,  varefter  I  kunnen  dem  avgöra.» 

Ej  blott  »män,  som  blivit  utarmade,  utan  även  värnlösa 
änkor  och  omyndiga  barn  kommo  till  Stockholm  för  alt  bön- 
falla  konungen  om  nåd.  INIen  Karl  drog  sig  mest  undan  till 
sin  ensliga  gård  Kungsör  vid  Mälaren.  Där  var  del  förbjudet 
att  besöka  honom. 


'   l'"i;iin,st;illniimar. 


BISTRA    TIDER    FÖR    STORFOLK.  2 1  T) 

Ocli  ve  den,  som  sade  något  ont  om  reduktionsverket! 
En  kamrerare  i  detta  verk,  själv  en  av  de  arbetsammaste 
för  resten,  hade  råkat  prata  bredvid  mun  i  denna  sak.  När 
Ivonungen  ficlv  liöra  det,  sivrev  lian  egenhändigt  en  befallning 
till  mannens  överordnade  att  ge  honom  »en  stark  och  hård 
skrapa,  för  det  han  understår  sig  att  löpa  kring  i  staden  med 
en  hop  lögn,  som  han  i  denna  sak  gjort  haver,  med  åtvarning 
att  om  han  kominer  någon  gång  igen,  han  skall  för  sådant 
tillböiiigen   bliva   straffad». 

Stundom  överfölls  konungen  dock  av  svårmod.  Man  sade, 
att  det  var  hatet  från  de  många  lidande  undersåtarne,  som 
förbittrade  hans  sinne.  Men  obeveklig  gick  han  sin  bana  fram, 
ty  hans  grundsats  var,  att  »statens  rätt  går  framför  all  en- 
skild». Karl  hade  en  gång  gripits  av  outsläcklig  harm  över 
allt  det  elände,  som  slapphet  vållat;  det  var  därför  han  blivit 
så  obevekligt  sträng.  Han  hade  sett  sitt  land  förlamat,  van- 
ärat  genom  brist  på  medel  —  det  skulle  icke  få  ske  en  gång 
till;  hellre  finge  då  den  enskilde  lida.  Vartenda  öre,  han  tog, 
använde  han  till  rikets  bästa,  aldrig  till  nöjen  och  prakt, 
aldrig  till  sin  privata  nytta. 


Ingenstädes  sjöd  förbittringen  över  reduktionen  så  het  som 
hos  Livlands  stolta  och  hetsiga  adelsmän,  vana  som  de  av 
ålder  voro  att  ingen  hänsyn  visa  mot  varken  överhet  eller  un- 
derlydande. Sin  livegna  allmoge  hanterade  de  som  trålar, 
rättvisans  tjänare  togo  de  ofta  emot  med  kulor  eller  blanka 
vapen,  sina  präster  skydde  de  lika  litet  att  genomprygla  som 
att  undanhålla  dem  deras  rättmätiga  avlöning,  och  kyrkorna 
läto  de  förfalla,  så  att  de  sågo  värre  ut  än  krogarna,  ja  sämre 
än  stall. 

Till  det  svåra  uppdraget  att  här  införa  en  bättre  samfunds- 
ordning och  på  samma  gång  verkställa  reduktion  utsåg  ko- 
nungen en  av  sina  mest  betrodde  män,  general  Hastfer, 
som  han  utnämnde  till  generalguvernör  över  Livland.  Hast- 
fer tillhörde  en  gammal  estländsk  släkt,  men  hans  fader  hade 
råkat  i  ekonomiska  svårigheter,  och  antagligen  var  det  därför 
han  börjat  sin  bana  som  simpel  musketör.  Emellertid  avan- 
cerade han  raskt,  isynnerhet  under  Karl  XI:s  danska  krig. 


216  EN     KONUNG     SOM     SAMHÄLLSOMSTÖRTARE. 

varunder  han  vid  flcre  tillfällen  vann  konungens  erkänsla  för 
sitt  dödsföraktande  mod  och  sin  väldiga  energi.  Vid  trettio 
års  ålder  var  han  redan  överste  för  gardet,  och  som  sådan 
hade  han  under  1680  års  riksdag  den  maktpåliggande  upp- 
giften sig  förelagd  att,  om  det  behövdes,  tvinga  riddarhusct 
till  ållydnad  av  konungens  vilja. 

Den  uppgift,  som  förestod  honom  i  Livland,  krävde  en 
man  av  järn,  och  en  sådan  karl  var  Hastfer  till  både  kropp 
och  själ.  Det  var  åtskilligt  av  Johan  Gyllenstiernas  jätte- 
kraft i  honom,  och  lika  oberörd  som  Stor- Jan  av  vad  andra 
tyckte  om  honom  gick  han  sin  bana  fram.  Avundsjuka  hade 
han  redan  förut  i  rikt  mått  fått  röna  —  det  kunde  ej  bli 
annat,  så  ovanligt  snabb  karriär  som  han  gjort;  och  hans 
självsäkra  uppträdande,  hans  utmanande  hållning  voro 
icke  ägnade  att  mildra  deras  hat,  som  tyckte,  att  han  gått 
i  vägen  för  dem. 

Men  Hastfer  var  beredd  att  trotsa  ännu  värre  oväder,  när 
han  åtog  sig  platsen  som  Livlands  generalguvernör.  Aldrig 
en  tum  vek  han  där  från  plikten  att  uppfylla  sin  konungs 
vilja,  och  bägge  voro  de  beslutna,  Karl  XI  och  han,  att  taga 
i  med  hårdhandskarna,  om  ingenting  annat  hjälpte.  Mot  det 
livländska  ridderskapets  vilja  drevs  även  här  reduktionen 
igenom,  och  landets  styvnackade  adelsmän  fingo  känna,  att 
de  fått  sin  överman.  Men  innerst  i  månget  sinne  jäste  trotset 
mot  den  svenska  regeringen,  och  följderna  därav  skulle  en 
gång  bliva  ödesdigra  för  vårt  Östersjövälde. 


Reduktionens  och  förmyndarräfstens  största  betydelse  lig- 
ger i  att  de  f  ö  r  alltid  brutit  högadelns  övermakt.  Grev- 
och  friherrskapen,  dessa  Erik  XIV:s  egendomliga  skapelser, 
försvinna  för  alltid  ur  Sveriges  samhällsskick.  Det  var  slut 
med  dessa  väldiga  förläningar,  som  kunde  sträcka  sig  över 
fyrtio  kyrksocknar  och  omfatta  ända  till  tolv  kvadratmil, 
slut  med  prakten  och  ståten  i  grevliga  slott.  Nu  var  det 
nödtvång  att  övergå  till  samma  enkla  levnadssätt,  som 
konungen  själv  förde.  En  av  högadelns  märkesmän,  Nils 
Biclke,    beklagar    sig    i    ett   brev   1111  en  vän  över  den  för- 


BISTRA    TIDER    FÖR    STORFOLK.  217 

ändring,  livet  i  huvudstaden  undergått,  sålunda:  »Här  tän- 
ker man  icke  på  något  annat  än  reduktioner  och  likvida- 
tioner. Allt  det  övriga  hanteras  som  småsaker.  Allmänna 
bruket  är  att  leva  som  en  stackare.  Man  låter  bära  ett 
par  rätter  upp  på  sin  kammare  och  spisar  där  men  icke  i 
matsalen.  INIan  sätter  för  sin  vagn  ett  par  skinkmärrar,  så 
eländiga,  att  de  blott  med  möda  kunna  draga  densamma, 
isynnerhet  då  det  bär  uppför  den  backe,  som  går  till  slottet. 
När  herrarnes  åkdon  äro  så  eländiga  utanpå,  gissar  jag,  att 
deras  hus  icke  äro  bättre  invändigt,  och  därför  har  jag 
nästan  icke  besökt  någon  enda  utan  stannar  för  det  mesta 
på  mina  rum.» 

Det  var  slut  i  Sveriges  land  med  dessa  småfurstar,  som 
'talat  om  sitt  »hov»  och  sina  »undersåtar».  Bönderna  på  deras 
gods  kommo  åter  omedelbart  under  kronan.  Allmogens 
frihet   var   räddad. 

Starkast  märktes  skillnaden  mellan  förr  och  nu  i  Livland 
och  Estland,  där  bönderna  äntligen  befriades  från  livegen- 
iskapens  bojor,  i  och  med  det  att  de  kommo  direkt  under 
svenska  kronan.  Karl  XI  beslöt  nämligen  vid  tiden  för  re- 
duktionens början  att  upphäva  denna  kvarleva  av  medel- 
tida barbari  från  Tyska  ordens  tid.  Och  på  en  lantdag  för 
Livland  år  1681  hemställde  han  till  adeln  att  på  sina  gods 
följa  kronans  exempel,  »ty  livegenskapen»,  yttrade  Karl, 
»strävar  emot  den  kristliga  kärleken,  hindrar  ömsesidigt  för- 
troende mellan  herrar  och  underlydande  samt  förtager  al) 
lust  till  inflyttningar  i  landet». 

Till  sin  harm  fick  konungen  från  Livlands  adel  mottaga 
ett  bleklagt  nej,  men  detta  blott  stärkte  honom  i  hans  före- 
sats att  på  de  gods,  som  hemföllo  till  kronan,  »upphäva  sla- 
veriet», såsom  han  uttryckte  saken.  Och  icke  var  det  värt, 
att  herrarne  i  Livland  längre  hanterade  sina  underlydande 
hur  som  helst.  Då  fingo  de  över  sig  kungliga  kommissioner, 
som  rannsakade  deras  handlingar,  och  erhöllo  av  Karl  för- 
maningar att  »taga  sig  tillvara  för  slikt  okristeligit  och  straff- 
bart förhållande»,  ty  konungen  hade  lovat  bönderna,  att  de 
skulle  anses  och  behandlas  »icke  såsom  livegne  eller  slavar 
utan    såsom   svenske   bönder». 

Litteratur:   A.  Hammarskjöld,  Bidrag  till  Livlands  historia  under 
Karl  XLs  regering.     (Historisk  Tidskrift  för  år  1888.) 


218  EN    KONUNG     SO:\I     SAMHÄLLSOMS  rÖRTAR  E. 

Otto  Varenius,  Riifstcn  med  Karl  XI:s  förmyndnrc 
(Skrifter  av  K.  \'eteiiskapssanifundct  i  Uppsala  1901 
ocli  1903.) 


Envåldsmakten    utvid^^as    ytterligare    på 
riksdagens  bekostnad. 

DET  kungliga  envälde,  som  fastslagits  år  1680  genom 
ständernas  ryktbara  förklaring  om  förhållandet  mel- 
lan konung  och  råd,  blev  ytterligare  befäst  på  1682 
års  riksdag.  Då  kom  turen  till  ständernas  egen  makt  att  vika 
för  konungens.  Händelserna  lilcsom  förebådades  av  själva 
riksdagspredikan,  vars  text  var  hämtad  ur  Josua  boks  första 
kapitel  och  lydde:  »Såsom  vi  have  varit  Mose  lydige,  så  vilje 
vi  ock  vara  dig  lydige:  allenast  vare  Herren  din  Gud  med  dig, 
såsom  han  var  med  Mose.»  Och  enligt  somliga  uppgifter  lades 
därtill  även  den  nästföljande  bibelversen,  så  lydande:  »Vil- 
ken som  din  mun  emotstår  och  icke  lyder  den  i  allt  det  du 
bjuder  oss,   han   skall   dö.» 

Ur    förhandlingarna    om    reduktionen    framkom  —  genom 
en    ren    tillfällighet,    synes    det  —  frågan    om    makten    att 
stifta  lag.  Det  var,  när  de  ofrälse  ståndens  reduktionsförslag 
upplästes  på  riddarhuset.    Då  begärde  den  stridbare  friherre 
Anders  Lilliehöök  ordet  och  frågade,  om  de  regler,  efter  vilka 
reduktionen  verkställdes,  förut  blivit  meddelade  ständerna,  ; 
eftersom  de  ansåges  som  lag.    När  man  svarade  honom,   att 
dessa   regler   voro    av   konungen    stadfästa,    så   utbrast   han  i 
häftigt:  »Gud  bevara  oss  ifrån  det  prejudikatet!     Skall  det  j 
vara  en  lag,  så  bör  det  med  ständernes  samtycke  emottagas; 
eljest  är  det  ingen  lag.« 

Detta  var  allt:  blott  några  enstaka  yttranden,  intet  beslut. 
Men  saken  fick  ett  efterspel.  Lantmarskalken  meddelade 
några  dagar  därefter  ridderskapet  och  adeln,  att  han  varit 
uppe  hos  konungen,  och  Hans  Maj:t  hade  då  sagt  sig  ha 
»med  stort  misshag  förmärkt  det  tal,  som  landshövdingen 
Lilliehöök  fört»,  och  ansett  det  »som  en  stor  förmätenhet  och 
som  en  förgripelse  emot  Dess  rätt  och  höghet». 

Hans  Maj:t  hemställde  i  anledning  därav  till  adelns  be- 
svarande  en   liel  del  frågor,  bland  annat  »om  tlet  ägnar  och 


I :\  VÄT.DSMAKTEN   UTVIDGAS   PÅ   lUKSDAGKNS   I3KKOST\AD.        219 

anstår  en  devot^  undersåtare  att  med  förmätne  ord  inskränka 
eller  lika  som  på  viktskål  lägga  sin  överhets  makt  och  myn- 
dighet, när  dén  brukas  till  Gnds  nanms  ära  och  riksens  gagn 
och  bästa». 

lians  Maj:t  önskade  också  få  veta,  om  någon  ville  på  så- 
dant sätt  »binda  Hans  kungl.  Maj:t  händerna,  att  Hans  kungl. 
Mixy.t  icke  i  sitt  rike  må  göra  lag  och  stadgar,  reglementen 
och  förordningar,  och  att  de  samma  utan  ständerne  skola 
vara  kraftlöse». 

På  riddarhuset  hade  nu  modet  sjunkit  därhän,  att  även 
Por  Sparre  och  hans  anhängare  tävlade  i  att  ogilla  Lilliehööks 
>  Urande  och  beklaga,  som  det  hette,  »att  Eders  kungl.  Maj: t, 
som  utan  dess  av  sin  svåre  regementsbörda  haver  besvär  och 
möda  nog,  skulle  av  någon  sin  undersåtares  tal  och  conduite'-' 
hava  funnit  det  misshag,  som  haver  kunnat  förtörna  Eders 
kungl.  Maj:t».  Utlåtandet  inrycktes  i  det  skriftliga  svar,  som 
atkln  samma  dag  gav,  och  vari  ståndet  ej  hade  ord  nog  starka 
alt  »tillfyllest  utsäja,  huru  hjärteligen  det  dem  bedrövar,  att 
Eders  kungl.  Maj:t  skall  vara  förorsakader  att  låta  förehålla 
dem,  att  ibland  dem  någon  haver  varit,  som  fört  sådane  dis- 
ciirser,  som  hava  förorsakat  Eders  kungl.  Maj:t  till  något 
missnöje»,  och  man  uttalade  sin  kraftiga  förkastelsedom  över 
Pilliehööks    yttrande. 

Vad  själva  frågan  om  lagstiftningsmakten  beträffar,  skilde 
ständerna  mellan  å  ena  sidan  administrativ  lagstiftning, 
gällande  mera  tillfälliga  stadgar  och  förordningar  —  en  makt 
som  konungen  av  ålder  innehaft  —  och  å  andra  sidan  rätten 
att  stifta  allmän  lag,  vilken  förut  krävt  riksdagens  sam- 
tyrke  för  att  få  gällande  kraft. 

Beträffande  den  förra  utläto  sig  ridderskapets  och  adelns 
medlemmar,  att  de  höllo  det  »alldeles  för  orimligt  att 
vilja  obligera^  Eders  kungl.  Maj  :t  att  höra  dess  stän- 
der, när  Eders  kungl.  Maj  :t  vill  göra  stadgar,  plakater, 
reglementen  och  förordningar».  Men  även  beträffande 
rätten  att  göra  ändringar  i  Sveriges  allmänna  lag  var  skri- 
velsen avfattad  i  så  devota  ordalag,  att  konungen  ansåg  sig 
iia  fått  ensamrätt  även  till  lagstiftning  på  detta  område. 
Ståndet  uttalade  visserligen  »den  underdånige  tillförsikt,  att 


*  Underdånig.  —  -  Uppförande.   —  '  I-"örbinda   till,  ålägga. 


220  EN  KONUNG   so:m   samiiäi.i.somstörtare. 

Eders  kuntrl.  ]Maj:t  såsom  en  nådig  konung  lärer  låta  sig 
behaga  att  giva  sina  ständer  därav  part,^  eftersom  det 
dem  alla  i  gemen  angår»,  men  man  skyndade  att  tillägga: 
»dock  intet  så  att  ständerna  sådant  mage  eller  böra  föreskriva 
Eders  kungl.  ]Maj:t,  utan  hava  de  att  förvänta't  av  Eders 
kungl.  Maj:ts  eget  nådige  behag,  när  och  huru  Eders  kungl. 
Maj:t  det  gott  finner,  på  det  de  således  mage  få  tillfälle,  om 
Eders  kungl.  Maj:t  så  nådigst  behagar,  i  underdånig- 
het såsom  trogne  undersåtare  med  sine  oförgripeligé 
tankar  att  inkomma  utan  någon  förmätenhet  och 
utan  det  ringaste  förfång  uti  Eders  kungl.  Maj:ts 
rätt   och   höghet». 

Efter  mottagandet  av  detta  aktstycke  lät  konungen  ge 
de  ofrälse  stånden  och  rådet  del  av  både  detta  och  sin  egen 
skrivelse,  och  han  erhöll  deras  instänmiande  i  den  uppfatt- 
ning adeln  uttalat.  Så  hade  svenska  riksdagen  —  utan  att 
den  egentligen  åsyftat  det  —  avhänt  sig  sin  lagstiftningsrätt. 


Ödmjukt  hade  riksens  ständer  böjt  sig  för  den  kungliga 
viljan,  och  Karl  visste  skaffa  sig  garantier  för  att  det  så  skulle 
bli  även  i  framtiden.  Den  tillfälliga  anledningen  togs  av  den 
diskussion,  som  vid  samma  riksdag  fördes  om  konungens  för- 
slag att  ordna  rikets  styrelse  för  den  händelse  han  fölle  ifrån, 
innan  tronarvingen  blivit  myndig.  Överläggningarna  därom 
väckte  till  liv  minnet  av  det  öde,  som  drabbat  hans  faders 
anordningar  för  en  blivande  förmyndarregering-;  och  han  för- 
klarade sin  vilja  vara,  att  ett  ständernas  utskott  skulle  gå 
igenom  protokollen  från  1660,  1664  och  1672  års  riksdagar, 
samt  att  därur  skulle  utplånas  allt,  som  talats  mot  Karl  X:s 
testamente. 

Läsningen  vidtog  och  fortgick  under  flere  dagar.  När  den 
var  avslutad,  kallade  Karl  upp  utskottets  ledamöter  till  slöt- 1 
tet  och  höll  till  dem  ett  tal  av  innehåll,  att  såsom  av  ridder-  i 
skåpets  och  adelns  protokoll  framgick,  hade  några  av  stan- ' 
dets  ledamöter  »fört  svåreoch  obetänksamme  tal»  mot  hans  i 
Herr  Fader,  och  han  hemställde  till  ständerna,  huruvida  de, ) 
som  så  talat,  kunde  anses  för  »redlige  patrioter».  ' 


*  Giva  del  därav.  —  -  Se  sid.  97. 


ENVALDSMAKTEN  UTVIDGAS  PÅ  HIKSDAGEXS  BEKOSTNAD. 


221 


Av  de  underdåniga  svar,  som  de  fyra  stånden  vari  för  sig 
avgåvo,  lät  Ivonungen  sammansätta  en  gemensam  förkla- 
ring,  att    protokollen   i  fråpa  borde  anses  som  alldeles  ogil- 


Karl  XI. 
Sumtlda  kopparstick. 


tiga.  De  män,  som  fällt  de  förgripliga  yttrandena  mot 
den  avlidne  konungen,  kunde  ej  anses  som  redliga  patri- 
oter, och  den  som  för  framtiden  »dristade  tala  emot  vår 
allernådigste  konung,  skulle  anses  hava  brutit  sin  ed  och  tro- 
hetsplikt». Det  var  ett  farligt  vapen  i  konungens  hand  mot 
riksdagens  yttrandefrihet. 


111  EN    KONUNG    SOM    SAMHAT.LSOMSTOUTARE. 

På  1689  års  riksdag  logs  ylterligare  ett  steg  i  sainina  rikt- 
ning. Ständerna  kommo  då  in  på  tal  om  att  en  del  rådspro- 
tokoll och  andra  handlingar  —  från  år  1680  och  äldre  tid  — 
—  kunde  innehålla  »anslötliga  tal»  rörande  xlen  konungsliga 
makten  och  högheten».  Härmed  åsyftades  yttranden,  stri- 
dande mot  det  sedermera  fastslagna  enväldets  grundsatser, 
Lantmarskalken  föreslog,  att  man  skulle  hos  Kungl.  Maj:t 
i  underdånighet  anhålla  att  få  del  av  dessa  handlingar  för 
att  kunna  undanröja  sådana  anstötligheter.  Ständerna  be- 
hjärtade  genast  lantmarskalkens  ord,  att  det  skulle  lända 
dem  till  beröm  och  fördel,  om  de  visade  sig  taga  nära  del  i 
allt,  som  anginge  Kungl.  Maj:ts  höga  rätt,  och  utverkade 
konungens  tillstånd  att  undersöka  de  ifrågavarande  hand- 
lingarna. 

Ur  rådsprotokollen  från  Karl  XI:s  första  regeringsår,  ja 
t.  o.  m.  från  de  båda  förmyndarregeringarna,  framletades 
nu  alla  yttranden,  som  kunde  vara  stridande  mot  enväldets 
grundsatser. 

Vad  var  meningen  med  denna  besynnerliga  åtgärd?  An- 
tagligen att  genom  förnyade  riksdagsbeslut  hålla  medvetan- 
det om  enväldets  laglighet  levande  och  förhindra  uppkomsten 
av  motstånd  däremot. 

Slutet  blev,  att  både  ständerna  och  rådet  överlämnade  till 
konungen  var  sin  underdåniga  skrivelse,  vilka  i  konungens 
kansli  sammanfattades  till  en.  I  den  beklagade  rådet  och 
ständerna  av  allt  hjärta,  att  »sådane  orimmeligheter  och  för- 
mätne galne  meningar  skola  hava  kommit  någon  i  tankar.: 
Ja»,  heter  det,  »av  den  trogne  nitälskan  och  oförfalskade  kär- 1 
lek,  som  vi  bäre  till  Kongl.  Maj:ts  höga  person,  som  vår  nå-i 
dige,  gode,  oförliknelige  konung  och  herre,  dragé  vi  en  inne"!ig; 
avsky  och  fasa  till  slike  förgripeliga  tal  och  discurser,  önskan-j 
des  av  hjärtat,  att  sådant  aldrig  hade  blivit  tänkt  eller  talt».[ 
Man  fann  ock,  »att  Kongl.  Maj:t  har  orsak  att  vara  på  detl 
högsta  förtörnad  över  dem,  som  således  tält  och  sagt,  oclij 
att  Kongl.  Maj:t  rättmäteligen  sådant  efter  behag  kundci 
påtala  och  beivra  låta».  Men  man  bönföll,  att  »Kongl.  Maj:tj 
täcktes  i  nåder  sig  beveka  låta,  att  alle  slike  i  protokollen  anj 
stötelige  passager  måtte  utplånas  och  till  intet  göras  samll 
Kongl.  Maj:t  medelst  dess  infödde  mildhet  av  blotta  nåd(j 
sådant  låta  nu  och  till  evige  tider  vara  dött  och  förgäteti 


ENVÅI.DSMAKTEN    UTVIDGAS  PÅ   RIKSDAGENS   BEKOSTNAD.       223 

Vi  för  våre  personer,  som  denne  tiden  liava  den  höga  lyekan 
och  nåden  att  bclcläda  Kongl.  j\Ia.j:ls  rådsänibcten»,  utläto 
sig  rådslicrrarne,  »slcole  med  all  flit  dageligen  och  med  ängslan 
eftertrakta  att  i  tal  och  gärningar  kunna  visa,  det  vi  sätta 
vår  högsta  heder  och  ära  däruti  alt  kunna  mer  och  mer  göra 
oss  Kongl.  Maj:ts  nådige  förtroende  värdige,  på  det  oss  in  i 
graven  och  på  vår  döda  mull  må  följa  den  lycksaligheten  att 
få  nämnas  som  Kongl.  Maj:ts  allerunderdånigste  och  tro- 
pliktigste   undersåtarc.» 

I  rådets  ogillande  av  de  anstötliga  protokollen  instämde 
ständerna  och  riktade  till  konungen  en  anhållan,  att  han 
måtte  förklara  envar,  som  nu  eller  framdeles  åberopade  sig 
på  dessa  protokoll  eller  talade  i  deras  anda  mot  konungens 
höghet  och  rätt,  för  »otrogen  emot  konungen  och  illvillig  emot 
sitt  fädernesland». 

Härpå    avgav    konungen    sitt    »nådigste    godkännande»,    i 
vilket  han  upprepade  ständernas  resonemang,   att  de    »an- 
stötliga» protokollen  strede  emot  Hans  Maj:ts  rätt  att  vara 
»allena  allom  rådande  och  bjudande».    Dock  ansåge  konungen 
Idet  betänkligt  att  utplåna  alla  sådana  yttranden  ur  proto- 
j  kollen  och  hade  funnit  bättre  att  »förklara  dem  för  alldeles 
tfåkunnige,  obetänksamme,  oförsvarlige  och  desto  mera  för- 
kastelige  och  kraftlöse  nu  och  till  eviga  tider».    Och  den,  som 
j hädanefter  yttrade  sig  i  samma  anda,  skulle  anses  ha  begått 
i  majestätsbrott.     Beträffande   dem,   som   dittills  felat  härut- 
i innan,  ville  Hans  Maj:t  dock  »låta  mera  nåden  lysa  än  rätten 
)  skärpas»    och  låta  deras  fel  »i  en  evig  förgätenhet  nedsänkte 
i  vara»,  såvida  de  alltid  uppförde  sig  »som  trogne  och  vörd- 
I samme  undersåtare». 


Så  var  ständernas  yttrandefrihet  fullkomligt  knäckt.  Och 
deras  beslutanderätt  hade  ytterligare  kringskurits  på  1686  och 
16S9   års  riksdagar. 

På  sin  färd  till  Stockholm  förstnämnda  år  fingo  riksdags- 
männen läsa  följande  försmädliga  anslag  på  en  del  milstenar: 

>Vad  göras  skall  är  allaredan  gjort. 
I  herredagsmän,  reser  icke  så  fort!» 

Och  på  riksdagen  fick  samma  tankegång  ett  mera  vältaligt 
och  för  situationen  bättre  avpassat  uttryck  i  det  tal,  varmed 


224  EN    KONUNG    SOM    SA:\niÄI.I.SOMSTÖKTARE. 

ärkebiskopen  framförde  prästerskapets  underdåniga  hälsning 
till  Hans  Maj:t.  Hans  högvördighet  förklarade,  att  »Kungl. 
Maj:ts  ständer»  voro  komna  för  att  höra,  vad  Hans  Maj:t 
behagade  förelägga  och  »av  kunglig  mildhet  befalla». 

Till  och  med  beskattningsrätten  gick  på  1686  och  1689  års 
riksdagar  ifrån  ständerna.  I  händelse  av  krig  åtogo  de  sig 
nämligen  att  årligen,  så  länge  kriget  varade,  erlägga  en 
särskild  kontribution,  och  för  den  händelse  denna  ej  skulle 
vara  tillräcklig,  erhöll  konungen  rätt  att  »årligen  och  så 
länge  kriget  varar  uppnegotiera^  så  stor  summa,  som 
nödvändigheten  fordrar».  Och  vad  förhållandena  i  freds- 
tid beträffar,  så  fick  konungen  genom  förmyndarräfsten  och 
reduktionen  så  betydligt  ökade  inkomster,  att  han  ej  behövde 
några  extra  skatter  utan  kunde  reda  sig  med  de  vanliga,  vilka 
utgingo    utan    riksdagens    beslut. 

På  1689  års  riksdag  voro  striderna  utslocknade — bland  1693 
års  ständer  tystnade  till  och  med  överläggningen.    Impone- 
rande var  intrycket  av  den  »berättelse  om  vad  efter  sistlidne 
riksdag  i  rikets  styrelse  sig  tilldragit»,  vilken  ständerna  fingo 
för  sig  framlagd.    Statens  finansväsen  var  ordnat,  riksskulden 
till  större  delen  betalt,  handel  och  sjöfart  i  uppblomstring, 
krigsmakten  återupprättad,  och  de  kostnader,  som  återstodo, 
krävde  ingen  bevillning  av  ständerna.   Det  var  som  en  vacker' 
dröm.     Allt   andades   ljuvlig    endräkt   och   tacksamhet   mot: 
Hans  Maj:t.    Ständerna  kunde  ej  nog  betyga  sin  »underdånige! 
devotion»  för  den  »överflödige  kongl.  nåden»,  som  vederfarits  t 
dem  i  och  med  det  att  Hans  Maj:t  velat  låta  dem  få  del  av 
vad  i  rikets  styrelse  sig  tilldragit,  »ehuruväl  Gud,  naturen  och 
Kongl.   ]\Iaj:ts   höga  arvsrätt  samt   ständernes    underdånige  i 
förklaringar    av  år  1680  hava  satt  Kongl.  Maj:t  till  en  en- 
vålds   allom   bjudande   och  rådande  suverän  konung,, 
den  ingen  på  jorden  är  för  dessaction  errespon  sabel - 
utan  har  makt  och  våld  efter  sitt  behag  och  som  en 
kristelig  konung  att  styra  och  regera  sitt  rike». 

Från  riksdagen  och  ämbetsmannavärlden  utbredde  sig  det; 
servila  kryperiet  för  envåldshärskaren  överlandet,  ochtill ytter- 
mera visso  inpräntades  läran  om  enväldets  gudomliga  ursprung 
såsom   en  trossats  från  predikstolar  och  föreläsningskatcdrar. 

'  Upjiläna.  —  -  Ansvarig  för  sina  liaiidlingar. 


envAldskonungen  i  arbete 


15 — 222826,    Grimberg,  Svenska  folkels  underbara  öden.     IV. 


Ny  kraft  i  riksstyrelsen. 

DET  är  tidigt  en  morgon  på  1680-talet.  I  kammarkol- 
legium pågår  ett  oförtrutet  arbete.  På  bestämt  klock- 
slag ha  ämbets-  och  tjänstemän  infunnit  sig  och  sitta 
lu  över  sina  räkenskapsböcker.  En  enkelt  klädd  ung  man 
:ommer  in,  mönstrar  rummet  och  finner  var  man  på  sin 
»ost,  sätter  sig  därpå  vid  ett  av  tjänstemännens  bord  och 
lår  upp  en  av  hans  böcker.  Han  räknar  igenom  sida  för 
ida,  granskar  och  jämför  räkenskaperna  med  varandra. 
>å  sitter  han  i  timtal  som  en  vanlig  skrivare.  Men  de,  som 
lär  sköta  statens  penningväsen,  veta,  att  det  är  Svea  rikes 
nväldige  konung  själv,  som  nagelfar  deras  arbete. 

Här  upptäcker  han  slarv  i  bokföringen  —  det  får  den 
kyldige  höra  i  kraftord;  där  finner  han  ett  fel  i  räkenska- 
lerna  —  nu  kommer  sista  varningen;  om  en  stund  åter  igen 
n  felräkning!  —  då  vankas  det  av  den  kungliga  käppen. 
Så  kunde  Karl  XI:s  underlydande  när  som  helst  vänta 
tt  ha  konungen  över  sig.  Med  egna  ögon  skulle  han  se  allt, 
jälv  bedöma  allt  —  det  hade  blivit  hans  vana  under  krigets 
■rövande  år,  och  den  vanan  följde  honom  i  fredens  värv. 
'ill  ämbetsverkens  rum  på  slottet  ledde  en  särskild  trappa 
rån  konungens  våning  —  och  den  begagnades  flitigt.  Stän- 
igt  var  Karl  färdig  att  slå  ned  på  den  »slummeraktige». 
'  Mitt  i  rötmånaden  1682  fingo  hovrätterna  sig  tillställt  ett 
lirkulär,  så  lydande:  »Som  Vi  have  försett  Eder  med  riklig 
'3n  och  underhåll,  så  have  Vi  förmodat,  att  I  efter  Vårc 
5rre  nådige  ordres  icke  skulle  skiljas  åt,  förrän  alla  oavr 
ömde  saker  och  särdeles  brottmål  blivit  avgjorde.  Icke 
ess  mindre  måste  Vi  med  missnöje  av  åtskillige  inkomne 
esvär  och  klagomål  förnimma,  att  deras  rättegångsmål, 
'åre  trogne  undersåtare  till  stor  skada,  äro  ännu  oslutne 
ch  särdeles  månge  fångar  här  och  där  innesitta,  sig  själve 


228  ENVÅLDSKONUNGEN    I    ARBETE. 

till  dubbel  plåga  och  Oss  till  stor  tunga.  Därför  är  till  Edei 
Vår  nådige  viljc  och  befallning,  att  I  sammankallen  de  från- 
varande, att  de  strax  sig  inställa  och  intet  skiljas  åt,  förrän 
allt  är  riktigt  avgjort,  på  det  en  gång  måtte  bliva  hos  edei 
en  ren  disk.  Och  ifall  någon  utan  laga  förfall  skulle  sig  här- 
utinnan  vidare  försumma,  så  föranlåtas  Vi  med  dens  person 
göra  en  obehagelig  ändring  och  en  annan  i  hans  ställe  för- 
ordna; det  var  och  en  vet  sig  hörsamligen  att  eftcrrätta.» 

I  en  skrivelse  till  kammarkollegium  år  1684  råder  han 
detta  ämbetsverk  att  bättra  sig  —  »eller»,  heter  det,  »jag 
lärer  sannerligen  klå  efter  eder  med  allvar  och  lära  eder 
veta,  vad  I  boren  göra». 

Samma  dag  avgick  ett  ännu  kraftigare  bannebrev  till 
commerciedeputerade,  vilka  hade  rekommenderat  en  person 
såsom  den  där  skulle  »veta  åtskillige  nyttige  förslag  angående 
commercierne  och  tullväsendet  uti  Livland».  Och  dock 
hade  samme  man  förut  blivit  av  kommerskollegium  för 
»åtskillige  grove  fel  och  oerhörda  handlingar»  dömd  till  bö- 
ter och  tjänstens  förlust.    Nu  skrev  konungen: 

»Att  I  haven  rekommenderat  en  sådan  karl,  som  denne  är, 
vilken  haver  fått  en  sådan  dom,  haven  I  gjort  tvärt  emot 
Eder  edsplikt;  och  lärer  jag  intet  härefter  myckit  mera 
reflektera  uppå  Edre  rekommendationer  eller  sätta  tro  till 
Edre  brev  mer;  utan  kommer  I  ännu  igen  med  sådane  rekom-' 
mendationer,  så  skall  fiskalen  få  befallning  att  raska  efteij 
Eder.»  \ 

Hög  och  låg  snästes  lika  eftertryckligt.    En  som  råkade 
riktigt  illa  ut  för  den  kungliga  vreden  var  Karls  forne  krigs-, 
kamrat,  landshövding   Örneklou,  vars  uppträdande  vid  et1| 
par  olika  tillfällen  på  1680  års  riksdag  vi  förut  bevittnat 
Örneklou  hade  tjänat  upp  sig  från  simpel  ryttare  till  överj 
ste  och  med  heder  fört  sitt  regemente  i  danska  kriget.    Se: 
dan   hade   han   på   riksdagarna   gjort   sig   bemärkt   som   ei! 
hänsynslös  försvarare  av  de  kungliga  förslagen  och  belönat! 
med  landshövdingeposten  i  Skaraborgs  län.    Men  som  manj 
nens  kraft  alltför  ofta  övergick  till  våldsamhet  och  han  där 
till  gjorde  sig  allt  värre  känd  för  egennytta,  fick  han  upp! 
bära  skarpa  förebråelser  från  sin  konung.    En  gång  tillåd 
konungen  i  en  skrivelse  till  honom  »med  Dess  egen  höga  hand» 
att  han  tvivlade  på  Örneklous  nit  och  oegennytta,  »ty>,  hete 


NY    KRAFT    I    RIKSSTYRELSEN.  229 

det,  »sedan  I  nämnde,  det  I  intet  kunde  rå  med  fogdarne, 
haver  jag  fattat  den  meningen  om  Eder,  det  det  intet  måste 
vara  allt  så  riktigt  med  Eder,  som  det  bör  vara;  för  jag  ha- 
ver prov  utav  de  landshövdingar,  som  hava  underslev  med 
de  betjänte  eller  själve  bruka  underslev,  det  de  säja,  de 
råda  intet  med  fogdarne.  För  jag  är  i  den  fasta  mening: 
när  intet  betjänte  veta  annat  än  ärligt  och  väl  med  sin  lands- 
hövdinge  ocli  att  han  haver  rena  händer,  så  bör  aldrig  en 
landshövdinge  säja:  'Jag  råder  intet  med  fogden  eller  de 
betjänte.'» 

En  tid  därefter  hade  Örneklou  en  kommission  över  sig, 
och  utredningen  slutade  med  att  han  dömdes  förlustig  sin 
tjänst  samt  att  ersätta  kronan  och  enskilda  de  förluster, 
han  förorsakat  dem.  Konungen  ville  dock  icke  göra  en  man, 
som  tjänat  riket  i  fyrtio  år,  alldeles  olycklig  utan  förklarade 
sig  »vilja  .i  nåder  se  till  hans  beträngda  läge»  och  gav  honom 
den  lilla  landshövdingebefattningen  på  ön  Ösel.  Men  full- 
makten åtföljdes  av  en  kunglig  skrivelse  av  ampraste  slag. 
Trots  den  hårda  läxa  Örneklou  nu  fått  kunde  han  dock  ej  styra 
sitt  häftiga  lynne.  Han  fick  då  befallning  att  genast  komma 
över  till  Stockholm  och  stå  till  svars  för  »den  ena  av  Eder 
begångna  galenskapen  och  obetänksamheten  efter  den  and- 
ra.» Efter  upprepade  tjänstefel  blev  den  oförbätterlige 
av  Karl  XII  avskedad  år  1701,  rymde  ur  landet  och  skall 
en  tid  därefter  ha  dött  i  Liibeck. 

Kyrkans  högsta  ämbetsmän  skonades  lika  litet  som  det 
världsliga  samhällets.  Biskop  Carlson  i  Västerås  stift,  som  för- 
ut stått  högt  i  konungens  ynnest,  hade  under  förebärande  av 
åtskilliga  skäl  underlåtit  att  verkställa  konungens  befall- 
ningar rörande  återbesättande  av  Gagnefs  pastorat.  Då 
skrev  Karl:  »Vi  kunna  ej  annat  döma  av  de  månge  lame 
och  ogrundade  förklaringar,  varmed  I  hos  Oss  inkommen, 
än  masten  I  anten  därutinnan  taga  plaisir^  och  lust,  att  I 
av  Oss  undfån  många  hårde  och  onådige  brev,  eller  att  I  för 
efterkommanderne  viljen  visa,  det  I  understått  Eder  att  dis- 
putera med  Oss,  anten  Vår  eller  Eder  vilja  skall  gå  för  sig, 
eller  att  I  på  en  kort  tid  måste  vara  mycket  minnelös  bleven. 

'  Nöje. 


2|-)0  ENVÅLDSKONUNGEN    I    ARBETE. 

Det  första  kunne  Vi  intet  inbilla  Oss,  emedan  I  därutav 
intet  kunnen  draga  någon  vinst  eller  fördel,  den  I  eljest 
aren  begivnc  mäkta  att  eftersträva.  Det  andra  se  Vi  icke 
heller  kunna  Eder  gagna,  emedan  I  då  haden  bort  avse  den 
tiden, ^  att  I  kunnat  få  en  god  sak  till  att  förfäkta.  Det  sista 
måste  alltså  vara  rätta  orsaken,  och  torde  på  det  sättet  Eder 
för  svårt  falla  länge  ett  sådant  bcsvärligit  ämbete  att  för- 
träda, som  Eder  är  anförtrott. 

Vi  sluta  härmed,  viljande  Eder  därhos  hava  nådeligcn 
förmant  att  rätta  Edert  uppförande.» 

Men  Karl  kunde  också  i  erkännsamma,  om  ock  knappa 
ordalag  uttrycka  sin  tacksamhet.  Så  skrev  han  en  gång  till 
Ascheberg:  »Det  lilla,  som  jag  i  detta  krig  lärt,  har  jag  Herr 
fältmarskalken  att  tacka  för;  ocli  så  länge  jag  lever,  skall  jag 
veta  erkänna  det.» 

Att   detta  icke  var  tomma   fraser    bestyrkes    genom   ett 
brev  från  Karl    till  hans  förtrogne,  fältmarskalken  och  riks- 
rådet Nils  Bielke,  vari  det  heter:    »Det   är  mig  av  allt  mitt  j 
hjärta   okärt   till   förnimma,   det   Herr   konglig  rådet  haver  j 
funnit  min  goda  och  trogna  gubbe  herr  konglig  rådet  greve  | 
Ascheberg  uti  ett  så  sjukligt  tillstånd.    Gud  hjälpe  honom  i 
igen   till   hälsan,   för  jag  kan  försäkra  Herr  konglig  rådet,  j 
det  jag  honom  så  älskar,  som  han  vore  min  far.    För  allt  det! 
lilla,  jag  i  krigsväsendet  lärt,  haver  jag  honom  att  tacka 
före.» 

I  ett  brev  från  år  1679  till  samme  man  uttrycker  ko- 1 
nungen  först  och  främst  sin  glädje  över  att  Bielke  blivit! 
återställd  från  en  sjukdom,  som  oroat  konungen,  och  uttalar 
sedan  följande  erkännsamma  ord:  »Det  haver  mycket 
hugnat  mig,  att  rekryterna  utav  mitt  livregemente  skola 
se  så  väl  ut,  vilket  jag  allena  tillskriver  Eder  stora  flit 
och  osparda  möda,  för  vilken  jag  Eder  icke  nogsamt  tacka 
kan,  och  jag  skall  veta  det  vid  alla  lägenheter  till  att  emot 
Eder  erkänna  igen.»  —  I  liknande  ordalag  betygar  konungen 
flera    gånger    den    trogne    medhjälparen    sin  tacksamhet. 

När  Bielke  sedan  går  i  österrikisk  krigstjänst  och  utmärkir 
sig  i  kriget  mot  turkarnc,  deltager  Karl  livligt  i  hans  glädje 

'  Vänta  till  dess. 


NY    KRAFT    I    RIKSSTYRELSEN.  261 

både  för  mannens  egen  och  för  Sveriges  skull.  Så  skriver 
han  en  gång  år  1686:  »Den  svenska  nation  står  till  Eder  uti 
tacksamhetsskuld,  som  igenom  Eder  goda  conduite^  sätter 
henne  uti  ett  så  gott  omdöme  hos  dem  där  ute.»  Konungen 
hoppades,  som  han  säger,  »att  vår  Herre  ville  bevara  Eder 
person,  så  att  jag  kunde  i  höst  få  se  Eder  med  hälsan  här  hos 
mig  igen». 

Karl  blev  allt  ivrigare  i  denna  önskan,  och  på  hösten  samma 
är  fann  han  sig  föranlåten  att  »ännu  så  mycket  mera  yrka 
uppå,  det  I  Eder  ofördröjeligen  hit  hem  förfogen»,  som  de  ut- 
rikes förhållandena  voro  hotfulla  och  konungen  i  händelse 
av  krig,  såsom  han  skriver,  »Eder  vid  handen  behöve  och 
Eder  trogne  tjänst,  av  vilken  Vi  så  många  och  gode  prov 
för  detta  haft  have,  intet  umbära  kunne». 

Men  med  den  kärva,  ordkarga,  nästan  hopbitna  blyghet, 
som  Karl  aldrig  kom  ifrån,  så  envåldshärskare  han  var,  hade 
han  liksom  lättare  att  ge  uttryck  åt  sina  känslor  inför  tredje 
man  än  direkt  åt  den  det  gällde.  Inför  den  sista  skilsmässan 
från  dem,  som  troget  tjänat  honom,  bröt  dock  hans  känsla 
fram,  stark  och  varm,  ur  själens  dolda  källsprång.  Så  vid 
Erik  Lindschölds  bortgång. 

Den  fint  bildade  mannen  hade  efter  Johan  Gyllenstiernas 
död  återfått  det  stora  förtroende  hos  konungen,  varifrån 
den  kraftigare,  hänsynslöse  Stor-Jan  till  en  tid  utträngt 
honom.  Särskilt  hade  han  på  riksdagarna  1680  och  1682  spelat 
en  viktig  roll  i  arbetet  för  konungens  sak  bakom  kulisserna. 
Ja  han  ansågs  ha  varit  den,  som  egentligen  dirigerade  de  ofrälse 
ståndens  uppträdande.  På  1686  års  riksdag  hade  han  varit 
lantmarskalk  och  genom  sitt  angenäma  sätt  och  sitt  glada 
lynne  i  hög  grad  lyckats  »ta  folk»  och  vinna  de  tveksamma 
för  den  utvidgning  av  reduktionen,  som  då  beslöts.  Många 
andra  offentliga  värv  hade  han  med  heder  slutfört,  när  han 
år   1690  avled. 

Då  skriver  Karl  till  Bielke:  »Jag  måste  berätta  Herr  kongl, 
rådet  de  beklaglige  tidenderna,  det  i  dag  bittida  haver  den 
Aldrahögsla  Gud  hädan  kallat  fordom  konglig  rådet  och  nu- 
mera salig  hos  Gud  herr  greve  Erik  Lindsciiöld,  sedan  han 
haver  varit  i  tio   dagar  sjuk  utav  fläckfeber.     Gud  glädje 


'  Sätt  att  sköta  sin  uppgift. 


232  ENVÅLDSKONUNGEN     I    ARBETE. 

hans  själ  i  evighet  för  den  trohet  och  försorg,  han  drog  för. 
min  tjänst  ocli  min  sons  uppfostring!  Jag  kan  honom  aldrig 
till  fyllest  beklaga.^  Jag  haver  mist  i  honom  en  trogen,  redlig 
och  kär  vän,  som  mente  mig,  min  son  och  hela  riket  väl. 
Herr  kongl.  rådet  haver  mist  där  en  trogen  vän.  Jag  sörjer 
honom  utav  allt  mitt  hjärta.» 

Bielke  själv,  som  var  en  orolig  ande,  fick,  så  väl  han  än 
slod  till  boks  hos  Karl  XI,  även  pröva  på  snäsor.     Så  skarpa 
voro  ordalagen  i  ett  kungligt  obanncbrev»,  att  Bielke  i  en  skri- 
velse till   Hans  Maj:t  klagade,   alt  han  nu  måste  anse  sig 
vara  i  onåd.     I  det  svar,  han  erhöll  från  envåldskonungen 
i  mars  1693,  är  det  något  av  samma  landsfaderliga  ton  som 
i  gamle  kung  Göstas  brev.    Konungen  försäkrar  mottagaren 
om  sin  synnerliga  nåd  och  erinrar  Bielke  om  att  han  ju  ofta 
nog  låtit  honom  »märka  Vårt  nådige  behag»,  som  han  säger, 
»när   sakerna   av   den   beskaffenhet   funnits   och    Vi   sådant 
have  göra  kunnat.    Om  Vi  åter  däremot  have  låtit  förspörja 
Vårt  missnöje,   när   det  icke  har   gått   den  vägen,   som   Vi 
gärna  have   sett,   och   då   någorlunda  have  skärpt  orda-for-  \ 
merne,  mene  Vi,  att  det  icke  borde  komma  Eder  så  främmande  j 
och  sällsynt  före,    efter  Oss  ju  den  makten  tillstår  att  all- 
varligen  förehålla   dem,  som   Oss   undergivne  äro  och  Vare  i 
bud  stånda  böra,  när  de  på  deras  plikt  och  skyldighet  något  j 
mangla  låta.^    Och  det  är  även  det  eko,  som  Vi  Oss  om  till-  j 
forne  emot  Eder  utlåtit  have,  vilket  giver  bebageligit  svar,  i 
när  behageligit  rop  till  Oss  inkommer,  men  tvärt  emot  giver  ( 
intet    angenämt    genljud,    när  Oss    något  misshageligit  till-  j 
ropat  varder.»  ! 

Nit  i  arbetet  hade  Karl  XI  rätt  att  fordra  av  ämbets-  j 
männen,  ty  nu  fingo  de  ordentligt  ut  sina  löner.  Men  nå-  i 
got  överflöd  blev  det  inte.  Karl  brukade  själv  säga:  »Bliva  j 
mina  tjänare  intet  salige  i  min  tjänst,  så  inte  bliva  de  I 
rike.»  i 

Det  arbetades  i  alla  styrelsens  grenar,  raskt  och  jämnt.  Det 
var  något  annat  än  förmyndartidens  slappa  ordning  och 
vankelmod.  Hela  staten  gick  som  ett  urvek.  Se  t.  ex.,  hur 
minutiöst  konungen  ordnar  arbetet  inom  reduktionskom- 
missionen genom  följande  order  i  juli  1682: 


*  Beklaga  förlusten  av  honom.  —  ^  Befinnas  bristfälliga  i. 


NY    KRAFT    I    n  IKSSTYRELSEN.  233 

»Eftersom  både  Vi  åstunde  och  Vår  tjänst  fordrar  ett 
prompt  slut  i  reduktionsverket,  ty  befalle  Vi  Eder  liärmed 
nådeligen  oclv  allvarligen,  att  I  alle  mornar  precis  klockan 
8  träden  tillhopa  och  arbeten  allt  intill  klockan  12  och  åter 
eftermiddagarna  ifrån  klockan  3  inlill  7,  på  det  ingen  tid 
må  spillas  och  försummas  och  I  så  mycket  snarare  slippa 
detta  besväret  och  Vi  komma  till  att  nyttja  Ert  arbetes 
frukter,  viljandes  Vi  noga  akt  och  uppsikt  hava  låta,  om 
någon  det  försummar  och  eftersätter.» 

Lika  sträng  som  Karl  var  mot  den  försumlige,  lika  belåten 
var  han,  när  allt  var  i  sin  ordning,  när  alla  kronans  tillgångar 
befunnos  bokförda,  så  att  man  visste  precis  vad  för  tillgångar 
statsverket  hade.  Då  konstaterade  han  med  tillfredsstäl- 
lelse, att  »aldrig  haver  man  förr  haft  en  sådan  riktighet». 
Det  var  dylika  drag,  som  kommo  den  snillrike  och  lysande 
Gustav  III  att  med  en  föraktfull  rynkning  på  näsan  kalla 
Karl  XI  för  »kronofogden». 

Konungen  gick  själv  främst  i  arbetet  dag  ut  och  dag  in, 
ofta  från  klockan  3  eller  4  på  morgonen,  och  ej  sällan  tog 
han  halva  natten  till  hjälp.  På  en  av  sina  vilda  ritter  ådrog 
han  sig  ett  svårt  benbrott,  som  ej  läktes  ordentligt,  varför 
han  måste  genomgå  en  plågsam  operation.  Men  en  timme 
efter  denna  tillkallade  han  en  ämbetsman  för  att  överlägga 
om  statsärenden,  och  i  sjuksängen  utarbetade  han  en  hel  del 

reformer. 

* 

»Karl  XI:s  tid  var  allongeperukernas  period  —  stel,  styv 
och  korrekt,  och  det  fantastiska,  ungdomligt  överdådiga  i 
Gustav  Adolfs,  vår  hjältesagas  tidsålder,  var  förbi»,  säger 
träffande  Schiick.  »Det  var  under  denna  period,  som  den 
svenske  ämbetsmannen  kom  till  världen  och  ämbetsver- 
ken började  röra  sig  i  de  majestätiskt  kuriala  former,  som 
följande  tiders  statsvälvningar  icke  mäktat  krossa.  De 
oändliga  skriverierna  började,  kanslistilen  med  dess  svar- 
s'ade,  efter  schablon  gjorda  perioder  utbildades  nu,  och 
till  och  med  pikturen  får  en  byråkratisk  värdighet  och  gran- 
dezza.» 

Litteratur:    E.   Ingers,  Erik  Lindschöld.     Biografisk  studie  I. 

Karl   XI:s  bref  till  Nils  Bielke,  utgifna  genom  Oscar 
Malmström  (Historiska  handlingar:  del  XVIII). 


Försvarsväsendet  nydanas. 

Indelte  soldaten. 

SIN  stora  makt  och  de  nyvunna  medlen  begagnade 
Karl  först  och  främst  till  att  förbättra  försvarsväsen- 
det. Han  genomförde  över  hela  landet  det  s.  k.  in- 
delningsverket, som  ägt  bestånd  ända  till  våra  dagar. 
Det  bestod  i  att  jordägarne  lämnade  torp  till  underhåll  åt 
ryttare  eller  fotsoldater  samt  försågo  dessa  med  utrustning, 
mot  att  ägarne  av  jorden  befriades  från  utskrivning.  Som 
regel  gällde,  att  två  hemman  förenade  sig  om  underhållet 
av  en  soldat.  Soldattorpet  skulle  bestå  av  »en  särdeles  stuga,, 
ett  spannland  åker,  kåltäppa,  liten  haga  eller  ängsstycke  av' 
två  lass  hö.  Men»,  hette  det,  »den,  som  för  sitt  hemmans 
magerhets  och  svaghets  skull  ej  kan  sådana  hemvister  åstad- 
komma och  således  med  en  nöjaktig  lägenhet  till  bo  och' 
föda  knekten  utom  gården  försörja,  han  skall  och  må  honom 
inom  gårds  uti  en  särdeles  stuga  hysa  och  dagelig  nödtorf- 
tig mat  och  föda  giva.»  Till  gengäld  skulle  soldaten  vara 
förpliktad  att  på  anfordran  arbeta  för  bonden  »emot  någon 
billig  erkänsla  och  en  släpeklädning  av  valmar,  nämligen 
rock  och  byxor,  då  honom  ock  skall  vara  förbudet  att  mot- 
villigtvis  sin  värds  arbete  försumma  och  hos  andra  föi 
någon  vinning  att  arbeta,  väl  vetandes,  att  där  han  födn 
åtnjuter,  är  ock  skäligt  att  han  sig  med  mindre  arbetslön 
nöja  låter». 

Vadmalskläderna  skulle  brukas  vid  arbete  hemma  p:i 
roten.  Sina  »liveriekläder»  fick  knekten  däremot  användi 
blott  vid  generalmönstringar  och  möten,  och  på  mellan 
tiderna    ägde   hans   värd  förvara  uniformen,  på  det  knekter 


FÖRSVARSVÄSENDET    NYDANAS.  235 

icke  skulle  »densamma  i  oträngda  mål  draga  och  förnöta  eller 
eljest  av  oaktsamhet  fördärva». 

Den  indelté  soldaten  gjorde  alltså  i  fredstid  nytta  såsom 
jordbrukare  med  i  regel  eget  hem  och  kom  sålunda  att 
känna  sig  samhörig  med  den  övriga  befolkningen,  en  väl- 
görande anordning  i  jämförelse  med  de  värvade  härar, 
som   nästan   alla   andra  länder  måste  dragas  med. 

Hakvin  Spegel  ger  i  dikten  »Militiens  disciplin  hemma  i 
landet»  ett  barnafromt  uttryck  åt  sin  fägnad  över  ett  dylikt 
förbund  mellan  lejonet  och  lammet: 

>Det  är  så  hugnellgt,  när  bonden  och  soldaten 
förlikas  väl  i  hus  och  sämjas  väl  om  maten, 
när  ryttarens  gevär  all  bondens  vägg  betäcker 
och  det  tapetseri  ej   bondens  barn  förskräcker, 
när  bonden  sår  i  fred  och  knekten  mejar  med, 
ja  bägge  hjälpas  åt  att  tröska  ut  sin  säd. 
Då  ser  man  överallt  i  landet  glädje  nog, 
när  svärd  ej  gäller  mer  än  lia,  harv  och  plog.» 

Karl  XI  gjorde  också  allt  för  att  åstadkomma  ett 
gott  förhållande  mellan  militären  och  den  civila  befolk- 
ningen. 

Det  hände  på  sina  ställen,  att  knekten  kom  och  fordrade 
vinterkost  av  bonden,  utan  att  han  gjorde  något  arbete  för 
den.  Men  då  var  det  konungen,  som  förbjöd  knekten  att 
»taga  det  ringaste,  när  sådant  icke  med  arbete  förtjänas». 
Ty  knekten  skulle  icke  ha  sin  föda,  »när  han  intet  iss  för- 
tjäna densamma  utan  slår  sig  till  lättja  och  ovulighet,  vil- 
ken är  hans  eget  fördärv». 

På  somliga  håll  gick  oskicket  ännu  längre,  i  det  »en  hop 
lättingar  togo  sig  före  att  göra  kamratskap  och  lägga  sig 
in  hos  roteböndren,  pockandes  av  dem  med  hugg  och  slag 
mat  och  dryck,  så  att  böndren  och  dess  folk  ofta  intet  veta 
sig  annat  än  livslösa».  I  anledning  av  dylika  övergrepp  be- 
fallde konungen  officerarne  att  vaka  över  att  soldaterna 
ej  på  något  sätt  förorättade  sina  rotebönder.  De  brottslige 
skulle  straffas  med  avdrag  på  lönen  och  med  »9  gånger  ga- 
tulopp  emellan   150  man  av  socknens   befolkning». 

Stränga  förordningar  utfärdades  också  mot  att  en  del 
såväl  befäl  som  manskap  understodo  sig  att  »mäkta  djärve- 


236  ENVÅLDSKONUNGEN    I    ARBETE. 

ligen  och  obetänkt,  utan  ringaste  orsak,  vid  omläggningar 
med  hugg  och  slag  överfalla  Vare  länsmän  och  skjutsrätta- 
re».  Somliga  hade  betett  sig  »så  överdådigt,  alt  de  uti  sådane 
Vare  och  landsbetjänles  egna  hus  tillfoga  dem  och  deras 
hustru  och  barn  våld  och  oförrätt,  emot  den  allmänne  hus- 
och  hemfreden».  Den  officer,  som  övade  oförrätt  »mot  Vår 
fattige  allmoge  i  landet»  eller  utfor  i  hotelser  mot  bonden, 
skulle  »strax  göras  sin  tjänst  förlustig  och  aldrig  ha  något 
hopp  om  att  bli  mer  brukad». 

Även  i  förhållandet  mellan  över-  och  underordnade  inom 
armén  sökte  Karl  XI  skapa  en  god  anda.  Befälet  fick  till 
sitt  underhåll  sig  anvisade  boställen,  bestående  av  reduce- 
rade gods  inom  de  orler,  där  soldaterna  hade  sina  torp,  för 
att  officerare  och  underofficerare  skulle  lära  känna  sitt  folk 
och  se  till  dem  då  och  då  även  mellan  mötena.  Särskilt  blev  j 
kaptenen  på  detta  sätt  ofta  som  en  fader  för  sitt  kompani.  | 
Detta  uttalas  också  som  en  plikt  för  honom  i  ett  exercis- 
reglemente, som  användes  på  Karl  XI:s  tid,  där  det  före- 
skrives:  »En  gemen  soldats  plikt  och  skyldighet  är  det,  att 
han  bör  vara  en  oförtruten,  hörsam  och  mycket  lydaktig ' 
knekt.  Fänriken  bör  vara  en  sedig,  stilla,  nykter,  kysk  och 
därhos  en  tapper  karl,  den  gudfruktig  är  och  medynksam, 
att  där  någon  fattig  soldat  eller  officerare  haver  förtjänt 
något  straff,  kan  han  med  sina  kamrater  avlägga  förböner 
för  dem  om  pardon.  En  kapten  bör  vara  såsom  en  fader 
för  sina  barn:  så  bör  han  sitt  kompani  försvara,  beskydda, 
försörja.  Och  när  löjtnanten  och  de  andre  lägre  officerare 
äro  något  stränge,  så  måste  kaptenen  vara  något  blid  och 
familiar,  på  det  de  gemene  eller  ringare  icke  bliva  för  myckel 
oroade  och  i  oträngt  mål  av  någon  ovettig  officerare  for 
mycket  kvalde  och  underkuvade.» 

Det  nära  lörhållandet  mellan  officerare  och  soldater  på 
samma  kompani  belyses  ytterligare  av  en  del  kungliga  före- 
skrifter om  att  en  officer  alltid  måste  närvara  vid  solda- 
ternas trolovningar,  för  att  förbindelsen  skulle  äga  laga 
kraft,  om  att  officerarne  skulle  hjälpa  soldaterna  inför  rält:i 
genom  att  föra  deras  talan  och  svara  för  dem,  när  så  behöv 
des,  så  att  dessa  »uti  sin  enfaldighet»  finge  en  behövlig  hjälp, 
m.  m. 

Brutalitet    mot    manskapet    var    av    Karl    XI    bannlyst. 


FÖRSVARSVÄSENDET    NYDANAS.  237 

År  1693  ingrep  han  mot  det  missbruket  av  kapteners  och 
löjtnanters  befälsrätt,  att  de  »utan  föregången  order  utav 
översten  eller  vederbörande  regemcntsofficerare  ibland  un- 
dersta sig  avstraffa  soldaterne  för  varjehanda  förseelser 
med  spöslitandc  och  andre  slika  svåre  straff,  alldeles  intet 
lämpade  efter  brottet».  Det  skulle  hädanefter  få  ske  endast 
i  det  fall,  att  »en  soldat  antingen  kommer  drucken  på  mötet, 
så  att  han  ej  kan  göra  tjänst,  eller  ock  att  han  alldeles  för- 
summar mötet».  I  dessa  fall  hade  en  kapten  eller  löjtnant 
rätt  att  straffa  honom  »med  sex  par  spö,  tre  slag  med  var- 
dera paret». 

Dryckenskap  tycks  ha  grasserat  särskilt  betänkligt  vid 
!  kavalleriregementena,  där  det  fanns  en  hel  del  ryttare, 
som  voro  »mycket  begivne  på  fylleri  och  dryckenskap». 
Därför  fingo  officerarne  befallning  att  allvarligen  förmana 
dem  till  nykterhet.  »Men»,  stadgade  konungen,  »där  det  in- 
tet hjälper  utan  ryttaren  eller  sventjänaren  likväl  visar 
sig  drucken  antingen  under  marschen  till  möten,  mönst- 
ringar och  kamperingar  eller  ock  fyller  sig,  medan  de  påstå, 
skall  en  sådan,  sig  till  näpst  för  detta  sitt  oskickelige  väsende, 
förste  gången  straffas  med  järn,  andre  gången  med  pålen, 
och  där  han  kommer  tredje  gången  igen,  plikte  med  sex 
par  spö,  tre  slag  av  vardera  paret,  vilket  utan  något  skons- 
mål exekveras  skall;  dock  intet  förr,  än  den  brottslige  bliver 
nykter  igen,  att  han  desto  bättre  må  besinna  sig  och  kunna 
taga  sig  straffet  till  varnagel.» 

Befälet  borde  också  ha  omsorg  om  att  soldaterna  förde 
ett  sedligt  leverne.  I  november  1692  fick,  för  att  anföra  ett 
exempel,  fältmarskalken  Rutger  von  Ascheberg,  som  då  på 
ett  synnerligen  förtjänstfullt  sätt  utövade  ämbetet  som  ge- 
neralguvernör över  Skåne,  Halland  samt  Göteborgs  och 
Bohus  län,  mottaga  en  kunglig  skrivelse  med  anledning  av 
»att  ifrån  Köpenhamn  och  Seland  en  hop  löst  parti  av  kvinn- 
folk esomoftast  skola  komma  över  till  Skåne  och  sig  uti 
städerne  uppehålla,  givandes  soldaterne  uti  garnisonernc 
tillfälle  sig  med  dem  att  beblanda».  Sedan,  »då  antingen 
födsletiden  är  nära  eller  barnet  redan  är  fött»,  brukade 
barnets  fader  av  fruktan  för  lagligt  straff  för  lönskaläge 
»komma  att  söka  sine  officerares  tillstånd  att  träda  med  så- 
dane  kvinns-personer  i  äktenskap».    Men  på  det  sättet  bleve 


238  ENVÄl.DSKONUNGEN     I    AKBKTE. 

»fästningarne  och  barackerne  uppfyllte  med  en  hop  löse, 
fördäktige^  och  sjuklige  kvinnfolk».  Till  förekommande 
därav  skulle  generalguvernören  nu  låta  i  de  skånska  fäst- 
ningarna påbjuda,  »att  sådane  ankommande  lösaktige  kvinns- 
personer så  mycket  görligit  är  skola  skickas  tillbaka  åt 
Seland  och  intet  tillåtas  att  gifta  sig  med  knektarne.  IVIen 
där  någon  soldat  änteligen  skulle  vilja  äkta  ett  sådant  främ- 
mande kvinnfolk,  måste  han  först  hava  därtill  sin  officera- 
res tillstånd  och  samtycke,  som  då  kan  hava  tillfälle  att 
låta  efterfråga,  varifrån  ett  sådant  kvinnfolk  kommer,  och 
av  vad  rykte  hon  är.  Skulle  ock  någon  knekt  lägra  ett  så- 
dant kvinnfolk,  skall  densamme  så  väl  som  konan  plikta 
med  kroppen  och  hon  sedan  skickas  tillbakars  åt  Seland. o 

Själavården  inom  armén  var  föremål  för  Karl  XI:s  syn- 
nerliga omsorg,  såsom  synes  av  det  »nådige  brev  till  alla  in- 
delta regimenter»,  som  utfärdades  den  28  september  1685. 
Däri  uttalar  konungen  sin  övertygelse,  att  sann  gudsfruktan 
är  »ett  av  de  förnämste,  nödigste  och  nyttigaste  ting  vid  Vår 
krigsmakt».  Därför  behövde  »särdeles  den  gemene  solda- 
tesken, som  därom  icke  så  noga  kan  vara  informerad,  flitigt 
undervisas  uti  de  stycken,  som  till  dess  kristendom  höra, 
varigenom  den  kunde  ifrån  självsvåld  och  egenvilligt  leverne 
till  den  Högstas  sanna  kännedom  ledas  och  anföras.  Alltså 
have  Vi»,  heter  det,  »i  nåder  resolverat  och  förordnat,  att  alle 
ryttare  och  knektar  härefter  skola  tillhållas  på  vissa  tider  om 
året  att  läsa  deras  catechismum  och  kristendoms-stycken 
och  låta  sig  om  vad  dem  därvid  felar  undervisas.» 

När  soldaterna  lågo  hemma  på  rotarna,  skulle  denna  un- 
dervisning meddelas  av  vederbörande  kyrkoherde  eller  socken- 
präst, som  var  skyldig  att  »samma  catechismi  förhör  förrätta 
och  dem  i  deras  kristendoms-stycken  och  salighetens  kunskap 
med  all  flit  undervisa  samt  sedan  meddela  var  och  en  ryttare 
och  knekt  ett  litet  bevis  med  dag  och  dato,  både  huruvida 
han  sina  kristendoms-stycken  vet  och  förstår,  såsom  ock  när 
eder  ehuru  ofta  han  sig  till  församlingen  vid  predikningar 
infinner   samt   sina   salighetsmedel   brukar». 


Misstänkta. 


FÖRSVARSVÄSENDKT    NYDANAS.  239 

Dessa  intyg  skulle  soldaten  framvisa  för  vederbörande  rege- 
ments-  eller  skvadronspastor,  som  var  skyldig  att  närvara 
vid  ett  kompanimöte  om  året  för  att  kontrollera  soldaternas 
kristendomskunskap.  Skulle  det  då  i  något  fall  visa  sig,  att 
denna  icke  motsvarade  intyget  från  sockenprästen,  eller  också 
att  »något  annat  fel  däruti  förmärktes»,  borde  regements- 
eller  skvadronspastorn  genom  översten  meddela  detta  åt 
biskopen,  som  ägde  att  ställa  vederbörande  sockenpräst  till 
svars. 

Hos  gemene  man  inskärptes  skyldigheten  att  »hörsamligen 
inställa  sig»  till  katekesförhör  i  sockenkyrkan,  så  ofta  sådana 
av  kyrkoherden  eller  sockenprästen  pålystes,  samt  »söka  att 
inhämta  all  möjelig  och  nödig  förkovring  uti  Guds  och  deras 
salighets  kunskap,  så  framt  de  vilja  undvika  det  straff,  som 
därpå  för  de  motvillige  och  försumlige  bör  följa». 

Betecknande  för  hur  långt  i  detalj  Karl  XI:s  omsorger 
härvidlag  sträckte  sig  är  ett  brev  av  den  4  juli  1692  till  över- 
sten för  Kronobergs  regemente,  varav  framgår,  att  konungen 
vid  nyss  företagen  mönstring  med  ett  av  kompanierna  träffat 
på  en  soldat  av  polsk  börd,  som  »vid  tillfrågan  måste  tillstå 
sig  intet  kunna  läsa,  ja  icke  en  gång  Fader  vår,  mycket  mindre 
eljes  om  sin  kristendom  och  kristeliga  tro  någon  underrättelse 
ifrån  sig  giva».  Av  detta  sällsamma  förhållande  »kunna  Vi, 
fortsätter  konungens  skrivelse,  »intet  annat  döma,  än  att  med 
soldaternes  läsande  och  förhörande  lärcr  gå  under  Edert  an- 
förtrodde regemente  mycket  vårdslöst  till,  helst  Oss  berättas, 
att  icke  allenast  ovanbemälte  polack  utan  flere  under  Edert 
reiicmente  finnas,  som  intet  kunne  läsa  och  alltså  föga  eller 
allsintet  besked  kunna  uti  deras  kristendoms-stycken  för  sig 
gTira. 

Ty  är  till  Eder  Vår  nådige  vilje  och  befallning,  att  I  låten 
Eder  vara  mycket  angeläget,  det  Edre  underhavande  knektar 
mage  bliva  med  flit  i  sine  kristendoms-stycken  och  trosar- 
tiklar underrättade».  Dessutom  borde  översten  utan  dröjsmål 
göra  sig  underrättad  av  regementsprästen,  »huru  många  söm 
under  regementet  finnas,  som  kunna  göra  någon  redo  för  sig 
uti  sine  kristendoms-stycken,  och  huru  många  ännu  intet 
däruti  äro  underrättade,  uti  vad  socken  sådane  okunnige 
bussar  äro  hemma,  och  vad  deras  socknespräst  heter,  för  vil- 


240  ENVÅI.DSKONUNGEN    I    ARBETE. 

ken  de  hemma  läsa  böra»,  samt  sedan  inkomma  till  Hans 
Maj:t  med  underdånig  berättelse  liärom.  »Och  haven  I»,  slutar 
skrivelsen,  »detta  biskopen  och  consistorio  att  berätta,  på 
det  de  sedan  mage  kunna  förmana  vederbörande  kyrkoherdar 
och  sockenpräster  större  flit  vid  sådane  enfaldige  och  uti  sin 
kristendom  illa  underrättade  människor  hädanefter  att  an- 
vända, så  framt  de  vilja  undfly  allt  vidare  åtal.» 

En  annan  överste,  chefen  för  Bohusläns  dragoner,  inkom 
till  konungen  med  en  underdånig  förfrågan,  »huruledes  de 
gemena  bussarne  skola  avstraffas  och  näpsas,  som  äro  treske 
att  lära  sine  kristendoms-stycken».  Han  fick  det  beskedet, 
»att  så  snart  prästerskapet  hos  Eder  angiver  någon  gemen, 
som  är  tresk  att  lära  sin  kristendom,  skolen  I  igenom 
kaptenen,  under  vilkens  kompani  en  sådan  lyder,  låta  befalla, 
att  densamme  med  tre  par  spö  därföre  bliver  avstraffad». 
Och  skulle  översten  »allvarsam  hand  däröver  hålla»,  att 
denna  »hälsosamma  förordning»  behörigen  måtte  bliva 
efterlevd. 

Betecknande  för  den  anda,  som  Karl  XI  ville  skapa  inom 
svenska  armén,  är  också  en  förordning  av  år  1695,  varigenom 
konungens    drabanter,    såväl    befäl    som   manskap,  förplik- 
tades att  alla  helgdagar  bevista  både  högmässa  och  afton- 
sång och  därunder  vara  »sedige  och  stilla».    För  att  kunna  [ 
kontrollera,  att  alla  voro  närvarande,  skulle  man  hålla  upprop  , 
både  före  och  efter  gudstjänsten.    »Försummar  någon  över- : 
eller   underofficerare   predikan»,   heter   det,    »eller   går   bort, ' 
förr  än  manskapet  är  uppropat,  så  böter  han  med  en  halv 
månads-löning  var  gång  det  sker.    Är  det  en  gemen,  då  slås  ; 
han  upprätt  två  timmar  på  pålen,  för  var  gång  han  predikan 
försummar.    Är  en  sådan  gemen  av  medel,  så  efterlåtes   ho- ! 
nom  till  att  lösa  sig  från  pålen  med  penningar,  nämligen  var  • 
gång  med  en  halv  månads-löning,  som  är  tre  och  en    halv '. 
daler  silvermynt.» 

På  sön-  och  helgdagar  borde  drabanterna   »begå  Herrans 
högvärdiga    nattvard    således,    att    var    korporal    med    sitt  I 
korporalskap  var  gång  följas  åt,  och  det  så  ofta,  att  var  och  i 
en  till  det  ringaste  fyra  gånger  om  året  begår  Herrans  hög- ; 


FÖRSVARSVÄSKXDET    NYDANAS.  241 

värdiga  nattvard,  varöver,  jämte  officerarne,  också  prästen 
under  drabanterne  bör  hava  ett  noga  inseende,  att  ingen 
sig  därifrån  undanliåller. 

När  fastan  ingår,  måste  prästen  förliöra  drabanterne  uti 
deras  Icristendoms-stycken;  ocli  då  skall  alltid  en  överoffi- 
cerare med  korporalen  av  det  korporalskapet,  som  till  förhör 
och  till  att  läsa  är  tillsagt,  vara  med  tillstädes,  på  det  allt  må 
gå  desto  bättre  och  skickeligare  till.  Finnes  någon  av  bussarne 
tresk  till  att  läsa  sine  kristendoms-stycken,  den  bör  plikta 
med  två  timmar  på  pålen  upprätt.» 

Vid  livgardet  utdelades  sakramentet  kompanivis  till  såväl 
befäl   som   manskap. 


Genom  indelningsverket  fick  vårt  land  en  stark  armé,  som 
hölls  slagfärdig  genom  regelbundet  återkommande  övningar. 
Den  20  oktober  1680  påbjöd  konungen,  att  varje  överste 
skulle  »åtminstone  en  gång  om  månaden  låta  hålla  kompani- 
möten  och  sedan  en  gång  om  året  vid  den  20  eller  sist  uti 
augusti  månad  draga  hele  regementet  på  en  slät  och  tjänlig 
plats  vid  någon  skog  eller  kronones  jägarebacke  tillsammans, 
varest  regementet  kampera  kan  åtminstone  14  dagars  tid, 
och  dessemellan  allt  stadigt  lära  och  undervisa  dem  så  med 
kamperande'  och  vakthållande  som  alle  andre  stycken,  vilke 
nödige  äro  uti  fält  och  emot  fienden,  eftersom  ock  Kongl. 
Maj:t  vill  låta  bestå  årligen  pulver^  till  8  skott  skarpt  och  16 
blinde  skott». 

För  en  del  finska  regementen  visade  det  sig  emellertid, 
med  hänsyn  till  deras  glesa  förläggning,  omöjligt  att  hålla 
mer  än  tre  kompanimöten  och  ett  regementsmöte  årligen. 
Under  sådana  förhållanden  borde  »likväl  officerarne  där- 
emellan om  söndagarne,  när  de  komma  tillsammans  i  för- 
samlingarne, där  de  och  knektarne  äro  boendes,  förmanas  och 
tillsäjas  att  lära  och  undervisa  knektarne  handgreppen». 

Det  var  Karls  stora  nöje  att  själv  exercera  sina  »bussar» 
med   de  grova  blå  rockarna  och  de  väldiga  huggvärjorna. 


'  Krut. 
16—222826.     Grimberg,  Svenska  folkets  underbara  öden.     IV. 


242  ENVÅLDSKONUNGEN    1    ARBETE. 

Hans  almanackor  äro  fyllda  av  anteckningar  om  hur  han 
for  omkring  i  landet  och  mönstrade  regemente  efter  regemen- 
te. Uet  ena  kompaniet  efler  det  andra  tog  konungen  hand 
om,  och  allt  emellanåt  heter  det,  att  »han  hade  hela  regementet 
tillhopa  och  exercerade  dem  hela  dagen»,  eller:  »Kungl.  Maj:t 
hade  sex  kompanier  av  gardet  om  morgonen  på  Djurgården 
och  drillade  dem»,  eller:  »Hennes  kungl.  Mai:t  änkedrottningen 
jämte  H.  k.  H.  prinsen  och  prinsessorna  voro  och  sågo  på, 
huru  Kungl.  Maj:t  drillade  Södermanlands  regemente  till 
fot». 

I  dagboksanteckningar,  förda  av  dåvarande  musketerarcn 
vid  Livgardet,  sedermera  kapten  Spåre,  se  vi  konungen  i 
augusti  1684  i  färd  med  att  »mönstra  sitt  livgarde  uppå 
Ålkistängen».  Han  lät  soldaterna  skjuta  till  måls,  och  »den 
som  råkade  fläcken,  han  fick  en  dukat». 

Det  ligger  en  beundransvärd  pliktkänsla  i  denna  oförtrutna 
förberedelse  för  ofredens  dagar  från  en  konung,  som  ingenting 
högre  önskade  än  freden,  och  som  nästan  aldrig  försummade 
att  i  sin  almanacka  på  årets  sista  dag  nedskriva  en  tacksä- 
gelse till  den  Högste,  »som  haver  oss  i  fred  och  rolighet  låtit 
leva  detta  framledne  året». 

Ve  de  rusthållare,  som  kommo  med  slarvigt  utrustade 
hästar  till  de  årliga  mönstringarna!  Dem  kunde  det  hända, 
att  Hans  Maj:t  med  egen  hand  skar  sönder  remtyg 
och  sadlar,  som  befunnos  bristfälliga  eller  illa  gjorda.  Och 
kom  han  på  någon  avdelning  med  okunnighet  i  handgreppen, 
var  han  icke  nådig.  Chefen  för  Jönköpings  regemente  till 
fots  fick  sig  t.  ex.  följande  ampra  skrivelse  tillställd  den 
30  juli  1692:  »Vid  exercerandet  av  Edert,  anförtrodda  rege- 
mente have  Vi  med  särdeles  missnöje  förnummit,  hurusom 
icke  allenast  de  gemene  uti  deras  handgrepp  och  excercitier 
mycket  illa  äro  övade  och  underviste  utan  ock  största  delen 
av  Edra  officerare  däruti  så  okunnige  befunne,  att  Vi  om 
dem  de  tankar  måtte  fatta,  att  antingen  de  själva  intet 
sine  excercitier  lärt  eller  också  dem  så  förgätit  hava,  att 
de  sig  dem  intet  mera  kunna  påminna  och  därigenom  allt- 
så alldeles  utur  övningen  komma.»  I  anledning  därav  hade 
konungen  nu  befallt  två  majorer  av  ett  annat  regemente 
att  »för  sig  taga»  regementets  officerare  och  undervisa  dem 
i  handgreppen    enligt  exercisreglementet.     Sedan  skulle  offi- 


FORSVARSVÄSENDET    NYDANAS. 


243 


cerarne  i  sin  tur  »med  all  flll»  öva  regementets  underofficerare 
och  manskap  i  exercis  »och  dem  däruti  så  färdige  göra»,  heter 
det,  »att  Vi  av  dem  ett  nådigt  nöje  hava  mage.  I  vidrigt  fall, 
och  där  Vi  ingen  förhättring  hos  dem  lare  spörja,  så  vcle  Vi 
vara  omtänkte  andra  i  deras  ställe  att  förordna,  som  med 
större   flit   och   aktsamhet   sig   cxcercitierne   vid   regementet 


Kortom  vid  30  års  ålder.     Målning  av  Ehrenslrahl. 


antagandes  varda  och  bussarne  däruli  öva  och  i  perfection 
'bringa.» 

Kommandoorden  vid  den  tidens  exercis  voro  ofta  lång- 
::'andiga  som  i  exercisreglementena  från  äldre  Vasatiden.^ 
N'ågra  exempel  från  Karl  XII:s  reglemente  av  1701  säga  till- 
äckligt:  »Fatter  luntan  med  förwänd  handi»  —  »Betäcker 
iannan-  med  tu  finger!»  —  »Blåser  och  tårckcr  uhr  pannan 
ned  tummen!»  —  »Vänster  om  vänder  eder,  fäller  pique  mot 

'  Se  Bd  II:  295.  —  "  Fängpannan. 


244  ENVÅLDSKONUNGEN    I    ARBETE. 

man!&   —   »Släpcr    eder   pique   med   slumpen   tillbakars   och 
spetzen  i  högra  handen!» 

Disciplinen  inom  armén  upprätthöll  Karl  med  kraftig 
hand,  och  ingen  fick  sätta  sig  upp  mot  sin  överordnade,  »ty 
ordning  och  respekt  måste  vara  vid  militien,  annars  går  det 
galet  till»,  sade  han  själv  en  gång,  då  en  officer,  tillhörande 
en  av  rikets  högsta  ätter,  varit  »rätt  oförskämd  och  illak 
mot  generalmajoren».  Den  felande  ådömdes  dödsstraff,  var- 
ifrån han  dock  benådades  med  en  skarp  uppsträckning  »uti 
en  stor  myckenhet  utav  folks  närvaro»  samt  fyra  månaders 
fängelse. 


I  vissa  gränstrakter  blcvo  ej  blott  knektarne  utan  även 
bönderna  exercerade  för  att  kunna  bilda  ett  slags  lantvärn. 
Så  fick  landshövdingen  i  Värmland  år  1689  befallning  att  utse 
vissa  officerare,  som  skulle  öva  allmogen  i  vapnens  bruk  i 
syfte  att  mota  ett  eventuellt  anfall  från  Norge.  Vapenöv- 
ningarna, som  skulle  hållas  vid  kyrkorna  på  vissa  helgdagar 
efter  slutad  gudstjänst,  då  allmogen  var  allmänt  samlad, 
skulle  gå  ut  på  att  lära  folket  sköta  sina  gevär  och  utföra 
handgreppen  för  skjutning.  Två  a  tre  gånger  om  året  skulle 
målskjutning  äga  rum  med  ammunition,  som  kronan  bestod. 
Målet  skulle  vara  av  stockar,  så  beskaffat,  »att  allmogen  de 
däruti  skjutne  kulor  kan  igen  uthugga  och  sig  av  samma  bly 
en  annan  gång  betjäna,  sedan  det  är  igen  till  kulor  omstöpt».: 
De  som  icke  hade  egna  gevär  blevo  genom  kronans  försorg  i 
försedda  med  goda  bössor. 


•  Se  Bd  II:  295.  —  ^  Fängpaiinan. 


FÖRSVARSVÄSENDET    NYDANAS,  215 

Karlskrona  och  svenska  flottan. 

Med  sjöförsvaret  måste  Karl  XI  nästan  börja  på  nytt. 
Det  senaste  kriget  hade  visat  Stockholms  olämplighet 
som  huvudstation  för  flottan.  Där  brukade  denna  ligga 
Instängd  av  is  till  långt  fram  på  våren,  och  när  skärgården 
änlligen  blivit  isfri,  gick  det  åt  en  dryg  tid  att  taga  sig 
ut  genom  dess  långa  och  slingrande  farleder,  där  nästan 
alla  vindar  behövde  anlitas.  Under  tiden  kunde  fienden  ha 
hunnit  göra  mycken  skada  på  Sveriges  södra  kuster  och  dess 
tyska  besittningar,  dit  vägen  från  Stockholm  var  dryg.  Och 
iiiir  svenska  flottan  väl  hunnit  dit,  kunde  det  hända,  att  pro- 
vinnten  var  förbrukad.  Kännbar  var  under  sådana  förhål- 
landen saknaden  av  en  säker  hamn  i  dessa  trakter,  där  för- 
raden skulle  kunnat  förnyas.  En  sådan  fann  man  nu  i  Ble- 
kings skärgård,  där  Johan  Gyllenstierna  vid  Trotsö  utsett 
en  tjänlig  plats  för  en  flottstation. 

Franska  sändebudet,  som  på  nyåret  1679  varit  Gyllenstierna 
följaktig  dit,  skriver  om  denna  hamn:  »Vi  hava  sett  en  bassin, 
skyddad  av  en  lång  och  smal  ö  i  form  av  en  halvmåne,  som 
lämnar  tvenne  inlopp  vid  alla  vindar.  Hamnen  kan  rymma 
ett  oräkneligt  antal  skepp  i  full  säkerhet  med  tillräckligt  djup 
och  utom  kanonhåll  från  varje  land,  där  fienden  kan  fatta 
posto.» 

I  november  1679  reste  Karl  själv  till  platsen  och  god- 
kiinde  förslaget  att  vid  Trotsö  anlägga  en  örlogshamn. 
Konungen  vände  sig  till  öns  ägare,  bonden  Vittus  Andersson, 
med  orden:  »Vi  vilje  bygga  en  stad  på  din  ö  och  seder- 
mera ditlägga  Vår  örlogsflotta.»  —  »Det  har  jag  icke  givit 
lov  till»,  var  bondens  svar.  »Men  jag  skall  köpa  ön  av 
dig»,  genmälte  konungen.  »Jag  ämnar  icke  sälja  min  ö», 
kom  Vittus  Anderssons  svar.  Till  slut  blev  konungen  ond 
och  utbrast:  »Ditt  sturska  och  gensträviga  väsende  kan 
kosta  ditt  huvud.»  —  »Mitt  huvud  går  icke  så  lätt  att  taga», 
svarade  Vittus. 

Kort  därefter  blev  han  emellertid  insatt  på  Karlshamns 
fästning.  Enligt  sägnen  skall  man  ha  tagit  som  anledning, 
att  han  genom  falska  fyreldar  vållat  skeppsbrott  eller, 
såsom  det  på  kustbornas  språk  hette  den  tiden,  »tänt  offer- 
eldar, på  det  hans  strand  måtte  välsignas  med  skeppsvrak». 


246  EN VÅLDSKONUNG EN    I    ARBETE. 

Medan  ViUus  satt  på  fästning,  gingo  enielkrlid  kronans 
anläggningar  på  hans  ö  sin  gilla  gång,  och  han  fick  höra 
talas  om,  hur  hans  hustru  och  döttrar  där  höllo  marketen- 
teri  för  flottans  matroser.  Då  gav  hans  motspänstighet 
med  sig,  och  han  bönföU  om  att  bli  fri,  vilket  också  be- 
viljades. 

Redan  i  slutet  av  år  1679  hade  befästningsarbetena 
påbörjats  av  Erik  Dahlberg,  som  nu  hade  högsta  in- 
seendet över  rikets  befästningsverk  och  på  den  posten  ut- 
förde arbeten,  vilka  senare  tiders  fästningsbyggare  även  i 
främmande  länder  tagit  till  mönster.  Och  under  Hans 
Wachtmeisters  energiska  ledning  uppväxte  här  en  ny  ör- 
logsstation med  dockor  och  varv,  vilken  fick  namnet  Karls- 
krona. Under  hans  överinseende  byggdes  ock  en  präktig 
flotta,  vars  make  1  styrka  ej  skådats  i  Sverige. 

W^^achtmeister  hade  fått  sin  första  utbildning  som  sjöman 
i  engelsk  tjänst  under  kriget  mot  Holland.  Vid  den  mest  be- 
kymmerfulla  tiden  av  Karl  XI:s  krig  mot  Danmark  var  han 
en  av  dem,  som  vunno  konungens  förtroende  genom  kraft 
och  duglighet.  Särskilt  utmärkte  han  sig  i  slaget  vid  Lund, 
där  han  fick  tre  hästar  skjutna  under  sig.  Men  snart  åter- 
vände han  till  sjötjänsten  och  blev  svenska  flottans  verklige 
chef,  ehuru  i  början  till  namnet  underordnad  Gustav  Otto 
Stenbock.  En  hel  mansålder  blev  det  honom  förunnat  att 
verka  på  denna  betydelsefulla  post.  En  härskarnatur  var 
han,  och  det  hände  alltemellanåt,  att  konungen  fann  för 
mycken  självrådighet  hos  den  för  övrigt  så  högt  värderade 
mannen. 

Folk  till  flottans  bemanning  fick  man  tillgängligt  genom 
det  s.  k.  båtsmanshållet,  ett  slags  indelningsverk  för  vissa 
kustlandskap.  Konungen  lade  också  på  flere  sätt  an  på  att 
få  dugligare  både  befäl  och  manskap  ombord,  än  vad  fallet 
varit  under  kriget  med  Danmark.  Officerarne  fingo  per- 
mission med  bibehållande  av  lön  för  att  »evertuera  sig'  i  främ- 
mande mariner»;  och  när  krig  utbröt  i  Europa,  anbefalldes 
amiralitetskollegium  att  utsända  en  del  officerare  att  deltaga 
i  förefallande  sjöslag.  De,  som  avreste,  erhöllo  nådig  för- 
säkran att  bliva  befordrade  framför  »dem,  som  hemma  suttit». 

^  Förkovra  s\a,. 


FÖRSVARSVÄSENDET    NYDANAS.  217 

Följden  av  dessa  åtgärder  blev  också,  att  amiralitetskolle- 
gium år  1697  kunde  konstatera,  »att  Eders  kungl.  I\Iaj:t  hä- 
danefter alltid  kan  göra  sig  förslag  uppå  gode  och  duktige 
sjöofficerare  av  Dess  egne  undersåtare,  i  stället  för  att  man 
ull  forne  tider  har  måst  ibland  både  lita  på  främmande  och 
l;i.L:;a  därtill  vad  folk   som   man   få   kunnat». 

Vad  båtsmännen  beträffar,  fingo  de  tillstånd  att  »i  Öster- 
sjön, evar  dem  behagade,  låta  bruka  sig  uppå  kofferdifar- 
kdster  uti  varjehanda  sjöresor  till  att  därigenom  göra  sig 
l)Ltarne  och  uti  sjömanskapet  övade». 

Teoretiska  insikter  i  navigation  erhöllo  de,  som  därför  voro 
liinipade,  vid  den  styrmansskola,  som  konungen  inrättade. 
Niir  de,  som  genomgått  denna  läroanstalt,  praktiserat  till 
sjös  några  år,  lämpade  de  sig  bra  till  underofficerare  på  flot- 
tan, »givande  jämväl  hopp  om  sig  att  bliva  i  framtiden  helt 
sniUle  och  hurtige  officerare». 

En  stor  del  av  flottans  manskap  hade  man  dittills  tagit 
från  de  finska  kusttrakterna.  Men  som  Bottniska  viken  sällan 
blev  isfri  förrän  i  slutet  av  april,  hade  det  den  olägenheten 
med  sig,  att  manskapet  sjövägen  aldrig  hann  fram  till  Stock- 
holm förrän  i  maj  eller  juni,  och  försök,  som  gjordes,  att  låta 
dem  marschera  landvägen  slogo  ännu  sämre  ut.  Ty  genom 
den  långa  färden  »om  vårtiden,  då  det  varken  bar  eller  brast, 
uti  slagg  och  regn  samt  uti  vårvattnet  in  till  knäs»  blevo 
båtsmännen  alldeles  utmattade;  och  när  de  äntligen  kommo 
fram  till  Stockholm,  måste  de  »merendels  i  Dalarön  och  flere- 
städes,  innan  flottan  till  sjös  kom,  livet  tillsätta.  De  övrige, 
som  icke  strax  dödde,  månde  ock  sedan  efter  hand,  emedan 
de  varken  vid  klimatet  voro  vane  eller  eljest  på  detta  sättet 
länge  kunde  uthärda,  genom  döden  avgå.»  Så  stod  man  där 
utan  tillräcklig  bemanning  och  måste  utskriva  alldeles  oövat 
folk,  som  »på  skeppen  mera  i  vägen  och  till  hinders  stått  för 
andre,  än  de  själve  kunnat  tjäna  och  gagna». 

Men  onekligt  var,  att  »detta  folket  i  sig  självt  är  manbart 
och  gott,  när  de  allenast  få  lära  språket  och  vänja  sig  vid 
detta  svenska  klimatet».  Därför  hittade  konungen  på  ätt 
låta  i  Blekings  och  södra  Smålands  kusttrakter  förlägga  och 
indela  över  2,300  båtsmän  från  Finland  och  Norrland.  Re- 
sultatet blev  gott.  Man  fick  i  dem  »så  gode  och  kapable 
sjömän,  att  man  dem  icke  bättre  begära  vill,  ja  en  stor  del 


248  ENVÅLDSKONUNGEX    I    ARBETE. 

skickelige     alt     promoveras     till     underofficerare,     då     det 
behöves». 

Litteratur:    Allan   Cyrus,  Våra  äldre  och  nyare  Infantericxercls- 
reglcmcntcn    (Svensk  militär  tidskrift  för  år  1913;  kr. 
.      G:  -). 


En  tid  av  nytt  uppsving  för  vårt 
näringsliv. 

FÖR  näringarna  blev  freden  till  rik  välsignelse.  Liksom 
närmast  föregående  rcgentcr  omhuldade  Karl  XI  med 
privilegier  och  understöd  de  näringar,  som  snabbast 
avkastade  pengar,  nämligen  bergsbruk,  fabriksväsen,  han- 
del och  sjöfart,  som  därför  fingo  en  ny  blomstringstid. 

Gruvdrift  och  bruksrörelse. 

Bergshanteringen  utvecklade  sig  raskt.  Visserligen  gick 
silver-  och  kopparproduktionen  tillbaka,  men  tillverkning- 
en av  järnvaror  växte  så  mycket  mera  i  omfång  och 
betydelse.  Man  började  nu  gå  mera  på  djupet  i  gru- 
vorna än  fordom.  Men  hade  man  kommit  så  långt  ned,  att 
det  ej  längre  gick  att  vinda  upp  det  inströmmande  vattnet 
medels  tunnor,  så  skulle  det  vilja  bra  rika  malmstreck  till,  för 
att  man  skulle  bry  sig  om  att  fortsätta  malmbrytningen  vidare. 
Var  det  emellertid  särskilt  gott  om  malm  där  nere,  satte  man 
i  gång  uppfordring  av  vattentunnorna  med  hästar.  Men  re- 
dan i  början  av  1600-talet  hade  man  på  sina  ställen  övergått 
till  pumpverk  med  s.  k.  konster,  som  sattes  i  gång  med  hand-, 
häst-  eller  vattenkraft;  och  på  1630-talet  kunde  man  i  Bergs- 
lagen få  se  dylika  konster  med  stånggångar  på  över  fyra 
kilometers  längd.  Så  småningom  blevo  de  allt  vanligare,  dessa 
långa  stånggångar,  som  gå  sin  raka  väg  över  höjderna  fram 
till  en  gruva  och  i  så  hög  grad  bidraga  till  att  ge  Bergslagen 
dess  särmärke.  Men  det  skulle,  som  sagt,  vara  mycket  givande 
gruvor,  som  man  kunde  lägga  ned  så  ansenliga  kostnader  på. 
De  andra  övergav  man,  när  svårigheterna  blevo  för  stora. 


EN    TID    AV    NYTT    UPPSVING    FÖR    VÅHT    NÄRINGSLIV.       219 

När  man  vandrar  omkring  på  ett  nutida  gruvfält  i  Bergs- 
lagen och  ser  ned  i  denna  mängd  av  övergivna  små  gruvhål 
med  deras  ruhdbrända  eller  av  spettet  flisiga  väggar,  finner 
man  emellertid  även  andra  orsaker  till  att  arbetet  i  gruvorna 
avstannat.  I  flera  fall  beror  det  på  att  ras  inträffat,  i  andra 
på  att  det  blev  för  mörkt  att  arbeta  där  nere  i  djupet,  och  i 
några  fall  har  röken  från  gruvveden  gjort  vistelsen  i  gruvan 
outhärdlig.  Malmbrytningen  försiggick  nämligen  ännu  på 
samma  sätt  som  under  medeltiden:  man  upphettade  berget 
med  stockeldar  och  göt  sedan  vatten  på.^  Först  i  början  av 
1700-talet  övergick  man  i  järnbergslagen,  delvis  på  grund  av 
tvingande  skogsbrist,  till  sprängning  med  krut.  Då  blev 
risken  för  gruvras  ej  längre  så  stor,  och  man  kunde  därför 
mera  allmänt  bryta  sig  djupare  ned. 

Klagan  över  tilltagande  skogsbrist  blev  på  Karl  XI:s  tid 
allt  starkare.^  Särskilt  betänkligt  var  det  med  Utö  gruva  i 
Södermanland,  som  tillhandahöll  behövlig  malm  ej  blott  åt 
närbelägna  bruk  i  samma  landskap  och  i  Tjust  utan  även  åt 
största  delen  av  järnverken  i  Finland  samt  i  Hälsingland, 
Medelpad  och  Ångermanland.  Redan  var  skogen  på  Utö  och 
närliggande  öar  till  största  delen  förbrukad,  då  bergskolle- 
gium fann  på  att  utfärda  en  förordning,  enligt  vilken  de,  som 
på  Utö  avhämtade  malm,  skulle  vara  pliktiga  att  ditföra  en 
mot  malmkvantiteten  svarande  viss  mängd  gruvved. 

I  Bergslagen  gick  skogen  emellertid  åt  ej  blott  till  gruv- 
driften utan  även  till  smälthyttorna  och  stångjärnshamrarna. 
Så  blevo  gruvor,  hyttor  och  järnbruk  konkurrenter  om  sko- 
gens virke  och  bränsle,  fast  de  arbetade  för  samma  mål.  Och 
då  det  för  vart  år  blev  tydligare,  att  skogen  ej  räckte  till,  om 
de  alla  skulle  ligga  klungade  inom  små  områden,  grep  Karl  XI 
in  och  genomdrev  i  kraft  av  äldre  förordningar,  som  blott 
aär  och  där  blivit  verkställda,  att  bruken  flyttades  till  skogs- 
rika trakter  utanför  gruvornas  och  hyttornas  områden.  Ko- 
lungen  ville  icke  veta  av  att  bruksanläggningarna  »trängdes» 
ned  smälthyttorna.  Där  intet  annat  hjälpte,  fingo  vederbö- 
"ande  erfara  följderna  av  1686  års  kungliga  brev,  enligt  vilket 
iådana  stångjärnshamrar,  som  i  strid  mot  äldre  påbud  fort- 
farande drevos,  skulle  inom  två  års  förlopp  utan  ersättning 


'  Jfr  Bd.  I:  348.  —  ^  jfr  Bd.  III:  269. 


250  ENVÅLDSKOXUNGEN    I    ARBETE. 

Ödeläggas.  Bruksägarnes  klagan  över  de  långa  malnitrans- 
porter,  varmed  bruken  därigenom  blevo  betungade,  hjälpte 
icke.  Som  alltid  var  konungens  obönhörliga  svar,  att  det 
allmänna  bästa  gick  framför  alla  enskilda  intressen. 

Påtagliga  blevo  också  följderna,  här  liksom  i  allt  vad  Karl 
XI  tog  sig  för.  Så  skapades  genom  kungligt  maktbud 
den  gränsskillnad  mellan  bergslag  och  bruksbygd, 
som  i  sina  huvuddrag  består  än  i  dag. 

Men  ej  blott  till  skogrika  trakter  närmast  utanför  gruv- 
bygden  var  det  som  bruken  sökte  sig:  en  stark  utflyttning  av 
stångjärnssmidet  försiggick  vid  denna  tid  även  till  avlägsnare 
landsändar,  bl.  a.  till  västra  Värmland  och  Dal.  I  trakter, 
där  det  fanns  »sköne  lägenheter  med  strömmar  och  skog», 
och  där  transporterna  gynnades  av  f ärbara  sjöar  och  floder, 
uppväxte  också  här  bruksbygder.  Men  de  »ansenlige  maste- 
skogar», som  funnos  i  dessa  landsändar,  fingo  icke  användas 
till  brukens  behov  utan  fredades  genom  höga  bötesbestäm- 
melser,  såsom  ett  Kungl.  Maj:ts  regale,  för  flottans  räkning. 

Även  till  Hälsingland  och  andra  trakter  av  Norrland  ut- 
bredde sig  stångjärnssmidet,  allt  en  följd  av  konungens  tvångs- 
åtgärder i  förening  med  förmånliga  privilegier.  De  flesta  män, 
som  i  Värmland  och  Norrland  grundade  nya  järnbruk,  buro 
tyska  eller  holländska  namn.  Icke  så  få  av  dem  misslyckades 
dock  och  återvände  till  sitt  land. 

De  omsorger,  som  regeringen  ägnade  åt  bergsbruket,  buro 
frukt  ej  blott  i  ökad  tillverkning  av  stångjärn  utan  också  i 
förbättrad  kvalitet  på  detta  smide.  Och  med  tillfredsställelse 
kunde  bergskollegium  konstatera,  att  det  svenska  järnet 
»utomlands  var  till  varjehanda  smide  begärligit».  Men  kolle- 
giet lät  sig  också  angeläget  vara,  att  inkomsterna  av 
stångjärnets  ytterligare  förädling  skulle  »komma  de  främ- 
mande utur  händerna  och  stadna  här  i  riket  till  Kongl. 
Maj:ts  inkomsters  förmering  och  Dess  trogne  undersålares 
märkeliga  förkovring».  Också  uppstodo  flere  anläggningar; 
för  nya  grenar  av  järnförädling. 

För  tillverkning  av  skeppsankaren  grundades  Söderfors  bruk  | 
vid  Dalälven.  Dylika  pjäser  hade  förut  »med  mycken  be-| 
kostnad,  besvär  och  tidsspillan  blivit  vid  Kungl.  Maj:ts  ami-|j 
ralitet    av    stångjärn    med    släggor   och    handkraft    smidde».  ji 


EN    TID    AV    NYTT    U1>1>SVING    FÖIl    VÅIIT    NÄRINGSLIV.      251 

Numera  skedde  detta  »både  bätlrc,  snarare,  starkare  och  för 
lindrigare  pris.  under  vattuhamrar».  Det  var  assessor  Klas 
Depken,  som  »gav  till  ett  sådant  nobelt  manufakturverk  först 
anledning»;  och  Kungl.  Maj:t  försåg  honom  »av  ett  särdeles 
behag  till  det  verket»  med  fördelaktiga  privilegier.  Själv  blev 
han   adlad  under  namnet  Anckarström. 

Av  Kristofer  Geijer,  en  österrikare,  som  av  Gustav  Adolf 
inkallats  för  bergsbrukets  upphjälpande  och  vars  sonsons 
sonsons  son  blev  vår  störste  historieskrivare,  inrättades  »ett 
nytt,  curieust  järnmanufaktur  av  åtskillige  husgeråds-  och 
bohagssakcr»,  vilka  fingo   god  avsättning. 

Kanongjuterierna  växte  i  både  antal  och  produktionskraft, 
och  även  andra  gjuterier  anlades,  ett  t.  ex.  »för  allehanda 
statyer  och  bröstbeläten»,  ett  annat  för  »allehanda  curieuse 
sorter  av  gjutningar».  Vid  Garphyttan  tillverkades  takplåt, 
och  förbud  utfärdades  för  andra  att  »med  varjehanda  efter- 
smide  i  takbleck  sig  befatta  och  de  inventioner  eftergöra,  som 
vid  Garphyttan  bliva  tillverkade».  Eskilstuna  manufaktur- 
verk, som  råkat  i  förfall,  blev  upphjälpt  av  Karl  XI,  »emedan 
det  verket  legat  hans  fader  särdeles  om  hjärtat».  Rademachers 
arvingar  hade  gått  ifrån  företaget,  men  konungen  fick  ett 
nytt  bolag  att  övertaga  arbetet.  Ståltillverkningen,  som  dit- 
tills varit  i  sin  linda,  fick  nu  sin  första  blomstringstid  med  ett 
tiotal  stålugnar  i  verksamhet. 

Över  huvud  taget  förtjänar  bergskollegium  allt  erkännande, 
för  sitt  nit  att  såväl  genom  korrespondens  med  »Kongl.  Maj:ts 
ministrar  hos  de  främmande  höge  herrskaperne»  som  genom 
att  utsända  stipendiater  förskaffa  sig  en  så  mycket  som  möj- 
ligt »accurat  kunskap  om  de  främmande  bergverkens  tillstånd 
ocli  huru  de  till  deras  tillverkningar  och  drivande  tid  efter 
annan  sig  förändra». 

För  Norrlands  bergsbruk  är  1673  ett  märkesår.  Då  utfär- 
dades nämligen  betydelsefulla  privilegier  »för  dem,  som  uti 
Lappmarken  upptaga  åtskilliga  slags  metallbruk».  Aktstycket 
börjar  med  ett  lovprisande  av  att  »Gud  allsmäktig  utav  sin 
gudomcliga  nåd  och  godhet  månge  härliga  metaller  och  mine- 
ralier uti  detta  kongariket,  Vårt  kära  fädernesland,  uppen- 
barat haver,  därföre  Vi  stor  orsak  have  Hans  gudomeliga 
godhet  innerligt  att  ära  och  betacka». 

Regeringen  fann  det  nu  vara  sin  plikt  att  till  »det  allmänna 


252  ENVÅLDSKONUXGEN    I    ARBETE. 

bästas  förkovring»  sörja  för  »att  den  förmodeliga  rikedom, 
som  uti  ödemarkcrne  av  storfurstendömet  Finland  samt  de 
övrigc  Vare  norrländer  än  förborgad  är,  fram  uti  dagsljuset 
komma  måtte»;  ocb  till  den  ändan  beviljades  följande  förmå- 
ner åt  dem,  som  där  ville  bearbeta  malmfyndigheter. 

Först  och  främst  skulle  de  åtnjuta  skattefrihet  under  tio, 
tjugo  eller  trettio  år,  ja  för  gruvor,  som  upptoges  »å  mycket 
svåre  och  olägne  orter»,  på  ändå  längre  tid.  Bruksfolket  skulle 
vara  frikallat  från  utskrivning. 

Den,  som  i  Norrland  eller  Finland  funne  något  malmstreck 
men  själv  ej  ägde  pengar  att  sätta  i  gång  gruvdrift,  borde 
uppenbara  saken  för  »kronans  bergmästare  i  Norrland»  eller 
»kronans  proberekammare»,  så  skulle  han  »för  sin  godvillig- 
het först  en  ansenlig  föräring  uti  sölver  eller  penningar  be- 
komma»; och  visade  sig  gruvan  givande,  »så  att  därigenom 
Oss  och  kronan  någon  fördel  tillväxer»,  som  det  heter,  så  kunde 
han  räkna  på  ytterligare  förmåner,  såsom  »någon  särdeles 
benådning»  i  pengar. 

Var  det  en  lagskri v^n  knekt,  som  upptäckt  malmstrecket, 
så  skulle  han  först  och  främst  hugnas  med  »en  god  föräring  i 
penningar  för  sitt  omak»,  och,  hette  det  vidare,  om  malm- 
strecket »en  god  förhoppning  till  ett  gott  och  stadigt  silver- 
eller  kopparbergverk  om  sig  giver,  vilje  Vi  honom  från  knekte- 
tjänsten   alldeles    befria». 

Naturligtvis  var  regeringen  angelägen  om  att  ordna  »till- 
förslen ifrån  landet  upp  till  desse  avlägsne  orter  och  att  bru- 
ken med  allehanda  tarvcliga^  varor  försörjas,  som  äro  alle- 
handa slags  spannemål,  så  ock  salt  tunnetals,  allehanda  slags 
fisk,  tunne-,  halvtunne-  och  fjärdingetals,  smör,  talg,  kött, 
fläsk,  humla,  torr  fisk,  lin,  hampa  lispundetals,  lärft  och  vall- 
mar  alentals  samt  oxar,  kor,  får,  getter  med  flere  sådane  till 
bergsfolks  tärande  och  nötande  tjänlige  varor».  För  att  denna 
tillförsel  skulle  »så  mycket  villigare  fortsättas»,  befriades  alla, 
som  förde  dit  förnöclenheter,  från  lilla  tullen. 

För  bergsbruket  och  järnförädlingen  inom  Norrland  ha  1673 
års  privilegier  haft  en  rentav  epokgörande  betydelse.  Från- 
sett Gästriklands  bergslag,  som  leder  sina  anor  från  medel- 


Behövliga. 


EN    TID    AV    NYTT    UPPSVING    FÖU    VÅirr    NÄRINGSLIV.      253 

Liden,  hade  det  dittills  på  det  hela  taget  stannat  vid  blotta 
ansatser  att  driva  upp  dessa  näringsgrenar.  Medelpad  och 
Ångermanland  ägde  t.  ex.  icke  ett  enda  järnbruk  före  angivna 
år.  Men  kort  därefter  uppväxte  både  där  och  i  Hälsingland 
flertalet  av  de  bruk,   som  ännu  finnas  inom  landskapen. 

Samma  år  som  förordningen  utfärdades  skyndade  sig  då- 
varande guvernören  över  västra  Norrland,  general  Karl 
Sparre,  att  skaffa  sig  privilegium  på  inrättande  av  ett  »järn- 
bruk av  masugn  och  hammare»  vid  Graninge  i  västra  Ånger- 
manland. Den  nya  anläggningen,  som  blev  ursprunget  till 
de  stora  Graningeverken,  grundades  i  en  trakt  med  »nästan 
outödelig  skog»  och  rik  tillgång  på  vattenkraft.  Sämre  be- 
ställt var  det  med  malmtillgången,  ty  man  var  hänvisad  till 
sjömalm,  som  hämtades  upp  från  bottnen  medels  »stora  sko- 
por av  järn,  med  hål  igenomslagna».  De  järnmalmstreck 
däremot,  som  man  fann  i  närbelägna  berg,  höllo  icke  vad  de 
lovade,  vadan  de  snart  övergåvos  igen.  Malmen  i  dem  visade 
sig  vara  »rödbräckt»  eller  »kallbräckt»,  och  man  blev  huvud- 
sakligen hänvisad  till  Utömalm.  Men  transporterna  därav 
voro  förknippade  med  stora  svårigheter,  mindre  dock  på 
Bottenhavet  än  uppför  den  strida  Ångermanälven.  Och  när 
man  äntligen  med  mycken  möda  fått  upp  malmpråmarna  tib 
Sollefteå,  hade  man  sedan  att  forsla  lasten  tre  mil  efter  häst, 
något  som  till  följd  av  vägarnas  dåliga  tillstånd  var  möjligt 
endast  vintertiden.  På  samma  sätt  var  det  med  en  mängd 
förnödenheter  till  brukets  personal,  såsom  spannmål,  salt  och 
tobak,  vilket  mestadels  inköptes  i  Stockholm  och  betaltes 
av    följande    års    järntillverkning. 

År  1677  råkade  det  nyanlagda  bruket  ut  för  olyckan  att  bli 
hemsökt  från  Norge  av  en  dansk  strövkår,  som  plundrade 
och  brände  alltsammans.  Men  Sparre  började  med  friskt  mod 
på  nytt  igen,  »utan  anseende  till  bekostnaden»,  och  småning- 
om kunde  han  utvidga  anläggningen  med  en  sjnksmedja  och 
en  s.  k.  knipphammare,  som  förvandlade  stångjärn  till  plåtar, 
av  vilka  man  sedan  tillverkade  plogbillar,  skyfflar,  eldgafflar, 
stekpannor  m.  m.  För  dessa  varor  fick  man  dels  god  avsätt- 
ning i  orten,  dels  uppköptes  de  av  jämtar,  som  förde  dem  vi- 
dare till  Norge. 

Men  genom  reduktionen  blev  Sparre  utarmad  och  måste 
lämna  sin  anläggning.    Han  dog  i  fattigdom  vid  sekelskiftet. 


254  ENVÅLDSKONUNGEN    I    AP.BETE. 

En  originell  åtgärd  att  skaffa  sig  material  för  järnförädlingen 
vidtog  i  början  av  1700-talet  brukets  dåvarande  ägare: 
han  tillhandlade  sig  av  regeringen  inemot  70  ton  »ryska  kulor», 
vilka  tydligen  utgjorde  krigsbyte  och  nu  vid  Graninge  om- 
smältes och  härdades  till  plogbillar  samt  andra  redskap  för 
fredliga  värv.  Några  år  senare  finna  vi  emellertid,  att  man 
vid  Graninge  även  inrättat  sig  för  krigets  behov.  Då  till- 
verkades där  både  »ryttarklingor»,  värjor  och  bajoncller  för 
stora  pengar. 

*  * 


I  Lappland  bröts  silvermalm  vid  Kidkevare  och  Alkevare 
i  Lule  lappmark  men  utan  större  framgång,  beroende  särskilt 
på  »den  omilda  landsortens  alltför  mycket  osunda  dimma, 
blåst  och  kalla  luft  samt  vida  avlägne  situation».^ 

För  transporterna  vid  denna  och  andra  lappländska  gruvor 
var  man  beroende  av  renar,  »med  vilka  lapparne,  men  inge 
andre,  veta  ännu  att  umgå»,  såsom  det  heter  i  bergskollegii 
redogörelse  1692.  Men  lapparne  voro  ej  vidare  hågade  att 
stå  till  tjänst,  enligt  vad  landshövdingen  upplyser  år  1670. 
Många  av  dem  föredrogo  att  bli  »vaganter  och  landstrykare», 
som,  »betagne  av  lättja,  driva  landet  omkring  och  med  derasi 
tiggeri  Eders  kungl.  Maj:ts  undersåtare  skrämma  och  besvära».! 
Man  borde,  ansåg  landshövdingen,  hålla  dem  ifrån  dylika 
färder  till  landets  sydligare  trakter  genom  att  tillämpa  16421 
års  tiggareordning,  vilket  borde  leda  till  så  mycket  säkrare 
resultat,  som  »lapparne  för  arbete,  ringa  fängelse  och  häk-! 
telse  ganska  frukta  sig».  »Och  efter  man  fuller  vet»,  fortsätter! 
landshövdingen,  »att  lapparne  mycket  föregiva  och  invända! 
om  deras  fattigdom,  det  de  icke  hava  råd  att  skaffa  sig  hampaj 
till  nät  och  annan  nödig  fiskeredskap  samt  krut  och  bly  till 
deras  skytteri»,  så  hemställer  han,  att  regeringen  bland  de 
lappar,  som  återvände  till  sin  hembygd,  måtte  utdela  några 
skeppund  hampa  samt  några  lispund  bly  och  krut  »och  de 
således  komma  att  bruka  deras  rätta  näringsmedel». 

Anläggningarna  vid  Nasafjälls  silvergruvor,"  där  tidtals  stor; 
livaktighet  rått,  hade  under  Karl  X:s  krig,  år  165S,  blivit! 


»  Belägenhet.  —  ^  Se  Ikl  III:  2GG. 


!  EN    TID    AV    NYTT    UPPSVING    FÖR    VÅUT    NÄP.INGSLIV.        255 

förstörda  av  en  norsk  slrövkår,  och  sedan  repade  sig  verket 
egentligen    aldrig. 

Avkastningen  av  Sala  silvergruva  hade  länge  varit  i  sjun- 
kande, tills  den  nu  åter  genom  trägen  omsorg  höjdes.  l<'ör- 
bättringar  infördes  nämligen  både  vid  brytningen  och  smäll- 
ningen  av  malmen. 


I  Falu  koppargruva  avtog  malmtillgångcn  så  små- 
ningom. Midsommardagen  1687  inträffade  ett  så  väldigt  ras, 
att  gruvan  tycktes  ha  fallit  tillsammans  till  en  ofantlig  sten- 
jhop.  Anledningen  var  ett  förvänt  brytningssätt.  Man  bröt 
[nämligen  ut  väldiga  håligheter  i  berget  utan  att  stötta  under 
!  taket.  Genom  detta  ras  bildades  den  kolossala  fördjupning, 
i  som  kallas  Stora  stöten.  Bergsmännen  blevo  modlösa  och 
!  fruktade,  att  man  skulle  nödgas  nedlägga  hela  företaget. 
I  Det  berättas,  att  man  på  den  tiden  kunde  övertaga  en  gruv- 
lott  med  ty  åtföljande  arbetsskyldighet  för  ingenting,  ja  till 
ioch  med  få  en  rulle  tobak  och  en  mugg  öl  på  köpet. 
I  Här  ingrep  emellertid  Karl  XI.  Ett  betydande  statsanslag 
[beviljades  till  gruvornas  rensning,  och  bergsbruket  kunde 
låter  komma  i  gång,  ehuru  produktionen  aldrig  uppnådde  sin 
[forna  höjd. 

Nu,  som  ofta  förut,  uppträdde  vid  gruvan  en  hel  del  per- 
jsoner  »med  store  löften  och  förslag  att»,  såsom  bergskollegium 
jinberättar,  »med  behändigare,  kortare  och  fördelaktigare 
jmethodc»  bringa  koppar  utur  malmen.  Men  ingen  förmådde, 
jGudi  klagat,  hålla  sina  stora  löften,  utan  den  ene  efter  den 
andre  fick  »med  oförrättade  saker  såsom  ock  föga  reputation 
i  begiva  sig  härifrån». 

i  Bland  dessa  nyhetsmakare  var  en  italienare  vid  namn 
JFrancisco  Maria  Levanti,  som  »omsider,  efter  många  över- 
jläggningar  och  skriftväxlingar»,  år  1685  erhöll  ett  kontrakt 
jmed  Bergslagen  angående  koppartillverkning.  Men  då  re- 
jsultatet  icke  svarade  mot  hans  förespeglingar,  »drog  han  sig 
(omsider  uti  stillhet  ur  landet  igen». 

;  Föga  givande  blevo  likaledes  de  försök,  som  tysken  Helde- 
'berg  gjorde  år  1689.  Fem  år  senare  förde  emellertid  samme 
man  in  i  landet  två  andra  utlänningar,  »som  tillbödo  sig  att 


256  ENVÅT.DSKONUNGF.N     I    ARBETE. 

tingera^  järn  Ull  koppar  och  lingo  Kungl.  Maj:ts  lov  alt  göra 
sina  prover».  Dessa  ville  dock  icke  lyckas,  och  »allt  hopp  om 
denne  så  högt  angivna  vetenskapen  måste  omsider  försvinna». 
De  försök,  som  året  därpå  gjordes  av  ännu  en  tysk,  gåvo  ej 
heller  något  resultat  av  värde,  varför  även  han  »tog  ifrån 
Falun  avträde  och  begav  sig  till  sitt  land  igen». 


Bland  andra  mineral,  som  man  denna  tid  tillgodogjorde 
sig,  må  nämnas  stenkol  vid  Höganäs.  De  första  fynden  där- 
av tyckas  ha  gjorts  omkring  år  1570.  En  flöts  bearbetades 
på  1660-talet  av  borgmästare  och  råd  i  Hälsingborg,  men 
företaget  lönade  sig  ej.  Ur  en  annan  ådra  togo  bönderna  i 
trakten  upp  kol,  som  de  sålde  till  förbrukning  vid  Kullens  fyr. 
Bergskollegium  hyste  planer  på  att  sätta  i  gång  stenkols- 
brytning i  stor  skala,  men  till  något  resultat  ledde  de 
icke. 

I  Södertörn  upptäcktes  och  förarbetades  vit  marmor,  och 
på  Kolmården  fanns  ett  »grönt  marmorverk».  År  1673  fick 
bildhuggaren  Millich  jämte  två  andra  tyskar  privilegium  på 
att  ensamma  få  bryta  marmor  på  kronans  mark  och  förunna- 
des en  del  andra  förmåner,  i  avseende  på  tull  och  arbetskraft. 


Fabriksindustrin. 

Klädesfabrikationen  tog  på  Karl  XI:s  tid  sådant  upp- 
sving, att  hela  armén  kunde  beklädas  med  svenskt  blått  tyg. 
Den,  som  beträddes  med  att  för  krigshärens  behov  införa 
utländsk  kläde,  skulle  icke  blott  ha  förbrutit  varan  utan 
ock  vara  förfallen  till  »det  straff.  Kungl.  Maj:t  kunde  finna 
för  gott  att  ålägga».  Införselförbud  och  höga  tullar  voro  vid 
sidan  av  privilegierna  den  tidens  förnämsta  medel  att  främja 
manufakturerna. 

Mindre  väl  lyckades  försöken  att  få  en  inhemsk  siden  ti II- 


*  Egentliscn:  färga   om. 


EN    TID    AV    NYTT    UPPSVING    FÖR    VÅUT    NÄIUNGSLIV.       257 

verkning  i  gång.  Det  var  en  holländare,  som  år  1649  fått 
de  första  privilegierna  därå.  Men  fabrikanten  klagade  över 
arbelarnes  oduglighet  eller  försumlighet  liksom  över  de 
svenska  köpmännens  motvillighet.  Så  snart  dessa  fingo  höra, 
att  varan  var  tillverkad  i  Sverige,  »så  sky  de  därföre»  —  det 
var  fabrikantens  erfarenhet.  Och  när  han  väl  lyckades  få 
äålt  något,  så  var  det  nästan  lika  svårt  att  få  in  betalningen. 
Det  hindrade  emellertid  icke,  att  flere  nya  sidenfabriker 
privilegierades  under  de  närmast  följande  årtiondena.  Ett 
privilegiebrev,  som  utfärdades  år  1673,  börjar  sålunda:  »Vi 
Karl  etc.  göre  veLerligit,  att  Oss  haver  handelsmannen  ifrån 
Hamburg  ärlig  och  förståndig  Jurgen  Erhorn  i  underdånig- 
let  till  känna  givit,  huruledes  han,  av  en  särdeles  nit  till 
nanufakturernes  befrämjande  och  fortsättande,  sig  föresatt 
att  upprätta  uti  Göteborg  eller  Landskrona  ett  silkesrederi 
)ch  sidenväven  av  sammet,  plysch  och  mera  sådant,  ödmju- 
ieligen  bedjandes,  att  Vi  honom  med  Vårt  nådiga  bistånd 
)ch  privilegio  därtill  förse  och  autorisera  ville.»  Och  allden- 
itund  Hans  Maj:t  »alltid  och  gärna  vill  främja  och  befordra 
nanufakturer,  såsom  ett  förnämligit  medel  till  fäderneslan- 
dets och  dess  inbyggares  uppkomst  och  fördel»,  så  hugnades 
oemälte  Erhorn  med  tullfrihet  på  silke  och  behövliga  red- 
skap för  fabriken;  och  fri  tomt  skulle  han  erhålla  för  an- 
läggningen i  Göteborg.  Både  Erhorn  själv  och  hans  arbetare 
JDefriades  från  alla  slags  pålagor.  Och  om  det  slutligen  vi- 
llade sig,  att  hans  verk  drevs  med  allvar,  hade  han  att  på- 
j^äkna  ytterligare  »nådetecken»,  som  kunde  lända  »till  hans 
fnanufakturers   befordran». 

!  De  visade  sig  dock,  alla  dessa  nådetecken,  ej  tillräckliga  att 
iistadkomma  en  livskraftig  svensk  industri  inom  branschen. 
'  I  sammanhang  med  detta  slags  företag  stodo  de  upprepade 
lorsök,  som  nu  gjordes  att  sätta  i  gång  en  direkt  handelsför- 
pindelse  med  Persien  i  syfte  att  därifrån  erhålla  råvara  till 
jiidenfabrikationen.  Tre  gånger  blev  en  holländare,  som  kom- 
Init  över  till  Stockholm,  av  svenska  regeringen  skickad  till 
ilet  fjärran  landet;  och  se:  på  sommaren  1687  kommo  verk- 
igen  några  armeniska  köpmän  till  Stockholm  med  ett  förråd 
IV  silke.  De  underhöllos  på  allmän  bekostnad,  fingo  förc- 
räde  hos  konungen  och  rådplägade  med  kommerskollegium 
)m  åtgärder  för  handeln.    Två  år  senare  kommo  de  igen,  och 

17—222826.    Grimberg,  Svenska  folkets  underbara  öden.    IV. 


258  ENVÅLDSKONUNGEN    I    ARBETE, 

året  därpå  förde  de  nära  200  balar  silke  till  Karva,  där  de 
sedan  hade  sin  huvudsakliga  nederlagsplals  i  ett  stenhus,  som 
svenska  staten  inköpt  för  denna  handel. 


Bättre  framgång  än  sidenfabrikationen  hade  anläggningar, 
som  grundades  för  att  inom  landet  tillverka  glasvaror.  Vårt 
första  glasbruk  inrättades  i  Stockholm  av  tysken  Melchior 
Jung,  som  1641  erhöll  privilegier.  Han  erbjöd  sig  att  »för- 
se både  Hennes  Maj:ts  hov  samt  hög  och  låg  med  kristall- 
glas och  gemene  sådane  av  allahanda  sköna  och  nya  inven- 
tioner  och  rare  fasoner».  Jung  reste  själv  till  Paris  för  att 
skaffa  arbetare.  Men  de  italienska  glasblåsare,  han  fick  med 
sig,  befunnos  odugliga  och  måste  avskedas.  Ett  annat  för- 
sök med  »italianare»  slog  också  illa  ut.  Då  for  Jung  år  1646 
till  Italien  och  fick  med  sig  hem  en  tredje  uppsättning 
glasblåsare.  Drottning  Kristina  hade  lovat  bekosta  resan, 
men  »förmedelst  mellankomne  besvärlige  tider»  blev  det 
ingenting  av  med  det  understödet. 

Med  de  nya  arbetskrafternas  hjälp  kunde  Jung  äntligen 
få  sitt  glasbruk  något  så  när  ordentligt  i  gång  och  började 
»med  flit  och  allvar  tillverka  allehanda  dryckesglas  och  glas- 
kärl, både  fina  och  gemene,  uti  icke  ringa  kvantitet».  Privi- 
legierna förnyades  sedan  upprepade  gånger,  senast  1676, 
med  anledning  av  att  han  då  skulle  utöka  och  förbättra  till-i 
verkningen,  så  att  den  komme  att  omfatta  »allehanda  dricks-: 
glas  av  venedisk,  spansk  och  berg-kristall  samt  allehanda  slagsi 
koraller  och  desslikt».  i 

Men  oaktat  dessa  upprepade  privilegier  och  förmåner  hadet 
Jung  det  motigt  med  sitt  glasbruk,  och  särskilt  hade  han, 
svårigheter  med  arbetarne.  Sedan  även  den  sista  uppsätt-! 
ningen  av  utländska  glasblåsare  lämnat  fabriken,  tog  hanj 
sin  tillflykt  till  svensk  arbetskraft,  och  småningom  skapades'1 
en  arbetarstam  på  trettio  familjer,  vilka  Jung  ursprung-; 
ligen  upptagit  från  gatan.  Men  även  med  dem  låg  han  h 
ständiga  tvister.  Han  klagade  över  arbetarnes  oordentlig- 1 
het  och  tredska  och  dessa  å  sin  sida  över  att  Jung  icke  be  I 
talade  dem  ordentligt  men  vid  minsta  anledning  lät  kasti  j 
dem  i  fängelse  »mitt  ibland  mesta  tjuvfolket». 


EN    TID    AV    NYTT    UPPSVING    FÖR    VÅHT    NÄRINGSLIV.       259 

Men  så  hade  Jung  också  att  kämpa  med  ideliga  penning- 
bekymmer och  svårighet  ej  blott  att  vinna  avsättning  för 
sina  tillverkningar  utan  också  att  få  köparne  att  betala.  Under 
tidernas  lopp  växte  hans  utestående  fordringar  till  flere  tusen 
daler,  och  gäldenärer  voro  ej  blott  enskilda  personer  utan 
även  staten  och  hovet.  Allmänheten  å  sin  sida  klagade  över 
att  fabrikatet  var  både  »ofint»  och  bräckligt  men  ändock 
dyrare  än  utländsk  vara. 

Samma  år,  som  Jung  sista  gången  fick  sina  privilegier 
förnyade,  fick  hans  fabrik  i  själva  verket  dödsstöten  i  och 
med  anläggningen  av  det  s.  k.  kristallglasbruket  å  Kungs- 
tiolmen,  som  drog  till  sig  hans  bästa  arbetare.  Den  nya  fa- 
briken skulle  tillverka  »så  väl  fina  fönster  och  speglar  som 
dryckesglas  samt  bergkristall».  Tillverkningen  skulle  ledas 
av  en  italienare  vid  namn  Giacomo  Guagnini,  som  för 
bn  tid  sedan  kommit  till  Stockholm  »och  därsammastädcs 
begynt  att  visa  prov  av  åtskillig  art  fina  glas  och  bergkristall, 
ien  han  av  inländsk  materia  kan  veta  att  förfärdiga»,  en 
iconst,  som  »intet  haver  varit  för  detta  här  i  landet  kunnig». 
,  Han  »gav  sig  ut  för  en  markis  av  extraction,  men  det  befanns, 
jatt  han  till  profession  varit  en  tiggarmunk»,  vars  rätta  namn 
var  Scapitta.  Av  hela  glasbruksfabrikationen  skall  han  i 
själva  verket  inte  ha  lärt  mer  än  att  stöta  och  sikta  materi- 
alierna  samt  —  torka  veden.  Men  äventyraren  hade  förstått 
ikaffa  sig  skickliga  medhjälpare.  De  prov,  han  tack  vare  dem 
iunde  ge  på  sin  konst,  utföllo  så  väl,  att  ett  bolag  bildades 
W  rikets  förnämsta  män,  nästan  idel  riksråd  —  ja  även  Karl 
XI  själv  ingick  som  delägare. 

Den  falske  markisen  blev  emellertid  snart  avslöjad  och 
ick  ge  sig  ur  landet,  »sedan  han  bedragit  glasbruket  på  nära 
3,000  riksdaler,  många  och  stora  föräringar  dock  oberäknade». 
Därefter  kom  bruket  under  svensk  ledning  och  sköttes  av 
3alLhasar  Grill  så  energiskt,  att  det  snart  intog  en  rangplats 
nom  svensk  industri.  Dess  fabrikat  voro  fullt  jämförliga 
ned  de  bästa  utländska  och  till  följd  därav  mycket  efter- 
.ökta.  Ända  till  1800-talets  första  år  var  Kungsholms  glas- 
)ruk  i  gång. 

Som  Kungl.  Maj:ts  reglemente  av  år  1683  för  detta  glasbruk 
;er  oss  åtskilliga  inblickar  i  den  tidens  arbetarförhållanden, 


260  ENVÅT-DSKONUNGEN     I    ARBETE. 

förtjänar  det  delvis  anföras.  Arbetet  på  glasbruket  skulle 
bedrivas  i  skift  om  sex  timmar,  från  klockan  6  på  måndags- 
morgonen. Vid  det  klockslaget  ägde  glasbrukets  hantlangare 
var  morgon  inställa  sig  samt  »troligen  arbeta  till  12  om  mid- 
dagen och  sedan  ifrån  1  till  6  om  aftonen». 

Lärpojkar  skulle  tjäna  i  fem  år  »med  all  lydno  och  trohet», 
innan  de  kunde  bli  gesäller.  Utom  en  liten  veckopenning,  som 
växlade  från  10  mark  kopparmynt  till  4  daler  kopparmynt, 
avlönades  de  med  »tre  koniplette  klädningar  och  vart  år  två 
skjortor,  två  halsdukar,  två  par  skor  och  strumpor»,  och, 
heter  det,  »där  någon  pojke  av  Gud  med  sjukdom  belagd  bli- 
ver, åtnjuter  han  till  sin  hälsas  restitution  sin  fulla  lön  med 
därjämte  tjänliga  medikamenter.  Och  när  någon  pojke  sig 
uti  varande  fem  åren  flit-  och  troligen  förhållit  och  väl  lärt 
haver,  föräras  honom  till  en  klädning  80  daler  kopparmynt.» 

Pojkar,  som  ertappades  med  tjuvnad,  skulle  straffas  med 
förlängd  lärotid  och  minskade  premier  samt  få  »träla»  med 
black  om  foten  under  en  tid  av  3 — 14  dagar. 

»Vilken  pojke  någon  uppå  gatan  slår  eller  eljest  någon  olill- 
börlighet  begår,  så  att  klagomål  vid  bruket  inkommer,  straf- 
fas uti  anklagarens  åsyn,  androm  till  exempel,  med  några 
slängar  av  karbas.» 

Gesällerna  avlönades  med  6 — 12  daler  kopparmynt  i  vec- 
kan och  mästarne  med  15 — 25,  allt  efter  den  tid  de  varit  ij 
tjänst.  Alla  mästare,  gesäller  och  lärpojkar  skulle  ha  husrum 
vid  bruket  och  där  »leva  uti  kristelig  enighet  med  varandraJ 
aldrig  indragandes  någon  främmande  utan  bokhållarens  vilja 
och  vetskap».  ] 

»Var  morgon  klockan  6»,  föreskrevs  det,  »skola  alla,  som 
vid  bruket  arbeta  och  hava  att  beställa,  vara  uti  hyttan  till- 
städes och  bedja  Gud,  vilken  morgonbön  förrättas  av  ti 
pojke,  som  väl  kan  läsa  utur  bok;  desslikes  om  aftonen  kloc 
kan  6  aftonbönen.  Vilken  försummar  att  inställa  sig,  niii 
bönen  hållas  skall,  böter  1  mark  kopparmynt  uti  fattigbössan 
och  vilken  försmädeligen  och  onyttigt  missbrukar  Guds  namn 
straffas  efter  sakens  grovhet,  som  lag  och  Kongl.  Maj:ts  för 
ordningar  förmå.» 

Ett  annat  glasbruk  inrättades  av  Jungs  son  år  1688  p; 
Södermalm  i  Stockholm,  där  Stora  och  Lilla  glasbruksgata! 


EN    TID    AV    NYTT    UPPSVING    FÖR    VÅUT    NÄIUNGSLIV.       261 

ännu  erinra  om  platsen  för  denna  anläggning.  I  Malmö  fick 
man  vid  samma  tid  ett  tredje,  villcet  närmast  var  avsett  för 
tillverkning  av  fönsterglas  och  buteljer.  Mot  slutet  av  Karl  XI:s 
regering  var  produktionen  av  dessa  båda  slags  artiklar 
tillräcklig  för  landets  behov. 


Andra  näringsgrenar. 

I  Som  bevis  på  hur  långt  regeringens  omsorger  om  närings- 
livet sträckte  sig  kan  anföras,  att  Martin  Klinckow,  se- 
idermera  adlad  till  Klinckowström,  tillsammans  med  bo- 
ilagsmän  i  Stralsund  år  1674  fick  privilegium  på  skeppsfart 
till  Grönland,  där  han  ämnade  idka  valfångst.  De  laddningar 
av  trän  och  valfiskben,  som  fartygen  kunde  komma  att  hem- 
Iföra,  skulle  åtnjuta  sådana  lindringar  i  tull,  att  import  av 
dylika  varor  från  andra  länder  omöjliggjordes. 

Lubeckaren  Bruninck,  som  erbjöd  sig  att  utrusta  två  eller 
'flere  fartyg  för  Grönlandsfärd,  erhöll  år  1681  privilegium  på 
att  anlägga  ett  trankc^keri  vid  Karlskrona.  Han  skulle  där 
få  fri  tomtplats  på  en  holme,  hugnas  med  frihet  från  kontri- 
butioner  och  andra  pålagor  samt  med  15  års  tullfrihet  för 
Ibåde  råvaror  och  produkter. 

I  Bland  annat,  som  blev  föremål  för  »rikshushållarens» 
'omtanke,  var  pärlfisket.  Olof  Broman^  berättar,  att  vid  slutet 
i  av  1600-talet  kunde  »soldater  och  andra  personer  fulla 
näven  samla  av  Hälsingepärlor,  stora  som  allra  största  vit- 
ärter, för  en  lumpen  penning». 

j  År  1691  utfärdades  följande  »Kongl.  Maj:ts  plakat  och 
[förordning  angående  pärle-fiskerierne  uti  Dess  riken: 

Vi  Karl,  med  Guds  nåde,  etc.  göre  veterligit,  att  Vi  äre 
'komne  uti  erfarenhet,  huruledes  på  åtskillige  orter  i  Vårt 
rike  en  myckenhet  av  strömmar  och  insjöar  finnes,  varest  ym- 
nige  pärlemusslor  sig  märka  låta,  utav  vilka,  när  de  rätteligen 
hanteras,  icke  liten  båtnad  och  förkovring  för  Oss  och  landet 
kan  stå  att  förmoda.»  Dessa  Guds  gåvor  hade  emellertid  av 
svenskarne  blivit  hanterade  med  »vårdslöshet  och  egennyttig- 

*  Se  sid.  65. 


262  ENVÄLDSKONUNGEN    I    ARBETE. 

het».  Till  förhindrande  därav  för  framtiden  blevo  nu  samt- 
liga pärlfiskcrier  underlagda  Kungl.  Maj:t  och  kronan  såsom 
ett  regale. 

I  kraft  därav  skulle  pärlfiske  tillåtas  blott  under  en  viss  tid 
av  året,  så  beräknad,  att  musselbesl andens  tillväxt  därigenom 
icke  äventyrades.  Jordägaren  var  hädanefter  skyldig  hem- 
bjuda  pärlor,  som  han  funnit,  åt  särskilda,  av  kammar-  och 
kommerskolk-gium  förordnade  befallningshavandc,  som  ägde 
förköpsrätt  efter  en  av  Kungl,  Maj:t  stadfäst  taxa. 

»Ingen»,  hette  det  vidare,  »må  olovandes  och  mot  ägandens 
vilja  löpa  uti  annors  ägor  eller  strömmar  och  där  glöta  efter 
musslor,  hindrandes  därmed  rätta  äganden  att  till  sin  fördel 
bruka  de  honom  anviste  vägar  till  sin  hantering,  varöver 
landshövdingarne  skola  hålla  sträng  och  allvarlig  hand.  Dock 
eximeras  och  undandragas  härifrån  de  personer,  som  av  Oss 
eller  å  Vare  vägnar  och  ordres  kunna  av  landshövdingarne 
till  sådant  fiskande  förordnas.» 

Främmande  personer,  som  ströko  genom  landet  och  »slogo 
sig  i  handel  med  lantmännen  om  pärlor»,  skulle  av  lands- 
hövdingen »tagas  strax  i  häkte  och  föjvar»,  till  dess  de  ådömts 
laga  straff. 


Handeln. 

Handelsfartygen  tillväxte  på  denna  tid  i  antal  hastigare' 
än  någonsin  förr.  Sverige  fick  slutligen  en  handclsflotta  på 
bortåt  1,000  fartyg,  och  icke  så  sällan  vågade  de  sig  ända 
till  Frankrike  och  Spanien.  Vårt  folk  började  rätt  framgångs- 
rikt konkurrera  med  holländarne,  som  förut  haft  varubytet 
mellan  Frankrike  och  Östersjöländerna  om  hand.  Men 
skepparne  och  styrmännen  på  de  svenska  fartygen  voro  till 
stor  del  av  holländsk  nationalitet. 

Enligt  grundsatsen  »Sverige  åt  svenskarne»  drev  Karl  XI  en 
hel  del  utländska  affärsmän  ur  riket,  först  och  främst  judarnc, 
som  nu  behandlades  föga  gästvänligare  än  zigenare  och 
tattare.^    Den  3  december  1685  erhöll  Stockholms  överståt- 

1  Se  sid  55. 


EN    TID    AV    NYTT    UPPSVING    FÖR    VÅRT    NÄRINGSLIV.       263 

hållare  en  kunglig  skrivelse  med  klagomål  över  att  en  del 
judar  uppehöllo  sig  i  huvudstaden,  där  de  sades  »understa  sig 
att  föröva  deras  judiska  religion».  Och  som  ännu  flere  för- 
väntades dit  med  hustrur  och  iDarn,  hade  man  att  befara  »för- 
argelse», i  det  att  »ett  och  annat  missbruk  kunde  insmyga 
sig  uti  Vår  rätta  evangeliska  religion»  genom  påverkan  av 
dessa  »Kristi  namns  och  församlings  försmädare».  Av  om- 
tanke och  kungligt  nit  för  »Vår  rena  obesmittade  lära»  påbjöd 
Hans  Maj:t  nu,  vid  högsta  straff,  att  inga  judar  skulle  få 
vistas  i  riket  efter  en  tid  av  fjorton  dagar. 

Måhända  hade  vederbörande  i  minnet  den  religionsprocess, 
som  på  Gustav  Adolfs  tid  fördes  i  Linköping  och  slutade 
med  att  tre  »judaister»,  d.  v.  s.  kristna,  som  visade  böjelse  för 
den  judiska  läran,  dömdes  till  döden  år  1619. 

När  den  av  Karl  XI  utsatta  fristen  av  fjorton  dagar  ut- 
lupit,  befanns  det  emellertid,  att  några  judar  ännu  uppehöllo 
sig  i  Stockholm,  varför  överståthållaren  fick  ny  påstötning 
att  tillsäga  dem  »att  de  ofördröjligen  skulle  packa  sig  utur 
landet». 

Åtskilliga  av  Israels  barn  hade  dock  i  god  tid  räddat  sig 
undan  faran,  såsom  man  kan  se  av  en  anteckning  i  Karl  XI:s 
almanacka  för  år  1681  så  lydande:  »Den  29  september,  som 
var  om  torsdagen,  blevo  12  judar  och  judinnor  döpte  i  Tyske 
kyrkan.» 

Sådana  omvändelser  ägde  även  senare  rum  och  firades  då 
med  storartade  högtidligheter.  I  Karls  dagbok  läses  därom 
följande:  »1695  den  20  oktober,  som  var  om  söndagen,  blev  en 
jude  döpt  uti  Stockholm  och  Tyska  kyrkan  efter  högmässan. 
Hennes  kungl.  Maj:t  änkedrottningen,  Kungl.  Maj:t  och  deras 
Kungl.  Högheter  prinsen  och  prinsessorna  voro  ock  med  uti 
predikan  och  voro  faddrar  med  samt  alle  kungl.  råden  med 
deras  grevinnor,  såväl  som  en  hop  kavaljerer  och  fruntimmer 
och  en  stor  hop  biskopar  och  präster,  och  största  delen  utav 
tyska  församlingen  voro  även  faddrar.  Han  blev  kallad  Carl. 
När  det  var  förbi,  gjorde  en  karmelitermunk  ifrån  Coblenz, 
vilken  haver  antagit  vår  rena  evangeliska  lära,  offenteligen 
sin  trosbekännelse  och  avsade  sig  den  påviska  falska  läran; 
och  han  heter  Johan  Michael   Freywald.» 

»1697  den  3  januari,  efter  högmässan,  blev  en  judinna  döpt 
uti  Tyska  kyrkan  här  i  Stockholm  av  magister  Strauch.   Hon 


264  ENVÅLDSKONUNGEN    I    ARBETE. 

blev  kallad  Hedvig  Ulrika.  Hennes  kungl.  Maj:t  änkedrott- 
ningen, Hennes  kungl.  Höghet  prinsessan  Hedvig  Sofia,  För- 
stinnan  av  Strelitz,  hovmästarinnan  fru  Märta  Berens  och  en 
stor  hop  andra  grevinnor  och  fruar  voro  med  faddrar.  Rlan- 
folksfaddrar  voro:  Hans  kungl.  Maj:t,  H.  k.  H.  prins  Carl, 
kungl.  rådet  greve  Carl  Gyllenstierna,  kungl.  rådet  greve 
Nils  Gyldenstolpe,  kungl.  rådet  greve  Didrich  Wrangel,  kungl. 
rådet  greve  Lars  Wallenstedt  samt  en  hop  andre.» 


Förtjänsten  för  den  livaktighet,  som  nu  rådde  inom  bergs- 
bruk, industri  och  handel,  tillkommer  närmast  efter  konungen 
Fabian  Wrede,  som  år  1687  ställdes  i  spetsen  för  både  kam- 
mar- och  kommerskollegium.  Han  var  sonson  till  den  liv- 
ländske  adelsman,  som  på  slagfältet  vid  Kirkholm  offrat  livet 
för  att  rädda  sin  konung.  Under  sex  års  utländska  resor  hade 
han  studerat  näringslivet  i  olika  europeiska  länder.  Särskilt 
hade  han  med  intresse  satt  sig  in  i  arbetet  vid  de  böhmiska 
bergverken  och  i  Amsterdam  vunnit  värdefulla  inblickar  i 
holländarnes  världsbehärskande  affärsverksamhet.  På  sin 
nya  post  som  de  svenska  näringarnas  främste  målsman  lade 
han  i  dagen  en  ovanlig  arbetskraft  och  finansiell  begåvning. 

Jordbruket, 

som  för  den  tidens  regeringar  var  styvbarnet,  blev  dock  ej 
bortglömt  av  Karl  XI.  Bland  annat  intresserade  sig  ko- 
nungen mycket  för  Lapplands  uppodling. 

De  svenskar  och  finnar,  som  ville  slå  sig  ned  i  Lappland 
såsom  nybyggare,  tillförsäkrades  femton  års  frihet  från  skatter 
och  utlagor  av  alla  slag;  och  ef  I  er  den  tiden  skulle  de  få  lika 
lindrig  skatt  som  lapparne  samt  åtnjuta  evärdlig  befrielse  från 
utskrivning.  Man  hoppades  nämligen,  att  dessa  nybyggare 
skulle  kunna  bruka  »den  jordmån,  varav  lapparne  efter  sin 
näringsart  nu  ingen  nytta  eller  fördel  sig  kunna  göra,  till 
ängsmark  och  mulbete»,  och  att  de  skulle  kunna  skaffa  sig 
»annan  tarvclig'  föda  av  skog,  strömmar  och  sjögar,  att  för- 

*  Behövlig. 


EN    TID    AV    NYTT    UPPSVING    FÖR    VÅRT    NÄRINGSLIV.       265 

tiga  den  båtnad,  som  genom  åtskillige  bergverks  opptagande 
därsammastädes   kan   stå   att   förmoda». 

Därvidlag  hade  regeringen  också  i  åtanke  lapparne,  som 
man  ville  skulle  bliva  »med  en  nöjaktig  undervisning  till  deras 
själars  salighet  försörjde».  Emellertid  tyckas  lapparne  ej  ha 
satt  något  värde  på  detta  utslag  av  regeringens  omtänksam- 
het om  deras  själar.  Däremot  hördes  klagomål  från  fjällfolket 
i  en  del  byar  över  att  finnar,  som  slagit  sig  ned  i  deras  trak- 
ter, »lade  sig  allena  på  överflödigt  svedjande,  varigenom  både 
skogen  utöddes  och  skogseld  kunde  lätteligen  förorsakas». 
Genom  dessa  klagomål  föranleddes  Karl  XI  att  befalla  lands- 
hövdingar och  kronbetjänte  att  tillse,  det  anledningar  till 
dylika  klagomål  icke  vidare  måtte  förekomma,  utan  att  ny- 
byggarne i  stället  »uppbrukade  landet  till  åker  och  äng  samt 
bebyggde  deras  hemman  med  nödvändige  hus». 

Vad  som  emellertid  fick  den  största  betydelsen  för  det 
svenska  jordbruket  var,  att  Karl  XI  genom  förmyndarräfsten 
och  reduktionen  frigjort  bönderna  från  höga  herrars  förtryck. 
De  behövde  ej  längre  rädas  för  fängelse  och  pinorum  på  de 
adliga  herrarnes  slott.  Genom  att  oförtrutet  övervaka,  att 
rättvisa  skipades,  bidrog  han  ock  till  allmogens  välmåga. 
Så  skrev  han  till  alla  rikets  landshövdingar:  »Det  är  Vår  nådige 
vilje  och  befallning,  att  I  låten  alltid  finna  eder  flitige  och 
oförsumme;Uge  att  höra  folkets  klagan  och  hjälpa  dem  till 
rätta,  så  att  ingen  med  skäl  må  klaga  sig  [ha  blivit]  ohördan 
I  och  ohulpen  i  det,  som  rätt  och  görligit  är.» 
;  Denna  månhet  om  den  fattiges  rätt  är  ett  av  de  vackraste 
dragen  i  envåldshärskarens  personlighet.  Under  danska 
ikrigets  svåraste  skiften  hade  han  haft  tid  övrig  att  befalla 
'rådet  »förhjälpa  den  fattige  torparen  i  Skuru  till  rättvisa». 
!  Ve  den,  som  dristade  sig  »bonden  på  något  sätt  att  för- 
Jtrycka  och  förorätta»!  Han  hade  strängt  straff  att  vänta,  ty 
itill  Karls  'oryggliga  styrelsegrundsatser  hörde,  såsom  han  en 
Igång  skriver  till  rikets  landshövdingar,  att  »Vår  fattige  all- 
moge må  tryggas  i  sin  egendom  och  beskyddas  för  allt  våld 
och  oförrätt». 

En  landshövding,  som  i  strid  med  tydligt  reglemente  ut- 
krävt för  dryga  utskyider  och  dagsverken  av  kronobönderna, 
jfick  sig  en  skarp  läxa,  som  slutade  sålunda:  »Och  måtte  så- 


266  ENVÅLDSKONUNGEN    I    ARBETE. 

dant,  som  ofta  tillförene  av  Eder  skett  är,  härflyta  av  Eder 
egennyttighet,  varigenom  I  änteligen  lärcn  tvinga  Oss  därtill 
att  Vi  måtte  sätta  en  sådan  kapson  på  Eder,  som  kan  vara 
stark  nog  att  styra  Eder  på  rätta  vägen,  så  framt  något  för- 
nuft finnes  i  Eder,  därom  Vi  så  mycket  större  orsak  hava 
att  tvivla,  eftersom  reglementet  och  förklaringen  för  alla 
andra  våra  undersåtar  äro  så  klara.» 

Följande  skrivelse  till  landshövdingen  över  Örebro  län 
från  år  1683  säger  också  mycket:  »Eftersom  fogden  vid  Kungs- 
ör  har  sänt  Vår  reseskrinda  och  intet  givit  penningar  åt  dem, 
som  henne  framförde,  utan  han  tagit  friskjuts,  ty  befalle  Vi 
Eder  nådeligen,  att  I  förehållen  bemälte  fogde  detta  sitt  ofog 
och  förmanen  honom,  att  han  en  annan  gång  intet  ger  någon 
tillfälle  att  betjäna  sig  av  friskjuts  utan  Vår  nådige  befall- 
ning.» ; 

Litteratur:  Joh.  Ax.  Almquist,  Graningeverken,  historisk  skild- 
ring. 


En  ny  »bondekung*. 


ALLMOGEN  var  den  samhällsklass,  som  Karl  bäst  trivdes 
tillsammans  med.  När  han  trädde  in  i  bondens  stuga 
och  smakade  på  filbunken  och  sprakade  med  far  och  mor 
om  skörden,  då  vann  han  folkets  hjärtan.  Men  adeln  gav 
honom  samma  öknamn,  som  Karl  IX  fått.  Karl  XI  tyckte 
om  att  själv  färdas  omkring  för  att  se,  huru  folket  hade  det. 
Han  brukade  då  komma  ridande  i  en  grå  kappa.  Många 
sägner  finnas   från  »Gråkappans»   färder. 

En  gång  kom  han  till  en  plats,  just  som  kronofogden  höll 
på  med  uppbörd  av  skatterna  i  tingshuset.  Ingen  observerade 
den  oansenlige  främlingen  i  grå  kappa,  som  satte  sig  bland 
menigheten  nära  fogden.  Karl  lade  nu  märke  tilkatt  krono- 
fogden tog  mer  av  bönderna,  än  han  i  skattelängderna  an- 
tecknade. När  uppbördsstämman  var  slut,  steg  främlingen 
fram  och  lade  handen  på  penningskrinet,  sägande:  »Det  här 
tager  jag  i  mitt  förvar,  och  du  skall  göra  redo  för  ditt  fögderi.» 
Förgrymmad  över  den  okändes  närgångenhet,  röt  fogden: 
»Jag  råder  här,  och  ingen  vågar  sig  att  röra  vid  detta  skrin.» 


EN    NY    »BONDEKUNG».  267 

—  iJag  vågar  det»,  svarade  Karl  och  röjde,  vem  han  var. 
Den  myndige  kronofogden  stod  där  blek  och  darrande.  Så 
blev  det  att  följa  konungen  till  hans  härbärge,  och  där  före- 
stod en  svår  räkenskap. 

En  annan  gång  hände  det,  att  »Gråkappan»  fram  på  natten 
kom  till  ett  ryttartorp  vid  Kinnekulle.  Far  i  huset  var 
själv  borta,  och  främlingen  kunde  endast  med  möda  övertala 
hans  hustru  att  härbärgera  honom,  eftersom  hon  icke  kunde 
ge  honom  annan  liggplats  än  på  golvet  i  dagligstugan.  Kam- 
maren innanför  var  nämligen  upptagen  av  »nådig  kvarter- 
mästaren», och  en  så  hög  och  sträng  herre  var  det  då  inte  värt 
att  störa. 

Den  enkle  mannen  i  den  grå  kappan  hade  emellertid  inte 
så  stora  pretentioner  som  nådig  kvartermästaren.  Han  fick 
sig  en  halmkärve  och  lade  sig  på  den,  rullade  ihop  sin  kappa 
till  huvudgärd  och  bredde  en  skinnfäll  under  sig.  Så  somnade 
han,  trött  efter  dagens  ansträngningar. 

Men  tidigt  i  daggryningen  öppnas  dörren  från  kammaren, 
och  den  myndige  herr  kvartermästaren  träder  ut.  Den  okände 
främlingens  ben  ligga  i  vägen  för  honom;  och  som  han  inte 
vill  omaka  sin  lekamen  med  att  kliva  över  dem,  ger  han  dem 
en  spark  och  ryter:  »Den  som  ligger  under  skinnfällen  skall 
dra  benen  åt  sig.» 

Mannen  under  skinnfällen  stiger  då  helt  stillsamt  upp,  får 
sig  en  bit  b-röd  och  en  skål  mjölk  av  mor  i  huset,  tackar  för 
visad  gästfrihet  och  går  ut  i  stallet  att  sadla  sin  häst.  Men 
innan  han  sitter  upp,  tar  han  reda  på  den  kaxige  kvarter- 
mästarens namn,  och  så. sätter  han  av  i  trav. 

När  kvartermästaren  träder  in  i  stugan  igen,  berättar 
gumman,  att  främlingen  önskat  få  veta  hans  namn.  I  det- 
samma skall  hon  just  flytta  bort  mjölkskålen,  och  vad  får 
hon  då  se:  jo,  att  där  ligga  elva  blanka  dukater  under  den! 
Den  som  blev  glad,  det  var  mor;  men  nådig  kvartermästaren, 
som  genast  förstod,  vad  talet  elva  betydde,  blev  i  en  hast 
knäsvag  och  utbrast:  »Gud  tröste  mig,  det  var  Gråkappan!» 
Och  så  fick  han,  tillägger  sägnen,  på  fläcken  ett  slaganfall, 
så  att  han  aldrig  hann  få  smaka  den  kungliga  onåden. 

En  av  Karls  längsta  och  mödosammaste  resor  var  den  färd, 
som  han  i  maj  och  juni  1686  företog  till  de  oländiga  vildmar- 


268  ENVÅLDSKONUNGEN    I    ARBETE. 

kerna  på  rikets  västra  gräns.  Anledningen  var  den,  att  freden 
med  Danmark  var  osäker,  och  därför  ville  konungen  under- 
söka, vilka  försvarsanstalter  som  vidtagits  i  dessa  trakter, 
och  vad  som  ytterligare  behövde  göras. 

I  slutet  av  maj  for  konungen  till  Gävle  och  åt  middag  i 
Älvkarleö.    Natten  till  den  1  juni  tillbragte  han  i  Tuna  präst- 
gård i  Medelpad.   Han  hade  då  tillryggalagt  14  \  2  mil  på  två  , 
dagar.    »Det  är  ju  en  liten  kroppsövning»,  skriver  han  skäm- 1 
tände  till  Ascheberg.  | 

Raskt  gick  färden  även  genom  Jämtland.  Den  2  juni  var  | 
han  på  Frösön,  där  han  sammanträffade  med  Erik  Dahlberg,  j 
som  rest  i  förväg  för  att  laga  de  bristfälliga  vägarna  och  av- ! 
rita  fästningsverken.  Här  sysselsatte  sig  konungen  under  tre 
dagar  med  att  mönstra  och  exercera  de  jämtländska  trupper- ' 
na  till  häst  och  fots. 

Den  7  juni  anträdde  Karl  färden  uppåt  fjällen  vid  gränsen.  , 
I  Mörsils  socken  tog  han  båt  och  färdades  sjöledes  till  Järpens  j 
skans,  som  han  besåg,  samt  roddes  därifrån  vidare  till  Unders- ' 
åkers  prästgård,  där  han  åt  middag.    Sedan  gick  båtfärden  i 
till  Åreskutan,  »det  namnkunniga  berget,  som  är  det  högsta 
fjället  uti  Jämteland»,  såsom  konungen  antecknat  i  sin  alma- 
nacka.    Han   besteg   fjället,    och   på    en   platt  sten  däruppe 
ristade  han  in  sitt  namn.    Därefter  fortsatte  han  till  Duveds 
skans,  »varest»,  skriver  han,  »vi  togo  hästar  och  redo  igenom 
Duved  till  Nordhallen  uti  samma  socken;  men  efter  jag  intet 
för  floden  kunde  komma  fjällen  närmare,  måste  jag  vända  om 
igen   och  den  8  draga  densamma  vägen  tillbaka  igen  allt  intill 
Mörsil».    I  båt  färdades  han  sedan  över  Storsjön,  och  därefter 
till  häst  genom  södra  Jämtland,  där  snön  ännu  låg  alnsdjup. 

Den  10  juni  anlände  konungen  till  Hede  och  besåg  där 
fästet  Långskans.    Den  11  var  han  i  Sveg,  varifrån  han  for: 
båtledes  på  Ljusnan  till  Lillhcrrdal.    Där  fick  han  häst  och 
red  över  tolvmilaskogen,  som  skilde  Härjedalen  från  Väster- j 
dalarne.   Han  berättar  själv,  att  han  »åt  middag  uppå  krogen,  i 
som  ligger  mitt  uppå  skogen,  benämnd  Ålsjö». 

På  sin  färd  till  Älvdalen  kom  han  till  den  lilla  Dyverån. 
Där  var  forsen  så  strid,  att  han  icke  kunde  rida  igenom  den. 
Dalkarlarne  fällde  då  en  grov  tall,  på  vilken  konungen  gick 
över,  och  den  fick  sedan  heta  Kungsbron.    Då  konungen  be- : 
klagade  sig  över  det  dåliga  väglaget,  fick  han  följande  svar 


EN    NY    »BONDEKUNG».  269 

i  av  en  dalmas:  »Vägen  är  god  nog;  vi  viljoni  icke  bättre  liava 
I  honom  i  denna  orten:  vi  slippa  här  så  väl  fram  som  kung 
Gösta  före  oss.» 

I  Älvdals  kyrka  åhörde  konungen  på  andra  trefaldighets- 
söndagen  en  dråplig  predikan  av  prosten  Svedelius,  stam- 
i  fader  för  en  berömd  släkt.  Därefter  var  han  med  på  ett  bond- 
i bröllop,  som  hölls  med  sedvanlig  ståt.  I  brudskålen  nedlade 
.konungen  20  dukater,  drack  lustigt  med  dalmasarne  och 
i  dansade  med  bruden.  På  en  tavla  i  brudstugan  läses  ännu 
[följande  inskrift:  »Vår  allernådigste  konung  Karl  den  elfte 
[reste  år  1686  genom  Dalarne,  och  den  13  juni  vid  samma  resa 
[behagade  Hans  kongl.  Majestät  hedra  detta  hus  och  fröjdade 
i  brudefolket,  som  då  begingo  sin  hedersdag.  Gud  förläne 
I  honom  ett  långt  liv  och  ett  önskeligt  regemente!» 

Följande  dag  intog  Karl  sin  middag  i  Lima  prästgård.  Från 
iMalung,  dit  färden  sedan  ställdes,  gick  och  red  han  omväx- 
|lande  »över  tiomilsskogen,  som  skiljer  Stora  Dalarne  och 
Värmeland  åt».  När  han  nådde  Klarälven,  fick  han  båt  »och 
ifor  den  stora  älven  utföre»  till  Ekshärads  prästgård,  där  han 
fstannade  över  natten.  Den  16  juni  anlände  han  till  Kristi- 
nehamn. 

I  juni  1694  gjorde  Karl  XI  en  annan,  mycket  längre  Norr- 
landsfärd genom  kustlandskapen  ända  upp  till  Torneå.  I 
Umeå  bevistade  han  gudstjänsten  söndagen  den  10  juni,  och 
följande  dag  besåg  han  Bygdeå  gamla  kyrka,  »som  berättades 
av  kyrkoherden  vara  byggd  anno  1169»  —  har  Karl  anteck- 
nat i  sin  almanacka. 

Den  14  juni  anlände  konungen  till  Torneå.  På  natten  iakt- 
tog han  med  undran,  hurusom  midnattssolen  aldrig  gick  under 
synkretsen.  Han  skriver  därom  i  sin  dagbok:  »Vi  sågo  solen 
allt  intill  kl.  ^,4  och  åtta  minuter  till  12  om  natten  —  då  kom 
en  molnsky  för  solen.  Men  när  klockan  var  12  och  sex  mi- 
nuter efter  midnatten,  som  kom  in  på  den  andra  dagen,  som 
var  den  15  juni,  sågo  vi  solen  med  sina  fulla  strålar  uppgå 
^igen.  Om  intet  molnet  hade  kommit,  så  hade  vi  sett  själva 
isolen  hela  natten,  för  under  horisonten  var  solen  intet.» 
;  Under  täta  truppmönstringar  for  konungen  sedan  hem 
igenom   samma  landskap. 


270  ENVÅLDSKONUNGEN    I    ARBETE. 

Enkelt  som  en  allmogemans  var  Karl  XI:s  dagliga  liv.  Sällan 
har  en  konung  haft  ett  så  anspråkslöst  »lustslott»  som  den 
lilla  rödmålade  stuga  på  Kungsör,  där  envåldshärskaren  triv- 
des så  väl.  Så  snart  han  var  ledig  från  göromålen  i  huvud- 
staden —  ofta  mitt  i  natten  — ,  kastade  han  sig  upp  på  en 
häst  och  sprängde  i  väg  till  sin  älsklingsplats.  Den  13  mil 
långa  vägen  tillryggalade  han  under  täta  hästombyten  på  10 
timmar.  Ja  den  31  mars  1687  har  han  i  sin  almanacka  an- 
tecknat om  en  färd  i  släde  över  Mälarens  is:  »Klockan  en 
fjärdedel  över  4  om  morgonen  reste  jag  ifrån  Kungsör  och 
kom  hit  till  Stockholm  om  middagen  kl.  halv  11,  så  att  jag 
intet  körde  mera  häremellan  än  6  och  en  fjärdedels  timma.» 

Fick  han  nys  om  att  hovet  tänkte  fira  hans  födelsedag  med 
någon  festlighet,  så  kunde  man  vara  säker  på  att  få  se  honom 
dagen  eller  natten  förut  ge  sig  av  till  Kungsör.  Där  var  han 
ostörd;  dit  fick  ingen  komma,  som  icke  var  kallad.  Där  fun- 
nos  inga  gästrum,  och  man  menade  allmänt,  att  Karl  med 
flit  hade  det  så  ställt.  På  Kungsör  överlämnade  han  sig 
ingalunda  åt  vila.  Jakt  i  de  på  villebråd  rika  skogarna  om- 
växlade med  arbete  tillsammans  med  ämbetsmän,  som  han 
kallat  till  sig. 

Så  inrotad  var  Karls  motvilja  för  högtidliga  mottagningar, 
att  då  han  efter  fyra  års  frånvaro  i  danska  kriget  återvände 
som  fäderneslandets  räddare  till  sin  huvudstad,  smög  han 
sig  osedd  av  folket  till  sitt  slott,  där  han  blott  besökte  sin 
moder,  och  lämnade  lika  obemärkt  staden  igen. 

En  gång  gjorde  Frankrikes  sändebud  ett  försök  att  genom- 
bryta den  skiljemur,  varmed  konungen  omgärdade  sig  gent- 
emot dem  han  ej  ville  träffa.    Men  det  lyckades  inte  alls. 

När  fransmannen  anlänt  till  Köping,  skickade  han  en  adels- 
man av  sitt  följe  ut  till  Kungsör  för  att  anmäla  sändebudets 
ankomst.  Fransmannen  träffade  konungen  i  stallet,  men 
Karl  låtsades  inte  se  honom  utan  smet  ut  genom  en  sidodörr, 
steg  till  häst  och  befallde  ett  par  personer  att  möta  sig  i  skogen. 

Under  tiden  anlände  ambassadören  i  egen  hög  person  till 
Kungsör.  Hovmarskalken  tog  emot  honom  med  utsökt  ar- 
tighet men  måste  beklaga,  att  Hans  Maj:t  var  borta  —  det 
undgick  emellertid  icke  fransmannens  blick,  hur  förlägna  alla 
sågo  ut.  Han  lät  sig  dock  ej  bekomma  utan  stannade  för  att 
invänta  konungen   och   undfägnades   med   en   präktig   mid- 


ENVÅI.DSHÄRSKAREN    OCH    KYRKAN.  271 

dag.  Men  Hans  Maj:t  förblev  osynlig  —  ambassadörens  be- 
tjäning hade  iakttagit,  hur  han  tid  efter  annan  mottog  bud  i 
skogen,  vilka  underrättade  honom  om  vad  den  objudne  gäs- 
ten tog  sig  för.  Slutligen  fick  ambassadören  det  beskedet, 
att  konungen  farit  till  Strömsholm,  och  att  han  där  skulle 
tillbringa  natten.  Då  hade  han  ingenting  annat  att  göra  än 
tacka  för  visad  gästfrihet  och  ge  sig  av.  På  vägen  ställde  han 
dock  en  utpost,  som  inberättade,  att  han  sett  konungen  åter- 
vända till  Kungsörs  slott  klockan  11  på  natten. 


Envåldshärskaren    utsträcker    sin    makt 
även  över  kyrkan. 

FÖR  svenska  kyrkan  har,  alltsedan  Karl  IX:s  dagar,  ingen 
konung  gjort  så  mycket  som  Karl  XI.  Man  förstår, 
vilket  krävande  verksamhetsfält  som  här  förelåg  ko- 
nungen, när  man  får  höra  berättas  om  »fogdeprästen»  Petrus 
Asverus.  Mannen  i  fråga,  »en  fogde,  som  för  detta  en  djäkne 
varit  hade»,  blev  emot  vederbörande  konsistorii  önskan  vigd 
till  präst  inom  Skara  stift  av  Växjöbiskopen,  då  denne  befann 
sig  i  Skara  för  att  övervara  sin  ämbetsbroders  likbegängelse. 

Snart  började  det  gå  underliga  rykten  om  fogdeprästens 
verksamhet  där  nere  i  Skara,  och  när  de  kommo  till  konung- 
ens öron,  kallade  han  Asverus  upp  till  Stockholm  att  förhö- 
ras av  ett  särskilt  förordnat  konsistorium.  Enligt  vad  ko- 
nungen meddelar  i  ett  brev  till  rikets  samtliga  konsistorier 
av  den  15  juni  1685,  befanns  denne  själasörjare  vara  »uti  sin 
kristendom  så  okunnig,  att  han  på  svenska  intet  haver  kunnat 
svara  på  åtskilliga  barnefrågor,  ej  heller  förstått  våra  tros- 
artiklar», ja  han  tillstod  slutligen,  att  han  aldrig  läst  bibeln. 

Naturligtvis  blev  fogdeprästen  dömd  förlustig  sitt  nya 
ämbete.  Men  domprosten  i  Skara  anförde  som  försvar  för  att 
mannen  blivit  prästvigd,  att  »denne  Asverus  vore  så  göd 
som  många  andra  där  å  orten  på  åtskillige  tider  ordinerade.»^ 

Med  anledning  av  de  bedrövliga  missförhållanden,  som  så- 
lunda kommit  i  dagen,  befallde  konungen  i  den  nämnda  cir- 

*  [Som  präster]  förordnade. 


272  ENVÅLDSKONUNGEN    I    ARBETE. 

kulärskrivelscn  samtliga  konsistorierna  att  noga  göra  sig  un- 
derrättade »om  alla  prästers  lärdom,  skickelighet  och  leverne». 
Ifall  bland  dem  funnes  någon,  som  ej  var  skickad  för  pre- 
dikoämbetet, borde  han  avsättas;  och  inga  andra  präster 
finge  förordnas  än  de,  som  vid  vederbörlig  examen  befunnits 
äga  nödiga  kunskaper. 

Till  sorgliga  förhållanden  inom  predikoämbetet  ledde  också 
den  gängse  plägseden,  att  den,  som  erhöll  en  kyrkoherdebe- 
fattning, skulle,  som  det  hette,  konservera^  den  avlidnes 
familj  vid  gället  genom  att  gifta  sig  med  sin  företrädares 
änka.  Därigenom  besparades  visserligen  församlingsborna 
att  underhålla  den  avlidnes  hustru  och  barn,  men  hur  pass 
lyckligt  det  skulle  verka  på  hemlivet  i  prästhusen  är  lätt  att 
tänka  sig. 

Ett  av  de  olyckligaste  livsöden,  som  sålunda  skapats,  är 
Anders  Delphins.  År  1698  erhöll  han,  ehuru  blott  student, 
kunglig  fullmakt  på  Borgeby  pastorat  i  Skåne.  Enligt  tidens 
sed  fick  han  gifta  sig  med  sin  företrädares  änka,  som  vid  det 
laget  var  inemot  60  år  gammal.  Som  hon  hade  två  fullväxta 
döttrar,  hade  Delphin  hemställt,  om  han  icke  kunde  få  gifta 
sig  med  en  av  dem  i  stället,  men  gumman  stod  på  sig,  och 
han  måste  låta  viga  sig  vid  henne,  fast  han  lovade  henne 
»hugg  och  slag  var  dag».  Det  löftet  höll  också  brudgummen 
med  den  påföljd,  att  hans  hustru  slutligen  måste  rymma  från 
prästgården  till  klockaren,  som  än  gömde  prästfrun  i  bak- 
ugnen, än  välvde  ett  stort  kar  över  henne,  än  höll  henne  dold 
på  andra  ställen.  »Summa:  här  var  ett  ogudaktigt  leverne 
under  hela  deras  levnad»,  såsom  det  står  att  läsa  i  försam- 
lingens kyrkoböcker. 

Delphin,  som  var  en  levnadsglad  man,  förföll  genom  sitt 
omaka  äktenskap  alltmer  till  fylleri  och  lösaktighet.  I  sina 
predikningar  sade  han  ofta:  »I  skolen  leva  och  göra  efter  som 
jag  lärer  och  icke  efter  som  jag  lever,  ty  jag  är  olyckligen  gift.» 
Till  sist  insjuknade  man  och  hustru  på  en  gång.  Hon  dog 
först,  och  då  man  berättade  det  för  honom,  upplyfte  han  sina 
händer,  sägande:  »Nu,  gudskelov,  är  jag  kvitt  den  gamla  oro- 
liga käringenl  Jag  kan  alltså  ännu  bliva  ärlig  man!»  Men  tre 
dagar  därefter  dog  han  också,  och  makarna  begrovos  sam- 
tidigt. 

*  Bevara. 


ENVÄLDSHÄRSKAREN    OGII    KYRKAN.  273 

År  1696  klagade  ärkebiskopen  över  svårigheten  att  förmå 
någon  av  prästerskapet  inom  ärkestiftet  att  åtaga  sig  det 
besvär,  som  var  förenat  med  att  sitta  som  ordförande  på  de 
årliga  prästmötena.  Men  kungen  var  ej  sinnad  att  låta  veder- 
börande draga  sig  undan  »medelst  åtskilliga  förevändningar» 
utan  fann  på  den  enkla  utvägen,  att  »när  prostar  och  kyrko- 
herdar, som  sitta  vid  de  bästa  pastoraten  och  således  äro  när- 
mast att  antaga  sig  samma  ordförandeskap,  intet  tilltro  sig 
att  komma  därmed  till  rätta,  misströstandes  på  sin  capacitet», 
sa  l)orde  de  »avstå  sitt  pastorat  åt  den,  som  sig  i  deras  ställe 
l)erörde  ordförandeskap  påtager  och  väl  utförer,  och  i  stället 
imd  en  sämre  lägenhet  varda  försedde».  Samma  svar  fick  en 
annan  av  rikets  biskopar  på  sina  klagomål  över  dessa  missför- 
hållanden. 

Det  förefaller  icke  osannolikt,  att  vi  här  ha  själva  kärnan 
till  en  mycket  känd  men  åtminstone  hittills  icke  genom  akt- 
stycken bestyrkt  sägen,  som  gör  starkt  intryck  av  att  inne- 
hålla åtskillig  under  tidernas  lopp  tilldiktad  tradition.  Det 
är  berättelsen  om  hur  Gråkappan  en  gång  på  en  resa  okänd 
kom  till  en  småländsk  prästgård  och  anhöll  om  natthärbärge. 

Han  mottogs  gästfritt  och  undfägnades  med  det  bästa  hu- 
set förmådde,  men  i  sovrummet  blev  han  betänkligt  ansatt 
av  takdropp.  Prästen  urskuldade  sig  på  morgonen  med  att 
församlingsborna  måst  bygga  en  ny  kyrka,  och  detta  kostade 
sa  mycket,  ätt  de  inte  hade  råd  att  bygga  en  ny  prästgård. 
Konungen  sade  ingenting  men  för  till  nästa  prästgård.  Den  var 
ståtligt  byggd,  och  där  inne  var  gästabud  för  församlingens 
herrskapsfolk.  Kyrkoherden  tog  emot  främlingen  men  lät 
honom  förstå,  att  han  ej  tyckte  om  att  besväras  av  resande. 
Tsar  konungen  begärde  att  få  se  på  kyrkan,  fick  han  veta,  att 
den  nu  var  ett  förfallet  ruckel  men  skulle  repareras  med  tiden, 
när  prästgården  först  blivit  tillbyggd  och  präktigt  inredd. — 
Xagra  dagar  därefter  fick  domkapitlet  i  Växjö  befallning 
från  konungen  att  låta  de  båda  prästerna  byta  bostäder,  »så 
att  vardera  kunde  få  låta  bygga,  vad  han  visat  sig  hava 
mesta  förstånd  på». 

*  * 

* 

Liksom  det  värdsliga  samhället  fick  på  Karl  XI:s  tid  även 
kyrkan  ordning  och  stadga  genom  1686  års  kyrkolag,  som 

18—222526.     Grimberg,  Svenska  folkets  underbara  öden.     IV. 


274  ENVÅLDSKONUXGEN    I    ARBETE. 

än  i  dag  gäller  i  sina  viktigaste  delar.  Den  genomlörde  sam- 
ma stränga  och  enhetliga  organisation  inom  kyrkan  som  inom 
det  världsliga  samhället  och  gjorde  konungen  såsom  kyrkans 
högste  styresman  till  enväldig  härskare  även  över  väktarne 
på  Sions  murar.  Det  låg  onekligen  en  viss  sanning  i  de  ord  som 
fälldes  av  den  frimodige  och  hetlevrade  prosten  Jakob  Bo- 
ethius  i  Mora  i  den  kritik  av  kyrkolagen  och  enväldet,  som 
han  kort  efter  Karl  XI:s  död  insände  till  hans  unge  efterträ- 
dare och  till  ärkebiskopen,  en  åtgärd,  som  renderade  honom 
en  dom  om  avsättning  från  prästämbetet  och  livets  förlust, 
ehuru  han  benådades  med  livstids  fängelse.  I  denna  inlaga 
yttrade  han  om  kyrkolagens  författare  följande:  »Konungen 
hava  de  uppsatt  för  en  herre  uti  den  dyrköpta  Jesu  Kristi  för- 
samling, att  han  ock  uti  de  stycken,  som  Jesu  Kristo  tillhöra 
och  Dess  församling,  skulle  efter  eget  behag  och  godtycke 
stadga  och  förordna.  In  summa:  det  fattas  icke  mycket,  att 
de  hava  velat  gjort  den  salige  konungen  till  en  påve  och  anti- 
krist.» 

Tungt  lade  kyrkan  denna  tid  sin  straffande  hand  på  sina 
vanartiga  barn,  och  där  annat  ej  hjälpte,  drog  hon  sig  inga- 
lunda   för  att   anlita  de  världsliga  myndigheternas  bistånd. 

En  av  de  fula  sedvänjor,  mot  vilka  såväl  kyrklig  som  kung- 
lig myndighet  långliga  tider  kämpat  en  hård  men  föga  fram- 
gångsrik kamp,  var  svenskarnes  »gruveliga  svärjande  och 
bannande». 

Redan  Gustav  Vasa  tillhöll  i  sin  gårdsrätt  hovfolket  att 
»fly  all  Guds  förtörnelse  och  synnerligen  de  svåra  eder  om 
Guds  hårda  död  och  pino,  som  tyvärr  mycket  ibland  hopen 
brukas  plägar,  efter  alle  äro  pliktige  lova,  ära  och  prisa  Guds 
namn  och  icke  vanhedra't.  Så  skall  ock  var  och  en  hava  ärlig 
och  tuktig  handel,  snack  och  tal  med  varannan,  evar  det  helst 
är»,  vid  straff  att  eljest  få  »ligga  en  natt,  två  eller  längre  utii 
kistan  eller  tornet  vid  vatten  och  bröd.» 

I  Erik  XIV:s  hovordning  skarpes  straffet  vid  upprepad 
förseelse  härutinnan  så,  att  det  tredje  resan  blev  åtta  dagars 
fängelse  i  tornet  eller  i  järn  vid  vatten  och  bröd.  »Den  oftare 
varder  därmed  beslagen»,  heter  det,  »förvises  utav  hovet.» 

Karl  IX  införde  ännu  mera  detaljerade  bestämmelser.  Han 
förbjöd  envar  »att  svärja  eller  annat  ohöviskt  snack  och  tal 
över  måltid  hålla»  vid  följande  straff:   »För  vart  ohöviskt  ord. 


ENVÅLDSHÄRSKARF.N    OCH    KYRKAN.  275 

man  över  måltid  talar,  bote  halvt  öre,  itcm  för  var  ed  man 
svär  ett  runstycke  penningar,  vilke  skola  komma  de  fattige 
till  godo.»  Till  den  ändan  skulle  fogdarnc  »alltid  låta  hänga 
en  bössa  i  borgestuvan,  där  sådane  förbrutne  penningar  till 
de  fattiges  behov  inläggas  och  förvaras  kunna».  Till  fogdar- 
nes  skyldigheter  hörde  också  »att  när  de  höra  eller  förnimma 
någre  svärja  eller  bannas  på  deras  arbete  eller  var  de  helst 
kunna  stadde  vare,  att  de  dem  då  med  hårde  ord  straffa  och 
I  näpsa». 

!  I  Karl  X:s  hovartiklar  inskärpcs  hos  hovfolket  att  avhålla 
sig  från  allt  gruveligit  svärjande  och  bannande.  Finnes  någon, 
heter  det,  »som  av  dryckenskap,  iver  eller  en  lättfärdig  vana 
I  härmed  Gud  förtörnar,  den  anklage  Vare  hovpredikanter  för 
[riks-  och  hovmarskalken  eller  ock  hovmästaren,  och  de  taga 
[löfte  av  densamma,  det  han  framgent  med  sådant  vill  avstå. 
Kommer  han  oftare  därmed  igen,  straffes  då  antingen  med 
fängelse  eller  hovets  förvisande,  eftersom  man  kan  göra  sig 
tankar  om  hans  förbättring.» 

År  1665  utkom  en  kunglig  »stadga  om  eder  och  sabbats- 
brott», vari  klagas  över  att  alltför  många  svenskar  brukade 
späcka  sitt  tal  »nästan  uti  varannan  mening»  med  »de  dy- 
raste och  förskräckeligaste  svordomar,  som  upptänkas  kunna». 
En  del  gjorde  det  »av  bitterhet,  vrede  och  övermod,  en  del 
av  ond  vana  och  en  del  av  skadelig  och  obetänkt  inbillning, 
som  skulle  deras  tal,  besynnerligen  om  främmande  eller  ovane 
eder  nämnas,  därmed  utprydas». 

Nu  förbjöds  strängeligen  »all  svordom,  det  vare  sig  vid  Gud, 
den  helige  trefaldighet,  vid  Guds  pina,  sår,  kraft,  sakramente, 
död,  blod,  himmel,  element  eller  vid  något  annat  ting,  såsom 
ock  att  förbanna  sig  eller  någon  annan,  önska  sig  eller  någon 
annan  uti  djävulens  våld». 

Till  avskaffande  av  ett  så  »vederstyggeligit  bannande  och 
svärjande»  borde  föräldrar,  husbönder  och  lärare  vakta  sig 
för  att  genom  sitt  exempel  vänja  barn  och  underhavande  där- 
vid; och  om  dessa  visade  sig  ha  hemfallit  åt  den  onda  vanan, 
,borde  de  aga  och  straffa  dem.  Hjälpte  ej  detta,  ägde  de  vända 
jsig  till  vederbörande  själasörjare;  och  om  ej  heller  hans  all- 
varliga förmaningar  verkade,  kunde  saken  gå  vidare  till  pros- 
ten eller  till  biskop  och  konsistorium.  Skulle  varningar  även 
Iran  detta  håll  visa  sig  fåfänga,  borde  saken  dragas  inför  dom- 


276  ENVÅLDSKONUNGKN    I    ARBETE. 

sLol.  De  straffpåföljder,  som  kunde  ifrågakomma,  voro  allt 
efter  omständigheterna  böter,  kroppsaga,  tjänstens  förlust, 
fängelse  eller  landsflykt.  Den,  som  hädade  Gud,  kunde  till 
och  med  dömas  livet  förlustig. 

Särskilt  skulle  obotfärdiga  »edebukar»  efter  tredje  resans 
anklagelse  icke  få  brukas  i  rikets  tjänst.  Och  Hans  Maj:t 
förväntade,  att  ej  heller  hans  undersåtar  skulle  lida  dem  i 
tjänst  eller  umgänge,  »eftersom  hos  en  sådan  människa,  efter 
Guds  ords  sanning,  icke  annat  än  förbannelse  vara  måste, 
den  han  lätteligen  på  allt  det  han  under  händer  haver  såsom 
ock  på  sitt  herrskap,  umgängesfolk  och  alle  andre  draga  kunde». 

År  1687  blev  denna  stadga  av  Karl  XI  förnyad  med  en  del 
mindre  ändringar.  Bland  annat  tillkom  föreskrifter  angå- 
ende det  så  kallade  stockstraffet  för  dem,  som  ej  kunde  sona 
sitt  brott  med  penningböter.  Vid  varje  kyrka  skulle  göras 
en  stock,  i  vilken  delinkventen  kunde  låsas  fast  med  järn 
och  under  gudstjänsten  sitta  till  kyrkfolkets  beskådande  vid 
in-  och  utgåendet  ur  kyrkan,  »sig  till  blygd  inför  hela  försam- 
lingen». 

Även  mot  svärjande  barn  skulle  detta  skamstraff  kunna 
användas.  Det  heter  därom:  »Emedan  ofta  händer,  att 
barn  i  fåfängan  och  av  oförstånd  härutinnan  fela,  så  skola  de 
plikta  med  ris  eller  annan  tuktan,  som  deras  ålder  likmätig 
är  och  tjänligast  till  bättring.  De  barn,  som  av  sådan  aga 
intet  bättra  sig  utan  spörjas  till  svordom  mycket  benägne  och 
oftare  därmed  beträdas,  skola  sig  till  nesa  och  androm  till 
varnagel  sättas  i  stocken  vid  kyrkedörren.» 

Angående  helgdagarnas  rätta  firande  föreskriver  1665  års 
nyss  nämnda  stadga,  att  sabbaten  borde  användas  »till  Guds, 
den  aldrahögstes,  tjänande  och  dyrkande,  ärandes,  tackandes, 
vyrdandes  och  lovandes  honom  för  all  Dess  beviste  nåd  och 
barmhärtighet,  så  ock  honom  bedjandes  om  syndernas  för- 
låtelse samt  om  hjälp  och  bistånd  uti  alle  angelägenheter». 
Därför  finge  intet  arbete  bedrivas  under  gudstjänsttid.  För- 
äldrar, husbönder  och  lärare  borde  tillhålla  sina  underhavande 
att  flitigt  deltaga  i  gudstjänsten  samt  själva  föregå  dem  med 
gott  exempel. 

De  som  undskyllde  sig  för  att  de  ej  besökte  gudstjänsten 
därmed,  att  de  hemma  läste  »i  postillor  och  andra  gudelige 


ENVÅLDSHÄRSKAREN    OCH    KYRKAN.  277 

böcker»,  skulle  förmanas  och  varnas  av  sina  präster  och,  om 
detta  ej  hjälpte,  inför  församlingen  eller  i  värsta  fall  inför  bi- 
skop samt  konsistorium.  Ledde  ej  heller  detta  till  påföljd, 
skulle  de  ställas  inför  världslig  domstol.  Men,  hette  det  vi- 
dare, sådana  »gudlöse  människor,  som  av  uppsåteligt  förakt 
aldrig  bevista  gudstjänsten,  blive  billigt  skattade  hos  alle 
för  okristne  och  vederstyggelige».  De  skulle  straffas  med 
»hugg,  häktelse,  böter,  tjänsts  förlust»  och  i  svårare  fall  med 
döden.  Samma  behandlingssätt  skulle  den  röna,  som  »en 
långlig  tid  sig  håller  ifrån  Herrans  högvärdige  nattvards  bruk» 
och  således  vanvördade  sakramentet. 

»Det  skall  ock»,  stadgas  vidare,  »vara  förbudet  att  under 
gudstjänstens  förrättande  fara  på  gator  och  gränder  med 
ridande,  åkande,  ropande,  spelande,  puk-  eller  trumme- 
slag; utan  den,  som  för  billige  orsakers  och  skäls  skull  icke  kan 
komma  i  kyrkan  tillstädes,  hålle  sig  hemma  i  sitt  hus  eller 
tillhåll  och  må  icke  med  sitt  bullrande  andre  därifrån  hindra 
eller  förarga  vid  12  markers  böter.  Mycket  mindre  skall  under 
gudstjänsten  en  eller  annan,  ung  eller  gammal,  man  eller 
kvinna,  vara  tillstått  gå  på  kyrkogårdar,  spela,  stimma  eller 
eljest  vräkas  på  gator,  item  hos  barberare  låta  sitt  hår  och 
skiigg  avtagas. 

Såsom  i  några  församlingar,  helst  på  landsbygden,  är  en 
o\  ana  inrotad,  att  en  part,  sedan  de  äro  komne  in  i  kyrkan, 
understa  sig  av  kättja  och  självsvåld  så  ock  utan  nöd  gå  ut 
igen,  förnötandes  tiden  utom  kyrkan  antingen  med  dobbel, 
svalg,  dryckenskap,  tobaksrökande,  skvallrande  eller  annan 
fåfänga,  så  skall  sådant  härefter  vara  förbudet  vid  3  markers 
Ixilcr.» 

I  Husby  socken  i  östra  Dalarne  hade  man  redan  år  1632 
mast  tillgripa  extraordinära  åtgärder  mot  ungdomens  över- 
handtagande »körkerännande»,  varmed,  gudi  klagat,  icke 
förstods  något  vackert  och  tilltalande  strömmande  till  kyrkan 
utan  ett  ständigt  springande  ut  ur  densamma.  Det  onda 
hade  då  tagit  sådana  dimensioner,  »att  det  alltför  tröttesamt 
var  för  två  kyrkevaktare  att  hava  oppseende  med  dem». 
Diirför  förordnades,  »att  fyra  bliva  skulle,  vilka  hava  sin 
bänk  närmast  körkedörren  och  skola  till  skiftes  gå  ut  och 
driva  gossarne  med  hugg  och  slag  in  i  kyrkan». 


278  ENVÅLDSKONUNGEN     1    ARBETE. 

Den,  som  idkade  hantverk  på  sabbaten,  var  förfallen  till 
40  markers  böter  eller  8  dagars  fängelse  vid  vatten  och 
bröd. 

Även  hl  i  tankarnas  värld  trängde  lagens  spejande  blick. 
Ty  om  ock  någon  på  söndagarna  måste  sysselsätta  sig  med  det, 
som  till  hans  nödtorft  och  uppehälle  hörde,  skulle  han  dock 
därunder  vara  »förbunden  att  hava  gudeliga  tankar». 

»Det  skall  icke  heller»,  heter  det,  »tillåtas  något  skådespel 
på  sön-  och  store  högtidsdagar  att  framställas  av  komedian- 
ter,  linedansare,  gycklare  och  andre  sådane  personer.  Jäm- 
väl må  ock  icke  bollhus  eller  andre  sådane  orter,  där  man  nå- 
got tidsfördriv  söker,  under  pågående  gudstjänst  av  någon 
frekventeras,  utan  skola  då  för  allom  tillstängde  vara.» 

Paragrafen  om  »komedianter,  linedansare,  gycklare  och 
andre  sådane  personer»  tillämpades  anno  1690  av  högvördiga 
domkapitlet  i  Lund  mot  ett  kringresande  tyskt  teatersäll- 
skap, som  gav  föreställningar  i  Ystad  och  därmed  inledde 
landsortsteaterns  historia  i  vårt  land.  Den  lilla  truppen  hade 
börjat  med  så  uppbyggliga  saker  som  »Judit  och  Holofcr- 
nes»  samt  »Den  rike  mannen  och  Lasarus»,  vilka  spelades 
de  båda  första  advent ssöndagarna.  Men  nästa  föreställning, 
som  skulle  hållits  söndagen  den  30  december,  inhiberadcs 
av  myndigheterna,  och  sålunda  gingo  Ystadborna  miste  om 
konstnjutningen  av  skådespelet  »Doctor  Faustus  och  hans 
gräsliga  helvetesfärd».  Alltså  hade  icke  ens  dessa  aktörers 
förtänksamhet  att  inleda  sin  repertoar  med  bibliska  ämnen 
förmått  rädda  dem  undan  lagens  tvång.  Thespiskärran  fick 
rulla  vidare  norrut,  och  i  Stockholm  stannade  den  hela  sex 
år,  under  vilken  tid  tyskarne  gåvo  föreställningar  i  Boll- 
huset på  Slottsbacken  framför  nuvarande  Finska  kyrkan. 
Under  tiden  lära  de  ha  gjort  en  liten  avstickare  till  Norge,  där 
Hotberg  såg  dem  uppträda  i  Bergen  och  därav  fick  stoff 
till  sitt  parodiska  lustspel  »Ulysses  von  Ithaca». 

Men  från  denna  utvikning  nu  tillbaka  till  stadgan  om  eder 
och  sabbatsbrott.  Bland  annat,  som  den  föreskriver,  märkes 
följande:  »Ingen  bjude  gäst  eller  gånge  till  gäst  om  söndags- 
middagen, att  därigenom  aftonsångspredikan  försummas. 

Alle  resor,  där  icke  högvik  t  ige  skäl  därtill  oppvisas,  skola 
på  sön-  eller  högtidsdagar  förbjudas  vid  40  mark,  intill  afton- 
sången förrättad   är  i   städerne  och   på   bygden   middagstid 


ENVÅLDSHÄRSKAP.EN  OCH  KYRKAN.  279 

förfluten.  Och  skall  både  deii  som  reser  böLa,  så  ock  den  som 
häst  utlejer.  De  som  till  sjös  resa  med  båt  skola  desse  dagar 
ej  heller  resan  börja,  där  icke  desto  bevisligare  nöd  är.  Men 
på  resa  stadde,  böra  de,  om  ske  kan,  med  deras  båtar  an- 
lända och  söka  att  bevista  gudstjänsten,  där  de  den  njuta 
kunna,  eller  eljest  likväl  bevisa  Gud  sin  skyldige  vyrdnad 
med  sådan  gudstjänst,  som  tillfället  tillåter.» 

I  1687  års  stadga  om  eder  och  sabbatsbrott  tillkom  bland 
annat  följande  bestämmelse:  »Om  föräldrarne  icke  giva 
akt  uppå  och  låta  sig  vårda  därom,  att  deras  barn,  när  de  till 
den  ålder  komne  äro,  gå  till  kyrkan,  så  skola  de  själva,  så  ofta 
barnen  anträffas  utanföre  i  stim,  spel  och  skvaller,  vara  för- 
pliktade att  giva  ut  böterna  för  dem  och  låta  dem  sedan  med 
ryggen  hemma  umgälla  sitt  fel.» 

Slagsmål,  oljud  eller  annat  förargelseväckande  uppträde  i 
kyrkorna  straffades  strängt.  »Eho  som  uti  kyrkan  blottar  sin 
värja  till  slagsmål  eller  eljest  med  hugg  och  slag  någon  där- 
inne angriper  och  överfaller,  han  skall  straffas  till  livet»,  hette 
det.  »Men  de,  som  skuffa,  stöta  eller  knubba  varandra,  skola 
bota  hundrade  daler  sölvermynt;  och  de,  som  eljest  träta  eller 
kiva  uti  Guds  hus  eller  komma  fulle  och  druckne  dit  och  göra 
oljud  och  förargelse,  skola  bota  femtio  daler  sölvermynt.  Den 
som  ej  orkar  desse  100  daler  sölvermynt  botum,  plikte  an- 
tingen med  sex  gånger  gatulopp  eller  en  månads  fängelse  vid 
vatten  och  bröd  och  för  50  dalers  böter  halvparten  mindre. 
Sedan  stånde  så  den  ene  som.  den  andre  uppenbara  kyrk- 
plikt.» 

Gossar  och  drängar,  som  i  kyrkan  gjorde  sig  skyldiga  »till 
skvaller  eller  stim»,  förpassades  till  stocken  att  »järnslås 
till  gudstjänstens  slut». 

De  som  slumrade  in  i  kyrkan  undfägnades  med  ett  kraf- 
tigt slag  av  kyrkstötens  spö. 

Enligt  beslut  av  sockenstuvan  i  Göteryds  församling  i 
Småland  år  1661  skulle  kyrkvaktaren  bl.  a.  på  sön-  och  helg- 
Idagar  »gå  sakteliga  och  med  sitt  lilla  spö  uppväcka  alla  deni, 
som  han  finner  under  predikan  sovande  eller  eljest  hålla 
ikyrkoglam».  Till  den  ändan  skulle  han  »antingen  sakteliga 
slå  uti  stolen  för  den  som  sover  eller  stöta  i  golvet  med  spö- 
ändan, så  att  den  sömnoge  därav  kan  uppvakna.  I  lika  måtto 
skall  han  noga  tillse  på  läktarna,  om  ungdomen  med  trängande, 


280  ENVÅLDSKONUNGEX     I    ARBETE. 

stötande,  skvallrande  eller  någon  annan  odygd  någon  för- 
argar.» 

Dessutom  skulle  han  »ömsom  med  klockaren  gå  ut  och  se, 
om  någon  står  ute  på  kyrkogården,  hästegatun  eller  i  kyrko- 
portarna och  hugger  skvaller,  sedan  sammanringt  är».  Vi- 
dare borde  han  »söka  omkring  kyrko-  och  kyrkogårds- 
murarna, om  någon  avsmyger  och  där  dricker  brännevin 
eller  tobak,  jämväl  om  någon  otidighet  i  klockarestuvan 
förövas,  sedan  folket  i  kyrkan  är  uppgånget.  Dessutom  skall 
han  ock  hindra,  att  icke  någre  otidige  gossar  sitta  på  kyrko- 
muren, sälja  eller  köpa  äpple  eller  päron  om  sommaren,  som 
ofta  ske  plägar,  när  folket  är  i  kyrkan.»  Till  kyrkvaktarens 
åliggande  hörde  slutligen  också  att  hålla  efter  dem,  som 
»druckne  komma  till  kyrkan  och  med  uppkastande  vanvörda 
Guds  hus». 

Den  nya  sysslan  i  denna  gamla  avlägsna  gränsbygd  väckte 
emellertid  sådant  uppseende,  att  folket  i  grannsocknarna  gjorde 
spe  av  Göteryds  kyrkvaktare  med  hans  långa  spö.  Detta  blev 
till  slut  mer,  än  Göterydsborna  förmådde  smälta,  och 
fjärdedag  jul  bröt  oviljan  mot  institutionen  ut  i  handgrip- 
ligheter mot  den  stackars  kyrktjänaren  själv.  »Trenne  över- 
dådige sällar,  som  alltsedan  annandagen  sig  med  öl  och  bränne- 
vin i  sine  julegästabud  överlastat»,  komma  mitt  under  guds- 
tjänsten inraglande  i  kyrkan  i  akt  och  mening  att  »kyrk- 
vaktaren av  kyrkan  fösa  och  utleda».  En  av  dem  »tager  kyrk- 
vaktaren i  tröjefliken,  sågandes:  'Kom,  gäck  ut!'»  Strax 
kommer  också  hans  stallbroder  till  och  »fattar  väktaren 
i  armen  med  böse  ord:  'Du  skalt  gå  ut'»,  vilket  höres  i  hela 
kyrkan,  så  att  komministern,  som  predikar,  ber  dem  vara 
stilla.  Men  de  bara  fortsätta  och  ropa:  »Han  skall  ut  och 
aldrig  mer  in.» 

Till  sist  nödgades  kyrkoherden  och  länsmannen  jämte 
några  andra  »gå  av  sina  stolar  och  med  största  möda  taga 
väktaren  utur  deras  händer,  då  ett  gräseligt  svärjande  och 
sorl  blev  förövat,  så  att  gudstjänsten  måste  alldeles  avbrytas». 
Somliga  togo  bråkmakarnes  parti  och  ropade:  »Hav  ut  den 
narren,  spöket,  vidundret  etc!»  Men  andra  ställde  sig  på 
ordningsmaktens  sida.  Såsom  varande  mindre  aggressiva 
naturer,  inskränkte  de  sig  dock  till  att  beskedligt  mena,  att 
kyrkvaktaren  »må  väl  gå  där». 


ENVÅLDSHÄRSKAREN    OCH    KYRKAN.  281 

När  tumultet  någorlunda  stillats,  försöker  sig  länsmannen 
på  ett  förmaningstal,  men  den  av  de  tre  bråkstakarne,  som  är 
värst  i  munnen  —  hans  namn  är  Lars  i  Näs  — ,  svarar  »med 
kinsande  huvud»:  »Jag  giver  dig  fånen.»  Sedan,  heter  del 
i  rannsakningsprotokollet,  »slår  han  tre  resor  i  stolen,  så  alt 
listen  på  dörren  lossnar»,  och  utbryter  i  »gräselige  ord  åt  pa- 
storn». 

Man  fick  till  och  med  anledning  till  den  hemska  misstanken, 
att  de  tre  »dryckebultarne»  haft  anslag  mot  kyrkvaktarens 
liv,  ty  »när  Lars  i  Näs  kom  utom  kyrkbacken,  lossar  han  av 
sin  bössa  —  hade  alltså  tänkt  väktaren  därmed  skjuta,  om 
Ide  honom  utom  kyrkodörren  fått». 

j  Ett  fult  intryck  hade  det  under  detta  uppträde  gjort  all 
[se,  hur  den  värste  våldsverkarens  hustru  betedde  sig.  Hon 
hade  ingalunda  försökt  lugna  sin  man,  utan  då  bråkmakarne 
ifattade  tag  i  kyrkvaktaren,  hade  hon  »för  löje  skull  ej 
kunnat  sig  hålla,  med  mindre  hon  måtte  hålla  klädet  för 
Itnunnen». 

I  Men  skratta  bäst  som  skrattar  sist!  Upphovsmännen  till 
detta  tumult  blevo  av  Göta  hovrätt  dömda  förlustiga  all 
dn  lösa  egendom  samt  ålades  att  plikta  50  daler  silvermynt 
vardera.  Men  Lars  i  Näs  var  den  ende,  som  kunde  betala 
aöterna.  De  bägge  andra  fingo  i  stället  »löpa  sex  gånger  gatu- 
lopp  genom  femtio  par  spö».  Den  gången  klagas  inte  i  pro- 
tokollet, att  den  skrattlystna  hustrun  »ej  kunde  sig  hålla 
för  löje  skull». 

Såsom  »okristeligit»  betecknades  i  stadgan  om  sabbalsbrott 
att  taga  hundar  med  in  i  kyrkan,  ty,  heter  det,  »kyrkehundar 
hava  den  slemma  art  och  otukt  att  snarast  orena,  skämma  och 
jväta  det,  som  bäst  är  tillpyntat». 

i  Men  att  ändå  värre  saker  än  så  kunde  förekomma,  och  det 
i  en  domkyrka  till,  det  kan  man  se  av  en  inlaga,  som  kon- 
jrektorn  i  Växjö  skola  år  1695  insände  till  domkapitlet.  Däri 
jlclagar  han  över  att  på  grund  av  kyrkvaktarens  försummelse 
|>stora  förargelser  och  oskick  uti  församlingen  ske  under 
|cyrkotiden,  att  icke  allenast  orena  kreatur,  svin,  getter, 
bockar  och  hundar,  grassera  på  gångarna  och  stundom  halva 
predikan  med  sitt  skällande  förtaga  utan  ock  ursinnige'  män- 

'  Sinnesrubbade. 


282 


ENVÅLDSKONUNGEN    I    ARBETE. 


niskor  få  tillfälle  att  göra  larm  och  tumult,  varigenom  icke 
allenast  den  som  Guds  ord  predika  skall  utan  ock  åhörarne, 
isynnerhet  ungdomen,  träffeligcn  bliver  förargad». 

Ett  årtionde  senare  är  det  domprosten,   som  klagar,   alt 
»genom  kyrkvaktarens  självsvåld  och  försummelse  hade  buller 


Sloll^kapclki  i  Stocicholm  före  branden. 


och  stimmande,  såsom  ock  oförsvarligit  sovande  och  snar- 
kande under  gudstjänsten  förlupit».  En  annan  gång  hade 
en  gymnasist  setat  och  »spottat  högti  vädret  åt  en  annordjäkne, 
så  att  jag»,säger  domprosten,  »i  min  bänk  kunde  se,  hur  spolten 
flög  i  vädret.    Hade  kyrkovaklaren  då  gjort  sin  tjänst  och 


ENVÅLDSHÄRSKAREN    OCH    KYRKAN.  283 

gått  omkring  nicd  käppen,  så  hade  en  sådan  skändclig  för- 
argelse kunnat  ha  förtagen  blivit.» 

En  av  de  svåraste  kyrkliga  straff  graderna  var  att  slå  på 
»skampallen»  inne  i  kyrkan.  Ända  till  mitten  av  1800-lalct 
användes  den  mot  dem,  som  begått  stöld  m.  m.  Kyrko- 
lagen föreskriver  härom:  »Så  man  som  kvinna  skall  en  sön- 
dag under  högpredikan  slå  på  en  särdeles  därtill  förordnad 
pliktepall  ifrån  den  tid  det  ringcs  andra  gången  och  samman 
resa^  efter  avkunnandet  från  predikstolen  i  hela  församlingens 
närvaro  avlösas.»' 

Ända  till  de  döda  och  deras  vilorum  slräckle  kyrkotukten 
sina  verkningar.  Ty  endast  de,  som  »krisleligcn  levat  hava», 
blevo  »ärligen  och  på  behörigt  sätt  till  graven  befordrade». 
Självspillingar  skulle  ingalunda  komma  i  kyrkogården,  »ty  de 
hava  varit  förtvivlade».  Liknande  lott  delades  av  s.  k. 
oäkta  barn,  som  av  en  onaturlig  moder  bragts  om  livet.  Så- 
dana små  »mördbarn»  skulle  »läggas  avsides  på  kyrkogården». 

Om  predikan  gälla  ännu  i  dag  kyrkolagens  ord  oförändrade: 
Prästerna  »skola  på  den  ena  sidan  varna  åhörarne  för  säkerhet 
och  syndenes  sömn,  straffa  förargelsen,  förmana  till  bot  och 
bättring,  kristelig  kärlek,  tukt  och  dygd,  å  den  andra  sidan 
trösta,  hugsvala  och  vederkvicka  de  blöde  och  förskräckte 
samveten.  När  en  eller  annan  text  giver  dem  anledning  till 
latt  tala  något  om  världslige  saker  och  beställningar,  så  måste 
iallt  sådant  ske  med  beskedelighet  och  varsamhet,  utan  obe- 
tänksamhet och  förmätenhet  uti  tal  eller  omdöme  om  de  saker, 
som  en  del  intet  förstå,  och  som  läroämbetet  egenteligen  intet 
angå.» 


Uniformitet  i  religiösa  ting  var  ett  oeftergivligt  krav,  som 
staten  ställde  på  samtliga  medborgare,  och  ett  gängse  ord- 
stäv var:  »Sveriges  lycka  är  att  hava  blott  en  konung  och 
en  trosbekännelse.»  Ordning  och  reda  blev  det  ock  genom 
den  nya  katekesen  och  psalmboken.  Förut  hade  det  ofta 
iberott  på  boktryckarens  godtycke,  vilka  andliga  sånger  som 
Itogos  in  i  psalmboken. 


'  Samma  dat,'.  —  -  Få  förlåtelse. 


284  ENVÅLDSKONUNGEN    I    ARBETE. 

Ursprungligen  var  psalmboken  redigerad  av  biskop  Jesper 
Svedberg,^  som  själv  författat  flere  av  dess  sånger.  Men 
knappt  hade  den  Svedbergska  psalmboken  med  kunglig  stad- 
fästelse  utkommit  från  trycket,  förrän  en  storm  av  förbittring 
utbröt  från  teologiskt  håll,  där  man  vädrade  irrlärighet  och 
kätteri.  Konungen  och  biskopen  beskylldes  av  dessa  renlä- 
righetsivrare  för  ingenting  mindre  än  att  vilja  stifta  en  ny  re- 
ligion. Svedberg  själv  berättar,  hurusom  en  av  hans  argaste 
vedersakare,  professor  Jernfeld  i  Dorpat,  »en  djärv,  högfärdig 
och  oförskämd  man»,  inför  konungen  själv  påstod,  att  psalm- 
bokens villfarelser  skulle  framkalla  religionskrig.  Men  då 
blev  konungen  så  förbittrad,  att  han  »tog  honom  som  ivrigast 
i  bringan  och  stötte'n  mot  väggen,  varav  han  måste  intaga 
sängen  och  betänka  sin  djärvhet  och  otidighet.  Avgick  så 
efter  några  dagar  med  döden.» 

Det  visade  sig  emellertid,  att  den  framställda  kritiken  mitt 
i  alla  överdrifterna  inneslöt  åtskilligt  berättigat;  och  konungen 
lät  därför  boken  undergå  en  omarbetning  av  rikets  samtliga 
biskopar  och  superintendenter.  I  sitt  nya  skick  stadfästes  år 
1695  den  psalmbok,  som  sedan  gällde  till  1819,  då  vår  nuva- 
rande antogs. 


Kyrkolagen  hade  också  betydelse  för  folkundervisning- 
en, Karl  XI  hade  själv  under  sina  svåraste  år  fått  känna 
saknad  efter  grundliga  kunskaper.  Han  önskade  då  mången 
gång,  att  han  som  barn  tillhållits  att  inhämta  vetande. 
Därför  blev  han  så  mycket  ivrigare  att  sprida  upplysning 
och  bildning  bland  sitt  folk. 

I  kyrkolagen  stadgas:  »Föräldrarne  måste  [vid  biskops- 
visitationcrna]  troligen  förmanas  att  låta  sine  barn  i  deras 
kristendomsstycken  väl  och  fliteligen  underrättas  och  de, 
som  den  omsorgen  i  församlingen  åligger,  vare  sig  kapellan^ 
eller  klockare,  tillhållas  med  flit  att  driva  barneläran  och 
undervisa  barnen  att  läsa  i  bok.  —  Klockare  skall  vara  är- 
lig, trogen  och  flitig,  boklärd  och  kunna  sjunga  och  skriva, 
så  att  han  däruti  kan  undervisa  församlingens  ungdom. 
Han    skall    ingalunda    genom  någon  kyrkoherdens  enskilda 


^  Se  sid.  296.  —  *  Komminister. 


ENVÄLDSHARSKAREX    OCH    KTRKAN.  285 

tjänst  hindras  från  den  plikt,  honom  åligger,  med  all  flit 
och  trohet  att  driva  bameläran.» 

Längre    än    till    förmaningar    vågade    man    emellertid    ej 
ka  sig  i    kyrkolagen,  och  de  svenskar,  som  kunde  läsa 
skriva,    förblevo    alltjämt    mycket    få.     Jämförelse\is 
-re  torde  man  i  Finland  ha  kommit  i  dessa  färdigheter, 
ciL.-.mstone  att  döma  efter  en  skolordning,  som  år  16S3  ut- 
färdades för  Abo  stift  av  biskop  Gezelius,  en  av  de  forna 
lärjungame  vid  Johannes  Rudbeckii  gymnasium. 
I     I  denna  förordning  föreskriver  han,  att  i  alla  församlingar 
å  landsbygden  liksom  i  alla  städer  skulle  finnas  en  »pseda- 
ogia>,   där  barnen  kunde  lära  sig  läsa.     Fördenskull  ägde 
rasterna  att  »förskaffa  skickeUge  personer,  som  den  mödan 
|på  sig  taga  att  informera  barnen  i  församlingen».  Pedagogen 
borde  förses  med  »bekvämeligit  rum  och  hus,  helst  där  bar- 
nen kunna  vara  honom  när  omkring  om  nätteme».     Slut- 
pigen  skulle  prästerskapet  också  »förehålla  församlingen,  huru 
nödigt    och    Gudi    behageUgit    det  är,  att  de  låta  lära  sina 
barn  läsa  i  bok.» 

►Skulle»,  heter  det  vidare,  »någon  vara  så  fattig,  att  han 

pnga  medel  hade  att  hålla  sitt  barn  —  det  han  dock  gärna 

nskade  —  till  att  lära,  så  varder  pastorn  för  det  sörjandes. 

tt   gudfruktige   och  förmögnare  människor  hjälpa  till   ett 

dant  fattigt  barns  uppehälle  och  nödiga  böcker.    Item  i 

e   församlingar,    där   några   byar   äro   långt    ifrån   kyrkan 

elägne,  kunna    några  hushåll  sig  förena  och  någon  kvick 

loch  läraktig  pilt  på  några  månader  vid  kyrkan  hålla,  vilken 

Isedan  kan  de  andra  barnen  i  grannskapen  lära  för  en  billig  lön.» 

Kosteliga    anvisningar    ger    den    gode    biskopen    ock    om 

själva  metoden  att  lära  in  alfabetet.    Han  börjar  med  en 

lörkastelsedom    över     >det     gamla    maneret,    nämligen   att 

barnen  läsas  några  bokstäver  före  och  lärjungen  läser  dem 

pfter:  sedan  bef allés  han  att  sätta  sig  neder  och  läsa  över, 

som  det  kallas.    Käre,  vad  skall  han  läsa  över,  som  näpp- 

ligen  känner  en  bokstav?» 

I  I  stället  borde  »några  bokstäver,  4  eller  5,  läsas  honom  före. 
ex.  A  a  a  b  c  d,  och  desamma  än  flere  gånger,  än  tillbaka: 
fi  c  b  a  a  A,  item  A  aab  c  d  etc,  än  pekas  på  ymsa  bokstäver 
och  discipulen  frågas  och  underrättas,  till  dess  han  dem  väl 
[känner.    Och  så  må  han  läsa  dem  några  gångor  för  sig  själv, 


286  ENVÅI.DSKONUXGF-N    I    ARBETE. 

till  dess  han  bliver  rätt  viss  på  sig;  sammaledes  de  följande 
bokstäver  e  f  g  h  etc.  När  han  hela  ABC  kan,  övas  han 
på  några  blad  i  A  B  C-boken  att  nämna  bokstäverna,  förr 
än    han   begynner   lägga   tillhopa   stavelsernc. 

Paedagogus  måste  ock  vara  nykter  och  undervisa  barnen 
med  beskedelighet,  mera  med  ljuvlighet  än  med  hotande 
och  straff  komma  dem  att  lära.  Eljest  älska  de  intet  boken 
utan  bliva  ledse  vid  henne  och  önska  slippa  ifrån  lärandet; 
men  för  skalkhct  måste  de  ägas,  dock  faderligen. 

Och  som  i  städerne  kan  givas  barnen  större  tillfälle  till 
försummelse  och  skalkhet,  måste  en  försiktig  pa;dagogus 
sådant  förhindra  med  måttelig  näpst,  såsom  ock  de  försum- 
melige  sätta  nedanför  dem,  över  vilka  de  förr  suttit  hava, 
vilket  de  hålla  för  en  nesa.  Men  de,  som  allt  sådant  intet 
sköta^  och  äro  alldeles  försummelige,  de  mage  visas  ifrån 
skolan,  emedan  sådane  uttrötta  prseceptoren,  bedraga  för- 
äldrarna och  förarga  de  andra  barnen.» 

Läraren  borde  vidare  »akta  väl  stunderne,  att  barnen  icke 
sitta  fåfänge  och  vänja  sig  till  självsvåld,  item  släppa  dem  i 
rattan  tid,  att  de  må  hava  en  liten  recrcation».  Han  skulle 
också  »flitigt  fråga  efter  dem,  som  av  honom  hava  lärt:  om, 
och  på  vad  sätt  de  undervisa  andra  i  hushållen,  huru  de 
sig  och  andra  öva  i  läsande  och  sjungande,  helst  afton  och 
morgon,  därtill  han  först  måste  dem  vänja,  så  länge  de  under 
hans  hand  äro,  och  visa  dem  sättet,  huru  de  hemma  den 
gudeliga   övningen   hålla   skola». 

Lästiderna  voro  under  våren  och  sommaren  klockan  5 — 7, 
8 — 10,  12 — 2  samt  3 — 5  och  under  hösten  och  vintern  6 — 8, 
9 — 11  samt  1 — 4.  »De  elever,  som  komma  tidigt  till  skolan, 
böra  på  knä  bedja  böner  tyst  för  sig  själva»,  heter  det. 

Litteratur:   O.  Quenscl,   Svensk  kyrkotukt  på  IGOO-talct  (i  hans 
arbete  »Strödda  drag  av  svenskt  kyrkoliv»). 
B.    Rud.   Hall,  Valda  aktstycken  till  svenska  undor- 
visningsväsendets  historia. 

'  Bry  sig  om. 


TVENNE  TROFASTA  KULTUR- 
ARBETARE 


Hakvin  Spegel. 

HAKVIN  SPEGEL  var  född  år  1645  i  Ronneby,  en 
för  den  tidens  förhållanden  blomstrande  stad,  »där 
naturen  alla  sina  förnöjeligheter  likasåsom  samlat». 
Fadern  var  en  oförvitlig  och  väl  ansedd  handelsman,  som 
iock  aldrig  lyckades  förvärva  mer  än  det  nödtorftigaste.  Vid 
imkring  sex  års  ålder  förlorade  den  lille  begåvade  gossen 
lastan  samtidigt  både  far  och  mor.  Han  blev  nu  omhänder- 
:agen  av  släktingar,  som  sände  honom  tretton  år  gammal 
:ill  katedralskolan  i  Lund. 

Som  sextonåring  lämnade  Hakvin  Spegel  Lund  och  for  till 
Sreifswald  i  svenska  Pommern  för  att  studera  vid  univer- 
sitetet där.  Vid  denna  och  flere  andra  tyska  högskolor  insöp 
[lan  i  fulla  drag  den  tidens  lärdom,  »sittandes  med  förstånd 
Dch  nöje  vid  de  lärdaste  mäns  fötter,  på  det  han  nu,  lika- 
som med  öppen  mun,  måtte  indricka  visdomens  floder,  ej 
annorlunda  än  en  ung  örn,  som  icke  av  ugglan  utan  av  örnen 
själv  lärer  sig  skåda  i  solen»  —  orden  äro  hämtade  ur  en 
ievernesbeskrivning,  författad  av  en  prästman  vid  mitten 
av  1700-talet. 

Även  till  Holland  och  England  sträckte  sig  den  vetgirige 
ynglingens  färder. 

Återkommen  till  Sverige,  prästvigdes  han,  och  tack 
vare  sällsporda  gåvor  både  som  predikant  och  som  själa- 
sörjare blev  han  vid  unga  år  kyrkoherde.  Snart  tilldrog 
tian  sig  Karl  XI:s  uppmärksamhet  och  blev  på  hösten  1675 
av  honom  utsedd  att  vara  konungens  överliovpredikant 
Dch  biktfader.  Vad  denna  manligt  allvarliga  natur  varit 
för  den  tio  år  yngre,  i  livet  dittills  oprövade  Karl  under 
den  svåra  själskris,  konungen  nu  fick  genomgå,  därom 
finnas   många  vittnesbörd.     Bland  rörande   drag   från   sina 

19—222S26.     Grimberg,  Svenska  folkets  underbara  öden.     TV. 


290  TVENNE    TROFASTA    KULTURARBETARE. 

erfarenheter  under  dessa  år  anför  Spegel  följande  i  sin  versi- 
fierade beskrivning  över  Karl  XI:s  liv: 

>Jag  säger  det  jag  såg  med  hugnad  många  gånger: 
jag  såg  Hiskite  gråt,  jag  såg  ock  Davids  ånger, 
dock  ej  för  Davids  synd:  jag  hörde  andans  tröst, 
den  tron  förmärka  lät  igenom  fröjderöst.> 

Spegels  dagboksanteckningar  från  dessa  år  uttrycka  en 
varm  beundran  för  de  nya  sidor  av  mandom  och  trofast 
pliktkänsla,  som  prövningarna  manade  fram  i  den  unge 
konungens  karaktär.  »Man  haver»,  skriver  han,  »uti  tyska 
kriget  förundrat  sig  över  konung  Gustav  Adolfs  stora  vigeur, 
att  han,  omskönt  han  hade  en  stark  och  resig  kropp,  kunde 
utstå  så  margfaldigt  arbete,  stadigvarande  fatigue^  och 
snart  onaturligt  vakande;  men  det  var  större  under,  att 
Hans  kongl.  Maj:t,  som  var  ändå  så  ung  och  av  en  så  tendre^ 
constitution,  förmåtte  uthärda  även  detsamma  och  i  så 
långan    tid.» 

Aftonen  före  slaget  vid  Lund  lät  konungen  kalla  till  sig 
sin  biktfader  för  att  under  samtal  med  honom  stärka  och 
bereda  sig  till  den  avgörande  striden;  och  hävderna  förtälja, 
att  den  förtröstans  anda,  som  Spegel  bidrog  att  ingjuta  i 
sin  konungs  sinne,  den  delade  han  också  med  sig  av  åt  solda- 
terna på  slagfältet.  När  de  svenska  linjerna  ryggade  till- 
baka och  det  såg  som  mest  hotande  ut,  skall  Spegel  ha  skyndat 
in  bland  de  modfällda  krigarne  och  eldat  dem  till  en  sista 
ansträngning  för  hem  och  fädernesland.  Och  när  deras 
blodiga  värv  var  slutat,  gick  predikanten  omkring  bland 
de  sårade,  tröstande  och  hjälpande. 

På  sommaren  1680  kom  Spegel  såsom  superintendent 
till  Gotland.  En  mansålder  förut  hade  »Österhavets  pärla» 
införlivats  med  Sveriges  krona,  men  under  senaste  kriget 
hade  ön  återigen  översvämmats  av  danskarne,  som  där 
gjort  allt  vad  de  kunnat  för  att  utplåna  spåren  av  svenskt 
inflytande.  Det  blev  nu  Spegels  uppgift  att  återvinna  got- 
länningarne för  Sverige.  "Värvet  var  ej  lätt,  och  ofta  blev 
hans  nit  illa  lönat,  men  mot  slutet  av  sin  verksamhet  inom 
stiftet  hade  han  »förnummit  detta  folket  mycket  hugna  sig» 
över  vad  han  uträttat.    En  nitisk  och  omsorgsfull  vård  om 

*  Strapatser.  —  "^  Späd. 


HAKVIN    SPKGEL. 


291 


Supremus  mitra  cfuem  decoravit  nonoi. 
Si  pictoj.   äottnna,  animi  constanf/u  rcc/i, 
C  i     qravLtas,  tanto  munart  Jioia.  vin 


07      aravuoj,  luniu  luiiucr^   un  nu,  ^11 1 
^/Et-e  sifnul  sculpi  po/sinthoc  pulcrius    ct^rc. 

CariUi  koc,  toto    nunJäid  m    orbc  Jorct\r-^,i,^_,^^^^ 

Hakvin  Spegel.     Samtida  kopparstick. 


alkbildningen  var  för  den  nye  superintendenten  A  och  O. 
51and  präster  och  lärare  arbetade  han  outtröttligt  med 
åd  och  anvisningar. 


292  TVENNE    TROFASTA    KULTURARBETARE. 

Under  de  år,  han  levde  i  stilla  avskildhet  på  gutarnes 
fagra  ö,  var  han  ock  verksam  med  att  »avsätta  Davids  psal- 
tare  uti  ljuvlige  melodier»,  d.  v.  s.  omskriva  dessa  psalmer  i 
modernt  versmått.  Psaltaren  var  hans  älsklingsbok,  hans 
tröstekälla  i  alla  sorger.  Han  kunde  ej  nog  lovprisa  den 
bokens  »stora  ljuvlighet  och  margfaldiga  nytta».  Där  öppnade 
sig  för  hans  själs  ögon  »en  stor  och  fruktbar  lustgård  med 
dejeliga  blomster».  En  ädel,  upplyftande  hänförelse  för  allt, 
vari  den  Oändliges  härlighet  framträder,  genomströmmar 
denna  Spegels  psalmdiktning;  av  hänförelse  bäras  hans 
lovsånger,  av  hänförelse  hans  tacksägelsepsalmer. 

En  stor  del  av  Spegels  tid  och  kraft  togs  även  i  an- 
språk för  arbetet  på  1686  års  kyrkolag  samt  på  den  nya 
handboken,  psalmboken  och  katekesen,  för  vilket  konungen 
länge  höll  honom  i  Stockholm.  Hans  insatser  i  vår  psalmbok 
höra  till  det  yppersta  vi  äga  av  religiös  diktning,  burna  som 
dessa  psalmer  äro  av  manlig,  bergfast  förtröstan  till  den 
Högste  och  hållna  i  en  kärnfull,  gammalluthersk  ton. 

Lika  mäktigt  som  den  generation,  vilken  för  tvenne  sekler 
sedan  trampade  vår  jord,  gripas  vi  av  de  sista  stroferna  i 
psalmen  443:  »Herre,  hela  riket  akta»  och  »Högste  Gud,  ack 
värdes  höra,  vad  Ditt  barn  nu  bedit  har».  Tusenden  och 
åter  tusenden  ha  med  tårade  ögon  läst  hans  betraktelse- 
psalm  över  Jesu  lidande:  »Jesu,  lär  mig  rätt  betänka  Din 
tänkvärda  svåra  död»,  och  aldrig  stämmes  andakten  i  våra 
församlingar  innerligare,  än  när  tonerna  av  psalmen  111, 
vers  9  stiga  mot  tempelvalven: 

»Värdes  Du  ock  själv  mig  möta, 
att  jag  Dig  med  hugnad  ser 
i  Din'  ord  och  löften  söta, 
där  Du  Dig  med  kraft  beter 
och  mig  kungör  Hvsens  vägar, 
dem  jag  vandra  skall  till  ro, 
att  jag  glad  må  hos  Dig  bo.» 


Spegels  brinnande  kärlek  till  det  svenska  språket  tog  sig 
uttryck  i  hans  försök  att  »hedra  modersmålet»  med  ett  stort 
anlagt  diktverk  efter  mönster  av  äldre  utländska  författare. 
Dess    namn    blev    »Guds  verk  och  vila»,  och  Spegel  skildrar 


HAKVIN    SPEGEL.  293 

där  »hela  världenes  undersamma  skapelse».  Hänförande  i  sin 
mäktiga  kraft  är  diktverkets  »Företal  till  Herren  Gud,  den 
allsmäktige  Skaparen».  Hans  tacksamhet  mot  alltings  upp- 
hov och  vördnad  inför  gudomens  majestät  strömmar  här 
fram  i  en  högstämd  hymn: 

> Ändalös  är  Din  kraft,  ty  klipporna  rämna  och  buga, 
jorden  skångrar  och  räds,  om   Du  vill  vredliga  truga; 
änglarna  skyla  sin  helgd,  ja  helgon  falla  till  fota, 
kungarna  tigga  Din  nåd,  när  Du  vill  vredgas  och  hota; 
solen  svartnar  i  moln,  när  som  Ditt  ljungande   lyser, 
stjärnors  glimmande  här  av  darrande  räddhåga  ryser, 
himmelen  häpnar  och  flyr,  ja  himla-stoderna  skälva, 
skyarna  skifta  sin  hy  och  sig  förblandade  välva, 
helvetet  hisnar  och  allt  det  där  bland  andarna  fängslas,' 
gräslige  resår  och  troll  djupt  under  vattnena  ängslas!» 

Men  Spegels  verk  håller  i  sin  fortsättning  ej  vad  början 
lovat.  Det  blir  till  en  på  det  hela  taget  torr  uppräkning  med 
omständliga  beskrivningar  av  hela  den  mängd  varelser  och 
ting,  som  Gud  skapat,  ett  slags  uppslagsbok  på  vers  i  den 
tidens  kunskaper,  enligt  vilka  man  bland  fiskarna  räknade 
valfisken,  »skilpaddan»,  valrossen  och  »then  ludne  siälhund», 
och  enligt  vilka  hyenan  skiftade  kön  en  gång  om  året  samt 
ankungarna  vid  en  av  Skottlands  sjöar  växte  på  träd,  till 
dess   de  voro  flygfärdiga.     Om 

»then  skråflote  camelen, 

som  kan  med  kläderna  ej  skyla  alla  felen, 

thet  mången  jungfru  gör», 

berättar  Spegel  trohjärtat,  att  »thenne  store  styggen», 
som  »bär  på  ryggen  en  alnshöger  knyl»,  är  fullt  medveten 
om  hur  föga  »snutfager»  han  är,  och  därför  ej  uthärdar  att 
se  sin  bild  avspeglad  i  källans  klara  vatten  utan  »sparkar, 
tills  vattnet  grumlot  bliver,  och  dricker  så».  Därav  tager 
sig  Spegel  anledning  till  ett  sidohugg  mot  villolärare,  som 
på  samma  sätt  »förplumpa  den  klara  Skriftens  källa». 

Nutiden  måste  beklaga  Spegels  stackars  sångmö,  där  han 
driver  fram  henne  »med  all  den  protestantiska  skolastikens 
mögliga  luntor  och  jordbundna  kammarlärdoms  outtöm- 
liga förråd  släpande  vid  de  lätta  vingarna»;  men  för  en  äldre 
tids  människor  har  boken  om  »Guds  verk  och  vila»  synbar- 
ligen varit  till  glädje  och  uppbyggelse,  ty  den  kom  ut  i  flera 
upplagor.    Man  fägnade  sig  med  författaren  i  from  barna- 


294  TVENNE    TROFASTA    KULTURARBETARE. 

glädje  åt  naturens  skönhet,  åt  jordens  bördighet,  älvarnas 
fiskrikedom,  skogens  mångahanda  håvor,  med  ett  ord  åt 
hur  vist  och  ändamålsenligt  allt  i  världen  var  inrättat.  Ett 
citat,  som  belyser  denna  uppfattning  om  alltings  förträff- 
lighet,  må    anföras: 

>Att  Gud  den  salta  smak  i  havet  täcktes  giva 

är  skett,  att  sådan  fisk  må  bättre  därav  trivas, 

som  haver  den  natur,  att  han  i  sälto  lever 

och  ej  med  färslca  sjön  sig  någon  tid  bevever. 

Om  havet  vore  färslct  och  ej  utav  sig  gute 

den  ädla  kryddan  salt,  då  ingen  bonde  nu  te 

i  huset  gammal  mat,  kött,  fläsk  och  sådant  mera, 

därmed  han  plägar  nätt  sitt  visthus  utstoffera. 

Salt  kan  den  fräna  smak  ur  färska  köttet  driva, 

salt  gör,  att  kroppen  sund  och  magen  stark  kan  bliva. 

Salt  kan  vår  appetit  helt  oförmärkt  uppväcka, 

salt  lockar  ölet  fram,  att  man  må  törsten  släcka. > 

Så  många  goda   egenskaper  fann  Spegel  hos  saltvattnet  I 


Från  Gotland  kallades  Spegel  år  1685  till  biskop  i  Skara. 
Stiftet  behövde  en  kraftig  styresman,  ty  företrädaren  hade 
under  större  delen  av  sin  biskopstid  varit  sängliggande  av 
ålderdomsskröplighet.  Det  förut  anförda  fallet  med  »fogde- 
prästen» Petrus  Asverus^  är  ju  belysande  för  tillståndet. 
En  av  Spegels  mest  trängande  uppgifter  blev  alltså  att  tillse. 
att  dugliga  präster  förordnades.  Men  han  nöjde  sig  ej  där- 
med: han  lade  också  stor  vikt  vid  att  de  prästmän,  som 
funnos,  drevo  fortsatta  studier,  och  kontrollerade  själv,  att 
så  skedde.  Å  andra  sidan  måste  han  dock  beklagande  erkänna, 
att  mången  kaplan  ej  ägde  medel  att  köpa  några  böcker  att 
studera  i,  då  han  ej  ens  hade  råd  att  hålla  något  tjänstefolk 
utan  nödgades  själv  arbeta  på  åkern.  Hand  i  hand  med 
Spegels  arbete  på  prästbildningens  höjande  gick  även  här 
en  nitisk  verksamhet  för  folkundervisningen,  bedriven  under 
täta  resor  genom  biskopsdömets  socknar,  den  ena  efter  den 
andra. 

Begåvade  men  fattiga  ynglingar  kunde  räkna  på  den 
varmhjärtade  biskopens  hjälp  så  långt  i  hans  förmåga  stod. 

»  Se  sid.  271. 


HAKVIN    SPEGEL.  295 

I  I  biskop  Andreas  Rhyzelii  levernesbeskrivning  skymtar 
Skarabispens  bild  flera  gånger  från  den  tid,  då  Rhyzelius 
gick  i  stadens  skola.  Han  hade  som  tioåring  blivit  sänd  dit 
från  ett  fattigt  kaplanshem  »på  en  häst  med  litet  proviant, 
bestående  av  några  kakor  hårt  bröd,  litet  smör,  ost  och  kött 
toch  3  daler  silvermynt  till  introduktionspenningar  och  an- 
[nan  utgift,  såsom  ett  stop  mjölk  om  veckon». 
I  Fadern  hade  ställt  om,  att  han  skulle  få  hjälp  med  läxläs- 
ning av  en  släkting,  som  satt  på  gymnasiet,  men  Rhyzelius  fick 
orsak  att  tacka  Gud  för  att  han  icke  vart  »alldeles  till  studier 
och  seder  fördärvad  av  den  odugliga  och  odygdige  mannen. 
Ty  han  var  icke  allenast  grym,  torvus^  till  ansiktet,  olärd 
och  försummelig,  utan  ock  i  tal  och  leverne  förargelig  och 
otuktig  och  ju  längre  dess  mer  begiven  på  dryckenskap  och 
fylleri,  att  vi,  hans  disciplar,  mång  vecka  icke  sågo  honom 
någon  dag  nykter  men  hörde  honom  om  nätterna  med  skri 
och  annan  oanständighet  oss  förskräcka  och  vår  sömn  för- 
störa.» Det  fanns  bland  de  gamla  gymnasisterna  i  Skara 
flere  dylika  sällar,  som  »levde  i  fylleri  och  annan  okyndighet». 
En  bättre  hjälp  kunde  nog  unge  Andreas  behövt,  ty  hans 
Järare  i  skolan,  »som  var  en  gammal  gråhårig  och  vårdslös 
man  med  stort  vitt  skägg,  frågade  icke  mer  efter  mig»,  säger 
han,  »än  att  han  en  gång  såg  min  skrivebok  och  berömde  mig 
därföre,  visandes  henne  upp  för  hela  trivialskolan». 
j  Men  vid  årsexamen  i  juni  1687  uppenbarade  sig  Hans 
ihögvördighet  biskopen  själv,  och  då  blev  det  annat  av.  Han 
jfrågade  efter  lärjungarnes  skrivböcker.  Först  framvisades 
iett  par  av  de  främst  sittande  disciplarnes,  men  resultatet 
blev,  att  både  de  och  läraren  fingo  tilltal  för  att  de  skrevo  så 
lilla.  Då  kallade  läraren  fram  unge  Andreas,  som  satt  nederst 
|i  klassen,  på  den  s.  k.  åsneplatsen.  Nu  fick  han  göra  en  helt 
jny  upplevelse,  om  vilken  han  berättar:  »Med  stor  bävan 
trädde  jag  fram  och  stod  darrande,  medan  biskopen  bläddrade 
genom  boken,  fann  därav  nöje,  frågade  mitt  namn  och  lät 
mig  deklinera  det.  Berömde  och  välsignade  mig,  frågandes 
läraren,  vårföre  den  satt  nederst  i  läxan,  som  skrev  och  de- 
klinerade  bäst  ibland  alla».  Och  så  ofta  biskopen  sedan  kom 
;in  i  skolan,  »som  skedde  merendels  var  vecko  ju  en  gång, 
icfterfrågade  han  mig  och  jämväl  med  mig  talade», 

i     ^  O  vårdad,  »rufsig». 


296  TVENNE    TROFASTA    KULTURARBETARE. 

Vid  årsflyttningen  vederfors  Rhyzelius  den  hedern,  att 
Hans  högvördighct  själv  satte  honom  främst  i  klassen.  Och 
sedan  ökade  biskopen  sin  godhet  mot  honom  därigenom,  att 
han  alltsomoftast  om  lördagarna,  när  han  var  inne  1  staden, 
»tog  mig»,  berättar  föremålet  för  hans  välgärningar,  »så 
slarvot  och  illa  klädder  jag  månde  vara,  med  sig  i  vagnen  hem 
till  Brunsbo  och  om  måndagsmorgonen  sände  mig  in  till 
skolan  igen».  Den  sedermera  så  berömde  Linköpingsbispen 
erkänner  sig  stå  i  den  allra  största  tacksamhetsskuld  till 
»den  dråpliga  gudsmannen  biskopen  Hakvin  Spegel,  som 
mig  fattige  pilt  faderligen  efterfrågade,  vårdade  och  med  sin 
egen  undervisning  bevärdigade». 

För  allt,  som  gick  ut  på  att  höja  den  svenska  kulturen, 
fanns  ingen,  som  kunde  arbeta  mera  nitiskt  än  Spegel.  Aldrig 
slappnade  hans  verksamhetslust.  Varma  voro  ock  hans  om- 
sorger om  fattig-  och  sjukvården  inom  stiftet.  Att  reformera 
till  gagn  för  sina  medmänniskors  både  andliga  och  kropps- 
liga befinnande  var  Spegels  livslust.  Hans  egen  hälsa  såväl 
som  hans  förmögenhet  fingo  därvid  sitta  hårt  emellan  —  dem 
hade  han  icke  tid  att  tänka  på. 

År  1691  flyttades  han  till  Linköpings  biskopsstol,  och  år 
1711  nådde  han  kyrkans  högsta  värdighet.  Tre  år  därefter 
avled  ärkebiskop  Spegel,  kvarlämnande  minnet  av  en  bland 
svenska  kyrkans  ädlaste  personligheter. 

Litteratur:  Josef  Helander,  Haquin  Spegel,  hans  liv  och  gär- 
ning intill  år  1693:  haft.  kr.  3:  75.  (.Uppsala  uni- 
versitets årsskrift  för  år  1900.) 

Jesper  Svedberg. 

I  ett  enkelt  bergsmannahem  nära  Falun  föddes  Jesper 
Svedberg  år  1653,  och  i  gammaldags  tukt  och  guds- 
fruktan växte  han  upp.  Inte  klemades  det  med  bar- 
nen i  det  hemmet.  ]\Iodern  härdade  de  små  genom  att 
både  vinter  och  sommar  låta  dem  gå  »barhövda  och  barfota 
ute».  När  Svedberg  på  äldre  dagar  såg  tillbaka  på  sitt  för- 
flutna liv,  dröjde  hans  blick  kärleksfullt  vid  denna  moders 
bild.  »Näst  Gud»,  säger  han,  »har  jag  att  tacka  min  gud- 
fruktiga    moders    allvarsamma   förmaningar,    stränga   upp- 


JESPER    SVEDBERG.  297 

tuktan  och  idkeliga  på  knä  till  Gud  gjorda  böner  för  mitt 
välstånd.» 

Vid  sex  års  ålder  råkade  Jesper  ut  för  en  olycka,  som  fick 
stor  betydelse  för  honom.  Det  var  vår,  och  han  lekte  till- 
sammans med  en  broder  vid  kvarnrännan.  Vattnet  forsade 
över  bräddarna,  och  kvarnen  gick  med  full  fart.  Brodern 
roade  sig  med  att  gå  över  rännan  på  en  av  tvärstockarna. 
Då  skulle  Jesper  förstås  vara  lika  duktig  och  gjorde  efter 
försöket  men  föll  i  kvarnrännan,  drev  med  strömmen  och 
fastnade  med  fötterna  mellan  hjulet  och  rännan,  så  att 
kvarnen  stannade.  Där  låg  han  väl  en  timme,  och  då  han 
slutligen  drogs  fram,  kunde  man  icke  se  tecken  till  liv  hos 
honom.  Men  omsider  kom  han,  förunderligt  nog,  till  sans 
igen.  Den  händelsen  kunde  Svedberg  aldrig  förgäta.  Det 
var,  säger  han.  Guds  beskydd  och  de  heliga  änglarnas  vård, 
som  räddat  honom,  och  han  glömde  sedan  aldrig  att  morgon 
och  afton  befalla  sig  »i  Guds  hand  och  de  heliga  änglars 
vård». 

När  han  på  äldre  dagar  författade  sin  levernesbeskrivning, 
ett  rörande  vittnesbörd  om  mannens  innerliga  barnafromhet 
och  älskliga  naivitet,  uttalar  han  sig  om  denna  tilldragelse 
på  ett  sätt,  som  är  betecknande  för  hans  livliga  föreställning 
om  den  onda  och  goda  andevärldens  ingripande  i  människors 
öden.  Han  såg  i  denna  händelse  ett  av  Gud  och  hans  änglar 
avvärjt  försök  från  Satan  att  förgöra  barnet,  liksom  den  onde 
anden  förut  sökt  dränka  den  späde  Moses  och  undanröja 
Jesus  genom  det  Herodianska  barnamordet  i  Betlehem.  Så 
uttalar  sig  Svedberg:  »Kanske  han,  som  är  en  slug  ande, 
hade  kunnat  något  märka  på  mig,  att  jag  torde  i  längden 
göra  honom  någon  harm  och  hans  rike  något  avbräck,  så- 
som konung  Salomo  betygar,  'att  man  ock  känner  en  ung 
på  hans  väsende,  om  han  from  och  redelig  varda  vill'.  Han 
tyckte  icke  mycket  väl  därom,  att  jag  så  strax  i  min  barn- 
dom gärna  läste  i  bibeln,  när  något  folk  var  samlat  att  plocka 
I  humle  och  dylikt  hava  för  händer.  Ty  då  var  min  största 
I  lust  att  liksom  predika  för  dem.» 

I      Vid   tolv   års   ålder   hade   Svedberg   en   dröm,   som   också 

1  brände  sig  in  i  hans  medvetande.    Fast  övertygad,  som  den 

I  fantasirike  gossen  var,  om  att  man  med  Guds  hjälp  kunde 

skåda  in  i  andevärlden,  tedde  sig  drömbilder  och  fantasier 


298         TVENNE  TROFASTA  KULTURARBETARE. 

för  honom  ofta  som  gudomliga  uppenbarelser  eller  syner. 
Om  den  nämnda  drömmen  förtäljer  han  i  sin  biografi  följande: 
»Vid  min  ålders  trettonde  år  syntes  jag  mig  om  en  natte- 
tid vara  på  en  viss  hög  ort,  som  var  vid  och  härlig.  Där  voro 
två  stora  hus  eller  våningar,  emellan  dem  en  liten  gång  såsom 
en  förstuga.  Där  uti  innersta  vrån  voro  dörrar,  en  till  var 
våning.  Där  stod  ett  kar,  uppfyllt  med  ljumt  vatten.  Och 
Guds  son  stod  vid  karet.  Och  ganska  mycket  folk  skulle 
ställa  sig  därin,  både  små  och  stora.  Vilka  Frälsaren  ville 
hava  till  det  härliga  rummet  eller  våningen,  som  var  på 
högra  sidan,  dem  tvådde  han  och  släppte  dem  in.  Men  de 
andra  drev  han  otvagna  ifrån  sig  till  det  andra  rummet, 
som  var  på  vänstra  handen.  Jag  stod  ock  bland  dem,  som 
skulle  fram.  Jag  kan  väl  bekänna,  att  jag  var  så  till  mods, 
som  vi  sjunga  i  psalmen: 

'När  själen  hon  kommer  för  domen  att  stå, 
hon  fruktar  full  svåra,  huru  då  vill  gå. 
Hon  skälver  och  rister  sig  svåra.' 

Jag  suckade  innerliga,  där  jag  stod,  och  bad  Gud  troligen 
och  hjärteligen,  att  Gud  för  Jesu  Kristi  pino  och  döds  skull 
ville  göra  mig  värdigan  att  komma  ibland  de  utvaldas  tal. 
Vilket  ock  med  mitt  hjärtas  obeskrivliga  fägnad  skedde. 
Min  allrakäraste  Jesus  och  Frälsare  tog  mig,  tvådde  mig 
och  släppte  mig  i  den  himmelska  salen,  som  hög  och  mäkta 
lång  var,  jämväl  ljus  och  klart  skinande.  Där  voro  höga 
lavar  på  bägge  sidor  och  trappor  uppföre.  Och  jag  kom 
högt  upp  och  kände  igen  många.  Där  sutto  de  utvalda  ibland 
varandra  nakna  med  inbördes  fägnad  och  gamman  i  helig 
menlöshet  och  fullkomlig  oskyldighet,  förtroliga  umgingos 
och  talades  vid.  Vad  jag  där  hörde,  och  vad  jag  där  såg,  det 
kan  ingen  människotunga  uttala  eller  änglarne  beskriva  .... 
När  nu  de  frommas  tvagning  och  skillnad  ifrån  de  ofrom- 
ma allt  var  förrättad  och  överstånden,  tager  mig  Frälsaren 
vid  handen  och  förer  mig  till  djävlarnes  och  de  fördömdas 
boning  och  tillhåll,  som  var  där  på  vänstra  handen  västerut. 
Där  var  ett  fasligt,  gruvligt,  styggt,  mörkt  och  ett  ganska 
ohyggligt  rum.  Där  dansade  de  fördömda  i  ring  och  höllo 
varandra  i  handen,  havande  emellan  handen  var  sitt  dun- 
kelt ljus,  slängande  fötterna  uppåt  ryggen.'  För  den  ganska 


JESPER    SVEDBEKG.  299 

,  fula  dans,  det  stygga  tjutande,  ramande  och  för  de  otuktiga 
I  åthävor  fasar  jag  ännu,  när  jag  därpå  tänker. 
I      Sedan   såg   jag  mitt  i  huset,  som  var  ganska  stort,  en  fas- 
1  lig,  rund,  djup  grop.    Den  brann  med  eld  och  svavel,  och 
lågan   slog  upp   i  gapet,   som   häftigare  och  förskräckligare 
1  brann  än  någon  masugn,  där  malm  smältes.    Där  pintes  de 
[fördömde  gruveliga,   gräsliga  och   erbarmeliga.     Och   ehuru- 
i  väl  de  med  alla  makt  arbetade  på  att  krengla  sig  upp,  så 
;  syntes  mig,  huru  de  drevos  tillbaka  och  störtades  med  cld- 
i  gafflar  nedcr  i  avgrunden  med  ömkeligt  skrän  och  förskräck- 
ligt pipande.    När  de  dumpo  neder  igen,  så  sprakade  det  his- 
liga,  och  elden  gav  stor  låga  och  gnistor  ifrån  sig. 

Där  i  huset  stod  ock  en  predikstol  på  ett  högt  rum,  där 
en  liten  ljusveke  lyste.  Här  predikade  en  stygger,  havande 
en  stor  och  vid  hatt  uppå  sig,  som  slokade  nedåt  om  öronen. 
Han  hade  mycket  snack  till  de  fördömda  och  onda  andarne, 
'sådant  som  han  själver  var,  ohyggligt  och  otuktigt.  Jag 
gat  icke  höra  därpå.  ]\Iin  Jesus  tog  mig  vid  handen  och  sade: 
'Ser  du,  vad  här  är  för  väsen  och  tillstånd?  Tacka  du  din 
iGud,  att  du  icke  är  kommen  hit!'  Och  förde  mig  så  tillbaka 
jtill  de  utvaldas  boning  igen.  Där  var  ett  annat  id  och  ett  an- 
inat  väsende  och  tillstånd.  Vi  sjöngo  där  tillika  med  höga 
i  röster:  'Helig,  helig,  helig  är  Herren  Sebaot;  hela  jorden  är 
full  av  hans  ära.'    Och  vid  den  sången  vaknade  jag.» 

Som  ung  student  kom  Svedberg  till  Lunds  universitet. 
Men  där  var  det  nära,  att  han  alldeles  glömt  bort  alla  fars 
och  mors  förmaningar  till  flärdlöshet.  Han  säger  själv: 
»Jag  lade  mig  till  med  en  lång,  svart  peruk  —  svart  och 
lång  var  jag  själv  —  jämväl  en  stor  och  lång  värja  och  axel- 
gehäng,  som  de  världslige  då  brukade.  Så  att  jag  tyckte 
ingen  vara  min  like;  alla  skulle  ur  vägen  för  mig  och  lyfta 
djupt  på  hatten  för  mig.» 

Efter  en  tid  for  Jesper  Svedberg  till  Uppsala  för  att  där 
fortsätta  sina  studier.  Mäkta  fin  och  belåten  uppvaktade  han 
nu  teologie  professor  INIartin  Brunnerus. ^  INIen  den  fromme, 
'allvarlige  mannen  betraktade  honom  med  stora  ögon  och 
frågade  honom,  om  han  tänkte  bliva  präst,  han,  som  var 

1  Se  sid.  408. 


300  TVENNE    TROFASTA    KULTURARBETARE. 

utstyrd  som  en  hovman.  Det  tog  skruv.  Svedberg  gick ! 
genast  hem  och  lade  av  sin  granna  skrud,  köpte  sig  en  enkel, ' 
svartgrå  kappa  och  »gick  sedan  med  sitt  eget  hår»,  vilket 
måste  ha  varit  en  svår  försakelse  i  detta  perukernas  tidevarv.  \ 
Efter  den  betan  hade  Svedberg  en  oövervinnelig  motvilja  I 
mot  allt  prål  i  klädsel  och  uppträdande,  särskilt  hos  stu- 1 
denterna.  Genom  snobberiet,  säger  han,  »får  ynglingen  strax  > 
världen  i  hjärtat  på  sig  och  dyrkar  den  sedan  i  alla  sina  i 
livsdagar»,  om  han  också  bär  prästdräkt.  »Världens  ande  j 
skall  ändå»,  säger  Svedberg,  »visa  sig  i  samma  prästadräkt, : 
så  att  kappan  skall  släpa  ett  kvarter  efter  honom,  eller' 
kommer  han  med  henne  på  den  ena  armen  och  trippar  fram ! 
såsom  en  granngärningsdocka  på  en  dansskola.  Peruken ' 
och  kappan  äro  övermjölade.  Gud  tröste  oss  för  sådana' 
världens  barn!  Är  detta  icke  den  breda  vägen  och  vida  por-  i 
ten,  som  drager  till  fördömelse?  Det  första  en  ung  student  får 
kungligt  stipendium,  så  skär  han  av  sitt  av  Gud  givna  vackra 
hår  och  lägger  sig  horohår  till.  Spetshalsduk  och  manschetter 
skall  han  också  hava,  om  det  skall  vara  väl.  Gud  styre ; 
sådant?»  I 


Att   få   förkunna   Guds   ord   för   andäktiga   åhörare   hade! 
alltifrån  barndomen  hägrat  för  Jesper  Svedberg  som  livets  i 
högsta   lycka.     Efter    sexton    års    universitetsstudier    ansåg 
han  sig  mogen  för  sin  livsuppgift  och  kom  att  börja  den ! 
såsom  regementspastor  vid  Livregementet  till  häst.     Innan 
han    tillträdde    befattningen,    utbildade    han    sig    emellertid . 
ytterligare    genom    en    längre    utländsk    resa   till    Tyskland, 
Frankrike,  England  och  Holland. 

En  sådan  kraftkarl  som  Svedberg  vann  snart  både  befälets 
och  manskapets  aktning  och  tillgivenhet.  Hans  praktiska, 
okonstlade  förkunnelse  av  kristendomen  var  något,  som 
grep  dem  och  manade  till  handling. 

Med  outtröttlig  iver  undervisade  han  sina  knektar.  I 
början  fruktade  dessa  mera  för  Svedbergs  religionsförhör  än 
för  fiendens  eld  —  det  anförtrodde  de  honom  längre  fram. 
Men  fruktan  vek  snart  för  intresse  och  kärlek,  och  de  villf 
till  slut  ingenting  hellre  än  att  få  deltaga  i  dessa  förh(ir. 
När  en  avdelning  skulle  avlösa  en  annan,  bad  den  förra  atl 


JESPER    SVEDBERG.  301 

få  stanna  kvar  som  åhörare,  och  officcrarnc  delade  manska- 
pets  nit. 

Svedberg  visade  sig  särdeles  mån  om  att  öka  läskunnig- 
heten bland  krigsfolket.  Ett  år  lovade  han,  att  varje  knekt, 
som  vid  mönstringen  följande  år  kunde  läsa  innantill,  skulle 
få  till  skänks  en  ny  katekes.  Det  var  en  härlig  skatt  i  denna 
tid,  då  böcker  voro  så  sällsynta.  De  läskunnigas  antal  för- 
dubblades också  på  ett  år,  och  Svedberg  fick  punga  ut 
med  600  daler  för  600  katekeser. 

Han  gick  då  upp  till  Karl  XI  och  berättade  saken  för 
honom.  Kungen  tog,  säger  Svedberg,  genast  upp  ur  sin 
dukatpung  »oräknat  en  göpen  full  med  dukater»  som  bidrag 
till  den  utlovade  gåvan. 

Snart  blev  Svedberg  även  utnämnd  till  hovpredikant. 
Det  var  icke  utan  bävan,  som  han  mottog  kallelsen  till  den 
svåra  uppgiften  att  säga  sanningens  ord  inför  envåldshärs- 
karen  och  hans  hov.  Men  Svedberg  fruktade  icke  för  män- 
niskor. Betecknande  är  följande  historia.  En  gång  dund- 
rade han  från  predikstolen  mot  den  obarmhärtighet,  var- 
med reduktionen  utfördes,  och  han  använde  därom  pro- 
feten Mikas  ord:  »I  skinnen  dem  huden  av  och  köttet  ifrån 
deras  ben  och  äten.»  En  av  reduktionsherrarne  skyndade 
Ull  konungen,  berättade  vad  Svedberg  sagt  och  tillade:  »Skall 
prästen  få  så  predika?  Han  borde  hålla  inne  med  sådant.» 
Konungen  frågade:  »Bekräftade  prästen  sin  predikan  med 
Guds  ord?»  Det  kunde  den  höge  herrn  inte  neka  till.  Då 
yttrade  Karl:  »När  prästen  har  Guds  ord  för  sig  och  före- 
håller  det  redliga,  har  konungen  intet  att  därpå  tala.» 

Det  är  ett  av  de  vackraste  dragen  i  Karl  XI:s  karaktär, 
att  han,  envåldshärskaren,  tillät  en  sådan  yttrandefrihet. 
En  annan  gång  åhörde  konungen  själv  en  predikan,  i  vilken 
hans  hovpredikant  Johannes  Carlberg  ävenledes  bestraf- 
fade den  obarmhärtighet,  som  vidlådde  reduktionen.  Efter 
predikan  yttrade  Karl  till  honom:  »I  prediken  uppror  i 
mina  undersåtars  hjärtan!»  —  »Nej,  Ers  Majestät»,  svarade 
prästen,  »men  give  Gud,  att  jag  kunde  predika  uppror  i  Ers 
Majestäts  eget  hjärta.»  Rörd  räckte  konungen  honom  han- 
den och  utbrast:  »Den,  som  predikar  uppror  i  ett  hårt  och 
syndigt  hjärta,  han  predikar  som  en  rätt  präst;  tack  för  eder 
predikani» 


302  TVr.NNl-,    TROFASTA    KULTURARBETARE. 

Det  berättas  om  samme  Johannes  Carlberg,  att  då  han 
av  Karl  XI:s  gemål  kallades  till  hovpredikant,  sökte  han 
undanbedja  sig  med  orden,  att  »en  Johannes  intet  väl 
tjänte  att  predika  i  ett  kungligt  hov».  Drottningen  skall 
då  ha  svarat:  »Johannes  tjänar  mycket  väl  att  predika 
här,  ty  här  är  varken  Hcrodcs  eller  Herodias.» 

Genom  att  säga  sin  mening  kärvt  och  häftigt  sårade 
emellertid  Svedberg  mer  än  en  gång  lika  mycket,  som  han 
gagnade.  Dessa  fel  ådrogo  honom  fiender,  mest  bland  hans 
egna  ämbetsbröder.  Han  kunde  nog,  även  han,  behöva 
tuktas  och  pröva  på  motgångar,  men  i  nöden  fann  han  tröst 
i  Guds  ord.  Psaltaren  blev  i  sådana  stunder  av  själskval 
hans  bäste  vän. 

Och  hans  mäktigaste  jordiske  vän  svek  honom  aldrig, 
vad  Svedbergs  avundsmän  än  kunde  påstå  om  honom.  En 
dag,  då  Karl  XI  och  hovpredikanten  samtalade  med  var- 
andra uppe  på  slottet,  sade  konungen:  »Du  har  många  ovän- 
ner.» Svedberg  svarade:  »En  Herrens  tjänare,  Eders  Majestät, 
duger  icke  mycket,  om  han  icke  har  ovänner.  Sen  på  profe- 
terne,  apostlarne  och  Kristum  själv!  Vad  ovänner  och 
fiender  hade  icke  de?» 

År  1692  blev  Svedberg,  i  strid  med  sin  egen  önskan,  av 
konungen  utnämnd  till  teologie  professor  i  Uppsala.  Under 
läsåret  1692 — 93  var  han  rector  magnificus,  och  vid  den  teo- 
logie doktorspromotion,  varmed  hundraårsminnet  av  Uppsala 
möte  firades,  fick  han  hålla  promotionspredikan  i  domkyrkan. 
Han  yttrade  därvid  om  doktorsringens  symboliska  betydelse: 
»Hade  jag  varit  med,  när  ringarna  hos  guldsmeden  beställdes, 
skulle  jag  hava  givit  det  rådet  att  låta  sätta  i  ringen  tre  L»; 
och  dessa  tre  L  skulle  betyda  lära,  leva  och  lida. 

Efter  promotionen  ställde  Karl  XI  till  ett  hej  dundrande 
gästabud,  vid  vilket  den  annars  så  stillsamme  och  sparsamme 
konungens  levnadslust  bröt  fram  på  ett  våldsamt  sätt.  Han 
föreslog  en  massa  skålar,  och  för  var  och  en  fordrade  han, 
att  alla  gästerna  skulle  dricka  sina  glas  i  botten.  Svedberg, 
som  avskydde  varje  utbrott  av  omåttlighet,  lyckades  länge 
undkomma  sina  plikter  som  gäst  genom  att  smussla  glaset 
till  den  vaktmästare,  som  passade  upp  bakom  hans  stol,  — 
och   han  tömde  det  utan  tvekan  i  professorns  ställe.     Men 


JESPER    SVEDBERG.  303 

till  sist  märkte  konungen  underslevet,  knackade  i  bordet 
och  sade:  »Skall  rektor  göra  orätt?»  Då  måste  Svedberg  del- 
jtaga  i  skålarna  men  undvek  alltjämt  att  berusa  sig,  ty  »jag 
i  påminte  mig»,  skriver  han,  »fast  jag  ingen  doktor  vart  den 
Igången,  mina  tre  L.  Lära  och  leva  måste  följas  åt,  ehuru 
iman  ock  därför  lida  måste.»  Denna  sanning  behjärtades 
idock  icke  av  alla  de  nya  doktorerna.  Så  berättar  Svedberg, 
att  en  av  dem  överlastade  sig  i  konungens  närvaro  och 
■betedde  sig  så  anstötligt,  att  ett  riksråd  tillsporde  honom: 
l»Hcrr  doktor,  har  Ni  redan  glömt  de  tre  L?» 

Efter  hand  blev  stämningen  så  hög,  att  alla  började  dan- 
sa omkring,  så  att  prästernas  vida  kappor  slängde  om  dem. 
Till  sist  hissade  gästerna  konungen  upp  på  bordet,  och  så 
:dansade  man  runt  om  det  under  trumpeters  skall  och  pukors 
dån.  Sådant  var  tidens  kynne.  Konungen  yttrade  efteråt, 
;att  han  aldrig  haft  så  roligt. 


Svenska  kyrkan  behövde  på  Karl  XI:s  tid  en  sådan  levande 
Dch  trosvarm  kraft  som  Jesper  Svedberg,  ty  hon  hade  för- 
lorat alltför  mycket  av  den  hänförelse  för  sin  tro,  som  eldat 
ävenska  folket  under  reformationstiden  och  Gustav  Adolfs 
dagar.  Då  voro  alla  genomträngda  av  den  känslan,  att  nu 
gällde  det  den  lutherska  trons  liv  eller  död.  Svenskarne 
kände  sig  såsom  Guds  utvalda  folk,  som  från  alla  sidor  var 
jmvärvt  av  trons  fiender.  Då  uppstodo  väldiga  talare  och 
folkpredikanter,  sådana  som  Johannes  Rudbeckius.  Eldiga 
ocli  bergfasta  i  tron  som  gamla  testamentets  profeter,  gingo 
dessa  män  i  spetsen  för  svenska  folket. 

Men  när  kampens  tid  var  slut,  när  faran  från  katoliker  och 
jesuiter  var  över,  svalnade  också  hänförelsen  hos  kyrkans 
män.  Det  kom  en  tid,  då  man  mera  tvistade  om  kyrkans 
'ära,  än  man  strävade  att  leva  efter  Jesu  bud  och  att  bli  en 

hjärtat  bättre  människa.  Det  var  ortodoxiens,  ren- 
ärighetsnitets  tidsålder;  och  de  ortodoxe  vunno  ännu  mera 
inseende  och  ära  genom  att  fördöma  de  s.  k.  pietisterna, 
;ör  vilka  ett  religiöst  liv  var  för  mer  än  alla  dogmer. 

Svedberg  började  nu  predika  och  skriva  väldeliga  mot 
iem,  som   glömde  den  sanningen,  att  »tron  utan  gärningar 


304         TVENNE  TROFASTA  KULTURARBETARE. 

är  död».  »Jag  suckar  och  hjärtligen  klagar,  så  ofta  jag  därpå 
tänker,  huru  illa  de  fleste  lutheraner  förstå  Luthers  lära, 
vad  tron  på  Frälsaren  är.  Gå  de  bara  i  kyrkan  och  på  sina 
vissa  tider  om  året  till  Herrans  nattvard,  tro  de  sig  ha  rätt 
att  leva  i  allehanda  syndiga  köttets  gärningar.  Stortron 
skall  allt  göra'l!  De  äro  gode  lutheraner  och  skola  bliva  utan 
gensaga  salige!  Det  är  en  hjärnetro  och  ingen  hjärtetro,  en 
skugga  utan  kropp,  en  död  tro  och  ingen  levande,  ja  en 
djävlatro,  såsom  apostelen  Jakob  henne  kallar.» 

Han  belyser  sina  ord  med  följande  bild  ur  livet,  hämtad 
från  huvudstaden:  »En  kyrkoherde  från  landsbygden,  som 
var  nog  världsligt  sinnad,  den  jag  väl  kände,  predikar  där 
i  största  församlingen  annandag  pingst,  och  i  förmågo  av 
dessa  textens  ord  'Så  älskade  Gud  världen'  far  gruve- 
liga ut  på  s.  k.  pietister  och  fördömer  dem  till  nedersta  hel- 
vetet med  ganska  häftig  iver.  Han  varder  av  kyrkoherden 
bjuden  till  gäst  om  middagen.  De  sitta  under  aftonsången 
och  pläga  sig  in  på  midnattcn,  berömmande  varandra,  vilka 
pelare  de  voro  i  församlingen  och  rena  trones  ivriga  försva- 
rare och  nitälskande  förfäktare  emot  pietisterna.  Den  sam- 
me prästen  låg  sedan  om  morgonen  på  gatan,  att  alla,  som 
den  dagen  gingo  i  ottesången,  sågo  honom  där  ligga  som  en 
so  i  orenligheten.  Det  var»,  tillägger  Svedberg  satiriskt, 
»att  icke  allenast  med  orden  och  predikan  utan  ock  med 
gärningarna   väldeligen    vederlägga    pietisterna. 

Ännu  ett  dylikt  exempel:  En  tysk  magister  kommer  re- 
sande ifrån  Stockholm,  viljande  hem  till  sitt.  Han  hälsar 
på  en  prost  här  i  landet  om  en  söndag  efter  aftonsången.  Där 
var  nog  främmande  församlat,  som  starkt  plägades.  Han 
bjuder  ock  magistern  dricka.  Han  dricker  en  gång,  två 
gånger  och  tre  gånger  —  tysken  plägar  intet  spotta  i  stopet. 
Så  ville  han  bjuda  farväl.  Måste  dock  bliva  kvar.  Hatt  och 
handskar  togos  ifrån  honom.  Och  presenterades  honom  ett 
stort  välkomme.^  Han  ursäktade  sig  höveliga  och  sade:  'Ich 
mag  nicht  mehr  drincken.'^  —  'Du  skall  dricka,  din  tyskcr!' 
Det  halp  intet:  han  skulle  dricka.  Han  bjöd  emot  mest  han 
kunde.  Men  han  måste  dricka.  Så  säger  han:  'Es  ist  doch 
des    Herren    Sabbat  und  heilige  Tag  heute;  man  muss  den 


^  Krus  öl  till  välkomsthälsning.  —  ^  Jag  skall  inte  dricka  mer, 


JESPER    SVEDBERG.  305 

nicht  so  entheiligcn.'^  Då  ropar  prosten:  'Du  är  en  pietis t 
du.'  Vid  den  tiden  var  konungens  stränga  påbud  kungjort 
cell  på  alla  predikstolar  uppläst  emot  pietisterna.  Si  så 
utropas   den,   som  vill   gudlrukteligen   leva,   för   en   pietist.» 

Hela  Svedbergs  verksamhet  inom  kyrkan  blev  en  kamp 
mot  de  ortodoxes  stormodiga  tro  —  en  kamp  för  levande 
tro,  som  visade  sig  i  livet. 

Utan  levande  tro  blev  Herrens  gudstjänst  för  Svedberg 
en  styggelse.  »Där  är»,  säger  han,  »ingen  förnuftig  människo- 
sång och  intet  människospel  utan  liksom  oxars  vrålande, 
vargars  och  hundars  tjutande,  som  gnäller,  gnisslar  och 
viner,  att  man  måste  där  stoppa  öronen  till  över.  Jag  säger: 
när  vi  komma  tillsammans  på  våra  sabbats-  och  bönedagar, 
så  sitta  här  en  hop  girige,  där  obarmhärtige,  här  världsligen 
sinnade,  där  högfärdige,  här  gudlöse,  där  otuktige,  här 
drinkare,  där  vällustige,  här  svärjare,  där  sabbatsbrytare. 
Tänk,  vad  tjutande,  vad  vrålande  det  är  i  Guds  och  hans 
änglars  öron!  När  man  så  kommer  tillsammans  på  bönc- 
dagarne  och  gör  ett  sådant  oljud,  oskick  och  buller,  si  då 
suckar  och  kvider  den  gudfruktige,  då  sörja  änglarne,  då  le 
djävlarne,   då   förbittras   Guds   ande.» 

Än  i  dag  lever  Svedbergs  trosvarma  kraft  i  flere  av  våra 
psalmer.  Otaliga  gånger  har  hans  barnpsalm  »O  Gud, 
som  ej  de  spädas  röst  föraktar»,  ljudit  i  våra  församlingar. 
Och  vi  beröras  av  en  fläkt  från  hänfarna  storhetsdar  vid 
avsjungandet  av  hans  psalm  »Herre,  signe  du  och  rade», 
liksom  ock  av  lovpsalmen  »Nu  täcker  Gud,  allt  folk»,  som 
han  översatt  från  tyskan. 


De  trettiotre  sista  åren  av  sitt  liv  ägnade  Jesper  Sved- 
berg åt  vården  av  Skara  stift,  där  han  blivit  biskop  år  1702. 

Med  fruktan  och  bävan  mottog  han  sitt  ansvarsfulla  upp- 
drag i  förkänslan  av  de  skarpa  strider,  han  skulle  nödgas 
utkämpa  mot  ondskans  makter.    Såsom  »en  ofelbar  spådom 


^  Det  är  dock  Herrens  sabbat  och   helgdag  i  dag;    man  må  icke 
så  vanhelga  den. 

~0 — 2'J2S26      Grimberg,  Svenska  folkets  underbara  öden.     IV. 


306  TVENNE    TROFASTA    KULTURARBETARE. 

och  Herrans  uppenbarelse»  härom  betraktade  han  en  dröm, 
som  han  hade  kort  före  sin  utnämning.  Om  den  berättar 
han  själv:  »Jag  ligger  i  min  söta  sömn  om  nattetid,  och  det 
ännu  förr  än  jag  visste  utav,  att  jag  skulle  bliva  biskoj)  i 
Skara  eller  någon  fullmakt  var  kommen.  I  sömnen  kommer 
mig  före,  huru  jag  möter  biskopen  i  Skara,  doktor  Per  Rud- 
beck,  som  åker  i  en  vagn.  Han  stiger  ur  sin  vagn  och  över- 
talar mig  att  sätta  mig  däruti.  När  jag  hade  åkt  ett  stycke 
vägs,  syntes  eller  tycktes  mig  satan  komma  till  mig  åt  vag- 
nen med  spjut  och  ville  mig  i  sin  grymhet  alldeles  mörda. 
Jag  begynner  läsa: 

'Vår  fiende  ifrå  oss  driv, 

och  Du  med  friden  när  oss  bliv  I' 

Och  när  jag  intet  kom  på  de  följande  orden,  giver  den 
fule  ut  ett  väldigt  skrattlöje.  Varav  jag  vaknar.  Och  som 
jag  därav  var  alldeles  förstörd  och  kommen  ifrån  min  goda 
sömn,  stiger  jag  upp  och  går  på  golvet  och  gudar^  mig  en 
stund.    Går  så  åter  i  säng. 

Jag  var  intet  väl  insomnad,  förr  än  samma  syn  och  väsende 
kommer  mig  svårare  före.  Jag  knäpper  mina  händer  till- 
sammans och  sjunger  igen: 

'Vår  fiende  ifrå  oss  driv, 

och  Du  med  friden  när  oss  bliv!' 

Och  som  jag  ännu  ej  kunde  komma  på  de  följande  orden, 
giver  han  åter  ut  ett  väldigt  styggt  skrattlöje,  att  jag  kommer 
ifrån  min  goda  nattero  alldeles.  Jag  stiger  upp  igen  och 
gudar  mig  såsom  förr  men  går  i  säng  igen.  Och  vid  jag  åter 
var  insomnad  tredje  resan,  kommer  mig  satans  väsende 
gruveligare  före,  hurn  han  ville  mörda  mig  i  vagnen.  Jag 
sjunger  samma  vers  i  sängen.  När  följande  ord  ännu  intet 
ville  falla  mig  in,  giver  han  ut  ett  ganska  starkt  och  vilt 
skrattlöje,  starkare  än  förr,  att  jag  alldeles  kommer  ur  söm- 
nen. Stiger  så  upp  och  faller  på  knä  och  läser  'Vaka  över 
oss'  och  sjunger  'På  Dig  hoppas  jag,  o  Herre  kär',  och  något 
av  'Vår  Gud  är  oss  en  väldig  borg'  och  'Den  som  under  Hans 


*  Tänker  andäktiga  tankar. 


JESPER    SVEDBERG.  307 

Ibeskärm  bor'  och  'Kom,  hclge  Ande,  Herre  Gud'  rent  ut, 
[enkannerlig  denna  versen  med  största  andakt: 

;  'Vår  fiende  ifrå  oss  driv' 

I  tre  resor  å  rad  rent  ut  med  hög  röst  och  djuj)  andakl.  Därpå 
lade  jag  mig  fjärde  resan  till  att  sova,  ty  det  var  midnatl, 
och  sov  utan  vidare  frestelse  och  anfäktning  i  godan  ro, 
Gudi  lov  och  pris!  Och  som  det  var  klart  månsken,  såg  jag 
; honom  skinbarliga^  stå  på  golvet,  så  svart  som  han  var. 
I  Så  frestade  ock  den  fule  och  oförskämde  anden  Herran 
Kristum  tre  resor  å  rad  (Matt.  4),  så  Paulum  (2  Kor.  12:8).» 

j  Såsom  stiftschef  fullföljde  Jesper  Svedberg  oförtrutet  Ha- 
kvin Spegels  arbete  på  att  göra  människorna  bättre  och  lyck- 
ligare, att  avhjälpa  missbruk  och  införa  god  ordning.  Sjuk- 
och  fattigvården  inom  stiftet  hade  även  i  honom  en  nitisk 
främjare,  och  aldrig  tröttnade  han  i  sina  förmaningar  till 
prästerskapet  att  vaka  över  att  allmogen  finge  lära  sig  läsa. 
1  Från  sin  egen  skoltid  i  Falun  hade  han  i  sorgligt  minne 
en  »grym  och  bister  lärare,  som  med  trug,  dunder,  hot  och 
slag  och  försmädelser  allt  ville  truga,  jaga  och  slå  in».  Säl- 
lan kom  mannen  nykter  till  skolan,  varför  han  av  pojkarne 
kallades  för  »Öl-Per».  Säkert  har  »Öl-Pers»  avskräckande 
bild  mången  gång  stått  levande  för  hans  forne  lärjunge 
vid  dennes  nitälskande  verksamhet  på  att  få  bort  »otjänlige 
I  och   elake  skolebetjänte»  och  skaffa  ungdomen  goda  lärare. 

För  att  sporra  ungdomens  energi  använde  Svedberg  ofta 
vid  Skara  läroverk  den  metoden  att  dela  ut  premier  till  dem, 
som  särskilt  hedrat  sig.  År  1728  anhöll  han  hos  regeringen 
om  statsunderstöd  till  anskaffande  av  dylika  belöningar. 
»Att  detta  hälsosamma  verk»,  skrev  han  på  sitt  frispråkiga  sätt 
till  konungen,  »måtte  få  styrka  och  välsignat  eftertryck, 
vill  en  högre  hand  till.  Intet  en  sådan  hand,  som  jag  måste 
känna  i  min  barndom,  då  allt  vad  läras  skulle  måste,  salva 
venia, ^  per  posteriora^  indrivas». 

Då  denna  skrivelse  föredrogs  i  rådet,  avslogs  dock  det 
begärda  statsunderstödet,  och  i  stället  beslöts,  att  »som 
biskopen   en   så  fri  och  mycket  oanständig   skrivart  brukat 


^  Synbarligen.  —  -  Med  förlov  sagt.  —  ^  >Bakvägen>. 


308  TYENNE    TROFASTA    KULTURARBETARE. 

lill  Kongl.  Maj:t  själv»,  skulle  honom  tilldelas  en  sträng 
tillrättavisning  med  förmaning  att  en  annan  gång  taga  sig 
till  vara  för  dylikt  opassande  uttryckssätt,  »så  kärt  det 
vore   honom   att   undgå   svårare    tilltal». 

Bland  kyrkliga  reformer,  som  Svedberg  energiskt  arbetade 
på  att  genomföra,  var  pliktepallens  avskaffande  en. 

Vid  det  besök,  han  på  vintern  1717 — 1718  gjorde  hos 
Karl  XII  i  Lund,  framhöll  han  livligt  för  konungen  de  sorgliga 
följderna  av  denna  straffart.  »Den  kommer  mycken  synd 
åstad  och  drager  Guds  straff  över  land  och  rike»,  sade  han. 
»För  horpallens  skull, ^  att  där  stå  och  offentligen  skämmas 
i  Guds  församling,  svär  mången,  som  dock  barnafadren  är, 
ifrån  sig  barnet.  INIången  lättfärdig  kona  förgör  fostret 
därföre.  Och  för  det  tredje  sker,  att  Gud  och  Guds  ord 
skändliga  föraktas  och  missbrukas  i  församlingen.  Syndaren 
står  där  ej  med  någon  bättringsmin  en  gång,  än  sider-  med 
rättskaffens  ånger.  Och  en  sådan  måste  prästen  avlösa  ifrån 
dess  synder  och  tillsäga  Guds  nåd  och  vänskap.» 

Ett  påtagligt  bevis  på  sanningen  av  Svedbergs  ord  fick 
konungen  på  stället.  Biskopen  vände  sig  nämligen  till  en  vid 
tillfället  närvarande  general,  som  själv  stått  på  pliktepallen, 
och  frågade  honom:  »Haden  I  då  någon  ånger  över  Edra 
synder?»  —  »Ånger?»  utbrast  den  tillfrågade.  »Ja  sådan, 
att  jag  hade  hjärta  att  riva  skägget  av  prästen  den  gången.» 
—  »Hörer  Eders  Majestät  väl»,  genmälte  Svedberg,  »vad 
generalen  säger?  Är  då  icke  bäst  skaffa  alldeles  av  med 
pallen?» 

Konungen  föreföll  icke  obenägen  att  följa  Svedbergs  ma- 
ning men  hann  icke  före  sin  död  vidtaga  några  åtgärder  i 
saken. 

Det  var  naturligt,  att  en  man  med  Svedbergs  lågande  nit 
skulle  stöta  på  mycket  motstånd  av  dem,  som  voro  bekväma 
av  sig  och  icke  tyckte  om  »nyhetsmaken».  Mången  hård 
dust  fick  han  därför  utstå  vid  utövningen  av  sitt  ämbete. 
Ofta  blev  nog  striden  också  bittrare,  än  den  behövt  bli, 
om  ej   den  gode  bispens  kraft  visat  sådan  benägenhet  att 


^  Kyrkopliklen    ådöindcs    huvudsakligen    såsom    straff  fur  synder 
»not  sjätte  budet.  —  ^  Än  mindre. 


JESPIiR    SVEDBERG,  309 

urarta  till  en  viss  härsklystiiad  och  egcnniiiktighct,  som  ej 
alltid  höll  sig  inom  lagens  råmärken.  Livlig  känslomänniska, 
som  Svedberg  var,  hände  det,  alt  han  i  häftigheten  förgick 
sig,  och  att  hans  ämbetsätgärder  stundom  alltför  mycket 
präglades  av  tillfälliga  känslostämningar.  Men  även  med 
tanke  på  dylika  mänskliga  svagheter  erbjuder  hans  liv  och 
verksamhet  en  upplyftande  anblick,  ty  det  var  vigt  åt  den 
renaste  entusiasm  för  vad  han  kände  vara  rätt  och  sant. 

Själv  erkänner  han  i  levernesbeskrivningen  villigt  sina  fel: 
»Jag  må  tillstå,  att  mitt  sinne  har  varit  benäget  till  hastig- 
het, häftighet,  vrede  och  snikenhet.  Och  när  det  har  fått 
inrymme  och  någon  tid  att  ökas,  har  det  velat  bliva  bitter- 
het, galla  och  halvt  raseri,  som  den  kloke  hedningen  Cicero 
skriver:  'Ira  initium  insaniae  est.'^  Dock  har  jag.  Gudilov, 
påmint  mig,  vad  apostelen  förmanar:  'Låter  icke  solen  gå  ned 
över  eder  vrede!'  Har  jag  ock  genom  Guds  bistånd  under- 
kuvat denne  min  grymme  fiende,  att  han  i  denna  svaga, 
bräckliga  och  dödliga  kroppen  ju  ganska  sällan  fått  överhand, 
vetande  mig  på  många  år  aldrig  varit  vred  på  någon,  ja 
icke  hyst  någon  vrede.  Och  är  jag  glad  att  hava  och  känna 
en  sådan  kamp  och  strid.  Varav  slutes,  att  Anden  bor  hos 
mig  och  är  där  husbonde  och  rådande  (Gal.  5:17).  Och  tackar 
jag  min  Gud,  att  en  sådan  frid  och  rolighet  är  i  mitt  hus, 
att  jag  på  några  år  ej  har  haft  ont  ord  med  någon.» 

Svedbergs-  benägenhet  att  förblanda  fantasiskapelser  med 
verklighet,  att  okritiskt  sätta  tro  till  gängse  prat  om  vid- 
underliga företeelser  i  naturen  samt  i  dem  skåda  betydelse- 
fulla järtecken  från  höjden  spelade  honom  också  månget 
fult  spratt.  Så  anförde  han  år  1705  vid  en  predikan  i  Skara 
domkyrka  om  yttersta  domen  bland  andra  »tecken  och 
under»,  som  Gud  sänt  till  människornas  varning  och  väckel- 
se, hurusom  vattnet  i  sjön  Barken  i  Västmanland  tre  aftnar 
å  rad  förvandlats  i  blod,  och  hurusom  »en  profetissa  vid 
namn  Sofia»  reste  ikring  i  Västmanland  och  Dalarne  och 
manade  människorna  att  bättra  sitt  leverne;  ty  i  ann^t 
fall  skulle  Guds  fruktansvärda  straffdom  komma  över  Sve- 
rige. »Hon  var»,  säger  Svedberg,  »en  ung  kvinnsperson  om 
några  och  tjugo  år,  den  där  platt  intet  hörde  och  platt  intet 


'  Vrede  är  begynnande  vanvett. 


310  TVENNE    TROFASTA    KULTURARBETARE. 

talade  utan  allenast  kl.  11  till  12  om  middagen  och  kl.  6 
till  7  om  aftonen.  Då  fick  hon  sin  hörsel  och  sitt  mål  igen 
med  underliga  åthävor  och  mycken  vånda,  då  hon  ock  talade 
beskedliga,  förnufteliga,  gudeliga  och  med  många  förma- 
ningar till  förlröslan  på  Gud,  till  Guds  ords  gudeliga  betrak- 1 
tände  och  till  gudfruktigt  leverne,  så  framt  oss  skall  veder- 
faras den  nåd,  som  Gud  oss  ämnat  haver.» 

Till  ytterligare  bestyrkande  av  att  den  yttersta  dagen 
var  nära  anförde  han  i  samma  predikan,  att  en  ko  på  Got- 
land fött  en  kalv  med  fontange  på  sitt  huvud,  »en  sådan 
huvudbonad,  som  våra  granna  kvinnor  om  vintern  bruka», 
över  en  halv  aln  hög.  »Djuret»,  fortsätter  han,  »ramade  och 
hade  sig  ynkcliga,  att  det  hördes  vida  ikring  dit  ock  mycket 
folk  församlades  och  med  stor  förundran  det  besåg.  När 
vi  präster  där  på  icke  ivrigt  predika,  utan  äro  stumma  hundar,, 
då  vill  Gud  låta  sådana  oskäliga  djur  där  på  predika.» 


Ett  ämne,  som  Svedberg  också  gjorde  till  föremål  för  pre-' 
dikningar  och  gudliga  betraktelser,  var  »Pigan  Esther  Jöns- 
dotters  långvarige  fastande».  Om  denna  på  sin  tid  så  berömda 
svältkonstnär  finns  en  hel  litteratur,  författad  av  framstå- 
ende samtida  män.  Ester  Jönsdottcr  var  i  tjänst  hos  en 
mjölnare  i  Åby  socken,  tre  mil  från  Malmö.  Enligt  egen  upp- 1 
gift  hade  hon  i  januari  1703,  då  hon  var  21  år  gammal,  ii 
kyrkan  åhört  en  predikan  om  de  lidanden, som  Guds  barn  hava' 
att  utstå  i  denna  världen,  och  därvid  »hade  henne  en  sällsam 
gråt  och   ängslan   uppå   kommit». 

Dagen  därpå  följde  hon  med  sin  husbonde  till  Malmö  men 
överfölls  i  vinterkölden  av  svåra  rysningar  och  slark  huvud- 
värk. Följande  dag  var  hon  så  medtagen,  att  hon  mås  I  c 
köras  hem.  Det  tycktes  henne  nu,  som  om  en  främmande 
hand  stack  en  isklimp,  stor  som  ett  ägg,  ned  vid  halsen  på 
henne.  Denna  isklimp  förorsakade  henne  icke  allenast  en 
stor  »alteralion  i  krop])en»  utan  hade  ock  den  verkan,  att 
hon  fick  leda  vid  all  slags  mat.  Därav  blev  hon  så  mall, 
att  hon  ständigt  måste  ligga  till  sängs,  och  i  detta  svaghets 
tillstånd  började  hon  se  syner.  Varje  natt  visade  sig  för  henne 
en  stjärna,  som  uppfyllde  hela  kammaren  med  sitt  skon. 
»ej  annorlunda  än  hade  det  varit  den  klaraste  dag». 


JESPER    SVEDBERG.  311 

Så  hade  hon  legat  och  fantiserat  i  fyra  år,  och  hennes 
märkliga  öden  voro  redan  genom  ett  par  folkpoetcr  i  var  mans 
mun,  då  församlingens  gamle  kyrkoherde  ansåg  sig  höra  under- 
rätta högvördige  biskopen  och  domkapitlet  i  Lund  om  detta 
förundransvärda  fall  och  därför  avsände  ett  brev,  som  ännu 
finns  bland  konsistoriets  handlingar.  Han  berättar,  att  ehuru 
Esler  hela  denna  tid  »aldrig  njutit  så  mycket  mat  och  dryck, 
som  ett  litet  barn  en  resa  kunde  mättas  av,  så  är  hon  dock 
på  dess  kropp  och  lemmar  så  fast  att  taga  på  och  så  trevlig, 
som  hon  väl  kunde  förlära».  Han  skriver  vidare:  »Aldrig 
skall  man  höra  något  otåligt  eller  otillbörligt  av  hennes  mun, 
utan  hon  är  så  väl  förnöjd  med  sin  Gud,  som  någon  själ  på 
jorden  kan  vara.»  Vackert  var  det  ock  att  höra  henne  läsa 
»så  många  härliga  och  trösterika  skriftens  språk  och  andliga 
vackra  böner,  i  vers  befästade,  dem  hon  aldrig  i  bok  haver 
lärt,  utan  —  som  hon  själv  berättar  —  Gud  lärer  henne  allt 
detta.  Och  till  ett  beslut  kan  jag  säkerligen  säga:  den 
nådefulla  Guden  visar  uti  denna  människan  ett  särdeles 
prov  på  sin  stora  allmakt.» 

Ester  berättade  själv,  att  hon  i  sitt  extatiska  tillstånd 
tyckte  sig  föras  till  ett  härligt  tempel,  där  Gud  själv  under 
gestalten  av  en  gammal  vis  man  undervisade  henne  i  bibeln. 

Tre  år  senare  fick  den  alltjämt  fastande  kvinnan  besök  av 
en  annan  intresserad  person,  en  särdeles  bildad  och  veder- 
häftig man;  Erik  von  Roland,  som  denna  tid  i  egenskap  av 
fältsekreterare  vid  armén  i  Skåne  biträdde  Magnus  Stenbock 
vid  försvaret  av  provinsen.  Roland  skrev  en  redogörelse  över 
hur  Ester  betedde  sig,  när  hon  såg  den  omtalade  stjärnan  kom- 
ma, hur  hon  då  råkade  i  ett  extatiskt  tillstånd,  varunder  hon, 
trots  nattens  mörker,  kunde  se  de  föremål,  som  besökaren 
höll  i  handen,  »alldeles  som  hade  det  varit  den  klaraste  dag». 

Berättelserna  om  den  märkliga  flickan  slogo  så  an  på  Jesper 
Svedberg,  att  han  predikade  över  hennes  långvariga  fastande 
i  anslutning  till  texten  »Människan  lever  icke  allenast  av 
bröd  utan  av  vart  och  ett  ord,  som  går  av  Guds  mun»,  och 
uttalade,  att  hon  genom  sin  fullkomliga  avhållsamhet  från 
all  lekamlig  föda  bevisat  sin  gudomliga  sändning. 

Även  den  medicinska  vetenskapen  tog  fallet  under  behand- 
ling. Den  framstående  medicine  professorn  vid  Lunds  uni- 
versitet  Johan   Jakob    Döbelius   lät   genom   några   medicine 


312  TVENNE    TROFASTA    KULTURARBETARE. 

Studerande  undersöka  förhållandcl  och  kom  Ull  det  resul- 
tatet, att  människokroppen  måste  kunna  skaffa  sig  nilrini; 
på  andra  vägar  än  genom  mat  ocli  dryck. 

Den  mycket  omskrivna  flickan  höll  i  med  sin  svältkur 
ända  till  år  1713,  då  den  tog  ett  överraskande  slut.  Bland 
dem  som  intresserade  sig  för  Ester  Jönsdotter  var  även  en 
korpral,  som  ägnade  sig  åt  att  vårda  henne.  Motivet  låg, 
såsom  det  i  sinom  tid  skulle  visa  sig,  icke  så  mycket  i  allmän 
människokärlek  som  fastmer  i  en  speciell  sådan.  Förly 
Ester  var  en  vacker  flicka.  I  Rolands  berättelse  heter  del, 
att  hon  hade  »ett  behagligt  ansikte,  ett  ganska  fromt  påseende, 
bruna  ögon  och  ögonbryn,  svartbrunt  hår,  en  vacker  näsa, 
liten  mund  och  röda  läppar,  är  ock  röd  på  kindbenen,  vilka 
hava  en  över  måttan  len  och  fin  hud.  Hon  har  ock  vackra 
små  bröst  samt  vackra,  runda  armar,  på  vilka  köttet  har  en 
livlig  färg,  och  dess  händer  äro  så  fina  och  så  subtila,  som 
något  förnämt  fruntimmer  dem  någonsin  hava  kan.»  —  Allt- 
nog: i  september  1713  nedkom  svältkonstnärinnan  med  elL 
friskt  och  välskapat  flickebarn. 

Under  strida  tårar  erkände  hon  inför  häradsdomaren  sill 
felsteg  men  bedyrade,  att  hon  sedan  juni  månad  varken 
njutit  mat  eller  dryck.  Då  korpralen  förklarade  sig  villig  all 
äkta  henne  och  Ester  ej  kunde  överbevisas  om  något  be- 
drägeri, kunde  häradsrätten  icke  döma  henne  till  något  slralf 
men  ansåg  sig  böra  hänskjuta  målet  till  hovrättens  dom. 
Hovrätten  vände  sig  då  till  den  berömde  provinsialläkaren 
Block  i  Östergötland  och  anhöll  om  ett  utlåtande.  Han  för- 
klarade den  egendomliga  svältkuren  därmed,  att  kroppen 
erhåller  näring  ej  blott  genom  födan  utan  även  »genom  ande- 
dräkten utur  luften,  uti  vilken  en  besynnerlig  livsens  spis 
förborgad  ligger».  Dock  föreföll  det  honom  misstänkt,  att 
Ester  blivit  moder  till  ett  välskapat  och  friskt  barn.  Han 
fann  det  högst  märkvärdigl,  »att  Venus,  som  ulan  Bacchus 
och  Geres  brukar  bli  kall,  har  av  blotta  luften  kunnat  upp- 
friskas till  sådant  tidsfördriv». 

I  början  av  år  1717  hedrades  den  berömda  kvinnan  med 
ett  besök  av  självaste  Karl  XII,  som  då  vistades  i  Lund. 
Hon  var  numera  gift  med  sin  korpral  och  hade  med  honom 
flera  barn.  Karl  gjorde  henne  en  hel  del  intresserade  frågor 
och  fick  bland  annat  av  den  djupt  rodnande  kvinnan  veta, 


JESPER    SVEDUEHG.  313 

all  mannens  närmande  lill  henne  ägl  rum  under  ell  av  hennes 
vanmaktslillstånd,  ulan  all  hon  vetat  om  det. 

Som  exempel  på  Svedbergs  böjelse  för  del  mystiska  må 
till  sist  nämnas,  alt  han  i  sin  uppbyggelsebok  »Gudelige  döds- 
tanckar»  anför  följande  ointyg»: 

1  »Anno  1708,  den  12  oktober,  då  jag  tillika  med  överslen,  nu 
ihos  Gud  salig,  högvälborne  herr  Lars  Hierla  Person,  besökte 
överstlöjtnant  Jöns  Hierla  på  Enelorp,  som  en  rund  lid 
legal  lill  sängs  av  ålderdomssvaghet,  föreföllo  åtskillige 
discurser,  isynnerhet  om  det  tyska  kriget,  i  vilket  han  hade 
tjänt  uti  högstsalig  konung  Guslavi  Adolphi  tid.  Och  begyntc 
ovanbcmälle  översllöjtnant  förtälja  en  underlig  ting,  som 
år  1631  skolat  sig  tilldragit,  säjandc:  'När  vi  kommo  lill 
Stetlin  och  honom  intagit,  gingo  våra  soldater  hit  och  dit 
på  galornc,  jämväl  på  kyrkogården.  Där  fingo  vi  höra 
sjungas  med  klar  röst  om  ljusa  dagen  denna  psalmen  'Vår 
Gud  är  oss  en  väldig  borg  etc'  Men  såsom  vi  nu  ingen  sågo 
utan  tyckte  rösten  komma  utur  kyrkomuren,  alltså  gingo 
somliga  in  uti  kyrkan  och  somliga  ulanföre,  till  att  desto 
grannare  märka,  på  vad  ställe  i  muren  denne  ljuvlige  sången 
var.    Detta  skedde  ock  andra  och  tredje  dagen  på  lika  sätt. 

Då  tänkte  vi:  här  måste  visserligen  en  sitta  inne  uti  muren 
och  sjunga.  Begärade  alltså  lov  att  taga  några  stenar  utur 
muren  och  se  därefter;  vilket  oss  blev  efterlåtel.  När  vi 
hade  brutit  ut  stenarna,  funno  vi  där  en  vacker  prästman 
slående,  klädd  uti  prästerliga  kläder,  med  krage,  sådan  som 
prästerne  här  i  Sverige  bruka,  havande  en  psalmbok  i  handen 
och  en  liten  kalott  på  huvudet.  Varande  hans  kläder  så 
rene,  att  icke  någon  fläck  eller  ringaste  stoft  på  dem  skönjas 
kunde,  utan  som  de  varit  helt  nye:  kragen  så  ren  och  slät, 
som  hade  han  varit  nyss  stärkt,  hans  hår  så  redigt  och  slätt, 
som  han  sig  nyligen  kammat  hade.  Psalmboken,  den  han  hade 
i  sin  hand,  var  så  ren,  som  hon  nyligen  kommit  ifrån  bokbin- 
daren. Därhos  var  hans  ansikte  mycket  däjeliget  med  fin  hud. 

Då  han  var  tillspord,  vårföre  han  så  står  där  uti  muren, 
svarade  han:  'Jag  är  här  insatt  och  innmrad  för  40  år  sedan, 
för  den  iver  skull  jag  brukade  uti  den  rena  lutherska  religi- 
onens förfäktande.  Och  haver  här  i  detta  rummet  haft 
itusenfalt  större  förnöjelse,  än  då  jag  var  i)å  fri  fot.' 


311  TVENNE    THOFASTA    KULTURARBETARE. 

När  vi  hade  lagit  honom  uLur  muren,  frågade  vi  honom, 
huru  han  har  kunnat  leva  där  inne  utan  mat.  Då  svarade 
han:  'Två  vita  duvor  hava  dageliga  kommit  till  mig  och  styrkt j 
mig.'  På  tillfrågan,  om  han  haver  något  sett  uti  det  mörka! 
rummet,  svarade  han:  'Duvan  haver  lyst  mig,  att  jag  haver 
kunnat  se  såsom  om  klara  dagen.' 

Denna  prästman  blev  sedan  efter  5  dagar  död. 

Vid  det  jag  mig  högeligen  förundrade  över  detta  såsom 
ett  ganska  sällsamt  och  underliget  ting,  vars  like  jag  icke' 
tillförne  hört,  sade  han:  'Ja,   detta  är  fullkomhgt  sant.' 

Sålunda  för  mig  och  salig  översten  och  generalmajoren 
herr  Lars  Hierta  av  faderbrodern,  salig  överstlöjtnanten! 
Jöns  Hierta  uti  dess  kammare  på  Enetorp  på  ovannämnda  dag 
berättat  vara,  vittnar  efter  begäran 

Johannes    Tranhemius 

P.    &  P.  in  Vånga.» 


Ända  in  i  sena  ålderdomen  arbetade  bispen  i  Skara  med  i 
oförminskad  kraft.  Utan  arbete  trivdes  han  icke,  och  till- 
fälle att  göra  nytta  saknade  han  aldrig.  Han  kunde  icke 
förstå,  när  någon  fann  tiden  lång.  Tvärtom  fann  han  det 
svårt  att  hinna  med  allt,  som  han  ville  utföra.  »Ju  trägnare 
jag  har  arbetat,  ju  större  håg  och  lust  är  mig  tillkommen», 
sade  han.  »Aldrig  har  en  girig  så  vakat  över  sina  penningar, 
som  jag  däröver,  att  ingen  tid  måtte  gå  förlorad.» 

Men  så  hade  Jesper  Svedberg  också  en  ovanligt  god  hälsa, 
som    han   härdat    genom    ett    sunt   levnadssätt.     »Kroppens 
hälsa    och    styrka»,  skriver  han  vid  76  års  ålder,  »har  Gud 
bland  många  andra  gåvor  ock  förlänat  mig.    Av  barndomen 
blev  jag  så  tillhållen  att  vänja  mig  vid  det  som  hårt  var 
och  intet  vid  blött  och  klemigt.    Jag  måste  alltid  ligga  och 
sova  med  bart  huvud,  om  dagen  gå  barfota  i  vinter  såväl 
som  sommar,  jämväl  barhuvad.    Ty  är  jag  ock  så  tålig  vid 
köld  och  hårt  väder,  att  jag  aldrig  har  trängt  till  att  betjäna  ] 
mig  av  främmande  hår.    Alltid  har  jag,  Gudi  lov,  varit  be-  i 
gåvad  med  god  hälsa  och  ganska  sällan  betjänt  mig  av  lake- 1 
dom,  ty  jag  har  hållit  en  god  diet  och  spisordning,  i  rattan  ' 
tid  spisat,  i  rattan  tid  gått  i  säng,  i  rattan  tid  stått  upp. 
Det  är  fast  bättre  än  plåga  kroppen  med  mycken  läkedom. 


JESPER    SVEDBERG.  315 

Och  när  läkedom  i  sinom  tid,  när  det  behöves,  brukas,  är  den 
icke  till  förkastandes. 

Vill  ock  giva  vid  handen,  varmed  jag  mig  hulpit  haver, 
när  jag  har  känt  hos  mig  någon  svaghet,  krämpa  eller  be- 
nägenhet till  någon  sjukdom,  nämligen  gott,  uppriktigt, 
gammalt  r  hen  sk  t  vin.  Därmed  har  jag  hulpit  mig  och 
andra  med,  som  hava  varit  nära  nog  döden.  Det  måste 
vara  uppriktigt  och  gammalt  och  dessemellan  sällan  brukas. 
Ty  när  kroppen  får  där  för  ofta  utav,  så  bliver  han  där  så 
van  vid,  att  vinet  icke  har  sådan  verkan. 

Utav  det  jag  aldrig  betäckt  mitt  huvud,  när  jag  förrättar 
någon  gudstjänst,  är  jag»,  fortsätter  Svedberg,  »som  oftast 
besvärad  av  bröstvärk  och  hosta.  Men  däremot  har  jag 
varje  morgon  ätit  varm  ölsupa  eller  väl  stekt  gröt.  Den 
är  mäkta  god  emot  bröstvärk;  den  har  mig  mycket  hulpit. 
Eljest  hade  jag  längesedan  haft  lungsot  och  kanske  varit  död. 

Av  ett  förnöjsamt  och  glatt  sinne»,  skriver  Svedberg 
vidare,  »har  jag  alltid  varit.  När  något  sorgligt  och  ängsligt 
är  påkommet,  är  jag  väl  bliven  något  illa  till  mods.  INIen  Guds 
glädjesol  har  strax  drivit  bort  sorgmolnet.  I  lag  och  sam- 
kväm  har  jag  varit  glad  och  rolig  och  gjort  andra  glade  och 
rolige  med.  Det  har  Guds  ande  genom  Paulum  bjudit,  sä- 
gande: 'Våren  alltid  glade'  (1  Thess.  5:16).  —  Till  att  undvika 
för  mycket  drickande  och  rus  har  jag  brukat  detta  medel, 
när  jag  varit  i  det  lag,  där  jag  ej  har  själv  rått  utan  måst 
efter  världens  vis  dricka,  att  värden  ser  gästerna  druckna, 
har  jag,  så  länge  måltiden  har  påstått,  druckit  tunt  och 
svagt  dricka,  föregivande  det  vara  min  natur,  om  jag  något 
av  maten  förtära  skulle  —  när  jag  dock  hemma  alltid  dricker 
gott  öl  över  middagen! 

Såsom  Gud  nnnar  oss  efter  svårt  och  träget  arbete  och 
bekymmer  att  hava  vår  ro  och  vederkvickelse,  så  har  jag 
funnit  mitt  största  nöje  uti  musik.  Och  därav  är  mitt  sinne 
vordet  vederkvickt,  uppfriskat  och  uppmuntrat.  Ty  uti  en 
ljuvlig  och  välställd  musik  har  Gud  lagt  en  mäkta  stor  kraft. 
Berättar  ock  evangelisten  Johannes  på  flera  ställen  i  sin 
uppenbarelsebok,  att  i  himlen  är  skön  musik.  Och  be- 
känner jag  mig  hava  största  sinnets  vederkvickelse  och 
hjärtans  fägnad,  när  jag  hör  strömmar  forsa,  brusa  och 
kvarnar  gå.    Har  ock  Gud  tillskvndat  mig  den  fromma,  att 


Jesper  Svedberg.     Kopia  av  sam  lida  inäining. 


JESPER    SVEDBERG.  317 

doktor  Joliannes  Hesselius^  spelar  väl  på  basfiol  och  var 
afton  spelar  därpå  vackra  och  gudcllga  psalmer,  varav 
jag  med  sinnets  ro  och  förnöjelse  går  till  min  vila.  Samma- 
ledes efter  sön-  och  helgdagarna,  när  jag  har  begått  min 
offentliga  gudstjänst  och  efter  måltiden  hållit  med  milt 
husfolk  min  vanliga  andakt,  läsande  i  bibeln  eller  min 
'Catechismi  gudeliga  övning',  vid  slutet  av  sabbaten  har 
jag  understundom  med  mina  goda  och  trogna  vänner,  en- 
kannerliga  med  min  gode  granne  herr  överstelöjtnanten 
Hammarhjclm,  lekt  i  brädspel.  Varav  man  kan  sig  påminna 
lyckans  välde  och  ostadighet  här  i  världen.» 

Jesper  Svedberg  var  tre  gånger  gift.  Hans  första  hustru 
hette  Sara  Behm.  »Ehuru  hon  var  assessorsdotter  och  kyr- 
koherdehustru i  Uppsala,  därtill  med  av  stor  rikedom,  klädde 
hon  sig  aldrig  efter  förmögenheten  över  höva»,  säger  maken 
om  henne.  »När  alla  skulle  den  tiden  draga  den  syndiga  och 
förargeliga  huvudbonaden,  som  kallas  fontange,  nödgades 
hon  följa  hopen  åt  och  så  bära'n.  Men  då  hon  fick  höra, 
att  en  ko  på  Gotland  hade  med  mycken  pino,  kval  och 
vånda  och  ömkeligt  bölande  burit  fram  en  kalv  med  fon- 
tange, så  tog  hon  sin  och  sina  flickors  fontangcr  och  kastade 
dem  i  elden,  görande  ett  löfte,  att  hon  och  barnen,  så  länge 
de  voro  under  hennes  makt,  aldrig  skulle  bära'n  mer. 

Min  hustru  Sara  Behm  höll  mig,  som  jag  henne,  ganska 
käran.  Vi  hade  så  kärligen  kommit  överens,  att  hon  skulle 
få  regera  i  huset,  som  en  förnuftig  hustru  och  förståndig 
matmoder,  som  henne  behagade.  Jag  skulle  intet  lägga 
mig  däruti.  Vad  hon  påkallade,  penningar  eller  annat,  skulle 
hen  vid  första  nämnandet  bekomma  över  och  icke  under. 
]\Ien  tu  ting  däremot  måste  hon  ock  lova  mig:  först,  att  hon 
aldrig  lägger  sig  uti  mitt  ämbete  och  där  vilja  hava  något  att 
säga  och  styra.  Sedan  för  det  andra  måste  hon  lova  mig, 
när  jag  sitter  i  ett  gott  lag  och  hederligt  samkväni  och  jag 
har  där  min  förnöjelse  och  min  ro  utan  överflödigt  drickande, 
utan  någons  förtörnelse  eller  förargelse,  hon  ville  då  förunna 
mig  den  goda  ro  och  förnöjelse  efter  mitt  trägna  arbete  och 

'  En    framstående  läkare,    som  1715 — 1728  var  provinsialläkare  i 

Västersötland. 


318  TVENNE    TROFASTA    KULTURARBETARE. 

myckna  bekymmer  att  då  iiigaluiida  mana  mig  bort.  Och 
tror  jag,  att  Kristi  mening  har  varit  densamma,  när  han 
svarade  sin  moder  något  hårt  i  bröllopet  i  Kana  i  Galileen: 
'Kvinna,  vad  haver  jag  med  dig?  Min  tid  är  icke  ännu  kom- 
men.'» 

Efter  ett  tolvårigt  lyckligt  äktenskap,  som  välsignats  med 
nio  barn,  dog  Sara  år  1696.  Svedberg  blev  ej  länge  ensam. 
»Om  Andersmässodag  år  1697»,  berättar  han,  »hade  jag  i 
en  välsignad  stund  mitt  bröllop  med  min  andra  käraste 
hustru,  den  ärcborna,  gudfruktiga,  dygdesannna  och  för- 
näma matrona  fru  Sara  Bergia,  salig  prostens  och  kyrko- 
herdens i  Norrbärke  i  Dalarne  magister  Anders  Bergii  kära 
dotter.  Hon  hade  varit  salig  häradshövdingens  Johan  Nor- 
linds   efterlåtna  änka. 

Jag  var  aldrig  tillförene  med  henne  bekant,  visste  mig  ock 
aldrig  hava  sett  henne.  Blev  dock  oförmärkt  underrättad 
om  hennes  gudfruktighet,  fromhet,  frikostighet  mot  de 
fattige  och  att  hon  var  välmående,  såg  väl  ut  och  var  en 
snäll  hushållerska  och  hade  inga  barn.  Summa:^  en  sådan 
stod  mig  väl  an.  Jag  tager  Gud  till  råds  med  innerliga  bö- 
ner och  åkallan,  skriver  henne  till  och  upptäcker  mina  tan- 
kar. Hon  genom  Guds  tillskyndan  samtycker  till  min  be- 
gäran. 

Två  dagar  före  bröllopsdagen  kommer  jag  till  Stockholm, 
dit  hon  ock  två  dagar  förut  efter  avtal  kommen  var.    Jag 
föres  in  allena  i  en  kammare,  där  hon  allena  före  mig  satt.  | 
Men  jag  visste  intet,  kunde  ock  intet  tänka,  att  det  var  hon, 
ty  ingen  sade  mig  det.    Jag  sätter  mig  ned  bredvid  henne. 
Vi  taloms  länge  vid,  jag  med  henne  såsom  med  en  helt  frän:- 
mande  om  allehanda  saker.    Tills  hon  äntligen  frågar:  'Vad 
tycker  Professorn  om  vår  handel?'    Jag  svarar:  'Vad  skall  detj 
vara  för  handel?'  —  'Det   han   har   skrivit   mig   till   om.' — i 
'Vad  har  jag  skrivit  henne  till  om?     Det  vet  jag  icke.'  — 
'Skola    vi    icke',  sade  hon,  'i  morgon  vara  brudfolk?'  —  'Är I 
hon  densamma?'  sade  jag.    Och  så  bekräftade  vi  vår  vän-! 
skåp  med  handslag,  kärligt  famntag  och  dylikt,  med  bäg-i 
ges  inbördes  fägnad  och  hugnad.    Gudi  vare  evinnerliga  lov' 
och  pris,  som  de  sina  så  underliga  förcr,  så  faderliga!» 


'  Med  ett  ord. 


JESPER    SVEDBERG.  319 

Så  började  ett  äktenskap,  vilket  även  det  skulle  bli  mycket 
lyckligt,  såsom  framgår  av  Svedbergs  egna  ord: 

»Med  henne' levde  jag  i  ljuv  trevnad  intill  år  1720,  då  Gud 
henne  efter  tre  dygns  svår  bröstvärk  den  3  mars  kl.  2  e.  m. 
genom  en  stilla  och  saktmodig  död  hädankallade,  mig  till  en 
stor  sorg  och  avsaknad.  Ja,  den  som  här  stilla  och  saktmo- 
digt lever  får  ock  en  lindrig  och  stilla  död  och  lider  av  såsom 
i  en  sömn.  Gud  fröjde  henne  i  all  evighet  för  all  fröjd  hon 
mig  tillskyndat  hade!» 

Innan  året  ännu  gått  till  ända,  gifte  sig  Svedberg  för  tredje 
gången.  »Jag  förnam»,  berättar  han,  »uti  mitt  bedrövliga 
och  besvärliga  änklingastånd  vise  Siraks  ord  vara  sann, 
som  sade:  'Där  ingen  vård  omkring  är,  där  förskingras  god- 
set, och  där  ingen  hustru  är,  där  går  husbonden  villråda.'» 
Därför  ingick  han  sitt  tredje  äktenskap,  vilket,  liksom  det 
andra,  blev  barnlöst.  Det  upplöstes  år  1735,  då  den  gamle 
biskopen  stilla  avsomnade  vid  nära  83  års  ålder,  lugn  och 
glad  att  få  gå  till  en  bättre  värld. 

Litteratur:  Henry  W.  Tottie,  Jesper  Svedbergs  lif  och  verk- 
samhet, 2  delar:  haft.  kr.  5: — . 

Henry  ^Y.  Tottie,  En  lifsbild  från  de  sista  decen- 
nierna af  vår  storhetstid.  (Kvrkohistorisk  årsskrift 
för  år  1900.) 

Ellen  Fries,  Den  svenska  odlingens  stormän  I;  haft. 
kr.  1:—. 

Carl  Kastman,  Jesper  Svedberg.  (Svenskt  folk- 
bibliotek: haft.  kr.  1:—.) 

L.  E.  Lögdberg,  Jesper  Svedberg.  (Karlstads  stifts 
julbok  1912;  haft.  kr.  1:—.) 

Henrik  Schiick,  En  svältkonstnär  under  förra  år- 
hundradet («Ur  gamla  papper»  I). 

Otto  Sylwan  m.  fl.,  Svenska  litteraturens  historia: 
del  I;  haft.  kr.  21. 


FREDSPOLITIK 


21 — 1'1'1'ä2«.     Grimberg,  Svenska  folkcls  underbara  öden.     IV. 


Bengt  Oxenstierna  leder  in  Sveriges 
utrikespolitik  på  nya  banor. 

NÄR  Karl  XI  mistat  Johan  Gyllenstierna,  överläm- 
nade han  utrikespolitiken  åt  Bengt  Oxenstierna, 
en  son  till  riksskattmästaren  Gabriel  Oxenstierna. 
Greve  Bengt  hade  gjort  sig  känd  för  sitt  ordningssinne  och 
förenade  därmed  en  erfarenhet  i  diplomatiska  värv,  som 
sträckte  sig  tillbaka  ända  till  westfaliska  fredens  dagar. 
Stor-Jans,  kraftmänniskans,  den  storvulna  personlighetens 
plats  hade  intagits  av  en  liten  fin,  cirklad  diplomat  med  den 
typiske  ämbetsmannens  pedantiska  läggning.  Magalotti 
skildrar  honom  på  följande  sätt:  »Han  är  i  högsta  grad 
noggrann  med  avseende  på  de  minsta  omständigheter  i  yttre 
anordningar.  Om  en  högtidsdräkt  icke  är  bra  sydd,  om  en 
häst  har  en  fläck  eller  hans  hår  icke  passar  ihop  med  par- 
hästens, eller  om  ett  rum  icke  är  i  ordning,  så  aktar  han 
icke  för  rov  att  därför  uppskjuta  sitt  intåg  och  i  följd  därav 
även  underhandlingarnas  öppnande  en  månad.  Han  talar 
mycket  långsamt  och  alltid  antydningsvis,  på  samma  gång 
döljande  sina  hemligheter,  och  späckar  ofta  sitt  tal  med 
latinska  sentenser  och  historiska  notiser.» 

För  Karl  XI  själv  var  diplomatin  med  dess  ränker  och 
officiella  lögner  ett  fält,  där  han  kände  sig  främmande.  Han 
var  för  blyg  och  tafatt  för  att  kunna  ljuga  med  vederbörlig 
säkerhet  och  elegans,  och  även  om  han  kunnat  det,  så  hade 
nog  hans  hederliga  natur  ryggat  tillbaka  för  att  ge  sig  in 
i  intrigspelet.  Och  för  att  göra  honom  till  en  stor,  ledande 
och  skapande  politiker  räckte  hans  begåvning  och  kunska- 
per ej  till.  Den  vittskådande  blicken  ut  över  världen,  stor- 
hetsmärket hos  fadern  och  dennes  morbror,  var  icke  Karl  be- 


324  FRKDSPOLITIK. 

skärd.  Men  en  utrikespolitisk  grundsats  fasthöll  han  till 
Sveriges  lycka  av  hela  sin  själ,  och  det  blev  den  enda  instruk- 
tion han  gav  sin  utrikesminister:  att  bevara  freden.  Den 
uppgiften  överensstämde  också  bäst  med  den  lugne  och 
försiktige  Bengt  Oxenstiernas  kynne. 

Den  makt,  från  vilken  Europas  fred  denna  tid  hotades, 
var  Frankrike,  där  Ludvig  XIV:s  omättliga  ärelystnad  ut- 
gjorde en  ständig  fara  för  grannländerna.  Att  ställa  sig  pa 
hans  sida  skulle  vara  detsamma  som  att  kasta  sig  in  i  nya 
krigiska  förvecklingar;  men  då  Sverige  ej  ansågs  kunna  sta 
ensamt  »i  åskdiger  tid»,  var  frågan,  var  man  skulle  finna  de 
bundsförvanter,  som  erbjödo  den  största  tryggheten. 

I  Holland  såg  Oxenstierna  den  makt,  som  det  var  rådligast 
för  Sverige  att  ansluta  sig  till.  Holland  var  fredsvänligt 
liksom  Sverige  självt,  och  en  allians  med  den  rika  handels 
republiken  lockade  även  därför,  att  dess  starka  flotta,  som 
i  det  nyss  avslutade  kriget  hjälpt  den  danska  att  tillfoga 
svenskarne  så  stora  förluster,  i  stället  skulle  kunna  bliva  en 
god  hjälp  vid  försvaret  av  Sveriges  Östersjöländer. 

Så  var  Bengt  Oxenstierna  på  väg  att  ge  en  ny  riktning 
åt  hela  vår  yttre  politik  genom  att  inleda  förbindelser  med 
en  makt,  som  förut  varit  Sveriges  och  Frankrikes  fiende. 
År  1681  voro  underhandlingarna  avslutade,  och  mellan 
Sverige  och  Holland  ingicks  ett  försvarsförbund,  som  blivit 
kallat  garantitraktaten  i  Haag.  De  båda  makterna 
lovade  varandra  att  gemensamt  —  om  så  behövdes,  med 
väpnad  makt  —  uppträda  mot  envar,  som  försökte  kränka 
de  bestående  frederna.  Till  denna  allians  anslöt  sig  sedan 
tyske  kejsaren.  Ett  förbund  med  honom  stod  numera  ej 
i  strid  med  en  fredsälskande  politik,  ty  nu  var  del  ej  längre 
han,  som  var  farlig  för  världsfreden. 

Därmed  upplöstes  den  förbindelse,  som  Gustav  AdoH. 
Axel  Oxenstierna  och  Bichelieu  inlett  mellan  Frankrike 
och  Sverige.  Icke  på  grund  av  några  sympatier  utan  sna 
rare  under  inre  motvilja  hade  de  svenska  statsmäimcn  en 
gång  knutit  delta  förbund,  och  med  stor  försiktighet  hade 
de  vakat  över  att  Sverige  icke  skulle  bli  ett  redskap  för  Frank- 
rikes egoistiska  syften,  något  som  tyvärr  senare  blev  fallet 
under  Karl  XI:s  förmyndarstyrelse,  då  man  menade  sig 
fortsätta     Gustav     Adolfs    och     Axel     Oxenstiernas    politik 


BENGT    OXENSTIERNA    LEDER    SVERIGES    UTRIKESPOLITIK.       325 

genom    att    hålla    fast   vid  en   allians,  som  med  den  tidens 
ändrade  förhållanden  i  stället  måste  bli  till  Sveriges  olycka. 
j      Garantitraktaten  i  Haag  var,  ehnru  ännu  ej  så  betydelse- 
jfuU,    dock  själva  kärnan  till  det  stora  förbund  mot  Ludvig 
■XIV,  som  till  sist  lyckades  sätta  en  gräns  för  hans  erövrings- 
lystnad.    Franske    ambassadören    i    Stockholm    utbröt    vid 
underrättelsen   om   garantitraktaten  i  en  ström  av  bittra  ord 
om  otacksamhet,  blandade  med  hotelser,  och  det  dröjde  ej 
länge,  innan  Ludvig  XIV  i  harm  återkallade  sitt  sändebud 
för  att  ej  på  tio  hela  år  sätta  någon  annan  i  hans  ställe. 

I  förhållande  till  Danmark  bröt  Oxenstierna  avgjort  med 
Johan  Gyllenstiernas  politiska  system,  ty  han  väntade  sig 
intet  gott  av  grannen.  Men  så  ägde  han  ej  heller  sin  före- 
trädares gudaborna  kraft  att  påverka  Danmarks  statsmän 
och  ge  den  skandinaviska  förbundstanken  luft  under  vingarna. 

Sveriges  närmande  till  Holland  uppfattades  i  Danmark 
som  ett  avsteg  från  1679  års  skandinaviska  förbund,  som 
just  var  riktat  mot  Hollands  handelsvälde  på  Östersjön. 
Genom  alliansen  med  Sverige  skulle  nämligen,  menade  man 
i  Danmark,  holländarne  bli  Östersjöns  herrar  och  »utsuga 
all  de  nordiska  folkens  fetma».  De  ekonomiska  villkoren  i 
garantitraktaten  hade  också  utan  tvivel  kunnat  bli  mindre 
ofördelaktiga  för  Sveriges  handel,  om  man  från  detta  håll 
velat  lyssna  till  Danmarks  förslag  att  driva  gemensamma 
underhandlingar  med  den  mäktiga  republiken. 

Nu  blev  det  i  stället  så,  att  de  nordiska  makterna  var  för 
sig  sökte  vinna  fördelar  i  Holland,  ty  även  Danmark  under- 
handlade till  en  tid  med  denna  makt,  och  danska  regeringen 
var  ingalunda  obenägen  att  biträda  garantitraktaten  i  Haag. 
Men  då  Holland  fann  Danmarks  anspråk  för  höga  och  ställde 
sig  avvisande,  följde  konung  Kristian  i  stället  lockelserna 
från  Ludvig  XIV,  som  var  angelägen  att  vinna  någon  er- 
sättning för  den  bundsförvant,  han  förlorat  i  Norden,  en 
förlust  som  betydde  ganska  mycket  för  honom,  så  ansedd 
som  den  svenska  stormakten  nu  åter  blivit  efter  ett  med 
heder  genomkämpat  krig  och  ett  kraftigt  inre  uppsving. 
Ludvig  XIV:s  storartade  anbud  förmådde  slutligen  danska 
regeringen  till  ett  förbund  med  Frankrike.  Då  brast,  till  både 
Sveriges  och  Danmarks  olycka,  det  band,  som  Johan  Gyllen- 


326  FREDSPOLITIK. 

stierna  lyckats  knyta  mellan  de  forna  rivalerna  i  Norden. 
Hans  storslagna  statsmannatanke  hade  dött  med  honom. 
Den  nyktra  medelmåttans  politik  satt  i  högsätet. 

Det  dröjde  nu  ej  länge,  förrän  Danmark  var  inbegripet  i 
livliga  underhandlingar  även  med  Brandenburg,  om  ett  ge- 
mensamt anfall  på  Sverige.  Att  kriget  ej  blev  av  berodde  dels 
på  de  svenska  statsmännens  försiktiga  diplomati  och  den 
svenska  krigsmaktens  styrka,  dels  på  att  Ludvig  XIV  helt 
naturligt  ej  ville  driva  Sverige  till  det  yttersta  och  följakt- 
ligen ej  låna  sin  hjälp  åt  företaget. 

På  de  nya  banor,  i  vilka  den  svenska  politiken  letts  in, 
nådde  man  emellertid  målet  för  Karl  XI:s  utrikespolitiska 
strävanden:  att  bevara  freden,  fastän  kriget  mer  än  en  gång 
stod  för  dörren.  Karl  var  dock  inte  ledsen  för  att  ta 
kriget,  om  det  bleve  oundvikligt.  Han  skrev  en  gång  till 
sin  gamle  krigskamrat  Ascheberg:  »När  det  kommer  rätt 
till  sammandrabbning,  då  hoppas  jag  till  Gud  att  hava  den 
lyckan  att  vara  hos  Herr  Fältmarskalken  och  att  få  sluta 
mina  dagar  tillsamman  med  en  så  tapper  och  trogen  fält- 
herre. Jag  har  den  fasta  förtröstan  till  Gud,  att  han  skall 
bistå  oss  och  se  till  vår  rättvisa  sak.»  Och  i  ett  annat  brev 
heter  det:  »Vi  äro  för  övrigt  alle  parat^  till  dansen.  Det 
heter:   Gudi  saken  befallad,  ögonen  upp  och  nävarne  knutna.» 

Men  endast  motvilligt  och  med  svidande  hjärta  kunde 
Karl  förmås  att  skicka  svenska  trupper  till  bundsförvanternas 
hjälp  i  det  stora  krig,  som  år  1688  utbröt  mellan  Frankrike 
å  ena  sidan  och  England,  Holland,  Österrike,  Spanien  samt 
flere  mindre  tyska  stater  å  den  andra.  Världskampen  sträckte 
sina  verkningar  ända  in  i  den  svenska  rådskammaren  och 
Karl  XI:s  närmaste  omgivning.  Spännande  strider  om  in- 
flytandet över  konungens  person  och  Sveriges  politik  utkäm- 
pades mellan  Oxenstierna  och  Frankrikes  gamla  anhängare, 
bland  vilka  Nils  Bielke"-'  hade  mest  att  betyda.  Överdådigt 
tapper,  ägde  han  konungens  synnerliga  bevågenhet  alltsedan 
slaget  vid  Lund,  då  han  i  spetsen  för  Livgardet  avgjorde 
stridens  utgång.  Med  skäl  yttrade  också  Karl  XI,  att  hans 
krona  den  dagen  »dansade  på  Bielkcns  värjspets». 


•  Redo.  —  *  Se  sid.  230. 


Ill  NGT    OXENSTIERNA    LEDER    SVERIGES    UTRIKESPOLITIK.      327 

Nils  Bielke  hade  emellertid  som  många  andra  blivit  miss- 
nöjd med  reduktionen  och  av  sitt  ärelystna,  oroliga  tempe- 
rament drivits  att  gå  i  utländsk  krigstjänst.  Där  hade  han 
utmärkt  sig  i  kampen  mot  de  otrogna,  så  att  han  belönats 
med  kejserlig  generalsfullmakt.  Emellertid  hade  han  av 
Karl  XI  blivit  hemkallad  och  utnämnd  till  kungligt  råd, 
generalguvernör  över  Estland  och  Pommern  samt  fältmar- 
skalk. Hans  ord  vägde  en  tid  så  mycket  —  isynnerhet 
under  intrycket  av  franska  segrar  —  att  det  såg  ut,  som 
om  Sverige  skulle  kasta  om  politik  och  gå  över  på  Frankri- 
kes sida  igen.  Därhän  lyckades  Bielke  och  hans  vänner 
visserligen  icke  driva  det,  men  Sveriges  bundsförvanter 
tillskrevo  i  alla  fall  detta  parti,  att  det  gick  så  trögt,  som 
det  gjorde,  med  hjälpsändningarna  till  de  förbundna. 

I  det  stora  slag,  som  utkämpades  vid  Fleurus  i  Belgien 
år  1690,  deltogo  ett  par  svenska  regementen  på  holländarnes 
sida.  De  slogos  tappert  och  ledo  fruktansvärda  förluster  i 
det  svåra  nederlag,  som  här  drabbade  de  förbundna.  Biel- 
kes  regemente,  som  var  med,  blev  alldeles  upprivet.  Blott 
50  man  återstodo,  och  alla  officerare  utom  en  voro  fallna 
eller  sårade.  I  denna  drabbning  utmärkte  sig  den  sedan  så 
frejdade  härföraren  Magnus  Stenbock.  Han  satte  sig  i  spet- 
sen för  den  indelta  svenska  bataljon,  som  deltog  i  slaget,  i 
stället  för  anföraren,  som  blivit  svårt  sårad,  och  med  sin 
lilla  styrka  blev  han  den  siste  på  valplatsen. 

Hårt  gick  det  Karl  XI  till  sinnes,  att  hans  käcka  bussar 
så  offrats  under  främmande  härförare,  vilkas  oskickliga 
ledning  han  tillskrev  nederlaget.  »Vårt  folk  är  för  gott  att 
föras  till  slaktebänken»,   skrev  han  till  Bengt   Oxenstierna. 

De  hjälptrupper,  som  året  därpå  avsändes  från  Sverige, 
ledo  mycket  av  sjukdomar,  och  Karl  beslöt  inom  sig,  att 
nästa  år,  då  förbundet  med  kejsaren  utgick,  skulle  bli  det 
sista,  under  vilket  han  släppte  till  svenska  trupper.  Sedan 
förmådde  heller  inga  föreställningar  rubba  hans  beslut. 
Det  hjälpte  ej  ens,  att  Bengt  Oxenstierna  intog  sjukbädden, 
något  som  elaka  tungor  påstodo  att  han  passade  på  att  göra 
vid  kritiska  tillfällen. 

Väl  kunde  Sveriges  bundsförvanter  knota  över  svenske 
konungens  karghet  med  sina  truppsändningar;  men  att  det 


328  FRKDSPOLITIK 

dock  ej  var  med  uppoffrande  av  Sveriges  värdighet,  som  Karl 
XI  lyckades  hålla  sitt  land  utanför  världskampcn,  därom 
vittnar,  att  de  krigförande  till  sist  anhöllo  om  Karls  freds- 
medling. För  rättvisans  skull  måste  dock  sägas,  att  de  gjorde 
det  med  hemliga  baktankar  att  därigenom  vinna  vissa  för- 
delar; och  för  övrigt  var  det  många  om  och  men,  innan 
bägge  de  stridande  parterna  voro  överens  om  att  godtaga 
den  svenska  medlingen.  För  Ludvig  XIV  var  det  naturligt- 
vis bättre  att  ha  Sverige  som  medlare  än  som  sin  motstån- 
dare, ty  då  behövde  han  icke  befara  svenska  truppsändningar 
till  hans  fienders  hjälp.  Nils  Bielke  hade  därför  länge  under- 
blåst Karls  benägenhet  att  uppträda  i  medlarens  roll,  och 
i  brev,  som  vittna  om  den  förtroliga  tonen  mellan  dessa  båda, 
hade  han  förespeglat  Karl  en  odödlig  ära,  om  han  lyckades 
göra  slut  på  kriget:  »I  Stockholm  skall  Eders  Majestät  i  sin 
fula  och  ynkeliga  kammar  med  sina  skinnbyxor  kunna 
föreskriva  dem  lagar  mer  än  konungen  av  Frankrike  gjorde 
i  sitt  stora  palais  och  i  allt  sitt  broderi  1679»,  skriver  han. 

Vad  Holland  och  Österrike  beträffar,  så  tyckte  man  där,  att 
den  officiella  fredsmedlingen  kunde  vara  bra  att  maskera  de 
försök  med,  som  i  hemlighet  gjordes  att  uppnå  fred  med  mot- 
parten. Artigheter  och  granna  tacksägelsefrascr  blev  därför 
vad  Sverige  fick  men  näppeligen  något  verkligt  inflytande  på 
händelsernas  gång.  Det  blev  ej  genom  Sveriges  medling, 
som  fredsvillkoren  avgjordes,  utan  genom  de  direkta  under- 
handlingar, som  de  stridande  parterna  vid  sidan  av  den 
officiella  fredsmedlingen  förde  med  varandra. 

I  början  av  mars  1697  hade  Karl  XI  åtagit  sig  medlar- 
värvet.  Det  var  en  av  hans  sista  regeringshandlingar;  han 
låg  då  på  dödsbädden. 

Litteratur:  G.  R.  Fåhrreus,  Om  förändringen  av  Sveriges  allians- 
system åren  1680 — 82. 

G.  R.  Fåhr;eus,  Sverige  och  Danmark  1680 — 82. 

G.  R.  Fåhr;cus,  Sverige  och  förbundet  i  Augsburg 
är  1680  (Ilislorisk  lidskrift  för  år  1896). 

Ludvig  Stavenow,  Sveriges  poUtik  vid  tiden  för 
Altona-kongressen  1686—89  (Historisk  tidskrift  för 
ar  1895). 

Arnold  Bratt,  Sveriges  yttre  politik  under  de  pre- 
liminära förhandlingarna  före  freden  i  Rijswijk. 


ENVALDSHARSKARENS 
FAMILJELIV 


Drottning  Ulrika  Eleonora  den  milda. 

MEDAN  Karl  med  järnhand  drev  reduktionsverket 
och  sökte  förströelse  i  våldsamma  kroppsövningar, 
satt  i  kungaborgen  hans  blida  maka,  Ulrika  Eleo- 
nora av  Danmark,  en  av  de  ädlaste  kvinnor  historien 
känner,  och  ägnade  sitt  liv  åt  att  lindra  sorg  och  nöd. 

År  1675  had'c;  hon  lovat  den  svenbke  konungen  sin  hand, 
men  så  bröt  kriget  ut  mellan  Nordens  folk,  och  hennes  bro- 
der konung  Kristian  V  samt  andra  släktingar  ville  förmå 
henne  att  bryta  trolovningen.  Men  hennes  hjärta  tillhörde 
oåterkallcligeu  Karl  den  elfte  av  Sverige.  Väl  hade  hon 
ännu  icke  sett  honom,  men  allt  vad  hon  hört  om  ynglingens 
käckhet  och  mannamod,  hans  enkla,  redbara  natur,  hans 
gudsfruktan  och  plikttrohet  drog  henne  till  honom.  Han 
hade  blivit  hennes  blyga  flickdrömmars  hjälte,  hennes  hjärtas 
kung.  Hon  skulle  icke  svika  den  hon  höll  av,  fast  hon  ej 
längre  kunde  få  några  brev  från  honom.  Det  viskades  i 
hennes  öra,  att  hennes  trolovade  själv  skiftat  håg  och  friade 
till  en  annan,  men  hon  lyssnade  icke  till  dylikt  tal.  Ja  fastän 
både  kejsaren  och  andra  furstar  anmälde  sig  som  friare,  för- 
blev hon  fast  vid  vad  hon  en  gång  lovat. 

Det  var  onda  tider  för  Nordens  folk,  och  för  den  lilla  prin- 
sessan blev  det  tunga,  mörka  år  av  oviss  väntan.  Men  hon 
dövade  sin  smärta  i  uppoffrande  arbete  på  att  bringa  lind- 
ring åt  sårade  och  sjuka  krigare.  Och  ej  minst  lågo  de  svenska 
krigsfångarne  henne  om  hjärtat.  När  hon  inga  pengar  längre 
hade  att  dela  ut  bland  krigets  offer,  pantsatte  hon  sina  smyc- 
ken, och  till  sist  fick  förlovningsringen  gå  samma  väg  för 
att  mildra  svenska  krigares  lott. 

År  1679  kom  äntligen  freden,  och  den  skulle  enligt  avtal 
mellan  Nordens  konungar  beseglas  genom  giftermål  mellan 


332  ENVÅLDSHÄUSKARENS    FAISIILJELIV. 

Karl  XI  och  Ulrika  Eleonora.  En  svensk  beskickning  med 
Johan  Gyllenslierna  i  spetsen  kom  till  Köpenhamn  för  all 
hämta  prinsessan  till  hennes  nya  land.  I  början  av  maj  168(i 
besteg  hon  i  Helsingör  det  fartyg,  som  skulle  föra  henne  över 
Sundet.  Under  bön  till  Gud,  att  hon  måtte  vinna  sina  un- 
dersålars kärlek  gjorde  hon  överresan  till  Hälsingborg.  Diir 
hälsades  hon  med  stora  hedersbetygelser.  Men  kallt  var 
hjärtat  hos  den  första  av  blivande  fränder  hon  mötte,  den 
stolta  och  myndiga  kvinna,  som  snart  skulle  bli  hennes  svär 
mor.  Hedvig  Eleonora  tillhörde  ett  furstehus,  som  scdaii 
långt  tillbaka  var  fientligt  stämt  mot  Danmark,  och  av  dessa 
hennes  känslor  skulle  Sveriges  unga  drottning  få  lida  myckel. 

Inte  var  det  heller  någon  frikostig  fästman,  Ulrika  Eleonora 
fått.  En  lång  tid  hade  det  dröj  I,  innan  han  förärade  henne 
någon  annan  present  än  en  ring,  ehuru  prinsessan  skickat 
honom  dyrbara  gåvor.  Men  den  ädla,  okonstlade  Ulrika 
Eleonora  uppskattade  den  ömhet  mot  fattiga  undersåtar, 
som  låg  på  botten  av  denna  karghet  i  att  giva  fästegåvor. 
Då  så  mycken  nöd  rådde  i  Sveriges  land,  bar  det  emot  för 
Karl  att  använda  pengar  på  dyrbarheter,  när  det  ju  egent- 
ligen rörde  hans  personliga  förhållanden.  Till  sist  lyckades 
emellertid  Johan  Gyllenstierna  övertala  honom  att  följa 
gängse  bruk,  och  så  sände  han  prinsessan  ett  pärlhalsband 
och  ett  par  örhängen,  som  han  tillhandlat  sig  av  sin  moder. 

För  Ulrika  Eleonoras  skull  hade  dessa  gåvor  inte  varit  av 
nöden.  Hon  fordrade  ej  lika  för  lika.  För  ett  brev  gav  hon 
Karl  två,  obekymrad  om  att  etiketten  förbjöd  sådant.  Blott 
sitt  hjärta  rådfrågade  den  älskliga  furstinnan,  och  vad  män- 
niskor tyckte  och  sade  brydde  hon  sig  icke  om. 

Vid  sin  ankomst  till  Sverige  möttes  hon  av  ett  nytt  bevis 
på  sin  trolovades  obenägenhet  att  betunga  sina  under- 
såtar med  utgifter  för  hovets  räkning,  liksom  ock  på  hans 
motvilja  mot  ståt  och  ceremonier.  Han  ville  icke  kasta  ut 
stora  pengar  på  att  fira  sitt  bröllop  i  huvudstaden,  där  det 
skulle  blivit  oundgängligt  att  utveckla  dyrbar  prakt  och  un- 
derhålla många  högförnäma  gäster,  ulan  hade  besluUt,  att 
förmälningen  skulle  försiggå  i  den  första  stad  av  någon  be- 
tydenhet, till  vilken  prinsessan  anlände  under  sin  resa  till 
Stockholm,  alltså  i  Halmstad.    Ej  ens  drottningens  närmaste 


DROTTNING    ULRIKA    ELEONORA    DEN    IMILDA.  333 

släktingar  skulle  inbjudas,  ej  heller,  såsom  sed  var,  de  främ- 
mande ambassadörerna.  Oeh  av  de  svenska  riksråden  skulle 
endast  Bengt  Oxenstierna  och  konungens  gamle  krigskamrat 
Rutger  von  Ascheberg  närvara.  Förgäves  gjorde  rådet  »>vid- 
lyfliga  föreställningar»  till  konungen  därom,  att  hans  för- 
mälning  borde  firas  i  huvudstaden.  Karl  svarade  onådigt, 
att  han  icke  kunde  påminna  sig,  att  han  tillfrågat  rådet  i 
denna  sak,  som  ju  vore  hans  personliga  angelägenhet.  Han 
fann,  att  rådshcrrarnes  inlaga  alltför  mycket  smakade  av 
vad  han  kallade  »ett  Oss  otillständigt  föreskrivande». 

»Icke  utan  bedrövelse»  mottog  rådet  detta  svar.  Men 
däråt  var  nu  ingenting  att  göra. 

En,  som  däremot  inte  var  så  lätt  att  avspisa,  var  franske 
ambassadören.  Han  hade  satt  sig  i  sinnet,  att  han  skulle 
vara  med  på  bröllopet,  även  mot  den  höge  brudgummens 
vilja.  INIan  tycker  annars,  att  det  mottagande  han  nyss  förut 
rönt  på  Kungsör^  borde  ha  verkat  dämpande  på  hans  iver 
att  närma  sig  Karl  XI.  Men  han  hade  sin  konungs  bestämda 
befallning  att  göra  allt  vad  i  hans  förmåga  stod  för  att  få 
tillfälle  att  representera  Frankrike  vid  högtidligheten  och 
därigenom  visa  oemotståndligheten  av  Ludvig  XIV:s  vilja 
i  alla  länder.  Just  detta  motiv  var  emellertid  för  Karl  XI 
ett  tillräckligt  starkt  skäl  att  säga  stopp. 

Fransmannen  hade  emellertid  sin  fälttågsplan  klar.  Han 
skulle  akta  sig  för  att  begära  Karl  XI:s  tillåtelse  att  infinna 
sig,  ty  då  finge  han  bara  ett  avslag,  som  stängde  vägen 
för  honom.  Nej,  utan  vidare  skulle  han  dyka  upp  i  Halm- 
stad, och  därmed  skulle  ju  svenske  konungen  stå  inför  ett 
fullbordat  faktum. 

Då  Karl  fick  nys  om  att  ambassadören  givit  sig  av  från 
huvudstaden,  anade  han  oråd  och  befallde  landshövdingen 
i  Halland  att  icke  giva  något  främmande  sändebud  kvarter  i 
Halmstad  under  förebärande  av  att  där  ej  fanns  utrymme. 

Det  tjänade  dock  ingenting  till.  Fransmannen  kom  ändå 
och  tog  in  som  en  vanlig  resande  i  ett  enskilt  hus. 

När  Karl  anländer  till  Halmstad,  finner  han  den  efter- 
hängsne  ambassadören  där.    Vad  är  nu  att  göra? 

Konungen  fägnar  honom  med  ett  vänligt  mottagande, 
och  allt  lovar  det  bästa  för  Ludvig  XIV:s  plan. 

^^e  srd7~270. 


334  ENVÅLDSHÄRSKARENS    FAMILJELIV, 

Nu  var  det  bestämt,  att  Ulrika  Eleonora  på  sin  färd  till 
Halmstad  skulle  tillbringa  en  natt  på  Skottorps  herrgård 
ett  par  mil  söder  om  Halmstad.  Samma  dag  hon  väntades 
dit  red  konungen  tidigt  på  morgonen  ut  från  staden,  väl 
insvept  i  sin  kappa  och  åtföljd  av  endast  tre  personer.  Det 
var  den  6  maj. 

Den  dagen  såg  Karl  för  första  gången  sin  brud.  Och  om 
aftonen  låter  han  på  Skottorp  fira  sin  förmälning  i  största 
enkelhet  i  närvaro  av  blott  några  få  bland  hans  närmaste 
vänner,  såsom  Ascheberg,  Hans  Wachtmeister  och  Bengt 
Oxenstierna.    Hakvin  Spegel  förrättar  vigseln. 

Följande  morgon  får  franske  ambassadören  av  en  utsänd 
spejare  besked  om,  att  Hans  Maj:t  konungen  av  Sverige  nu 
är  gift.  Han  blir  något  till  lång  i  synen  men  håller  god  min 
i  elakt  spel  och  uppvaktar  Deras  Majestätcr  med  ett  mycket 
vackert  tal. 

Alldeles  utan  väderkorn  av  att  något  särskilt  var  i  gör- 
ningen hade  han  dock  icke  varit.  Ty  när  han  fram  på  för- 
middagen samma  dag,  som  Karl  XI  red  till  Skottorp,  besökte 
konungens  ceremonimästare  i  Halmstad,  fick  han  höra  man- 
nen beklaga  sig  över,  att  Hans  Maj:t  låg  och  drog  sig  så  länge 
på  morgonen.  Det  lät  ju  misstänkt,  när  han  sammanställde 
de  bekymmersamma  orden  med  vad  han  genom  sitt  folk  fått 
vetskap  om,  nämligen  att  konungen  ridit  bort  i  arla  morgon- 
stund. Hade  han  emellertid  då  gjort  något  försök  att  tränga 
sig  på  konungen  på  Skottorp,  så  hade  han  ingen  vart  kommit, 
Karl  XI  hade  nämligen  tänkt  även  på  den  eventualiteten 
och  omöjliggjort  den  genom  att  vid  Laholms  bro  ställa  en 
stark  vaktpost  med  order  att  icke  låta  någon  passera. 

De  båda  drottningarna  fortsatte  från  Halmstad  i  små 
dagsresor  sin  färd  uppåt  landet.  Men  Karl  XI  hade  icke 
tålamod  att  färdas  så  långsamt.  Han  for  i  förväg  12  till  It 
mil  om  dagen. 

På  Strömsholm  och  Kungsör  tillbragte  de  nygifta  sir 
smekmånad.  Sedan  vistades  drottningen  en  tid  på  Ulriks- 
dals slott,  och  först  på  hösten  ägde  hennes  intåg  i  huvud 
staden  rum  under  stora  festligheter,  med  parader,  äreportar 
girlander,  »vattukonster»,  illumination  och  »allehanda  eld 
verk».  Äreportarna  voro  förbundna  med  varandra  genoir 
riktiga  alléer  av  bildstoder,  föreställande  allehanda  dygder 


DROTTNING    ULRIKA    ELEONORA    DEN    MILDA.  33o 


Kull  Xi;s  brOUopssäny. 


336  ENVÅLDSHÄRSKARKNS    FAMIL.IKLI V. 

Där  såg  man  t.  ex.  vaksamheten  med  en  brinnande  lampa 
i  handen  och  en  Irana  —  vaksamhetens  symbol  —  vid 
fötterna;  där  var  kyskheten  med  flor  för  ansiktet  och  en 
tnrturduva  i  handen;  där  syntes  ock  gudsfruktan  med  ett 
kors  i  ena  handen  och  en  eldsflamma  i  den  andra  samt  vid 
fötterna  en   elefant  —  det  lydaktiga  djuret. 

I  viss  mån  symboliskt  för  Ulrika  Eleonoras  landsmoderliga 
verksamhet  var  det  mottagande,  man  bereddde  henne  vid 
Barnhuset.  En  gammal  skildring  beskriver  därvarande  deko- 
rativa anordningar  sålunda:  »Vid  Barnhuset  föreställtes  gud- 
aktighetens  berg,  med  sådane  målningar,  som  kunde  lämpas  till 
barns  upptuktelse.»  Berget  var  »grönt  av  en-  och  granbuskar, 
med  lister  som  trädgårdshäckar.  Överst  uppå  detta  ber- 
get satt  en  kvinna,  att  bemärka  gudaktigheten,  omgiven 
med  en  eldslåga  och  krona  på  huvudet;  i  högra  handen  ett 
kors,  i  den  vänstra  ett  ömnoghets  horn.  Hela  berget  var 
delt  i  två  delar.  På  den  norra  sidan  sutto  alla  barnhus-gos- 
sarne  efter  växten,  ju  högre  upp,  ju  smärre,  alla  i  sitt  liverie, 
och  på  den  södra  alla  barnhus-flickor  i  lika  ordning».  På 
tvenne  balkonger,  »å  båda  sidor  om  berget,  stodo  på  den 
norra  prreceptoren  för  gossarne  med  6  av  dem  i  sitt  liverie 
och  gröna  kransar  på  huvuden,  och  på  den  södra  läromodren 
med  6  flickor.  Alla  dessa  barnen  sjöngo  den  psalmen  'Så  skön 
lyser  den  morgonstjärn'  etc,  varmed  det  orgelverk  och  andra 
instrumenter,  som  inuti  själva  byggnaden  fördoldes,  instäm- 
de. Barnhusplanket  var  å  båda  sidor  med  blått  och  gult 
kläde  överdraget  och  på  vardera  ändan  en  grön  pelare  med 
ett   växande   träd.» 

Dagen  därpå  firades  drottningens  kröning,  och  bland  de 
festligheter,  varmed  folket  därvid  undfägnades,  saknades 
ingalunda  den  övliga  helstekta  oxen  på  Norrmalmstorg. 
Medan  han  »gavs  till  rovs»  åt  de  matfriska,  hade  törstiga 
strupar  tillfälle  att  läska  sig  med  vin  ur  en  fontän  i  form 
av  »en  liten  pilt,  som  under  vardera  armen  hölt  ett  ymnig- 
hets-horn med  vindruvor.  Utur  det  ena  rann  vitt  vin,  utur 
det  andra  rött  och  utur  piltens   mun  spanskt  vin». 


Den    milda    Ulrika   Eleonora  blev  snart    lika  älskad  i  sitt 
nya    liemhnul.    som    hon  varit   i  Danmark.     Hennes  glädje- 


DROTTNING    ULRIKA    ELEONORA    DEN    MILDA. 


337 


Ulrika    Eleonora    d.   ä. 
Samtida  kopparstick. 


källa  bestod  ej  i  hovfester  och  nöjen  utan  i  att  tyst  och 
stilla  öva  barmhärtighet.  Hon  tänkte  på  alla  utom  på  sig 
själv.  På  ett  finkänsligt  sätt,  genom  gåvor  i  hemlighet, 
övade  hon  välgörenhet  mot  dem,  som  reduktionen  bragt 
till  nöd.  Danska  sändebudet  berättar  t.  ex.  en  gång:  »Hen- 
nes Maj:t  lät  oförmärkt  för  några  dagar  sedan  utdela  en  an- 
senlig summa  penningar,  särskilt  till  sådana  fattiga,  som  va- 

22 — 222828.    Grimberg,  Svenska  folkets  underbara  öden.     IV. 


338  ENVÅI-DSIIÄKSKARENS    FAMILJELIV. 

rit  förmögna.  Där  voro  1700  personer  av  del  slaget  här  på 
stället,  som  njölo  av  denna  utdelning.  Bland  dem  voro  några 
hundra  personer,  som  för  två  eller  tre  år  sedan  befunno  sig 
i  välstånd.»  Så  avtorkade  hon  mången  tår,  som  hennes 
gemål  vållat. 

Den  sparsamme  Karl  XI  gav  sin  gemål  i  handpengar  den 
avsevärda  summan  av  2,000  riksdaler  specie  i  månaden, 
men  den  synes  icke  ha  räckt  tilK  Alltemellanåt  pantsatte 
hon  av  sina  dyrbarheter  för  att  skaffa  pengar  till  dem,  hon 
ville  hjälpa.  Väldig  är  den  ännu  bevarade  listan  på  hennes 
understödstagare,  från  män  och  kvinnor  av  rikets  högsta 
ätter,  som  blivit  utarmade,  ned  till  »förlamade  krigsmän  och 
fattiga  hustrur»;  och  »Mutter  Catherine»  fick  också  sin  lön 
»för  fattiga  hustrur,  som  hon  betjänt  i  barnsnöd».  Judinnor 
och  turkinnor,  som  omvänt  sig  till  kristendomen,  erhöllo 
understöd,  likaså  »en  fattig  baron  från  Regensburg»,  som 
övergivit  sin  katolska  tro;  och  »lilla  morianskan  på  Barn- 
huset» ihågkoms  med  penningar  —  till  ett  snörliv.  Egen- 
domligt är,  att  bland  den  fromma  drottningens  utgifter 
även  förekomma  spelskulder,  vilka  någon  gång  kunna  ha 
uppgått  till  så  höga  belopp  som  300  riksdaler  i  månaden. 
Förlusten  torde  nog  i  många  fall  ha  varit  en  form  av  fin- 
känslig välgörenhet  mot  damer  av  adelsätter,  som  utarmats 
genom  reduktionen.  Den,  som  invigt  Ulrika  Eleonora  i 
kortspelets  hemligheter,  var  hennes  svärmor,  som  inte  visste 
någon  bättre  form  för  sällskapligt  umgänge.  Gumman 
kunde  sitta  vid  spelbordet  från  morgon  till  kväll,  helgdagar 
som   vardagar. 

Ett  minnesmärke  över  den  milda  drottningens  välgörenhet 
är  det  s.  k.  Drottninghuset  vid  Johannes'  kyrka  i  Stock- 
holm, som  hon  instiftade  till  »hemvist  och  underhåll»  åt  be- 
hövande änkor  »av  hederligare  stånd».  Än  i  dag  utgör  det  I  a 
hem  med  sin  trädgård  och  sina  gamla  lindar  en  eftersök! 
tillflyktsort  för  ensamma  kvinnor,  som  tröttnat  av  livels 
kamp  och  slit. 

Vid  Karlbergs  slott,  där  Ulrika  Eleonora  gärna  vistades, 
grundade  hon  ett  barnhus.  Här  fingo  fatliga  flickor  under- 
visning och  utbildades  i  tapclvävcri  under  ledning  av  tre 
finska  adelsfröknar. 


DROTTNING  ULUIKA  ELEONORA  DEN  MU.DA. 


339 


Riksänkedrollningen  och  hennes  familj. 
Målning  av  Ehrenstrahl  1683. 


På  sommaren  1681  välsignades  Karls  och  Ulrika  Eleonoras 
äktenskap  med  en  dotter,  som  döptes  till  Hedvig  Sofia. 
Den  unga  modern  uttryckte  sina  känslor  i  ett  brev  till  sin 
makes  farl^ror,  Adolf  Johan,  i  följande  ord:  »Jag  har  stor 
orsak  att  tacka  den  gode  Guden,  som  intet  allenast  mig  i 
mitt  äktenskap  med  Konglig  Livsfrukt  välsignat  utan  ock 
att  jag  så  nådigt  är  förlossad  vorden,  att  den  vedermöda, 
som  vid  sådana  tillfällen  mycket  svår  plägar  vara,  hos  mig 


340  ENVÅLDSHÄRSKARENS    FAMILJELIV. 

tämmelig  dräglig  och  lindrig  är,  vårföre  den  Högstes  namn 
evinnerlig  vare  lovat!» 

Ett  år  därefter  föddes  Karl,  Svea  rikes  blivande  härskare. 
Under  de  bägge  följande  åren  växte  kungahuset  ytterligare 
med  två  söner,  och  Karl  XI:s  ätt  syntes  befästad.  Redan 
vid  den  andre  prinsens  födelse  hade  han  skrivit  till  sin  gamle 
vän  Ascheberg:  »Jag  har  nu  genom  Guds  nåd  två  söner,  som 
kunna  avlösa  mig.  Om  Gud  låter  mig  leva  så  länge,  till  dess; 
att  de  bliva  så  stora,  att  de  kunna  sitta  till  häst,  så  skall 
det  icke  fattas  anförare.» 

Men  två  år  därefter  kom  sjukdom  och  bröt  den  lilles  späda 
kraft.  Hans  bortgång  var  ett  hårt  slag  för  föräldrarne,  och 
Karl  gav  uttryck  åt  vad  han  kände  med  följande  enkla  men 
gripande  ord  till  Ascheberg:  »Jag  tackar  Herr  fältmarskalkenj 
för  den  kondoleans,  som  Herr  fältmarskalken  har  velat  göra 
mig  över  min  salig  son  Gustavs  död;  och  måste  jag  foga  mig  i 
efter  Guds  vilja.  Jag  hade  icke  tänkt,  att  det  skulle  gå  en; 
så  till  sinnes  att  förlora  ett  av  sina  barn,  som  jag,  Gud  bättre,! 
denna  gång  har  måst  känna  det.» 

Blott  några  veckor  därefter  ökades  kungaparets  sorg  genom 
förlusten  även  av  den  yngste  sonen.  På  hösten  samma  år 
fick  drottningen  en  fjärde  son,  men  glädjen  över  hans  födelse 
varade  blott  14  dagar.  Så  rycktes  även  han  plötsligt  bort. 
Sina  känslor  förtrodde  Karl  även  nu  åt  sin  gamle  vän.  Han 
talar  om,  hur  han  hade  glatt  sig  över  att  åter  få  en  liten  son 
efter  den  svåra  sorg,  som  nyss  hemsökt  honom,  »men»,  klagar 
han,  »som  Hans  Gudomliga  Allmakt  har  behagat  kort  där- 
efter jämväl  med  detta  kärkomne  barnet  och  lilla  ögnefägna- 
den  utur  detta  förgängliga  hasta  och  till  sig  i  den  himmelska 
l)oningen  kalla,  så  är  samma  glädjen  snart  försvunnen  och 
i   ny   sorg   förvandlad   vorden.» 

Så  hade  inom  ett  halvt  års  tid  tre  av  kungaparets  söner 
skördats  av  döden. 

Mot  slutet  av  år  1686  kom  ännu  en  liten  prins  till  världen. 
»Men  denna  morgonrodnad  blev  åter  med  sorgemoln  över- 
dragen», ty  blott  sju  veckor  gammal  kallades  den  lille  till 
en  annan  värld. 

På  nyåret  1688  fick  Ulrika  Eleonora  sitt  sjunde  barn,  en 
dotter,  som  i  dopet  uppkallades  efter  modern.    Hon  och  hen- 


DROTTNING    UI.RTKA    ELEONORA    DEN    MILDA.  341 

es  två  äldsta  syskon  blevo  de  enda  av  kungabarnen,  som 
ådde  vuxen  ålder. 

* 

I  Den  lilla  späda  och  spensliga  Ulrika  Eleonora  var  icke  stark. 
31ott  några  år  efter  det  hon  kommit  hit  till  Sverige,  hade 
ecken  visat  sig  att  hennes  hälsa  var  undergrävd.  Hon  hade 
vårt  att  uthärda  det  hårda  klimatet  och  blev  lätt  ansatt  av 
flusser  i  huvudet  och  ansiktet».  Långa  tider  var  hon  säng- 
iggande  av  feber  och  värk  i  sidan.  Till  sjukdomen  kommo 
jälsliga  lidanden,  vållade  av  svärmoderns  hat  mot  allt  vad 
lanskt  hette;  och  det  pinade  den  milda  kvinnan  till  den  grad, 
tt  hon  i  övermått  av  bitterhet  kallade  änkedrottningen  för 
sitt  äktenskaps  djävul».  Hon  syftade  nog  därmed  på  att 
värmodern  gjorde  förhållandet  mellan  henne  och  maken 
:yligare  än  det  annars  behövt  bli.  Ömhetsbevis  var  dock 
lågot,  som  bar  emot  för  en  sådan  natur  som  Karl  XI,  även 
lär  han  såg,  hur  hängiven  hans  maka  var  honom,  och  hur 
;ärleksfullt  hon  vårdade  honom,  när  han  själv  nödgades  in- 
aga  sjuksängen. 

I  början  av  1690-talet  blev  det  tydligt,  att  drottningens 
jukdom  var  allvarsam.  Läkarne  tillrådde  en  resa  till  »de 
arma  baden»  i  Tyskland,  och  konungen  lät  utanordna  an- 
enliga  medel,  men  Ulrika  Eleonora  ville  hellre  spara  dem 
ill  de  fattigas  underhåll.  Gud  kunde  nog,  yttrade  hon,  lätt 
terställa  hennes  hälsa  utan  en  så  lång  och  iDCSvärlig  resa,  så 
ramt  han  prövade  det  lända  till  sitt  namns  ära  och  rikets  gagn. 

Ulrika  Eleonora  blev  dock  allt  klenare,  och  om  natten  fick 
lon  ingen  vila.  »Men»,  heter  det  i  en  gammal  berättelse, 
hon  läste  då  i  gudeliga  böcker  och  betraktelser,  gåendes 
äremellan  av  och  an  på  golvet  att  möda  sig  i  mening  att 
ramlocka  sömnen.  De  damer,  som  då  hade  sin  uppvakt- 
ing,  hava  ej  utan  sinnesrörelse  och  tårar  kunnat  förtälja, 
led  vad  förstånd  och  mildhet  Hennes  Maj:t  dem  f ägnat.» 

Värken  i  sidan  hade  »småningom  begynt  fästa  sig  omkring 
järtat  med  en  ängslan,  vartill  ock  andra  krämpor  kommo, 
å  att  Hennes  Maj:t  hela  vintren  1692 — 93  måste  hålla  sig 
ill  sängs». 

Med  vårens  ankomst  tycktes  tillståndet  förbättras;  och 
å   drottningen  i  juni  flyttade  ut  till  Karlberg,  gladde  man 


342  ENVÅLDSHÄRSKARENS    FAMILJELIV. 

sig  åt   att  faran  var  överstånden.     Men   snart  lilllog  sjuk- 
domen häftigare  än  förut,  och  hon  måste  åter  intaga  sängen. 

Nu  först,  när  den  sista  skilsmässan  förestod,  öppnades 
Karls  ögon  för  vad  han  skulle  förlora.  Nu  kände  han  bittert 
förebrående,  hur  han  underlåtit  att  förljuva  den  ädla  kvinnans 
levnad,  och  hans  kärlek  bröt  stark  fram.  Han  satt  vid  hennes 
dödsbädd  natt  och  dag  och  mottog  hennes  sista  bön:  att 
han  måtte  vara  god  mot  de  fatliga  och  behandla  sina  under-, 
satar   med   mildhet. 

Men  när  en  av  de  mera  frispråkiga  hovdamerna  log  sig 
det  orådet  före  alt  inför  konungen  uttrycka  sin  förundran 
över  hans  förändrade  sätt  mot  sin  gemål,  slöt  Karl  sig 
genast  åter  inom  sitt  skal  och  svarade  tvärt,  att  »han  ej 
behövde  eller  plägade  låta  för  allom  slå  på  trumman  eller 
blåsa  i  horn  om  sitt  väsende». 

Den  26  juli  1693  utandades  Ulrika  Eleonora  den  milda  sin 
sista  suck.  Karl  var  olröstlig.  »Här  lämnar  jag  milt  halva 
hjiirta»,  sade  han,  när  han  skildes  från  den  döda.  i 

I  sin  almanacka  skrev  konungen:  »1693  den  26  juli  omj 
onsdags-afton  kl.  emellan  7  och  8  behagade  den  aldrahögsla 
Guden  hädankalla  ifrån  denna  usla  världen  till  sig  uti  deti 
eviga  livet  min  älskeliga,  kära  gemål,  den  stormäktigsla  drott- 
ning, Drottning  Ulrika  Eleonora,  nu  mera  salig  hos  Gud. 
Jag  haver  mist  en  gudfruktig,  dygdesam  och  kär  drottning 
och  maka,  mig  till  stor  olycka  och  sorg.  Gud  tröst e  mig  och 
bevare  Hennes  Maj:t  Änkedrottningen  och  mina  tre  barn, 
i    sorg    efterlämnade! 

Anno  1656  den  11  sept.  är  Hennes  kungl.  IVIaj:t  född 
Köpenhamn,  död  anno  1693  den  26  juli;  var  alltså  36  år,  IC 
månader,  15  dagar  gammal.  Vi  hava  avlat  tillsammans 
igenom  Guds  nåd,  7  barn:  5  söner  och  2  döttrar,  varutav  Guc 
haver  till  sig  kallat  uti  det  eviga  4  de  yngsta  sönerne  uti  sir 
späda  ungdom,  och  lämnade  efter  sig  i  sorgen  en  son  och  I 
döttrar. 

Den  28  blev  Hennes  Maj:t  bisalt  uppå  Karlberg  uti  ston 
salen;  och  som  hon  intet  var  utav  detta  världsliga  ulan  åstun 
dande  den  eviga  kronan,  alltså  begärde  hon,  att  inga  re 
galler  skulle  läggas  med  henne  uti  kistan,  och  uti  lärft  svepas 
sammaledes  kistan  rätt  och  slät;  vilken  hennes  begäran  ble^ 
efterkommen.   Regalierna  lades  uppå  ett  bord  vid  fötterna. 


DROTTNING     ULRIKA     ELi;ONORA    DEN    MILDA.  343 


Minnesblad  över  Ulrika  Eleonora  d.  ä. 
Samtida  kopparstick. 


Bevarade  kungliga  brev  och  räkenskaper  vittna  om  hur 
varmt  Ulrika  Eleonoras  sista  önskningar  ha  legat  hennes  make 
om  hjärtat.  Rörande  äro  i  all  sin  karghet  de  upplysningar, 
man  ur  dem  får  fram  om  hur  konungen  sörjde  för  de  små  på 
barnhuset  vid  Karlberg,  vilka  en  gång  varit  föremål  för  hans 
älskade  gemåls  omtanke,  vare  sig  han  skänker  dem  psalm- 
böcker, skickar  dem  medikamenter  eller  ger  dem  penning- 
gåvor. 


344  ENVÅLDSHÄRSKARENS    FAMILJELIV. 

Aldrig  har  väl  en  landsmoder  blivit  innerligare  sörjd  och 
saknad  av  sitt  folk.  »Jag  tror»,  skriver  en  hovdam,  oatt  aldrig 
någon  kunglig  person  blivit  så  beklagad  och  sörjd  som  Hen- 
nes Majestät.  Här  är  allmän  gråt  och  jämmer,  och  alla  män- 
niskor gå  sorgklädda,  så  att  i  hela  staden  finnes  knappt  en 
enda  aln  svart  tyg  mer  att  köpa.» 

En  mörk  höstnatt  fördes  den  döda  på  en  kunglig  jakt 
genom  Karlbergs  kanal  till  sitt  sista  vilorum  i  Riddarholms- 
kyrkan.  I  förstäven  stod  riksmarskalken  med  sin  stav  och 
vid  rodret  generalamiralen  Hans  Wachtmcister.  Vid  stranden 
höllo  livgardet  och  Stockholms  borgerskäp  vakt  med  sänkta 
bardisaner,  omlindade  med  svart  flor.  Karl,  som  följt  den 
döda  ned  till  jakten,  skyndade  under  tiden  förut  till  lands 
och  mötte  liktåget  i  kyrkdörren.  Där  inne  lystes  frid  vid 
båren  av  biskop  Hakvin  Spegel,  samme  man  som  tretton 
år  förut  vigt  Ulrika  Eleonora  vid  Karl  XI. 

Vid  årets  slut  skrev  Karl  XI  i  sin  almanacka:  »Gud  trösle 
mig,  arme  syndare,  i  min  stora  sorg  och  bedrövelse  och  give 
mig,  när  det  är  hans  behagliga  vilja,  en  salig  ändalykt  från 
denna  mödosamma  världen!» 


Det  finns  en  gammal  sägen  om  en  egendomlig,  hemlighets- 
full tilldragelse  i  samband  med  Ulrika  Eleonoras  död.  Medan 
drottningen  stod  lik  på  Karlbergs  slott,  låg  hennes  överhov- 
mästarinna  och  bästa  väninna,  grevinnan  Lillie,  född  Sten- 
bock, som  haft  utdelningen  av  drottningens  allmosor  om 
hand,  sjuk  till  döds  i  sitt  hem  i  Stockholm.  »En  natt,  då 
kapten  Stormcrantz  av  Kongl.  gardet  hade  sin  vakt  hos 
Kongl.  liket  på  Karlberg,  hände  sig,  att  en  sorgvagn  från 
hovet,  med  facklor  omkring  och  trenne  par  hästar  förespänd 
samt  ett  fruntimmer  uti,  kom  farandcs,  vilket  strax  rappor- 
terades till  kaptenen  av  vakten.  Då  han  såg  vagnen  komma 
och  stanna  utanför  stora  trappan  vid  slottet,  gick  han  utföre 
att  taga  emot  den  som  satt  i  vagnen.  Och  när  han  såg  det 
var  hovmästarinnan  Stenbock,  den  han  kände,  och  att  hon 
hade  på  armen  sin  lilla  hund  Camillo,  den  hon  mycket  höll 
utav,  tog  han  henne  i  handen  och  förde  henne  trappan  upp- 


DROTTNING    ULRIKA    ELEONORA    DEN    MILDA.  345 

Öre  samt  släppte  henne  in  uti  den  salen,  varest  Hennes 
/Iaj:ts  drottningens  lik  stod,  men  blev  själv  uti  förstugan 
itanföre. 

När  hovmästarinnan  varit  någon  stund  inne  hos  liket  och 
:aptenen  begynte  undra,  av  vad  orsak  hon  där  dröjde  så 
ange  allena,  föll  honom  den  nyfikenhet  in  att  igenom  nyc- 
:elhålet  titta  in  i  salen,  där  hon  var,  och  fick  då  se,  som  han 
yckte,  hovmästarinnan  med  Hennes  högst-salig  Maj:t  drott- 
lingen  stå  tillsammans  vid  ett  fönster  i  salen  och  talas  vid; 
/arav  han  blev  så  förskräckt,  att  han  straxt  begynte  spotta 
)lod.  Dock  sådant  oaktat,  rapporterade  han  dagen  efter 
dit   detta   Hans   Maj:t   konungen. 

Den  förmenta  hovmästarinnan  kom  sedermera  icke  tillbaka 
itur  salen,  utan  hon,  tillika  med  vagn,  hästar  och  hela  eki- 
)aget  försvann  utur  de  närvarandes  åsyn,  utan  att  någon 
:unde  säga,  vart  alltsammans  tog  vägen.  Före  sin  död  har 
»vannämnde  kapten  Stormcrantz  berättat,  att  då  han  vid 
rappan  mötte  den  förmenta  hovmästarinnan  och  tog  henne 

handen,  har  hennes  hand  varit  lika  som  man  tagit  uti  en 
vamp. 

Bemälte  kapten  dog  trenne  dagar  därefter;  men  hovmästa- 
innan,  som  låg  sjuk  i  Stockholm  och  om  denna  händelse 
)å  Karlberg  ingen  kunskap  hade,  avled  sex  veckor  efter 
iennes  Maj:ts  död. 

Denna  händelsen  är  så  mycket  mera  märkvärdig,  som  hela 
len  då  vid  Karlberg  förordnade  vakten  sett  vagnen,  varuti 
len  förmenta  hovmästarinnan  kom  åkandes,  och  därom 
apporterat  kaptenen  av  vakten;  vartill  kommer,  att  när 
ians  Maj:t  konungen  själv  därom  fått  kunskap,  skola  ordres 
)livit  vid  Kongl.  gardet  utgivne,  det  ingen  skulle  understa 
ig  därom  tala  eller  denna  händelsen  utsprida.» 

litteratur:  Borge  Janssen,  Ulrika  Eleonora.  Haft.  kr.  4:75, 
inb.  kr.  6:  25. 

Signe  Lyth,  Karl  XII:s  moder  (God  jul!  1908.  Häls- 
ning från  K.  F.  U.  M.  i  Stockholm). 

Elof  Tegnér,  Huset  Lillie  (i  hans  bok  »Svenska 
bilder  från  1600-talet>). 

Johan  Bottiger,  Svenska  statens  samling  af  väfda 
tapeter:  del  U. 

Karl  XI:s  almanacksanteckningar,  utgivna  av  Sune 
Hildebrand;  haft.  kr.  17:50. 


346  EN  VÅLDSHÄRSKARENS    FAMILJELIV. 

Den  enväldiges  sista  tid. 

NÄR  Karl  XI  förlorade  sia  maka,  var  hans  hälsa  bru- 
ten sedan  flerc  år  tillbaka.  Alla  de  bekymmer  och  mö- 
dor, han  måst  utstå  under  krigsåren,  hade  grundlagt 
en  invärtes  sjukdom,  som  förvärrades  genom  onaturligt 
träget  arbete  och  våldsamma  kroppsansträngningar.  Sina 
häftiga  ritter  företog  han  ofta  i  nattkyla,  och  aldrig  brydde 
han  sig  om,  hurudant  vädret  var.  Vid  måltiderna  hade  han 
bråttom;  han  formligen  kastade  i  sig  maten,  likgiltig  för  vad 
han  åt,  och  förstörde  så  sin  matsmältning,  som  ifrån  barn- 
domen varit  klen. 

Detta  konungens  stormande  på  sin  hälsa  hämnade  sig, 
då  han  hunnit  trettio  års  ålder.  Omkring  år  1685  började 
han  efter  starka  ritter  eller  annan  häftig  kroppsrörelse  be- 
sväras av  bloduppkastningar.  Håret  grånade,  och  alltemel- 
lanåt ansattes  han  av  en  häftig  huvudvärk  och  magplågor, 
som  slutade  med  gallblandade  uppkastningar;  därpå  kände 
han   sig  bättre  några  veckor.     Så  fortsatte  det  under  flerc  år. 

På  midsommardagen  1672,  då  konungen  befann  sig  på 
Uppsala  slott,  slog  blixten  ned  i  norra  tornet,  och  konungen 
blev  av  åskan  »rörder  uti  högra  foten  och  ryggen»,  dock  utan 
att  lida  framtida  men  därav. 

Från  det  därpå  följande  året  märktes  det,  att  plågorna  och 
förnimmelsen  av  tyngd  i  underlivet  tilltogo.  Man  hörde  ho- 
nom klaga  över  en  smärtsam  hårdnad  i  ena  sidan,  och  söm- 
nen vek  från  hans  nattliigcr.  Särskilt  efter  den  ansträngande 
resan  till  Torneå  1694  ökades  smärtorna  i  oroväckande  grad. 
Men  han  ville  icke  rådfråga  läkare  eller  använda  medicin 
utan  sökte  lindring  genom  varma  omslag  och  huskurer. 

På  sommaren  1696  blev  tillståndet  allt  värre,  och  de 
förut  nästan  regelbundet  återkommande  kräkningarna,  som 
givit  den  sjuke  lindring,  uteblevo.  Nu  inställde  sig  »sveda 
invärtes,  i  förstone  såsom  en  växt  i  sidan  och  såsom  en  fetma, 
vilken  sveda  stundom  avtog,  stundom  tilltog».  Först  nu 
kunde  han  förmå  sig  att  rådfråga  läkare,  bland  dem  den| 
berömde  Urban  Hjärnc.^  Men  deras  konst  förmådde  ingen- 
ting annat  uträtta  än  att  till  en  tid  lindra  plågorna.  Snart  till-| 
togo  dessa  igen,  och  underlivet  drogs  tillbaka  mot  ryggen  så 
hårt,  att  konungen  knappt  förmådde  hålla  sig  upprätt. 

'  Se  sid.  455. 


DEN    ENVÄLDIGES    SISTA    TID.  347 

Men  med  sin  järnvilja  sökte  Karl  dock  betvinga  den  fiende, 
han  bar  inom  sig.  På  nyåret  1697  for  han  till  Närke,  Väst- 
manland och  Uppland,  jagade  och  synade  boställen.  Men 
när  han  kom  tilllDaka  till  Stockholm,  var  tillståndet  ytter- 
ligare försämrat.  Han  menade,  att  det  onda  skulle  gå  över, 
blott  han  kom  till  sitt  kära  Kungsör.  Han  for  dit,  åtföljd  av 
Urban  Hjärne.  Men  någon  bättring  märktes  icke.  Ännu  i 
slutet  av  februari  var  han  dock  med  på  en  varghetsning. 
Men  sedan  var  det  slut  på  krafterna.  Plågorna  gnagde  och 
tärde  allt  värre,  svedan  i  underlivet  tilltog,  och  magen  drog 
sig  mer  och  mer  in  mot  ryggen,  så  att  vare  sig  konungen  gick 
eller  satt,  måste  han  hålla -sig  djupt  framåtlutad.  I  mitten 
av  mars  flyttade  den  sjuke  åter  till  Stockholm.  Läkarne 
kommo  till  det  resultatet,  att  sjukdomen  antagligen  bestod 
av  invärtes  kräfta,  och  Karl  tvingade  dem  att  ge  honom 
sin  dom.  Han  mottog  den  som  en  man.  »Nåväl»,  svarade  han, 
»jag  har  aldrig  varit  rädd  för  döden  och  är  det  icke  heller 
denna  gång.  Men  jag  ålägger  Eder  att  när  allt  är  förbi,  låta 
öppna  min  kropp,  varest  man  då  lär  finna  många  sällsamma 
och  underliga  saker.»  Han  tillkallade  nu  sina  barn  och  tog 
ett  rörande  avsked  av  dem. 

Själsliga  lidanden  hade  länge  underminerat  hans  mot- 
ståndskraft. Det  dova  hatet,  hämndcropen  från  de  många, 
som  förlorat  sin  egendom,  tärde  på  hans  livskraft.  Sorgen 
över  hans  gemåls  bortgång  upphörde  aldrig  att  fräta.  Så 
kommo  de  förfärligaste  missväxtår,  som  Sveriges  folk  någon- 
sin genomgått,  med  allmän  nöd  och  skärande  klagan. 

Det  var,  som  om  årstiderna  rubbats  ur  sin  vanliga  ord- 
ningsföljd under  1600-talets  sista  årtionde.  I  april  1692  kom 
plötsligt  en  så  hård  köld,  att  isen  bar  långt  utåt  havet  och 
många  människor  fröso  ihjäl.  På  hösten,  när  skörden  skulle 
bärgas,  inträffade  ett  ihållande  regnväder,  som  förstörde 
grödan.  Nästa  års  skörd  skadades  först  av  ett  häftigt  snöfall 
kort  efter  sådden  och  sedan  genom  en  ihållande  torka  och 
sommarhetta,    som   brände   bort    eller   brådmognade   säden. 

Året  1694  var  något  bättre  för  lantmannen,  men  skörden 
blev  dock  även  då  klen.  Så  kom  på  nyåret  1695  en  ovanligt 
bister  vinter  och  gjorde  tillvaron  än  hårdare  för  det  fattiga 
folket.  Det  såg  ut,  som  om  kölden  aldrig  skulle  vilja  taga 
slut.    Vargarna   drevos  av  hunger  att  tränga  fram  till  går- 


348 


ENVAI.DSHÄRSKARENS    FAMILJELIV. 


darna,  ja  det  berättas  t.  o.  m.,  att  de  angrepo  människor 
i  deras  stugor.  Maj  kom,  och  man  gick  och  hoppades  på  vår. 
Men  snön  låg  alltjämt  kvar,  och  först  vid  midsommar  kunde 
man  göra  vårsådden.  Sedan  följde  en  kall  och  regnig  sommar 
med  tidiga  nattfroster,  som  svedde  bort  den  späda  sädesbrod- 
den.    Blott  här  och  där  stack  ett  grönt  strå  upp  på  åkrarna; 


Drottning   Ulrika  Eleonoras  begravning  i  Riddarholmskijrkan. 
Samtida  kopparstick. 

för  övrigt  såg  man  bara  svarta  jorden.  Så  var  hoppet  om 
bröd  för  det  kommande  året  utsläckt  för  tusentals  män- 
niskor i  vårt  land. 

Nyåret  1696  började  med  vårväder.  I  Karl  XI:s  almanacka 
läsa  vi  följande  anteckningar: 

»Den  2  februari  1696  bragte  Herr  kungl.  rådet  greve  Bengt 
Oxenstierna  till  Kungl.  Maj:t  grönt  gräs,  som  hade  vuxit  vid 
hans  hus  här  i  Stockholm  och  var  över  en  finger  långt,  vilket 
är  mycket  ovanligt  vid  denna  årstiden. 


DEN    ENVÄLDIGES    SISTA    TID.  349 

Den  17  februari  1696  voro  Kungl.  Majit  och  Hans  kungl. 
Höghet  prinsen  på  Djurgården,  varest  redan  begynner  bliva 
grönt  och  hela  viken  är  alldeles  ren.  Vi  förde  ock  hem  med 
oss  gräs,  som  där  vuxit.» 

Men  i  mars  blev  det  plötsligt  annat  av,  såsom  vi  kunna  se 
av  följande  anteckningar  i  konungens  almanacka: 

»Den  7  mars  1696  voro  Hans  kungl.  Maj:t  och  Hans  kungl. 
Höghet  prinsen  till  Järva  krog,  åkandes  med  rendjur  och 
ackja.  Om  natten  emellan  den  7  och  8  frös  det  så  hårt,  att 
Gullfjärden  lade  sig  igen. 

Den  9  mars  1696  voro  Hennes  kungl.  Maj:t  änkedrottningen, 
Kungl.  ]\Iaj:t  och  Deras  kungl.  Högheter  prinsen  och  prin- 
sessorna till  middags-  och  aftonmåltid  uppå  Ulriksdal,  re- 
sandes efter  aftonmåltiden  hem  igen.  Hennes  Maj:t  åkte 
efter  renarna  för  släda,  men  bägge  prinsessorna  med  ackja 
även  därute  vid  Ulriksdal;  men  Kungl.  Maj:t  och  prinsen 
åkte  med  ren  och  ackja  ifrån  Kungsbacken  till  Ulriksdal. 
Hennes  Maj:t  åkte  med  släda  genom  staden  till  Ulriksdal; 
och  var  det  ett  gott  åkföre. 

Den  18  mars  1696  körde  Kungl.  Maj:t  och  Hans  kungl. 
Höghet  prinsen  med  släda  över  Brunnsviken  till  Ulriksdal. 
När  vi  kommo  dit,  fingo  vi  höra,  att  en  borgare  från  Stock- 
holm haft  den  olyckan  att  drunkna  vid  landet  mitt  för  Ke- 
vinge  gård,  som  ligger  mitt  emot  Ulriksdal  över  sjön.» 

De,  som  av  det  tidiga  vårvädret  låtit  locka  sig  att  göra 
sådden  redan  i  februari,  fingo  den  fördärvad  av  den  häftiga 
marsvintern;  och  det  lilla,  som  sedan  fanns  kvar  att  så  i  maj, 
blev  i  augusti  mestadels  förstört  av  nattfrosten.  På  långa 
sträckor  av  landet  såg  man  de  omogna  axen  hänga  isiga. 
Men  i  september  kunde  man  plocka  smultron  och  i  oktober 
mogna  hallon. 

I  kyrkoboken  för  Mäntsälä  socken  i  sydvästra  Finland 
står  omtalat,  att  det  året  försvunno  alla  harar  och  åtskilliga 
fåglar,  bland  dem  göken.  Tuppen  slutade  att  gala.  De  annars 
så  skygga  lodjuren  trängde  in  i  byarna.  Utsvultna  råttor 
kommo  »i  gruveliga  hopar,  där  man  aldrig  vetat  utav  dem 
förr,  och  förtärde  allt  vad  de  överkommo». 

Det  var  den  tiden  ännu  ont  om  pengar  i  rörelsen  och  därför 
sällsynt,  att  allmogen  hade  något  kapital  sparat.  När  skörden 
slog  fel,  saknade  därför  bönderna  medel  att  betala  sina  skat- 


350  ENVÅLDSHÄRSKARENS    FAMILJELIV, 

ter,  ja  ofta  nog  alt  livnära  sig  själva.  Människorna  tillgrepo 
sådana  föcloämnen  som  bark,  bladknoppar,  rötter  och  agnar, 
varigenom  de  blevo  svaga  och  sjuka.  Mångenstädes  funnos 
män,  kvinnor  och  barn  liggande  döda  med  en  barkbit  i  nmn- 
nen.  Det  ansågs  snart  som  bevis  på  förmögenhet  alt  ha  råd 
till  att  mala  hö  och  halm  att  baka  av. 

Värst  var  lillståndcl  i  det  fatliga  Finland,  varifrån  konung- 
en i  mars  1697  erhöll  det  hemska  budskapet,  alt  över  80,000 
människor  lidit  hungerdöden.  Det  säges,  att  ett  finskt  rege- 
mente svultit  ihjäl  till  sista  man.  Från  Norrland  inbe- 
rättades det,  att  av  därvarande  soldater  över  hälften  dött  av 
svält.  I  en  skrivelse  från  Kalix  vid  samma  tid  heter  det,  att 
folket  dog  »så  hoptals,  att  näppeligen  de  levande  hunno  be- 
grava de  döda». 

Fullt  så  hjärtslilande  var  väl  ej  eländet  i  de  sydligare  land- 
skapen, men  uppgifterna  om  hungersnödens  härjningar  lala 
även  där  ett  hemskt  språk.  Ensamt  i  Alunda  socken  i  Upp- 
land hungrade  230  människor  ihjäl. 

I  de  större  städerna  såg  man  hopar  av  utsvullna  tiggare 
kräla  omkring  på  gatorna,  spöklikt  hålögda  gestalter,  »av 
svält  och  onaturlig  föda  svartnade  i  ansiktet  och  ihopdragna 
på  kroppen».  Och  från  landsbygden  strömmade  ständigt 
nya  hopar  till,  mer  lika  djur  än  människor.  Träffade  de  på 
levande  kreatur,  så  kastade  de  sig  över  dessa,  slogo  ihjäl 
dem  på  stället,  formligen  sönderslelo  dem  och  slukade  költet 
rått.  När  annat  kött  ej  fanns,  togo  de  till  hundar  och  kattor, 
ja  döda  djurkroppar  och  människor.  Det  berättas  till  och 
med,  att  föräldrar  åto  upp  sina  barn. 

En  Stockholmsbo  beskriver  tillståndet  i  huvudstaden  på 
våren  1697  sålunda:  »Många  tusen  fattiga  hava  från  landet 
begivit  sig  hit.  De  vackla,  krypa  eller  ligga  överallt  på  ga- 
torna, och  ingen  vill  taga  dem  in  i  sitt  hus.  Sålunda  måste 
dessa  arma  olycksoffer  tillbringa  de  ännu  vinterkalla  nätterna 
under  bar  himmel,  liggande  än  här,  än  där  vid  väggarna. 
Många  stå  aldrig  upp  igen,  och  om  morgnarna  kommer  stads- 
vakten och  för  bort  de  döda  kropparna,  vilka  kastas  i  stora 
gropar  och  där  på  en  gång  jordfastas.»  Ensamt  på  nuvarande 
Adolf  Fredriks  kyrkogård  jordades  över  2,000  sådana  stackare. 

Konungen  köpte  upp  stora  mängder  av  spannmål  att  dela 
ut.    Men  flere  av  de  skutor,  som  kommo  lastade  med  säd, 


DEN    ENVÄLDIGES    SISTA    TID,  351 

ilevo  av  stormar  vräkta  på  grund  och  sönderslagna.  Andra 
lindrades  av  is  att  komma  fram  till  bestämmelseorten,  då 
loden  var  som  allra  värst.  Ocli  vad  förslog  väl  för  övrigt 
nänsklig  hjälp!  Mer  än  100,000  människor  svulto  ihjäl, 
iela  socknar  dogo  ut.  Då  stängdes  deras  kyrkor,  och  nyck- 
arna  skickades  till  konungen. 


Under  det  dylika  sorgebud  inströmmade  från  alla  lands- 
ndar,  låg  envåldskonungcn  på  sin  dödsbädd  och  kämpade 
ned  svåra  plågor.  Bittert  fick  han  nu  känna  sin  oförmåga 
itt  bringa  hjälp  åt  sitt  lidande  folk.  Och  till  hans  öron 
rängde  det  talet,  att  hungersnöden  var  ett  straff  för  konung- 
ns  hårdhet.  Men  han  bar  både  själens  och  kroppens  plågor 
med  obeskriveligit  tålamod,  och  under  de  störste  plågorne 
röstade  han  själv  sin  läkare»,  säger  Urban  Hjärne,  som  nu 
tod  vanmäktig  med  alla  sina  kunskaper  och  »kvaldes»,  som 
tan  säger,  »av  att  se  den  ynkan  på  en  så  stor  konung,  att 
lonom  förgingo  både  kraften  och  appetiten  med  sömnlösa 
lätt  er  och  ängslan». 

Det  var  visserligen  tal  om  en  operation,  »på  det  den  skarpa 
»ch  frätande  materien,  som  uti  underlivet  ligger,  kunde  ut- 
ömmas»;  men  på  kirurgins  dåvarande  ståndpunkt  var  det 
!J  mycket  att  hoppas  av  en  sådan  åtgärd,  varför  man  ej 
alle  tänka  därpå  annat  än  i  yttersta  nödfall. 

Överhovpredikanten  doktor  Jöran  Wallin  berättar,  huru- 
;om  konungen  vid  hans  besök  »själv  satte  fram  stolen  och 
lödgade  mig  att  sitta  hos  sig,  så  länge  jag  inne  var,  viljandes 
dltid  med  mig  hava  gudelig  samtal  och  betraktelser.  Då  jag 
Uer  märkte  Salig  Konungen  tröttna,  ursäktade  jag  mig  med 
itt  ödmjukt  avträde. 

Dominica  Judica,»^  —  så  fortsätter  Wallin  sin  berättelse 
)m  konungens  sjukdom  och  död  — »  efter  sluten  gudstjänst, 
iom  var  den  21  martii,  klagade  Högsalig  Konungen  över  sin 
)drägliga  sveda  och  vissa  dödstecken,  bcfallte  mig  även  vara 
jeredd  att  betjäna  sig  med  Herrans  högvärdiga  nattvard 
lästkommande  Marite  bebådelsedag  och  önskade  med  många 
lytande  tårar,  att  han  kunde  vara  och  bli  en  värdig  gäst; 

'  Femte  söndacen  i  fastan. 


1 


352  ENVÅLDSHÄRSKARENS    FAMILJELIV. 

då  jag  svarade:  'Eders  Maj: Is  tårar  äro  visst  tecken  därtill; 
ty  en  bcdrövad  ande  är  det  offer,  som  Gudi  behagar.' 

Hans  Högsal.  Maj:t  lät  ock  befalla,  att  Herr  slottsfogden 
och  jag  skulle  av  fattigpenningar  utdela  1,000  daler  koppar-i 
mynt  till  de  fattige,  det  ock  skedde.  i 

Uppå  Mariie  bebådelsedag,  efter  hållen  predikan,  begicki 
Högsalig  Konungen  den  höga  måltiden  med  djupaste  devo-| 
tion,  ståendes  på  sina  knän  mitt  på  golvet.  I 

Uppå  palmsöndagen,  som  var  den  28  martii,  efter  hållen! 
predikan,  blev  jag  en  stund  kvar,  efter  Högsalig  Konungens! 
befallning,  då  Salig  Konungen,  ibland  andra  ord,  med  fly-: 
tände  tårar  beklagade:  'Gud  tröste  min  ålderstigna  fru  moder! 
dronningen,  som  skall  leva  efter  mina  dagar,  med  de  små  och' 
unga  barnen!'  Vilket  jag  då  icke  utan  tårar  hörde  och  äve 
nu  med  tårar  beskriver. 

I  dymmelveckan  måste  Hans  Högsalig  Maj:t  alldeles  ligga' 
till  sängen,  däremot  han  länge  strävade,  hoppandes  genom  sin 
tålmodighet  övervinna  dödens  pilar,  då  jag  hela  den  veckari 
predikade  om  Jesu  pina  och  död,  såsom  den  rätta  själaspi^' 
emot  döden. 

Efter  ordentelig  gudstjänst  satt  jag  vid  sängen  och  läslt 
under  tiden  Davids  botpsalmer  och  under  tiden  de  tolv  an 
deliga  betraktelser. 

När  jag  i  förflutne  dagar,  efter  Hennes  Maj:ts  nådiga  bchaii 
frågade  Högsalig  Konungen,  om  man  intet  skulle  låta  bcdj; 
för  Hans  Maj:t  i  kyrkan,  nekade  Högsalig  Konungen  mcc 
dessa  ord:  'Det  blir  strax  så  stort  väsende',  viljandes,  son 
en  nitälskande  och  kär  konung  emot  sina  undersåtar,  hcllr 
allena  draga  sin  sveda  än  allt  för  bittida  förorsaka  och  fram 
kalla  sina  imdersåtars  tårar.  Vilka  förböner  dock  seda 
skedde  med  allas  tårar. 

Uppå  påskdagen,  då  svedan  mer  och  mer  tilltog  och  ja 
om  morgonen  inkom,  uträckte  Högsalig  Konungen  sin  han 
till  mig,  säjandcs:  'Doktor,  det  lider  med  mig  nu  närmare  0( 
närmare  till  döden.'  Då  jag  svarade:  'Så  länge  vi  se  Edci 
Maj:ts  andedräkt,  hava  vi  hopp  omen  nådig  förändring.  Gm 
som  är  mäktig  uppväcka  de  döda,  är  ock  mäktig  hjälpa  ( 
sjuka.' 

Uppå  denna  morgonstund,  såväl  som  föregången  långff 
dag  frågade  Högsalig  Konungen  mig,  om  vår  nu  regeranc 


DEN    ENVÄLDIGES    SISTA    TID,  353 

:onung^  med  dcvotion  begick  första  gången  Herrans  högvär- 
lige  nattvard,  som  sig  borde,  därom  Högsalig  Konungen 
ångt  förut  var  bekymrad.  Då  jag  berömde  både  Hans  ]\Iaj;ts 
ärdighet  i  sin  Ivristendom  och  gudelige  devotion  vid  den  lieliga 
lattvarden,  tackade  Högsalig  Konungen  sin  Gud,  att  därtill 
:n  god  begynnelse  gjord  var. 

Solen  är  alltid  klarast,  när  hon  bärgas:  våra  sista  ord 
illtid  märkvärdigast  och  vår  sista  livsdag  alltid  tänkvärdi- 
;ast.  Den  dagen  var  för  Högsalig  Konungen  annandag  påsk, 
lå  Hans  Maj:t  hade  liten  eller  ingen  ro  under  predikan,  där- 
ör  jag  ock  måste,  för  hans  sveda  och  sjukdom,  predika  det 
:ortaste  jag  kunde,  efter  dessa  evangelii  ord:  'Herre  Jesu, 
»liv  när  oss,  ty  det  lider  åt  aftonen,  och  dagen  är  framliden!' 

Efter  sluten  predikan  vinkade  Högsalig  Konungen  till 
nig  med  handen,  att  jag  skulle  komma  närmare.  Då  jag  kom 
ill  sängen,  tog  Hans  Salig  Maj:t  i  min  hand  och  sade:  'Kom 
ill  mig  änteligen  emot  aftonen,  sedan  I  vilat  Eder  till  kloc- 
:an  9!  Låt  ingen  annan  präst  komma,  ty  jag  är  bäst  bekant 
ned    Eder!'   då    jag  svarade:   'Mycket   gärna.   Eders  Maj:t.' 

Då  tänkte  jag  vid  mig  själv:  'Ho  vet,  huru  det  står  till  i 
fton  klockan  9.  Kanske  denna  dagen  bliver  lyktad,  förr  än 
itonen  kommer.'  (Det  stod  ock.  Gud  bättre,  annorlunda 
ill  klockan  9.)  Då  »gjorde  jag  ett  kort  och  enfaldigt  skrif- 
ermål,  men  Högsalig  Konungen  avhörde  det  med  största 
levotion,  svarade  uppenbarligen  och  högt  till  alla  frågor, 
å  att  alla,  som  vid  dörren  och  i  salen  voro,  det  hörde. 

Besynnerligen  bekände  Högsalig  Konungen  sig  vara  en 
tor  syndare  för  Gud,  med  Paulo,  och  gjorde  därpå  sin  synda- 
»ekännelse,  intet  liggandes,  fast  krafterna  voro  svaga,  utan 
teg  upp  på  sine  knä,  fast  Herr  kammarherren  skulle  hålla 
iti  hans  arm,  emedan  han  uppestod,  och  läste  syndabekän- 
lelsen  själv  med  hög  röst  och  flytande  tårar.  Sedan  den  he- 
iga  måltiden  var  överstådd  och  jag  läst  välsignelsen,  sade 
iögsalig  Konungen:  'Jag  tackar  dig,  som  påminte  mig  allt 
letta;  jag  är  nu  så  glad  och  lätt  i  mitt  samvete.'  Jag  sva- 
ade:  'Det  är  intet  under;  ty  där  syndernas  förlåtelse  är,  där 
ir  både  liv  och  salighet.  Där  är  ock  glädje,  såsom  Jesus  säger 
Matt.  11:  'Kommer  till  mig  I,  som  arbeten  och  aren  betunga- 


'  Karl  XII. 
23 — 222S26.    G  rim  berg,  Svenska  folkets  underbara  öden.     IV, 


354  ENVÅLDSHÄRSKARENS    FAMILJELIV. 

I 

de;    jag   vill  vederkvicka  eder,  och   I  skolen  få  ro  till  edraj 
själar.'   Därför  är  ock  Eders  Maj:t  glad  och  lätt  i  sitt  samvete,' | 

Såsom  Högsalig  Konungen  av  ungdomen  och  själva  na-| 
turen  var  höjder  till  kärlek  emot  Herrens  tjänare  och  i  syn-| 
nerhet  emot  sine  egne  själasörjare,  så  må  jag  här  säga,  såsom; 
Johannes  säger  om  Jesu  kärlek  emot  sina  lärjungar:  'Såsom 
han  älskade  sina  av  begynnelsen,  älskade  han  dem  ock  intill 
ändan.'  Så  viste  ock  Högsalig  Konungen  sin  vanliga  kärlek 
emot  mig,  sin  ringa  tjänare,  på  denna  sin  sista  levernes  dag, I 
i  det  Högsalige  Konungen  efter  förrättad  nattvard  och; 
detta  samtal  uträckte  sina  armar,  tog  mig  om  halsen  och 
ville  böja  mitt  ansikte  intill  sin  mund.  Men  då  jag,  av  vörd- 
nad för  min  konung,  med  tårar  bortvände  mitt  ansikte, 
böjde  Högsalig  Konungen  mitt  huvud  neder  och  kysste  mig, 
upp  i  huvudet,  säjande  dessa  orden:  'Gud  välsigne  dig  ochi 
vare  din  stora  lön  för  den  tjänst  du  mig  i  min  tid  gjort  haveri' 

Då  steg  jag  med  tårar  ifrån  sängen,  klockan  in  emot  11, 
och  ville  igenkomma,  efter  Högsalig  Konungens  förr  givna 
befallning,  emot  aftonen  eller  klockan  9.  Men  efter  3  tim- 
mars förlopp  kom  bud  ifrån  Hennes  Maj:t  drottningen  och 
Hans  excellens  grev  Gyldenstolpe,  att  jag  skulle  komma  upp 
till  konungen,  som  nu  vore  hel  svag. 

Strax  jag  uppkom,  uträckte  Högsalig  Konungen  till  mig  sin 
hand  och  sade:  'Det  lutar  med  mig  närmare  och  närmare  till  dö- 
den. Sitthosmigochläskonung  Davidsbotpsalmer!'  del  jaggjor- 
deoch  den  1 1  andelige  betraktelsen, om  god  beredelseemot  döden. 

Men  när  det  led  till  aftonen  längre  och  svedan  förökades, 
kunde  Salig  Konungen  intet  så  giva  akt  uppå  långa  uppläsne 
betraktelser;  och  begärde  jag  då  lov  av  Hennes  Maj:t  att 
lägga  böckerne  så  länge  avsides  och  framdraga  munteligen 
de  ljuvligaste  språk  av  bibeln,  som  kunna  bättre  nedcrstign 
i  konungens  hjärta  och  lättare  i  minnet  behållas,  därmed 
Hennes  Maj:t  var  nöjd.  Det  gjorde  jag  ock  in  i  Högsalip 
Konungens  död  och  ibland  många  andra  språk  bad  Högsali.n 
Konungen  nu  hava  tålamod,  som  hade  alltid  varit  en  seger 
sam  hjälte  och  stor  kämpe  i  alla  sina  livsdagar,  ville  ock  nu 
manligen  strida  och  behålla  trona  på  sin  sista  livsdag,  då  dcii 
jordiska  kronan  skall  förbytas  i  den  himmelska  och  oför- 
gängeliga,  item  'att  Stefani  sista  ord  uti  döden  och  Jesu  sistn 
ord  på  korset  må  nu  vara  Eders  Maj:ts  sista  ord  på  jorden'. 


DEN    ENVÄLDIGES    SISTA    TID,  355 

Till  dessa  och  alle  andre  gudelige  språk  viste  Salig  Konun- 
gen en  hjärtans  devotion,  upplyftandes  händerna  till  himme- 
len,  då  rösten  felade,  omsider  ögonen,  när  händerne  tröttnade. 

Då  svedan  under  tiden  svårare  påkom  och  åter  något  lind- 
rades, frågade  Högsalig  Konungen  en  gång  Doctores  medicinse: 
'Skall  jag  hava  denna  svedan  hela  natten?'  Då  svarade  herr 
assessor  Hjärne:  'Nej,  Eders  Maj:t,  innan  en  timma  eller 
högst  två  så  har  Jesus  gjort  en  god  förlossning',  då  Högsa- 
lige Konungen  med  uppräckte  händer  önskade  en  salig  för- 
lossning. Och  såsom  Högsalig  Konungen  kände  sig  en  lisa 
att  sitta  i  sängen,  havandes  kuddarne  bakom  sina  axlar, 
höll  jag  den  ena  armen  bakom  kuddarne  och  den  andra  han- 
den uti  Salig  Konungens  hand.  Men  när  jag  under  tiden  av 
det  lutande  fick  ont  i  min  rygg  och  ville  upprätta  mig  och 
draga  handen  tillbaka,  fattade  Högstsalig  Konungen  i  handen 
och  höll  henne  hårt  vid  sitt  bröst. 

Nu  var  klockan  9  om  aftonen,  då  alla  lemmar  voro  kalla, 
krafterna  och  målet  borta  men  med  fullt  förnuft  viste  med 
ögonen  och  vinkade,  när  någon  tjänst  behövdes,  då  jag  ock 
de  förberörde  Guds  ord  esomoftast  med  hög  röst  upprepete- 
rade, så  länge  någon  andedräkt  kunde  märkas. 

Omsider  en  fjärdedel  efter  klockan  9  kunde  Högtsalig 
Konungen  intet  längre  uppehålla  sitt  huvud  utan  lade  det 
på  kuddarne,  som  bakom  axlarne  lagde  voro,  och  med  en 
saktmodig  andedräkt,  småningom  pustandes,  uppgav  sin 
salige  själ  och  väl  beredde  anda  sinom  frälsare  och  återlösare, 
äom  han  tillförene  ofta  önskade  under  sin  sveda:  'Herre  Jesu, 
anamma  min  andal'  Klockan  halv  tio  var  allt  beställt  med 
det  timmeliga  hvet,  så  att  vi,  som  när  stodo  och  voro,  torkade 
våra  tårar,  att  en  så  hög  och  nådig  herre  ifrån  sina  tjänare 
genom  döden  från  våra  ögon  bortskilder  blev. 

Allra  sist  höll  jag  min  hand  för  Högstsalige  Konungens 
mund,  att  förnimma,  om  någon  anda  eller  värma  skulle  dra- 
gas och  röras.  Men  det  var  allt  beställt,  och  ögonen  stodo 
stilla  som  ett  spegelglas,  då  jag  till  ett  prov,  om  själen  var 
alldeles  skild  ifrån  kroppen,  tillslöt  det  ena  ögat  och  det  stod 
strax  stilla,  då  jag  ock  strax  tillslöt  det  andra.» 

Så  hade  konung  Karl  XI  gått  in  i  den  eviga  vilan,  blott  41 
år  gammal. 


356  ENVÅLDSHÄRSKARENS    FAMILJELIV. 

I  enlighet  med  Karls  förut  omnämnda  önskan  blev  hans 
kropp  öppnad  i  närvaro  av  rådet  sim  t  Hans  och  Axel  Wacht- 
meister.  Därav  framgick  att  dödsorsaken  varit  invärtes  kräfta. 
Sjukdomsförloppet  företer  de  ej  ovanliga  stadierna  av  ett 
rastlöst  arbetsamt  liv:  en  jäktande  verksamhetsdrift  och  oro, 
som  ej  ger  tid  varken  till  lugn  och  trevnad  vid  måltiderna 
eller  till  ro  att  smälta  maten;  överansträngning  och  förslapp- 
ning av  matsmältningsorganen;  först  akut  och  sedan  kro- 
nisk magkatarr  och  till  sist  kräftsvulsterna,  som  lömskt  sätta 
sig  fast  i  de  sålunda  försvagade  delarna  av  organismen. 

Obduktionsprotokollet  ger  följande  bild  av  de  inre  organens 
förstörelse: 

»1.  Var  buken  till  en  tämmelig  höjd  uppsvullen,  i  anse- 
ende till  den  övrige  av  sjukdom  utmagrade  kroppen. 

2.  Så  snart  musculi'  och  integumenta^  voro  igenomskurne, 
syntes  peritonaeum^  och  omentum^  vara  alldeles  angrepne 
och  nästan  ruttne  till  en  del,  som  ock  hela  buken  översväm- 
mad med  skarpa  vätskor. 

3.  Själva  peritona?um,  som  är  eljest  en  tunner  och  fast 
hinna,  var  goda  2  tvärfingers  bredd  tjockt,  blodrött  och  några- 
stans  mörkbrunt.  Uti  dess  duplicatura''  var  det  frammantill 
uppfyllt  med  ett  slemaktigt  blodvatten  inom  hinnorna,  vilka 
här  och  där  voro  helt  murkna,  så  att  vid  den  ringaste  rörelse 
föll  det  i  stycken  från  vartannat  lika  som  slem. 

4.  Den  därunder  liggande  isterhinnan  eller  nätet,  som  eljes 
plägar  vara  hel  igenom  klar  och  tunn,  fanns  här  tvenne  finger 
tjock,  uppfylld  och  genomvuxen  med  tusende  små  körtelak- 
tiga växter,  vattublåsor  och  fettklimpar,  store  vid  pass  som 
små  hasselnötter  och  stora  ärter. 

5.  Levren  var  större  än  som  vanligit,  igenomvuxen  av 
många  onaturliga  växter,  någre  store  som  gåsägg,  andre 
smärre  som  val-  och  hasselnötter,  mera  än  som  hundra  i 
allom.  Ovantill  var  levren  fastvuxen  vid  tvärhinnan  (dia 
phragma'')  och  de  korta  revbenen;  och  vog  levren  goda  fi 
skålpund. 

6.  Tarmemalen  (mcsenterium^),  varvid  tarmarna  äro  na 
turligen  fastbundne,  och  som  eljest  är  en  tunn,  igenomski 


*  Muskler.    —    «  Hud.    —    *  Bukhinnan.  —  *  Nätet.  —  ^  Bukliin 
nans  innerblad.  —  "  Mellangärdet.  —  '  Tarmkäxet. 


DEN    ENVÄLDIGES    SISTA    TID. 


357 


.3  a>  o  r^ 

^  B-^  o 
::z  a  u  c 

~    in  :o    c 

^    U5     C  ""2 

•C3  •-    o   fc, 

•"  "^  ""  &( 

c  Ä  ^^< 

'O  ~  .- 

.H^  I  .BP  o 

i     S    ^    en    o 
?    '-^    ^    u  ^ 

t.   S  ^5  "3  x; 


o  °2  -C 


g  -  :«  —    «  CJ 

~j  C  -G  <_)    tn 

t,  C3          OJ  •" 

O  ^  *J  ^  — ' 

^    :CS    «    C    r- 

CO  ^    -  c 

til  s  .  -e  c3 
^  -O 

O  *.--=« 
<^-.   "   o 


^.^ 


.«^-  a-a 

■o  o 

« s  ^  >? 

t,    -  tn  *-" 


c  o  2  5 

W  Ä  eo  ? 


358  ENVÅLDSHÄRSKARENS    FAMILJELIV. 

nande  hinna,  full  med  vita  och  klara  mjölk-  och  blodådror, 
var  här  en  god  tumme  tjock,  av  bara  fett  beståendes,  lika 
som  njurtalg,  och  uppfylld  med  hundradetals  växter,  de 
största  som  valnötter,   de  andra  som  hasselnötter. 

7.  Gallblåsan  var  av  ovanlig  storlek  och  stod  fram  utur 
levren  mycket  uppspänder,  varest  hon  eljest  plägar  ligga 
täckter    inom    levren. 

8.  Magen  i  sig  själver  var  mycket  liten,  utanpå  med  åt- 
skilliga slika  växter  men  in  uti  med  ett  svartbrunt  slem  om- 
klädder  och   själve  hinnorne  mycket   ihopskrumpne;   vilken  ; 
såväl  av  sig  själv  genom  dess  skarpa  vätskor  som  ock  av  så  j 
onaturliga    svulsters    tryckande    har    alltid    lidit    retelse    till 
vämjelse^   och    uppkastningar. 

9.  Tarmarna  allasammans  voro  ock  utvärtes  omvuxne  med  i 
ovansagde  margfaldige  växter,  men  särdeles  stortarmen, 
vilken  hade  någre  store  steatomateuse"  svulster,  varav  tvennei 
därstädes  voro  igenombrutne  och  suppurerade,^  så  att  tvennei 
stora  hål,  som  en  dubbel  carolin^  vardera,  tre  tvärfingers ' 
bredd    ifrån    varannan  voro  igenomfrätte  in  uti  stortarmen. , 

10.  De  andre  tarmar,  dock  allramest  ilium,''  voro  här  och 
där  svart   anlupne   av   den   skarpa  och  var-aktiga   materia. ! 

11.  Pancreas*"  var  helt  ihopskrumpen,  och  mycket  mindre,  i 
än  som  den  plägar  vara. 

12.  Mjälten  var  liten  och  ihoptorkad  men  eljest  av  naturlig) 
färg. 

13.  Njurarne  ocli  de  övrige  därav  dependerande  delar  voro  Ii 
naturlige  till  färg,  storlek  och  skapnad. 

14.  Såsom  uti  hela  sjukdomen  hjärtat  aldrig  stort  lidit,  ;l 
alltså  tycktes  ej  heller  vara  av  nöden  att  öppna  bröstet.' 
Icke  desto  mindre  skedde  sådant  för  större  säkerhets  skull;! 
och  fanns  hjärtat  helt  friskt  och  oskatt  och  lungorna.  | 

Huvudet  öppnades  intet,  emedan  som  sjukdomen  därtill; 
ingen  anledning  gav. 

Sedan  denne  öppningen  var  förrättad,  blevo  inälvorna  väll 
rensade  och  allting  på  behörig  ort  igen  inlagt,  med  välluk-' 
tände  krydder  och  oljor  kroppen  balsamerad  och  intcgumenta^i 
nätt  och  renligen  igensydde,  som  sig  borde. 

'  Kväljningar.  —  -  Fcttartade.  —  ^  Variga.  —  *  Ett  silvermynt, 
något  större  än  en  tvåkrona.  —  ^Tunntarmen.  — ®  Bukspottkörteln. 
—  '  Kroppshuden. 


DEN    STORA    SLOTTSBRANDEN    1697.  359 

Av  allt  detta  är  nogsamt  till  att  se,  huru  som  magen,  den 
frän  barndomen  varit  mycket  svag  och  fött  av  sig  många 
:ru(liteter'  och  skarpa  vätskor,  ej  givit  bättre  nulrimeiit^ 
it  (le  nedre  i  buken  liggande  delar,  utan  att  så  margehanda 
[örstoppelser  äro  ifrån  långvariga  tider  därav  förorsakade, 
ivilke  till  desse  onaturlige  växter  givit  första  begynnelsen. 
Sedermera,  äro  därav  så  månge  svulster,  hårdheter,  febrar, 
apostemer,'^  sveda  och  värk,  coliquer,  vämjelser,  uppkastnin- 
gar, tyngd  och  spänningar  i  buken  förorsakade. 

Litteratur:  Anders  Fryxell,  Undersökning  om  konung  Carl  XI:s 
sista  sjukdom  ocli  död  (Kongl.  vitterliets-,  liistorie- 
ocii  anliqviletsakademiens  liandlingar:  del  XXI;  haft. 
kr.  4:  50). 


Den  stora  slottsbranden  1697. 

MEDAN  Karl  XI  stod  lik  på  Stockholms  slott,  utbröt 
där  en  häftig  vådeld,  som  på  några  få  timmar  lade 
hela  den  stolta  kungaborgen  i  aska.  Flere  gånger  under 
konungens  sista  levnadsår  hade  elden  kommit  lös  i  slottet, 
och  det  viskades  om  mordbrand  i  syfte  att  förstöra  reduk- 
tionsmyndigheternas handlingar.  På  våren  1697  började 
en  f.  d.  officer  vid  flottan,  som  hette  Lars  Ekerot,  uttala 
förutsägelser  om  att  Stockholms  stad  snart  skulle  bli  för- 
störd av  vådeld.  Sina  uppenbarelser  härom  delgav  han  i 
första  rummet  överhovpredikanten  Wallin,  vilken  han  för 
ett  par  år  sedan  uppvaktat  med  klagoskrifter  över  de  olyckor, 
som  åsamkades  Sveriges  folk  genom  domstolarnas  orättvisor 
samt  de  mäktiges  övermod  och  hårdhet  mot  de  fattige.  Isyn- 
nerhet riktade  sig  Ekerots  förbittring  mot  hans  chef,  Hans 
W^chtmeister,  som  avskedat  honom,  enligt  Ekerots  för- 
säkran utan  giltig  anledning.  Den  forne  krigaren  påstod  sig 
också  ha  en  del  fordringar  på  kronan,  vilka  vederbörande  ej 
ville  utbetala.  Inför  konungen  hade  han  fått  andraga  sina 
klagomål,  men  Karl  XI  hade  snart  fått  klart  för  sig,  att 
mannen  var  rubbad  lill  sitt  förstånd,  och  ville  därför  ej  vi- 
dare mottaga  honom.  Han  anslog  emellertid  en  årlig  summa 
till  hans  underhåll. 

'  Osmälta  ämnen.  —  *  Näring.  —  '  Bulnader,  varsamlingar. 


360  ENVÅLDSHÄRSKARENS    FAMILJELIV. 

Ekerot  ansågs  allmänt  vara  »en  fantast  och  tok».  Men  hur 
det  var,  kände  man  sig  i  alla  fall  kuslig  till  mods  efter  hans 
hemska  spådom. 

Den  1  maj  1697  fick  Wallin  från  Ekerot  de  första  två  brev, 
vari  denne  profeterade  om  en  förestående  olycka,  och  natten 
mellan  den  3  och  4  maj  funnos  ytterligare  tvenne  stycken 
dylika  skrivelser  instuckna  under  porten  till  övcrhovpre- 
dikantens  hus.  På  morgonen  den  7  maj  mellan  klockan  7  och  8 
hade  Ekerot,  enligt  sin  egen  sedermera  lämnade  uppgift, 
uppsökt  Wallin  i  slottskyrkan  för  att  omtala  den  stora 
olycka,  som  skulle  ske,  men  hade  då  icke  träffat  överhov- 
predikanten. Samma  dag,  sju  timmar  senare,  stod  slottet  i 
ljusan  låga.  Elden  bröt  ut  på  vinden  ovanför  rikssalen  och 
spred  sig  vidare  med  rasande  våldsamhet.  Dånande  eld- 
strålar sprutade  fram  under  de  murkna  taksparrarna,  över- 
röstande klämtslag  och  trumvirvlar.  Den  60-åriga  änkedrott- 
ningen och  prinsessorna  blevo  så  skräckslagna,  att  de  måste 
nästan  bäras  ut.  Men  den  unge  konungen  var  lugn  och  kall- 
blodig. Stödd  på  honom,  kom  hans  åldriga  farmor  ned  för 
slottstrapporna.  Några  officerare  skyndade  att  föra  den  döde 
konungens  kropp  i  säkerhet  för  elden. 

De  buro  liket  till  kungliga  stallet  på  Helgeandsholmen, 
men  sedan  flyttades  det  över  till  ett  närbeläget  hus,  varifrån 
det  i  sinom  tid  fördes  till  Riddarholmskyrkan. 

Till  reduktionsämbetsverkets  rum  i  slottet  nådde  ej  elden 
—  reduktionsverket  var,  sade  man,  så  genomdränkt  av  de 
olyckligas  tårar,  att  det  ej  kunde  antändas  — ,  ej  heller  drab- 
bades kammarkollegii  rum  av  förödelsen.  Men  det  övriga  av 
slottet  var  snart  ett  enda  eldhav. 

Av  riksarkivets  skatter  räddades  det  mesta,  men  många 
oersättliga  dokument,  handlingar  och  brev  blevo  lågornas 
rov.  Av  kungliga  biblioteket,  som  också  var  inrymt  i  slottet, 
gingo  ej  mindre  än  två  tredjedelar  förlorade. 

Högt  över  flammorna  och  röken  reste  sig  dock  ännu  det 
stolta  tornet  Tre  kronor,  som  på  sin  spira  bar  Sveriges  ur- 
gamla riksvapen.  Under  ångest  och  bävan  riktas  tusentals 
blickar  dit  upp.  Efter  hand  vittna  dock  rökpelare,  som  tränga 
ut  genom  torngluggarna  allt  högre  och  högre  upp,  att  timmen 
är  slagen  för  denna  stolla  symbol  av  Sveriges  stormakts- 
ställning.   Ett  väldigt  brak  höres  —  de  åtta  kanonerna,  som 


DEN  STORA  SLOTTSBUANDEN  1697.  361 

[tått  uppställda  överst  i  tornet,  ha  störtat  ned  från  de  ge- 
lombrända  bjälklag,  som  buro  upp  dem,  och  slagit  igenom 
illa  trossbottnar  och  valv  ända  ned  till  källaren.  I  sitt  fall 
la  de  följts  av  den  stora  tornklockan.  Ännu  skymtar  man 
lock  då  och  då  mellan  rökmolnen  de  stolta  tre  kronorna.  Men 
närt  höres  åter  ett  fruktansvärt  dån.  Det  är  tornet,  som 
åsar  samman.  För  alltid  sjunka  de  tre  kronorna  ned  i  det 
)rinnande  djupet,  bland  grus  och  spillror.  Då  ser  man  män- 
liskor  snyftande  springa  bort  från  det  skräckinjagande  skå- 
lespelet. 

Till  residens  för  hovet  utsågs  tills  vidare  det  palats,  som 
■Carl  Gustav  Wrangcl  uppfört  på  Riddarholmen,  och  som 
edan  kallades  »Kungshusct».  Det  är  samma  byggnad,  som 
>vea  hovrätt  nu  är  inrymd  i. 

Frågan  om  slottets  återuppbyggande  diskuterades  i  rådet 
lagen  efter  branden,  och  halvannan  månad  därefter  var 
slicodemus  Tessin  färdig  med  ritningarna  till  ett  nytt  slott. 
De  blevo  då  uppvisade  och  godkända  i  rådet.  Därefter  på- 
jörjades  det  stora  verket.  Tessin  lär  ha  tänkt  sig  att  kunna 
a  det  hela  färdigt  på  sex  år.  Men  så  kom  det  stora  nordiska 
kriget  emellan,  och  arbetet  gick  allt  långsammare.  Slutligen 
ivstannade  det  alldeles,  men  återupptogs  i  slutet  av  1720- 
alet,  sedan  riksens  ständer  beviljat  medel  därtill.  Men 
örst  i  december  1754  kunde  hovet  överflytta  från  Kungs- 
luset  till  det  nya  slottet. 


Frågan  om  slottsbrandens  uppkomst  togs  redan  dagen 
;fter  densamma  upp  i  rådet,  och  vid  sammanträdet  den  10 
naj  1697  påminde  änkedrottningen  om  att  det  fanns  en  man, 
;om  skulle  ha  förutsagt  eldsvådan.  I  anledning  därav  fick 
iverhovpredikanten  Wallin  infinna  sig  i  rådet,  och  en  del  av 
ikerots    brev    till    honom    upplästes    av    kanslirådet    Piper. 

Två  dagar  därefter  blev  Ekerot  själv  uppkallad  i  rådet  i 
lärvaro  av  änkedrottningen  och  konungen;  »och  vid  det 
lan  genom  dörren  inkom,  föll  han  på  knä,  tackandes  Gud  för 
len  nåden  att  få  bliva  hos  sin  konung  horder  och  säga  vad 
juds  ande  honom  uppenbarade». 

På  tillfrågan  sade  han  sig  långt  förut  ha  vetat  om  branden 
)ch  varnat  därför.    Då  änkedrottningen  sporde  honom,  på 


362  ENVÅLDSHÄRSKARENS    FAMILJELIV. 

vilket  sätt  han  kunnat  förutse  den,  förklarade  han,  att  han 
för  länge  sedan  i  en  syn  sett  slottet  brinna.  Han  påstod  sig 
också  ha  vetat  dagen,  när  det  skulle  ske.  Men  sedan  började 
han  orda  vitt  och  brett  om  Guds  syndastraff  och  alla  de  i 
oförrätter,  han  lidit,  och  kunde  icke  förmås  att  svara  ordentligt 
på  de  frågor,  man  gjorde  honom. 

Sedan  Ekerot  lämnat  rummet,  yttrade  konungen,  att  man 
borde  taga  mannen  i  fängsligt  förvar,  så  att  han  ej  finge  gå 
fritt  omkring  bland  folket  och  åstadkomma  ännu  mera  buller 
och  oro.  Detta  torde  vara  ett  av  Karl  Xll:s  första  offentliga 
yttranden. 

Änkedrottningen  tyckte,  att  Ekerot  verkade  illvillig,  »även 
om  han  skulle  vara  uti  huvudet  förvirrad». 

Det  beslöts  också,  att  han  skulle  häktas  och  överståt- 
hållaren anställa  visitation  såväl  i  hans  bostad  i  Stockholm 
som  i  hans  gård  i  Vaxholm,  där  hustrun  bodde.  Man  ville! 
nämligen  utröna,  dels  om  der  fanns  »sådant,  som  kunde  vara 
tjänligt  till  elds  eller  mordbränneris  antändande»,  såsom' 
eldbollar,  handgranater  eller  dylikt,  dels  om  mannens  kor- 
respondens innehöll  något  misstänkt. 

Resultatet  blev  mycket  magert.  I  Ekerots  rum  i  Stock- 
holm fann  man  endast  ett  litet  kruthorn,  en  dosa  med  tnö- 
ske  samt  en  bok  om  de  tolv  sibyllors  spådomar. 

Emellertid  blev  frågan  om  eldens  uppkomst  föremål  för 
grundligare  rannsakning  av  en  särskild  slottsrätt  med  under-' 
ståthållaren  som  ordförande.  Inför  denna  domstol  företedde  i 
Wallin  de  fyra  brev,  han  mottagit  från  Ekerot  kort  före 
slottsbranden,  samt  åtta  andra  brev  från  tiden  närmast 
efter  olyckan.  Denna  kuriösa  samling,  som  ännu  finns  i 
behåll  i  riksarkivet,  utgör  en  underlig  blandning  av  böne- 
skrifter och  straffpredikningar  med  rena  smädelser  mot 
vissa  rådsherrar,  kanslitjänstcmän  och  andra  personer. 
Isynnerhet  var  Piper  föremål  för  Ekerots  »efterlänkliga 
expressioner^  och  förbannelser»,  därför  att  han  icke  brytt 
sig  om  att  föredraga  mannens  böneskrifter  inför  konungen. 
»Ve,  ve  dig,  du  blodhund!»  utropar  han  och  tillägger:  »Guds 
förbannelse  skall  vara  över  eder  i  evig  tid,  som  mig  oskyldige 
marteren  med  hunger  och  nakenhet.»  Förbittringen  mot  dem 
som  av  Ekerot  misstänktes  för  att  ha  stått  hindrande  i  vägen 

'  Uttryck. 


DEN  STORA.  SLOTTSBRANDEN  1697.  363 

för  hans  klagoskrifter  hade  blivit  en  fix  idé  i  den  stackars 
rubbade  mannens  hjärna.  Att  Piper  och  andra  kansliljänste- 
män  kaslat  hans  vansinniga  utgjutelser  i  papperskorgen  tedde 
sig  för  den  stackars  dåren  som  en  så  brottslig  handling,  att 
Gud  själv  funnit  sig  föranlåten  att  ingripa  med  straffande 
hand  och  »tagit  bort  konungen  och  drottningen». 

Men  ej  nog  med  detta:  »Gud  ville  ännu  slå  ett  slag  på  ko- 
■nungahuset»,  om  vederbörande  framhärdade  i  sin  förstockelse. 
Därmed  menade  Ekerot,  att  den  Högste  även  skulle  kalla 
änkedrottningen  till  sig.  Och  sedan  skulle  han  »förgöra 
detta  Sodom  eller  Stockholm»  till  straff  för  den  förbannade 
högfärd,  som  föder  av  sig  först  orättrådighet,  sedan  obarm- 
härtighet, tjuveri,  mord,  hor,  ja  ett  gräseligit  sodomitiskt  hor». 
På  tal  om  högfärd  och  överdåd  säger  Ekerot  i  ett  brev: 
»Ju  mera  Gud  agar,  ju  mera  och  högre  bygger  satan  torn  och 
horn,  rumpor  och  klövar.»  På  förfrågan,  vad  han  menade  med 
det,  förklarade  han,  att  det  åsyftade  »fontanger,  oppsatt 
släp  och  annat  sådant,  samt  att  de  bruka  franska  skor». 
De  franska  moderna  hade  han  ett  gott  öga  till;  han  talar 
t.  ex.  på  ett  ställe  om  den  »onda  och  av  djävulen  och  hans 
apa  fransosen  förvirrade  världen  och  i  Sodoms  synder  snar- 
kande och  sött  sovande  människor». 

;  Det  straff,  som  förestod  Stockholm,  skulle  komma  genom 
jeld,  profeterade  Ekerot.  I  ett  av  breven  heter  det  nämligen: 
;»Det  är  till  befruktandes,  att  innan  några  dagar  faller  eld 
av  himmelen  över  Sodom  eller  det  argare  är:  Stockholm.» 
Det  är  emellertid  att  märka,  att  ingenstädes  i  Ekerots  skri- 
ivelser  från  tiden  före  den  7  maj  finns  någon  bestämd  uppgift 
om  att  slottet  skulle  brinna,  och  ej  heller  hade  han  före  bran- 
den muntligen  profeterat  därom,  såsom  Fryxell  och  andra 
äldre  historiska  författare  uppgivit.  Visserligen  är  det  ej 
omöjligt,  att  han  verkligen  i  någon  syn  sett  slottet  stå  i 
lågor;  men  man  kan  ej  komma  ifrån  den  misstanken,  att 
den  svagsinte  hittat  på  denna  historia  efter  branden  och  där- 
med kompletterat  sina  allmänna  fraser  om  eld  från  himmelen 
för  att  göra  sig  viktig.  Hans  uppgifter  om  tidpunkten,  när 
han  skulle  haft  synen,  äro  i  alla  händelser  motsägande. 
De  växla  mellan  dagarna  närmast  före  slottsbranden,  en 
månads  tid  förut  och  hela  två  år  dessförinnan. 
i     Misstanken  för  att  ha  anlagt  elden  kunde  han  dock  veder- 


364  ENVÅLDSHÄRSKARENS    FAMILJELIV. 

lägga.  Visserligen  hade  han  tidigt  på  morgonen  den  7  maj 
varit  på  slottet  för  att  träffa  doktor  Wallin,  och  sedan  gått  i 
upp  i  änkedrottningens  »fyrkant»,  där  det  hölls  morgonbön,  ] 
som  synes  ha  varit  tillgänglig  för  allmänheten.  Men  det  j 
konstaterades  att  han  minst  en  timme  före  eldens  utbrott  i 
befunnit  sig  hos  en  fältskär  —  för  att  få  sina  liktornar  skötta. ! 
Sedan  detta  skett,  hade  han  av  sin  vårdare  blivit  bjuden  på  1 
middag;  och  medan  de  bägge  männen  sutto  till  bords,  fingo ; 
de  höra,  att  det  klämtade.  De  skyndade  då  genast  ut  och  j 
sågo,  att  det  var  slottet,  som  brann.  i 

Målets  behandling  drog  ut  på  tiden.  Men  redan  innan  domen  i 
avkunnats,  hade  Karl  XII,  som  under  tiden  blivit  myndig,! 
förklarat,  att  han  ansåg  Ekerot  »intet  annat  vara  än  en  fan-! 
tast,  och  att  det  vore  bäst,  om  han  bleve  sittande,  där  han  I 
sitter».     Fördenskull  resolverades,   att  som  Ekerot  vore  »enl 
delirant»,    så   måste  han   förbliva   i   fängelset.     Detta   var  il 
januari  1798.    En  månad  därefter  blev  rättegången  avslutad.  I 
Men   kort   därpå   insjuknade   den   stackars   dåren   »och   blev 
strax  död».    De  sista  försöken  av  slottsrätten  att  frampressa 
en  bekännelse  ur  honom  hade  han  besvarat  endast  med  att 
klaga  över  sina  många  plågor,  »bedjande  att  de,  som  så  längei 
plågat  honom,  ville  också  taga  livet  av  honom».  I 

I  övrigt  gav  rannsakningen  om  eldens  uppkomst  det  resul-l 
tåtet,  att  denna  var  att  tillskriva  grov  vårdslöshet  hos  slottets! 
brandmästare  och  de  två  vaktknektar,  som  på  olycksdagen 
varit  i  tur  att  samtidigt  hålla  brandvakt  på  vinden  ovanför 
rikssalen.  Brandmästaren  påstod  inför  slottsrätten,  att  bägge 
vaklknektarne  varit  på  sina  poster;  men  det  befanns  snart, 
att  han  ljög.  Den  ene  av  vaktknektarne  berättade,  att  han 
klockan  12,  två  timmar  före  eldens  utbrott,  blev  av  brand- 
mästaren bortskickad  med  en  väv  till  Ladugårdslandet. 
Efter  ett  försök  att  skylla  på  sin  hustru  måste  brandmästaren 
också  bekänna  kort.  —  Mellan  klockan  1  och  2  hade  vakt- 
knekten kommit  tilli)aka  från  Ladugårdslandet  men  icke 
gått  upp  på  sin  i)0st  utan  stannat  i  brandmästarens  förstuga, 
tills  dennes  hustru  börjar  känna,  att  det  luktar  rök,  och 
ropar  åt  vaktknekten  att  skynda  upp  på  vinden.  Då  far 
den  sölkorven  äntligen  fart  i  sig.  Men  när  han  kommer  upp 
till  vinden,  slår  rök  och  eld  emot  honom,  så  att  han  genast 
måste  vända  om. 


DEN    STORA    SLOTTSBRANDEN    1697,  365 

Vad  hade  då  hans  kamrat  haft  för  sig  under  tiden?  Vid 
örsla  förhöret  led  han  av  höggradig  minnesslöhet  och  svarade 
)å  varenda  fråga:  »Det  minnes  jag  inte.»  Småningom  upp- 
riskadcs  dock  hans  minne,  och  han  klämde  ur  sig  en  bekännelse, 
lU  sedan  kamraten  skickats  bort,  hade  han  också  lomat  av 
rån  sin  post.  Han  hade  gått  ned  till  brandmästarens  kam- 
narc  och  därifrån  slunkit  in  i  hovfruntimrets  kök,  där  han, 
ioni  det  sades,  »varit  van  att  middagstiden  gå  och  snugga. 
3ch  rätt  som  han  stod  där  vid  tallrikarna,  fingo  de  se  röken; 
)ch  löper  han  då  bort.» 

Således  hade  vårdlöshcten  gått  så  långt,  att  ingendera 
IV  de  båda  knektar,  som  hade  vakt  på  vinden  över  rikssalen, 
'anns  på  sin  post,  när  elden  bröt  ut. 

lill  råga  på  olyckan  voro  brandredskapen  förvarade  just 
;på  rikssalsvinden  och  därför  omöjliga  att  komma  åt,  när 
eldsvådan  upptäcktes.  Denna  omständighet  gav  näring  åt 
misstankarna,  att  mordbrand  förelåg.  Men  å  andra  sidan 
framgick  av  slottsmurmästarens  vittnesmål,  att  den  skor- 
stenspipa, som  ledde  från  brandmästarens  rum,  »varit  ganska 
elak,  så  att  röken  har  gått  ut  igenom  densamma  vid  taket 
mellan  panelningen  och  bjälklaget».  Brandmästaren  hade 
också  vid  tiden  för  olyckan  haft  eld  uppgjord  i  sitt  rum.  Det 
fanns  även  möjlighet  för  att  gnistor  från  någon  skorsten 
kunnat  utifrån  komma  in  under  taket,  ty  kopparläckningen 
var  söndrig  på  flere  ställen,  så  att  trävirket  låg  blottat. 

Av  den  fortsatta  rannsakningen  framgick,  att  brandmä- 
staren brukade  använda  vaktknektarne  mitt  under  deras 
vakttjänstgöring  till  att  hämta  mat  och  andra  förnöden- 
heter för  hans  hushåll.  En  av  dem  omtalade,  att  när  de  hade 
vakt  på  vinden,  kunde  brandmästaren  komma  och  ropa  till 
dem:  »Vad  tusan  gör  ni  däruppe?  Taket  måtte  väl  stå  er 
förutan.  Ni  måste  hjälpa  mig,  ty  jag  har  ingen  piga!»  När 
knektarne  tillspordes,  varför  de  icke  anmält  detta  för  veder- 
börande, svarade  de,  att  brandmästaren  i  sådant  fall  givit 
dem  »käppslängar»  eller  hotat  att  avskeda  dem. 

En  annan  anmärkning,  som  gjordes  mot  brandmästaren, 
var,  att  han  sålde  öl  och  brännvin  uppe  i  sin  kammare, 
ehuru  sådant  var  uttryckligen  förbjudet.  Några  supgillen 
lära  dock  ej  ha  förekommit.  Vittnena  intygade,  att  de  icke 
sett  någon  »röka  tobak  och  fylla  sig  däruppe».    Men  det  var 


366  ENVÅLDSHÄRSKARENS    FAMILJELIV. 

i  alla  fall  högst  betänkligt,  att  genom  denna  öl-  och  brännvins- 
handel obehöriga  personer  kunde  komma  upp  på  slottets 
vind. 

För  all  den  oförsvarliga  försumlighet  och  de  lagbrott,  som 
brandmästaren  gjort  sig  skyldig  till,  måste  straffet  blisträns^t 
—  låt  vara  att  mannen  hade  det  vitsordet  om  sig,  att  han 
varit  »nykter,  flitig  och  aklsam».  Han  dömdes  enhälligt 
till  döden.  Samma  straff  ådömdes  den  vaktknekt,  som  ]ui 
eget  bevåg  övergivit  sin  post,  och  det  fast  han  visste,  att 
kamraten  var  borta.  Men  den  som  blivit  bortskickad  av 
brandmästaren,   slapp   ifrån  med   fem  gatulopp. 

Domen  blev  emellertid  underställd  Kungl.  ]\Iaj:t,  och 
genom  nådig  resolution  av  den  7  april  1698  förskonades  de 
bägge  dödsdömda  från  livsstraffet  och  dömdes  i  stället  att 
»sig  själve  till  välförtjänt  straff  och  androm  till  varnagel 
plikta  med  sju  gatulopp  vardera  och  sändas  i  vanliga  hals- 
järn att  arbeta  uti  Marstrand  i  sex  år». 

För  brandmästaren  blev  dock  detta  i  själva  verket  ingen 
lindring  av  straffet.  Ty  gammal  och  klen  som  han  var, 
voro  gatuloppen  tillräckliga  att  göra  slut  på  hans  liv  kort 
efteråt. 

Litteratur:   Severin  Bergh,  Stockholms  slotts  brand  1697  (Karo- 
linska förbundets  årsskrift  för  år  1916). 


TROLLPACKOR   OCH   AVGUDA- 
DYRKARE. 


Det  stora  trolldomsraseriets  tid. 

Trollpackor. 

VI,  som  vid  påsktiden  bruka  skämta  om  trollpackornas 
färd  till  Blåkulla,  ha  svårt  att  tänka  oss,  att  för  knappt 
2  V2  århundrade  sedan  även  de  lärdaste  män  på  fullt 
allvar  trodde  på  att  människor  kunde  ingå  förbund  med 
oden  onde»  och  av  honom  få  makt  att  öva  trolldom. 

Dessa  trolldomsfantasier  hade  sin  rot  i  den  gängse  överty- 
gelsen om  djävulens  allestädes  närvaro.  Man  visste  nog,  hur 
han  gick  omkring  och  sökte  locka  till  sig  de  arma  själarna, 
ja  luften  vimlade  av  onda  andar  som  av  flugor  en  sommar- 
dag, fast  det  ej  var  allom  givet  att  se  dem.  En  skarp- 
sinnig tysk  teolog  hade  med  äkta  tysk  grundlighet  beräknat 
smådjävlarnes  antal  till  3  trillioner  665  billioner  366  millioner. 

Över  huvud  taget  kände  sig  människorna  i  dessa  svunna 
tider  stå  i  en  så  intim  beröring  med  hemlighetsfulla  makter 
inom  naturen  och  andevärlden,  att  vi  ha  svårt  att  sätta  oss 
in  däri.  Det  hemlighetsfullas  värld  var  då  mycket  större, 
mycket  mera  skräckinjagande  än  nu,  helt  enkelt  därför  att 
naturvetenskaperna  och  forskningen  på  själslivets  område 
ännu  ej  spritt  det  ljus  över  naturens  och  andevärldens  före- 
teelser, som  gör  tillvaron  i  det  hänseendet  så  mycket  lugnare. 

I  den  värld,  vari  den  tidens  människor  levde,  kunde  ju  vad 
som  helst  inträffa.  De  gingo  därför  i  en  ängslan  för  det  oför- 
utsedda, som  gjorde  dem  mottagliga  för  själsskakningar,  för 
allehanda  inbillningar  och  synvillor.  Är  den  jäktade  nutids- 
människans nervsystem  mycket  hårdare  slitet  än  deras,  så 
voro  de  så  mycket  »nervösare»  på  annat  sätt. 

På  15-  och  1600-talen  hade  ju  trolldomstron  sådan  makt 
med  människorna,  att  man  knappast  kunde  tillreda  ett  läke- 
medel, som  var  något  riktigt  bevänt  med,  utan  hemlighets- 
fulla hokus  pokus  i  maskopi  med  andemakterna.  Dessa  kunde 
alltså  vara  goda  hjälpare,  men  de  kunde  också  bli  farliga  att 
råka  ut  för,  om  någon  illasinnad  trollkunnig  kvinna  ville 
bruka  dem  att  förgöra  sina  fiender  med.  Så  blev  varje  kvinna, 
som  ansågs  kunna  lövja  —  det  var  namnet  på  att  tillverka 

24— i'i'2,s26'.     Grimberg,  Svenska  folkets  underbara  öden.     IV. 


370 


TROI.LPACKOR  OCH  AVGUDADYRKARE. 


hemlighetsfulla  läkemedel  —  också  misstänkt  för  att  kunna 
förgöra;  och  det  behövdes  ej  myckel,  för  att  tacksamheten 
för  hennes  helande  salvor  vände  sig  i  hat,  ty  pä  botten  av 
båda  dessa  känslor  låg  en  namnlös  fruktan.  Utbröt  farsot 
bland  människor  eller  djur  —  vem  hade  anstiftat  den,  om 
icke  sådana  gemena  trollpackor.  Blev  det  missväxt,  kom 
,     ,r        -  .   -^        t         _  vattenflod  eller  bröt  våd- 

"  ''  "  eld  ut  —  det  var  häxeri, 

bara  häxeri. 

Några  resande  hade  rå- 
kat vilse  i  en  skogstrakt: 
det  var  naturligtvis  den 
gamla  kvinna,  vilken  de 
mött,    just   när  de  läm- 
nade   staden,    som    för- 
häxat    vägen    för    dem. 
På  bålet  med  henne!    När 
åskväder  bröt  ut  med  ha- 
gelskurar,  som  förstörde  i 
grödan   i   en    trakt,  vem  | 
rådde    väl    för    det,    om  j 
inte  den  gamla  käringen,  i 
som  just  då  var  ute  på  i 
marken?     Därför,  bräno  j 
henne!       Och     gumman,  | 
som   gick  förbi  bröllops- 1 
gården,    hon    bar  då  all-i 
deles   säkert  skulden  för 
att   en   av  gästerna  just, 
då    fick     ont    i    magen. 
Inget    förbarmande   med 
henne!     Att    korna   sinat    berodde  på  att  någon  trollpacka 
sänt  sin  mjölkhare  till  ladugården  att  tjuvmjölka  djuren. 

Sådana  trollharar  eller  bäror,  som  de  också  kallades, 
fingo  trollpackorna  som  gåvor  av  satan  i  Blåkulla,  eller  ock 
neiikommo  de  med  dem  efter  köttsligt  umgänge  med  honom. 
De  kunde  även  själva  tillverka  dem  på  flera  sätt,  t.  ex.  ge- 
nom att  knyta  ihop  nio  olika  slags  tråd  molsols  och  drypa 
tre  droppar  blod  ur  vänstra  lillfingret  därpå  under  uttalandej 
av  följande  trollformel: 


Trollpacka  kärnar  smör  med  satans  hjälp, 
medan  två  mjölkharar  utspy  mjölk  i  ett 

träkärl. 
Målning  i  ösnio  kyrka  i  Södermanland. 


DET    STORA    TROI.LDOMSRASERIETS    TID.  371 

>Smör  och  ost  skall  du  mig  bringa 
och  jag  därför  i  helvetet  brinna». 

[  regel  hade  var  häxa  tre  bäror:  en  vit,  en  röd  och  en  svart. 
Under  de  ryktbara  trolklomsrannsakningarna  i  Dalarne  ^ 
ramkom  följande  om  häxornas  husdjur:  »Satan  giver  dem 
»ek  bäror,  som  de  dem  kalla,  och  skola  se  ut  som  katt- 
mgar,  så  ock  en  vit  fågel  så  stor  som  en  kråka,  vilka  de 
illestädes  kunna  sända  att  taga  både  ost,  smör,  mjölk, 
läsk  och  spannmål  och  bära  det  hem  till  trollpackorne.  Vad 
ågclen  bär  få  de  själva  behålla,  men  vad  bärorne  föra  måste 
jle  taga  med  sig  åt  Blåkulla  till  Satan,  därav  han  dem  se- 
jlan  giver,  vad  han  vill.  Desse  bäror  äro  understundom 
iå  fulle,  att  de  på  vägen  utspruta  det  de  tagit  hava;  och 
linnes  mångestädes  därav  i  kålgårdarne,  på  vägar  och  vid 
[msen  mycken  orenlighet,  som  skall  se  ut  rödgult.^ 
j  När  nu  bärorne  hava  varit  åstad  och  tagit  mjölk  och  komma 
lillbaka  hem  igen,  springa  de  uppå  axlarne  på  trollpackorne, 
|lå  de  söka  ett  käril  för  dem,  varuti  de  spruta  det  de  tagit 
jiava.  Men  när  de  taga  spanncmål,  följa  käringarne  dem  till 
[luset,  varest  de  taga  skulle,  ridandes  på  en  säck,  den  de  smort 
liava.  Och  då  bärorne  så  mycket  hava  utburit,  som  troll- 
packorne likt^  synes,  smörja  de  åter  säcken  och  rida  hem 
gen.» 

I  En  kvinna,  som  hade  onaturlig  »smörlycka»  eller  särskild 
lur  med  sina  kor,  blev  av  avundsjuka  grannar  gärna  miss- 
änkt  för  att  ha  sådana  bäror  i  sin  tjänst. 

Häxsabbaten  i  Blåkulla. 

Var  skärtorsdagsnatt  kunde  man  få  se  dessa  avskyvärda 
irollpackor  på  färd  till  sin  herre  och  mästare  i  Blåkulla.  Häxan 
atte  sig  gränsle  över  en  kvast  eller  en  ugnsraka  och  smorde 
;roppen  eller  fordonet  med  salvor,  beredda  av  de  vidrigaste 
imnen,  däribland  fett  av  odöpta  barn,  som  trollpackor  mör- 
lat.  Trollsalvan  hade  häxan  förvarad  i  ett  smörjehorn. 
ion  uttalade  nu  några  hemlighetsfulla  ord,  och  så  bar 
let  i  väg  genom  skorstenen  och  vidare  genom  luften  till 
läxsabbaten  hos  den  lede  i  Blåkulla.    Somliga  häxor  kommo 

*  Se  sid.  392.  —  ^  Härmed  menas  troligen  en  svampart,  som  av 
llmogen  ännu  kallas  trollsmör.  —  ^  Lämpligt. 


372  TROLT.PACKOn    OCH    AVGTTDAUYRKAHE. 

ridande  dit  på   en  bock,  en  tjur  eller  hund,  en  get,  ko  eller 
annat  djur  men  alltid  bakfram,  »med  rumpan  förut». 

En  flicka  från  en  Norrlandssocken,  som  år  167-1  berättade, 
att  en  trollpacka  fört  henne  med  sig  till  Blåkulla,  ridande  på 
en  ko,  utpekade  den  ladugård,  ur  vilken  kreaturet  blivit 
taget.  Några  goda  män  gingo  då  dit  att  bese  djuret  och  funno 
kon  »stående  lös  och  så  våt,  som  om  hon  nyligen  hade  varit 
ur  vattnet  uppdragen,  medan  alla  de  andra  korna  voro  bundna, 
som  ock  denna  ko  förut  varit  haver»  —  allt  detta  enligt  ve- 
derbörande   prästmans    berättelse. 

Det  förekom  även,  att  trollpackor  redo  människor,  som 
då  vaknade  olustiga  och  rådbråkade  av  nattens  ansträng- 
ningar. Icke  ens  vällärda  och  högt  aktade  män  voro  skyddade 
mot  dessa  trollpackors  fräckhet,  såsom  man  kan  förstå  av 
den  berättelse,  lektorn  vid  Härnösands  läroverk  Jacobus 
Eurenius  nedskrivit.  En  dag  år  1674,  som  var  ett  gruvligt 
trolldomsår,  blev  han  oroad  av  en  »svår  fantasia»,  i  det  ho- 
nom tycktes,  att  han  under  sömnen  blev  tagen  ur  sin  säng 
av  en  för  trolldom  beryktad  kvinna  i  staden,  förd  ut  genom 
ett  hål,  som  trollpackan  stack  i  väggen  med  en  nål,  och  därpå, 
»bunden  till  händer  och  fötter»,  uppträdd  på  en  stång.  Se- 
dermera kände  han,  hur  han  fördes  upp  genom  luften,  och 
under  hela  färden  tyckte  han  sig  »hava  en  myckenhet  av, 
råttor  på  armarna»,  vilka  han  dock  småningom  fann  vara,  i 
icke  råttor,  utan  små  barn.  { 

Samma  vanvördiga  behandling  råkade  kapcllanen  Hcndrik 
Myrander  i  Stockholm  ut  för.  Även  hans  ärevördiga  rygg 
påstods  ha  grenslats  av  en  fördömd  trollpacka  på  väg  till 
gästabudet  1  Blåkulla. 

I  häxans  hem  kunde  ingen  märka,  att  hon  var  ute  på 
nattlig  ritt.  En  känd  trollpacka,  som  år  1619  avrättades  i 
Konga  härad  i  Småland,  tillspordes,  hur  hon  kunde  för  sin 
man  dölja  sin  bortovaro.  Det  gick,  förklarade  hon,  lätt  nog: 
»hon  tog  sin  särk  och  bläste'n  fullan  av  väder  och  lade'n 
hos  mannen  och  gjorde  därav  en  sådan  fullkommelig  form 
och  hamn,  att  om  hennes  man  hade  velat  känt  henne,  skulkj 
han  intet  annat  kunnat  skön  uppå,^  än  att  det  hade  varilj 
hon  själv.» 


*  Intet  annat  kunnat  märka. 


DKT    STORA    TKOLLDOMSRASEIUETS    TID.  373 

På  vägen  till  Blåkulla  brukade  häxorna  rasta  på  kyrktaken. 
Därvid  passade  de  på  att  »skava  klockorna»,  och  den  vigda 
metallen  utkastade  de  sedan  över  någon  sjö  med  den  vackra 
(iiiskan:  »Gud  late  min  själ  aldrig  nånsin  närmare  komma  till 
Ciiitl,   än   denne   malmen   kommer   till   klockan   igenl» 

Var  fanns  nu  den  märkliga  plats,  som  kallades  Blåkulla? 
Namnet  har  varit  föremål  för  många  tydningsförsök  av  våra 
språkforskare.  Nu  tycks  det  emellertid  vara  utrett,  att 
betydelsen  är  »det  blå  berget»,  varmed  syftas  på  den  färg- 
ton,  som  vilar  över  höga  berg,   sedda  i  fjärran. 

I  bergen  ansågos  trollen  bo  —  namnet  Trollhättan,  som 
iir  känt  ända  sedan  1400-talets  början,  är  ju  ett  talande 
exempel — ,  och  till  »bergen  blå»  förvisade  man  dem  gärna  i 
(If  l)esvärjelser,  varmed  människorna  åtminstone  alltsedan 
(k'  gamla  babylonieruas  tid  sökt  driva  bort  onda  ande- 
makter, som  plågade  dem  med  sjukdomar  och  annat  otyg. 
I  en  gammal  besvärjelse  från  Hälsingland  tilltalas  den  onde 
anden  sålunda:  »Jag  skall  stämma  dig  uti  en  sjö,  där  ingen 
ror,  uti  berg,  där  ingen  bor,  överst  av  blåkullen.»  Troligen 
ii  ro  en  del  fula  önskningar,  sådana  som  »Dra  åt  Blåkulla!», 
n  ^Icr  av  dylika  gamla  besvärjelseformulär.  I  flere  nordiska 
folkvisor  talas  också  om  »berget  blå»  som  trollens  boning. 

I^n  särskild  anledning  till  att  förlägga  deras  hemvist  till 
höga  berg  låg  däri,  att  dessa  av  ålder  ansetts  »spå  väder» 
eller,  som  Urban  Hiärne  uttrycker  sig,  »ryka  och  damba  mot 
illakt  väder».  Så  anses  vara  förhållandet  med  Omberg 
i  Östergötland,  vilket  tämligen  säkert  betyder  odet  ångande 
berget».  Ännu  framåt  mitten  av  förra  århundradet  sade 
nian,  att  detta  berg  »ömmade»,  när  det  omgavs  av  dimmor 
och  vattenångor.  Anledningen  till  att  det  sålunda  liksom 
rök  ur  bergen  var  enligt  folkfantasin,  att  bergatrollen  då 
bryggde   eller  kokade   mat. 

Mest  berömt  bland  väderspående  berg  var  dock  den  märk- 
liga klippön  Jungfrun,  som  i  ensligt  majestät  höjer  sig  mitt 
i  Kalmarsund.  Sedan  hedenhös  var  berget  fruktat  av  sjö- 
män och  fiskare,  ty  i  dess  djupa  hålor  och  grottor  bodde  själ- 
vaste sjörået,  som  rådde  över  vindarna;  ja  ön  med  den  dim- 
höljda  hjässan  uppfattades  rentav  som  sjörået  själv.  Mången 
sjöman,  som  råkat  ut  för  trollets  vrede,  hade  där  gått  i  kvav. 


374  TROLLPACKOR  OCH  AVGUDAD YRKARE. 

»Där  hava  många  skepp  blivit  olyckeliga»,  heter  det  i  en  be- 
skrivning från  1700-talets  mitt.  Och  det  var  för  att  hålla 
■.Ig  väl  med  sjörået,  som  förbifarande  seglare  gåvo  trollet 
det  vackraste  och  finaste  namn,  de  kunde  hitta  på,  och  in- 
ställsamt  kallade  det  Jungfrun,  vilket  egentligen  betyder 
»en    ung    högvälboren    kvinna». 

Den,  som  förstod  konsten  att  hålla  sig  väl  med  öns  ande- 
makter, kunde  emellertid  ha  åtskilligt  trevligt  där,  enligt 
vad  en  svensk  prästman  berättade  för  en  holländsk  am- 
bassadör, som  år  1615  seglade  där  förbi.  Vår  sagesman  påstår, 
att  så  snart  en  sådan  person,  som  förstår  konsten  att  tas  med 
andemakterna,  kommer  upp  på  klippön,  »så  synes  honom 
uppå  samma  berg  en  mycket  skön  grön  trädgård  med  alle- 
handa fruktträd,  såsom  äpplen,  päron,  körsbär,  krikon,  plom- 
mon etc,  beväxt  vara,  vilka  man  utan  fara  plocka  och  äta 
må.  Och  länger  fram  gåendes,  kommer  man  uti  en  mycket 
lustig  grön  dal,  därest  mitt  uti  ett  blått  silkestält  oppslaget 
står,  med  guld  utsirat  och  broderat,  däruti  många  ganska 
sköna  jungfruer  med  kostelige  kläder  sig  uppehålla  och  för- 
lusta med  allehanda  förnöjeligheter,  med  dem  man  utan 
blygsel  kärleks  verk  driva  kan  samt  sig  pläga  och  all  vällust 
föröva  utan  att  hava  därav  någon  skada.  Detta  händer  såväl 
om  vintern  som  sommaren.  Det  händer  ock  ibland,  att 
någre  fiskare  där  omkring,  som  av  denna  handelen  också  veta, 
stundom  gå  dit  sitt  nöje  att  försöka  och  förlusta  och  kommai 
därifrån    utan    skada.» 

Ön  Jungfrun  hade  emellertid  också  ett  annat  namn,  som 
mycket  användes  av  sjöfarande,  och  det  var  just  Blåkulla, 
vilket  även  denna  klippa  fått  efter  sitt  utseende  på  långt 
håll.  Flere  andra  berg,  som  gåvo  den  från  havet  kom- 
mande seglaren  den  första  landkänningen,  buro  samma 
namn.  Så  finns  ett  Blåkulla  i  Bohuslän,  öster  om  Marstrand, 
»de  sjöfarandom  till  stor  efterrättelse»,  och  Bleking  har  ock 
ett   berg   med   namnet   Blåkullcn,   beläget  nära   Karlshamn. 

Sådana  blå  berg  var  det,  som  under  häxtrons  dagar  utpe- 
kades såsom  mötesplatser  för  troUpackorna,  vilka  då  alll 
mer  undanträngde  trollen  ur  folktron.  Och  framför  allt  ble\ 
det  mest  ryktbara  Blåkulla,  ön  Jungfrun  i  Kalmarsund,  der 
plats,  där  man  allmännast  trodde  att  häxsabbaten  firades 
Redan  Olavus  Magni    förtäljer  om  denna  ö:   »På  detta  bert 


DET    STORA    TROLLDOMSRASERIETS    TID.  375 

lära  vissa  tider  av  året  nordiska  häxor  hålla  möten  för 
att  pröva  sina  trollkonster  och  signericr.»  Och  prästen, 
som  berättade  sin  goda  skepparhistoria  för  den  holländske 
diplomaten,  menade,  att  »de  ganska  sköna  jungfruer  med 
kostelige  kläder»,  som  den  lycklige  sjömannen  kunde  träffa 
på  ön,  voro  »trollkonor,  som  sig  därsammastädcs  uppchöllo». 


När  häxorna  kommit  fram  till  Blåkulla,  ställde  de  sitt  for- 
don utanför  mot  väggen;  och  om  detta  utgjordes  av  ett  djur, 
ställdes  skjutshästen  på  huvudet,  »så  svettig  som  han  var». 

Häxsabbaten  börjar  —  så  lärde  man  —  med  en  vild,  oan- 
ständig dans  parvis.  Rygg  mot  rygg  med  var  sin  djävul 
virvla  häxorna  runt  under  uppstämmande  av  hädiska  och 
osedliga  sånger.  Den,  som  utför  musiken,  gör  det  med  bak- 
delen, en  kroppsdel,  som  för  övrigt  kommer  till  flitigare  an- 
viindning  i  Blåkulla  än  annorstädes.  Så  berättades  om  en 
bagare  i  Stockholm,  som  beskylldes  för  att  ha  följt  sin  hustru 
dit,  att  han  knådade  deg  med  bemälta  parti  av  sin  lekamen. 

Slutligen  övergår  dansen  i  de  vildaste  orgier,  vilka  sluta 
med  att  satan  famntager  den  ena  efter  den  andra  av  häxorna, 
allt  under  det  att  de  skrika  av  smärta,  ty  de  förnimma  idel 
phigor  och  isande  kyla  av  beröringen  med  mörksens  furste. 

Efter  denna  inledande  akt  vidtager  en  festmåltid.  Alla 
rätterna  smaka  dock  vämjeligt,och  efter  måltidens  slut  är  man 
lika  hungrig,  som  då  man  gick  till  bords.  Enligt  somliga  upp- 
gifter serveras  inget  annat  kött  än  av  hästar  och  människor. 

Sedan  får  varje  trollpacka  inför  satan  redogöra  för  vad  hon 
uträttat  i  hans  tjänst.  De,  som  varit  riktigt  duktiga  i  att 
skada  sin  nästa  till  hälsa  och  välstånd,  få  beröm,  men  för 
dem,  som  ej  skott  sig  med  tillbörlig  flit  och  framgång,  vankas 
prygel.  Efter  denna  årsredogörelse  med  premier  och  straff 
genomgås  en  repetitionskurs  i  de  förskräckligaste  förban- 
nelser och  förvrängningar  av  kyrkobönerna,  särskilt  Fader- 
vår. Häxorna  få  också  lära  sig,  hur  man  lättast  åstadkommer 
hagel  och  oväder,  framkallar  sjukdomar,  gör  män  och  kvinnor 
oförmögna  till  kroppslig  sammanlevnad  och  ofruktsamma, 
huru  man  försänker  människor  i  sömn  eller  dödar  dem  genom 
förgörning. 


376  TROLLPACKOR    OCH    AVGUDADYRKARE. 

De  senaste  forskningarna  angående  häxtron  ha  kunnat 
följa  denna  tillbaka  ända  till  hednisk  tid  med  dess  tro  på  onda 
andeväsen  och  människor,  som  kunde  skifta  hamn.  När 
sedan  kristendomen  segrade  över  hedendomen,  var  det  i 
själva  verket  ett  mindretal  av  folket,  som  verkligen  ändrade 
livsåskådning  —  för  den  stora  massan  stannade  det  vid 
en  del  yttre  bruk.  Den  gamla  religionens  föreställningar " 
levde  alltjämt  kvar,  isynnerhet  i  avsides  belägna  bygder. 
Men  eftersom  hedendomen  nu  blivit  förbjuden,  förvandlades 
dess  gudar  till  djävlar.  En  modern  forskare  på  området 
anser  sig  t.  ex.  i  Blåkullamötena  med  deras  festmåltider,  dans 
och  sexuella  utsvävningar  återfinna  den  gamla  oanständiga 
dyrkan  av  Frej,  fruktbarhetens  gud. 

En  kvinna,  som  får  barn  med  älvakungen,  och  >en  drängs 
olovliga  beblandelse  med  ett  bergrå>. 

I  folkfantasin  förbands  häxsabbaten  med  vidriga  sexuella 
utsvävningar,  vilka  t.  ex.  i  den  franska  staden  Toulouse  år 
1275  skulle  ha  resulterat  i  ett  odjur  med  varghuvud  och  orm- 
stjärt. Denna  tro  har  sin  rot  i  urgamla  hedniska  föreställ- 
ningar om  möjligheten  av  människors  beblandelse  med  ande- 
väsen, sådana  som  trollen,  skogsrået  och  sjöjungfrun,  för- 
bindelser, som  flere  gånger  blivit  straffade  med  döden. 

En  yttring  av  dylik  vidskepelse  sysselsatte  Västra  härads 
ting  i  Sävsjö  i  Småland  anno  1656.  Då  framfördes  inför  rätten 
en  piga,  som  bekände  sig  »hava  haft  lägersmål  med  Älven 
och  avlat  med  honom  7  stycken  barn».  Älvakungen  hade 
kommit  till  henne  i  skepnad  av  »en  ung,  utstofferad  karl, 
i  idel  guld  klädder.  Och  när  födseln  henne  är  påkommen, 
är  denne  Älven  kommen  till  henne  och  haver  tagit  barnen 
sin  kos.»  En  natt  hade  hon  »varit  med  honom  uti  en  kulle,  som 
kallas  Grönekulle,  där  de  dansade,  voro  lustige  och  sungo». 

Flickans  husbonde  vittnade,  att  hon  »ofta  brukade  falla 
omkull  lika  såsom  hon  besvimmade».  Ibland  var  hon  »så- 
som besatt,  att  tvenne  karlar  hava  måst  hålla  henne».  Hon 
skrek  och  ropade,  att  hon  ville  löpa  till  Grönekulle.  Efter 
de  föregivna  barnsängarna  hade  hon  varit  mycket  svag, 
»men  att  det  skulle  vara  eflcr  barnsbörd  haver  han  intet 
kunnat  förstå». 

Själv  yttrade  den  stackars  kvinnan  inför  rätten,  att  »delta 


DET    STORA    TBOLLDOMSRASER  ir:TS    TID.  377 

troll  haver  plågat  henne  tre  gånger  uti  förlupne  natt,  begråter 
mycket  detta  umgänget,  önskar  det  vore  med  en  människa, 
så  bleve  det  ände  på,  men  nu  säger  hon  sig  aldrig  bliva  fri. 
iKan  icke  heller  bevisas  hava  haft  något  umgänge  med  någor 
imansperson  eller  spord  varit  havande.» 

I  Häradsrätten  hänsköt  saken  till  Göta  hovrätt,  som  i 
,sin  tur  inhämtade  utlåtande  från  domkapitlet  i  Växjö.  De 
ihögvördiga  fädernas  yttrande  om  den  stackars  kvinnan  är 
jför  sin  tid  ovanligt  milt  och  förståndigt.  De  funno,  att 
'den  onde  »genom  sine  tjusningar  och  aperi  bedragit  henne 
jtill  denna  dårskap»  och  försatt  henne  i  ett  tillstånd  av  otill- 
,räknelighet.  Därför  måste  man  nu  söka  att  rädda  hennes 
själ  genom  att  bedja  för  henne  i  församlingarna,  »att  Gud 
'ville  henne  ifrån  sådant  satans  spökeri  fria  och  frälsa  och 
intet  tillstädja  honom  den  fattiga  och  eländiga  människan 
vidare  fresta  och  bedraga». 

Vilka  åtgärder  hovrätten  sedan   fann   skäligt  vidtaga,  är 
ficke  känt. 


Ett  liknande  fall  kom  före  vid  tinget  i  Vätle  härad  i 
Västergötland  år  1691.  Det  rörde  sig  om  »en  drängs  olov- 
liga beblandelse  med  ett  bergrå».  En  dag  året  förut, 
när  ärevördige  kyrkoherden  i  Lundby  om  morgonen  gick 
att  inspektera  sitt  skördefolk,  lade  han  märke  till  att  en  av 
jdrängarne  »såg  mäkta  dåliger  ut,  blek,  mager,  och  slarviger  i 
ihuvudet».  Kyrkoherden  frågade  en  annan  av  skördefolket, 
[varpå  det  kunde  bero,  och  fick  veta,  att  det  icke  var  rätt 
|Ställt  med  drängen,  utan  att  han  »esomoftast  var  bleven  av 
jbergrået  borttagen  och  vore  hos  henne  några  dagar  tillika». 
1  Kyrkoherden  slog  sig  då  i  samspråk  med  den  unge  man- 
Inen,  som  berättade,  att  »han  med  en  vacker,  frodig  kvinns- 
'person,  klädd  i  vitt,  ofta  haft  att  göra,  när  han  bland 
bergen  eller  på  marken  gått  vall  med  kreaturen». 

Kyrkoherden  förehöll  honom  »denna  grova  djävulsgär- 
ningen,  och  vilken  synd  det  vore».  Sedan  kyrkoherden 
under  en  veckas  tid  »mycket  och  vackert  förmant  honom, 
att  han  skulle  sky  de  orterna,  varest  bergrået  plägade 
möta  honom»,  hade  han  lytt  rådet  och  »gått  mellan  går- 
Idarna    och  inte  vikit  åt  bergen,  som  ligga  på  båda  sidor». 


378  TROLLPACKOR    OCH    AVGUDADYRKARE. 

På  grund  av  det  rykte,  som  gick  om  drängen,  hade  läns- 
mannen emellertid  funnit  det  vara  sin  plikt  att  sätta  honom 
i  fängsligt  förvar. 

Under  rannsakningen  berättade  den  häktade,  hur  berg- 
rået inlett  bekantskapen  med  honom.  Han  hade  en  höstnatt 
gått  vall  med  boskapen  men  mot  aftonen  tappat  bort  några 
getter,  och  trots  allt  sökande  hade  han  icke  kunnat  finna 
dem.  Uttröttad  av  kringströvandet,  hade  han  till  sist  satt 
sig  att  sova  i  en  stor  ihålig  ek.  I  närheten  låg  »ett  grymt 
och  fasligt  berg,  Rambergs  flåg  kallat»,  och  en  stor  furu-  och 
granskog,  där  rövare  hållit  till  i  forna  dagar.  När  han  mitt 
i  natten  vaknade,  stod  en  kvinnsperson  hos  honom  och  sporde, 
varför  han  satt  där.  Han  berättade  då,  att  han  tappat  bort 
några  getter  och  icke  tordes  gå  hem,  förrän  han  funnit  dem. 
Härpå  svarade  den  okända  kvinnan,  att  hon  skulle  i  morgon 
skaffa  igen  hans  getter,  blott  han  nu  ville  gå  med  henne 
hem. 

Det  hade  drängen  ingenting  emot,  och  så  följde  han  med 
henne  till  Rambergs  flåg.  De  gingo  in  genom  en  dörr,  tyckte 
han,  och  kommo  in  i  en  ljus  sal,  där  vid  pass  tjugu  personer 
voro  samlade.  Alla  voro  de  grant  klädda,  och  hans  ledsa- 
gerskas  kläder  »gnistrade,  som  hade  de  varit  av  rubin». 

Kvinnan  undfägnade  honom  med  kostlig  spis  och  dryck 
samt  böd  honom  sedan  gå  och  lägga  sig  i  en  säng,  vilket  han 
ock  gjorde.  Efter  en  stund  kom  hon  själv  och  »lade  sig  i  bara 
särken  hos  honom,  tagandes  honom  i  famnen  ocli  kyssandes 
honom  ofta».    Vad  som  sedan  följde,  förstås  av  sig  själv. 

Det  är  just  ingen  svår  konst  att  förklara  drömmens  hän- 
delser —  ty  att  det  var  i  en  dröm,  som  ynglingen  genomlevde 
dem,  är  alldeles  påtagligt.  När  den  stackars  vallpojken,  ut- 
svulten och  förbi,  satte  sig  att  sova  i  den  ihåliga  eken,  visste 
han  nog  om  »det  grymma  och  fasliga  berg»,  som  låg  i  närheten 
men  alla  andra  intryck  förbleknade  inför  den  önskan,  son 
fullständigt  behärskade  honom,  då  han  insomnade:  »Måtti 
jag  få  igen  getternal»  Och  som  så  ofta  händer,  blev  denn; 
hans  käraste  önskan  uppfylld  i  drömmen.  Så  domnar  all  or( 
och  ängslan  bort:  i  morgon  skall  han  återfå  de  bortsjirungn; 
djuren.  Sedan  faller  den  ena  önskegåvan  efter  den  andra 
den  fattige  vallpojkens  famn:  först  får  han  hunger  och  törs 


DET    STORA    TROLLDOMSRASEUIETS    TID.  379 

lillfredsställda,  och  sist  kommer  turen  till  den  manbara  ål- 
derns trånande  längtan,  som  skymtat  bakom  hungern,  redan 
innan  denna  var  stillad. 

I  ett  tillstånd  av  överretning  genomlever  han  sedan  gång 
efter  annan  i  inbillningens  värld  vad  en  karg  verklighet  för- 
menat honom,  men  straffet  för  hans  fantasinjutningar  lär 
ha  kommit  i  form  av  dödsdom. 

Dyrt  synes  alltså  vår  svenske  Tannhäuser  ha  fått  plikta 
fiir   glädjen   i   Venusberget. 


Kontrakt  med  >fanen>. 

Att  man  kunde  förskriva  sig  till  mörksens  furste,  det  var 
länge  en  fast  rotad  övertygelse.  Ett  märkligt  exempel  på 
hur  säker  man  var  på  den  saken,  är  vad  som  hände  sig  med 
en  dansk  baron  von  Lutzow.  Han  hade  som  krigsfånge  förts 
till  Stockholm  år  1710.  Där  råkade  han  ihop  med  fänrik  von 
Fischbach,  en  illa  beryktad  individ.  Smått  hade  Lutzow 
om  medlen,  och  fordringsägarne  ansatte  honom  väldeliga. 
Da  lekte  honom  i  hågen  »några  skrifter  om  fransoska  böcker, 

I  som  han  i  P.rabant  läsit»,  och  som  handlade  om  hur  en  fattig 
stackare  kunde  komma  till  stor  makt  och  härlighet  genom  att 

I  förskriva  sig  åt  mörksens  furste. 

[  Efter  samråd  med  sin  nyförvärvade  kamrat  inköper  han 
torsdagen  före  midsommardagen  anno  1711   en  svart  kyck- 

I  ling;    och    när    dagen    svalkas,    går    han    tillsammans    med 

j  Fischbach    och    »en   för    detta    herrekock,   benämnd   Anders 
i  •• 
Ohrn»,  till  Kristineberg  på  Kungsholmen.   Vid  midnattstiden 

I  få    fänriken    och    herrekocken    gå    avsides,    medan    Lutzow 

beger  sig  till  en  korsväg,  tar  fram  sin  svarta  kyckling,  skär 

halsen  av  den  och  skriver  med  dess  blod  »en  liten  sedel»,  vari 

han  försvär  sig  åt  saian.     I  detsamma  uppstår  »ett  starkt 

väder»   och  höres  »dån,  skri  och  gny  med  de  orden  'Kom,  kom, 

Ru  är  tid!'». 

Både  kontraktet  och  offerdjuret  gräver  Lutzow  ned  under 
en  sten  vid  skiljovägen.  Men  med  hjärtat  i  halsgropen  vandra 
de  tre  stallbröderna  tillbaka  hem. 

Liitzow  har  uppenbarligen  ångrat  sig  strax  efteråt,  ty  dagen 
därpå  går  han  ut  till  korsvägen  och  river  sönder  kontraktet 


?    > 


W^'. 


Djihnihhild. 
Vx   >Diävulsbibeln>,  en  Kungl.  bibliotekel  i  Stockholm  tillhörig  l.i 


DF.T    STORA    TROLLDOMSRASERIETS    TID.  381 

nod  satan.  Men  på  midsommardagen  får  Fischbach  honom 
it  er  att  göra  sällskap  till  Kristineberg,  och  då  har  han  med 
ug  ett  kontrakt,  underskrivet  med  hans  eget  blod.  Fänriken 
lade  emellertid  ej  väl  lämnat  Liitzow  ensam,  förrän  modet 
,iter  svek  baronen.  I  stället  för  att  gräva  ned  det  nya  kon- 
traktet rev  han  sönder  även  detta,  och  utan  att  nämna  något 
■ör  kamraten  kastade  han  vid  sin  hemkomst  lapparna  i  spisen. 

Fänriken  snokade  emellertid  reda  på  dem,  och  när  han 
senare  på  året  rannsakades  för  mord  på  en  annan  vän,  en 
ryttmästare,  passade  han  på  —  antagligen  i  tanke  att  där- 
igenom komma  undan  med  ett  lindrigare  straff  för  sitt  brott 
—  att  omtala,  hurusom  Liitzow  förskrivit  sig  till  djävulen  i 
åkt  och  mening  att  skaffa  sig  penningar. 

Nu  blev  det  husundersökning  hos  baronen,  och  bakom  en 
tapet  fann  man,  efter  Fischbachs  anvisning,  det  sönderrivna 
kontraktet  —  där  hade  den  falske  vännen  stoppat  in  det, 
Liitzow  själv  ovetande.  Ur  »Stockholms  norre  förstads 
kämnersrätts»  handlingar  inhämta  vi  rörande  förskrivningens 
innehåll,  att  Liitzow  lovat  att  efter  40  år  med  både  kropp 
och  själ  tillhöra  »den  store  viirldens  Gud  och  helveteskonungen 
Lucifer»  på  följande  villkor: 

l:o.  »Att  satan  må  låta  honom  få  en  Spiritum  familia- 
rem,  som  vet  alla  hans  tankar  och  gör  allt  det  han  hava  vill 
samt  är  alltid  färdig  till  hans  tjänst,  när  han  honom  påkallar. 

2:o.  Att  bemälte  Spiritus  familiaris  honom  skall  tillbringa^ 
alla  nätter  emellan  torsdagen  och  fredagen,  klockan  1  eller  2, 
ettusende  dukater  uti  bästa  slags  guld. 

3:o.  Att  han  skulle  skaffa  honom  gunst  och  ynnest  hos  alla 
människor,  så  att  han  bleve  älslcad  av  var  och  en,  isynnerhet 
av  dess  konung,  på  det  han  måtte  komma  till  stor  heder  och 
värdighet,  jämväl  ock  att  vad  han  begärar  av  sin  konung 
aldrig  skulle  bliva  honom  avslaget  utan  alltid  hört,  och  att 
han  dessutom  skulle  bliva  högt  aktad  av  alla  regerande  herrar, 
prinsar  och   generaler. 

4:o.  Att  han  skulle  förskaffa  honom  styrka  och  krafter 
som  en  oxe  och  häst,  samt  att  hans  företagande  måtte  väl 
gå  och  vinna  framgång,  det  må  vara  uti  partier,^  actioner,"^ 
duell  eller  andra  beställningar. 


Tillfura.  —  ^  Småstrider.  —  ^  Fältslag. 


382  TROLLPACKOR    OCH    AVGUDADYRKARE. 

5:o.  Att  den  onde  anden  skulle  förskaffa  honom  tillgång 
hos  fruntimmer,  det  må  vara  prinsessor,  fröknar,  baronessor, 
och  att  han  måtte  vara  nog  älskad  av  dem,  på  det  han  må 
hava  sin  lust  och   förnöjelse  med  dem. 

6:0.  Att  han  skulle  bliva  lyckelig  uti  allehanda  slags  spel, 
av  vad  namn  de  vara  må.» 

Till  straff  för  vad  Liitzow  sålunda  låtit  komma  sig  till  last 
blev  han  dömd  till  livets  förlust,  ett  straff,  som  dock  på 
grund  av  de  dåtida  politiska  förhållandena  mildrades  till 
långvarigt  fängelse. 


Det  finns  från  vår  stormaktstid  gott  om  exempel  på  hur 
fullt  och  fast  övertygad  man  var  om  djävulens  makt  att 
hjälpa  dem,  som  förskrevo  sig  åt  honom. 

Ett  sådant  fall  behandlades  år  1661  inför  de  akademiska 
myndigheterna  i  Åbo.  Den  anklagade  var  en  ung  finsk  stu- 
dent vid  namn  Eolenius,  och  de  misstänkta  omständigheter, 
som  framdrogos  mot  honom,  voro  av  följande  trovärdiga  slag: 

Ynglingen,  som  förut  »föga  eller  intet  kunnat,  hade  på  en 
liten  tid  förkovrat  sig  så,  att  han  övergått  både  lärare  och 
lärjungar,  först  i  latinska  språket  och  sedan  i  orientaliska 
språken».  Han  påstods  ha  »på  en  torsdagskväll  begynt  stu- 
dium av  hebreiska  och  grekiska  språken»,  och  när  han  första 
gången  tog  pennan  i  handen  för  att  skriva  syriska,  »gjort  det 
så  artigt,  som  det  någonsin  blivit  tryckt».  Och  ej  nog  därmed: 
»en  annan  studiosus,  som  hos  honom  sökt  att  genom  hemlig- 
hetsfulla konster  bliva  lärd  och  varken  förut  eller  sedan  sär- 
deles latin  kunde,  hade  skrivit  tvenne  latinska  brev,  som 
intet    fel    hade». 

Den  anklagade  räddades  endast  genom  generalguvernören 
Per  Brahes   upplysta  ingripande  från   dödsstraff. 

I  ett  liknande  fall,  där  försvärjelse  bevisligen  förekommit, 
är  huvudpersonen  en  15-årig  studerande  vid  Uppsala  univer- 
sitet vid  nanm  Daniel  Salthenius,  och  det  en  prästson  till, 
fastän  det  måste  framhållas,  att  fadren  gjort  sig  illa  beryktad 
för  »sin  ondska  ocli  sitt  elaka  uppförande».    Vår  Daniel,  som 


DET    STORA    TROLLDOMSRASERIETS    TID.  383 

år  1712  vid  nio  års  ålder  inslcrevs  vid  universitet,  gjorde  sig 
känd  som  »en  av  de  lvvicl<aste  ynglingar»,  som  där  vistades. 
Särskilt  visade  han  »en  ogemen  styrka»  i  teologi  och  hebreiska. 
1  Sex  år  därefter  hade  han  emellertid  hittat  på  att  »på  en 
gammal  ek  å  Vivelsta  ägor  fästa  en  förskrivning  till  den  orene 
anden  djävulen,  som  han  skrivit,  dels  med  blod  utur  sitt 
finger,  dels  med  rött  bläck  eller  cinnober». 
i  Av  häradsrätt  och  konsistorium  blev  den  stackars  gossen 
i  enlighet  med  gällande  förordning  om  eder  och  sabbatsbrott 
dömd  att  mista  livet,  men  i  anseende  till  sin  minderårighet 
benådades  han  med  fängelse.  Efter  uttjänt  straff  kom  han 
över  till  Tyskland,  där  hans  begåvning  åter  kom  till  sin  rätt, 
och  omsider  finna  vi  honom  som  välbeställd  professor  i 
Königsbcrg. 

Som  exempel  på  ett  något  enklare  kontrakt  med  »fånen» 
kan  tjäna  följande,  som  av  en  grenadjär  i  Stockholm  en  juni- 
natt anno  1716  instoppades  i  »nyckelhålet  till  St.  Jacobi  västra 
kyrkoport»,  naturligtvis  med  den  påföljd,  att  han  dömdes 
till  döden.  Värdepapperet  har  följande  formulering: 
j  »Jag  skriver  mig  med  namn  Daniel  Nilsson  åt  dig  Fahnen, 
låna  mig  så  många  pangar,  som  jag  vill  ha,  så  sätter  jag  dig 
min  kropp  och  själ  i  pant  tills  jag  betalar  dig,  och  detta 
skrifver  jag  den  11  juni  efter  middagen  klockan  5  torsdags 
afton,  jag  vill  att  du  möter  mig  klockan  8  och  2  kvart  till  9; 
Ijag  törs  icke  vänta. 
1  Daniel  Nilsson.» 

Ännu  så  pass  långt  fram  i  tiden  som  år  1791  kan  tidningen 
Stockholmsposten  berätta  om  två  med  blod  gjorda  förskriv- 
ningar till  satan,  vilka  man  funnit  i  nyckelhålet  till  en  av 
huvudstadens  kyrkdörrar.  De  voro  författade  av  tvenne 
kvinnor,  vilka  redaktionen  dock,  i  förhoppning  om  deras 
ånger  och  bättring,  lovar  att  ej   namngiva. 

I  den  ena  av  förskrivningarna  läses:  »Om  jag  innan  morgon 
bittida  har  ett  hundra  tusen  i  min  stora  kjortelsäck,  får  du, 
Satan,  taga  mig  levande  om  tjugo  år.» 

Den  andra  sedeln  har  följande  lydelse:  »Jag  giver  dig,  Satan, 
tillstånd  att  taga  det  första  barn,  jag  föder  till  världen,  när 
det  blir  tjuguett  år,  om  du,  Satan,  lagar  på  något  sätt,  att 


384  TROLLPACKOR    OCH    AVGUDADYRKARE. 

jag  har  en  lilen  papperslapp  i  min  ena  stora  kjortelsäck  med 
de  5  nummer,  som  kommer  ut  den  första  dragningen,  som  blir 
på  Nummerlotteriet;  och  om  det  är  möjligt,  att  du,  Satan, 
kan  laga  så,  att  jag  inom  3  månader  är  gift  med  **  samt  inom 
3  månader  engagerad  vid  Dramatiska  teatern,  så  får  du  mitt 
andra  barn,  då  det  blir  17  år.» 


Trots  all  djävulens  slughet,  där  han  gick  omkring  på  jakt 
efter  människosjälar,  lyckades  en  redlig  svensk  danneman 
på  gamle  kung  Göstas  tid  sätta  ett  skott  i  den  fulingen, 
så  att  han  damp.  Glädjen  över  den  lyckade  jakten  blev  e- 
mellertid  alltför  kort  —  som  alla  jordiska  fröjder.  Historien 
är  god  och  lyder  sålunda. 

»En  tid  hände  sig,  att  en  markatt  eller  apinja^  slapp  lös 
med  en  kedja  och  kom  avsides  i  bygden  till  en  bondby  och 
in  på  ett  tak  och  koxade-  ned  genom  vindögat.  När  bonden 
fick  det  se,  och  hustrun,  sade  han,  att  det  var  visserligen  fånen. 
Och  huru  apan  stod  och  omakade  sig  åter  och  fram  och  ville 
neder  till  folket,  slapp  kedjan  ned  för  fönstret  —  ty  han  hade 
hört,  att  djävulen  skulle  vara  bunden  till  en  tid  och  nu  skulle 
vara  sluppen.  Därför  steg  han  till  sitt  koger  och  stålbåga 
och  sköt  markattan  igenom,  så  att  hon  föll  vid  golvet.  När 
han  såg  det  var  så  snart  gjort,  föllo  de  båda  å  knä  och  tackade 
Gud  så  innerliga,  att  fånen  var  nu  död,  och  att  han  skulle 
nu  aldrig  mera  göra  dem  någon  vånda. 

Bonden  tog  apinjan  och  lade  i  en  långsäck  och  gick  till 
konung  Gustav  och  sade:  'Nådige  konung,  jag  haver  skjutit 
ihjäl  fånen;  aldrig  skall  han  göra  oss  något  bong,  Gud  have 
lov  så  visst.'"  När  konungen  hörde  det,  höll  han  så  sällsynt 
och  bad  låta  se'n. 

Bonden  drog  stram  kedjan,  slamrade  i  säcken.  När  apan 
framkom,  sade  konungen:  'Du  haver  skjutit  fånen;  du  skall 
få  fånen.'  Och  lät  sätta  den  förtvivlade  boven  i  kistan. 
'Haver  icke  du  skjutit  min  goda  apinja  ilijäll' 


'  Aphona.  —  ^  Tittade. 


DET    STORA    TROLLDOMSRASEUIETS    Tin.  385 

Och  lät  konungen  allenast  skrämma'n  därmed  alt  han  lät 
ätta'n  i  kistan.    Och  gjorde  sig  alltid  där  löje  utav.» 


»På  bålet  med  trollpackan!> 

Den  kvinna,  som  hlivit  utpekad  som  trollpacka,  var  i  och 
lud  detsamma  så  gott  som  prisgiven  åt  döden  enligt  orden 

andra  Mosebok:    »En  trollkvinna  skall  du  icke  låta  leva.» 

Den  tiden  gick  det  lika  ledigt  att  prata  bort  sin  nästas  liv 
om  i  våra  dagar  att  prata  bort  hennes  goda  namn  och  rykte. 

Ingen,  varken  rik  eller  fattig,  ung  eller  gammal,  skön  eller 
ul,  gick  säker  för  att  bli  utpekad  som  häxa.  Ända  sedan 
nedeltiden  hade  andliga  och  världsliga  myndigheter  förenat 
ina  krafter  för  att  driva  den  lede  ur  sådana  »besatta»  män- 
liskor.  De  arma  kvinnor,  som  anklagades  för  häxeri,  tvinga- 
Ics  först  med  de  gräsligaste  pinoredskap  att  bekänna  och 
jnuules  därefter  på  bål,  varefter  askan  ströddes  för  vinden. 

Allteftersom  den  ena  bekännelsen  på  den  andra  kom  fram, 
)1(  v  övertygelsen  om  häxornas  makt  allt  fastare;  och  till 
slut  trodde  många  av  »häxorna»  själva,  att  det  var  sant,  som 
ie  anklagades  för. 

Lyckades  man  ej  med  tortyr  frampressa  några  bekännelser, 
invände  man  på  sina  ställen  det  s.  k.  v  att  u  pro  vet,  som 
grundade  sig  på  den  föreställningen,  att  »vattnet  icke  ville 
behålla»  den,  som  var  oren  och  hemfallen  åt  satan.  Om  där- 
för den  anklagade  kvinnan  flöt,  då  man  kastade  henne,  bun- 
den till  händer  och  fötter,  i  en  flod  eller  å,  så  var  därmed  be- 
visat, att  hon  var  häxa.  Från  trolldomsprocesser  i  Bohuslän 
finnes  gång  efter  annan  antecknat  om  den  misstänkta:  »Haver 
under  provet  flutit  som  en  gås»  el.  dyl.  Och  från  en  troll- 
domsrannsakning  i  Konga  härad  i  Småland  1618  innehåller 
protokollet  följande  mycket  trovärdiga  berättelse  om  vattu- 
prov    med    en    »trollkona»: 

»Sedan  hon  kom  på  vattnet,  flöt  hon  lättare  än  någon  gås, 
så  att  mästermannen  henne  två  gånger  nedstoppade  och  hon 
genast  med  hast  uppflöt  och  låg  på  vattnet  som  ett  torrt  trä, 
det  häradsnämnden  och  över  hundrade  människor  åsågo; 
och  hon  fick  intet  vatten  i  mun,  näsa  och  öron  såsom  andra 

2b—222S2ti.    Grimberg,  Svenska  folkets  underbara  öden.     IV. 


386  TKOLLPACKOR    OCII    AVGUDADYRKARE. 

människor  och  kunde  näppeligen   bliva  våt,   ulan   när  hon 
kom  ujjp,  stod  hon  lika  frisk  och  var  genast  torr.» 

Därest  vattuprovet  slvulle  utfalla  till  den  anklagades  för- 
del, så  fanns  ytterligare  ett  prov,  på  vilket  hon  svår- 
ligen kunde  undgå  att  bli  fälld.  Man  avklädde  den  stackars 
kvinnan  naken  och  letade  över  hela  hennes  kropp  efter  det 
s.  k.  djävulsmärket.  Enligt  uttalande  av  en  sakkunnig, 
nämligen  självaste  bödeln  i  Jönköping,  vid  rannsakning  med 
den  förut  nämnda  kvinnan  från  Konga  härad,  skulle  tecknet 
i  fråga  utgöras  av  »ett  märke  ovanför  hjärtat,  antingen  på 
bröstet,  under  armarna  eller  på  härerna,^  som  Satan  skulle 
suga  bloden  av  henne».  Och  mycket  riktigt:  när  kvinnan 
i  fråga  inför  rätten  avkläddes  och  undersöktes,  fanns  också 
märket  mellan  hennes  skuldror.  Den  allmänt  gängse  upp- 
fattningen av  djävulsmärket  var  emellertid,  att  det  bestod 
av  ett  fingeravtryck,  som  satan  gjort  på  kvinnans  kropp  till 
tecken,  att  hon  ingått  förbund  med  honom.  Det  behövdes 
knappt  mer  än  en  så  pass  stor  fläck  som  ett  knappnålshuvud, 
för  att  saken  skulle  anses  bevisad.  Och  vilka  avskyvärda 
orgier  dessa  undersökningar  skulle  ge  anledning  till,  låter 
lätt  tänka  sig,  då  fångvaktare  och  bödlar  därvid  kunde 
opåtalt  tillfredsställa  sina  djuriska  lustar.  i 

Ett  riktigt  betecknande  exempel  på  hur  hjälplöst  de  an-j 
klagade  voro  prisgivna  åt  sina  domares  godtyckliga  förtolk-i 
ningar  av  de  mest  påtagliga  bevis  på  deras  oskuld  är  följande,; 
som  hände  på  en  plats  i  Tyskland.  Några  kvinnor  anklaga- i 
des  för  att  ha  på  kyrkogården  grävt  upp  ett  nyss  avlidet' 
barns  kropp  och  kokat  trolldomssalva  därav.  Genom  tortyr 
tvingades  de  att  taga  på  sig  brottet.  Men  då  en  man,  som 
var  gift  med  en  av  kvinnorna,  lät  öppna  graven  i  närvaro 
av  flere  vittnen,  däribland  stadens  prästerskap,  fann  man 
liket  oskadat  i  kistan.  Man  skulle  då  tänka  sig,  att  de  stac- 
kars kvinnornas  oskuld  därmed  ansågs  bevisad;  men  deras: 
domare  resonerade  annorlunda:  han  förklarade,  att  det  upp- i 
grävda  barnliket  var  bara  ett  djävulens  bländverk,  ty  vad; 
kvinnorna  själva  tillstått  måste  gälla  för  mera  som  vittnes- > 
börd.  Rättegången  slutade  också  med,  att  de  brändes; 
på   bål.  i 


Skuldrorna. 


DET    STORA    TROLLDOMSR.\SERIHTS    TID. 


387 


Nar  en,  som  blev  anklagad  för  trolldom,  visade  sig  ängslig 
för  rätta,  betraktades  det  som  bevis  på  att  hon  hade  dåligt 


Häxor. 
Träsnitt  från  1500-talet. 


imvete.  Uppträdde  hon  däremot  frimodigt,  så  var  det  djä- 
:ulcn,  som  förhärdat  och  förstockat  den  syndcrskan.  Brukade 
1  misstänkt  kvinna  vara  vid  gott  humör,  så  var  det  bara 
:lä(ljc  över  att  hon  hade  den  ondes  hjälp  att  lita  till.    Om 


388  TROI.I.PACKOR    OCH    AVGUD ADYRKARE. 

hon  däremot  var  en  tungsint  natur,  var  det  ett  tecken  till 
sorg  över,  att  hon  genom  förbund  med  satan  förspillt  sin 
eviga   salighet. 

Det  ville  icke  mycket  till  för  att  fä  ett  häxbål  tänt.  Aldrig 
ha  väl  sladder  och  småsinne  firat  sådana  triumfer  som  under 
häxprocessernas  tid.  Avundsjuka,  hat  och  hämndlust  ha 
aldrig  varit  så  lätta  att  få  tillfredsställda,  som  genom  att 
anklaga  föremålet  för  trolldom.  Och  gamla  och  unga  väl- 
lustingar  ha  mer  än  en  gång  fått  en  vacker  kvinna  i  sitt  våld 
genom  hotelser  att  ange  henne  som  häxa,  därest  hon  icke 
ville  prisge  sig  åt  deras  lustar. 

Gräsliga  voro  de  scener,  som  utspelades  på  avrättsplat- 
serna.  Men  ingen  hade  något  förbarmande  med  de  arma 
offren.  Det  var  ju  bara  till  välsignelse,  att  man  oskadliggjorde 
sådana  satans  redskap,  som  med  en  enda  hatfull  blick  eller 
ett   ord   kunde   bringa   fördärv   över   sina   medmänniskor. 

Som  en  smitta  spred  sig  tron  på  häxeri  till  alla  länder  och 
skall   ha   kostat  flere  millioner   människoliv. 


De  första  trolldomsprocesserna  i  vårt  land.  ! 

i 
Ända    sedan  våra  landskapslagars  tid  var  trolldom  belagdi 
med    dödsstraff.     Trollkarlar    skulle    steglas    och    trollkonor 
brännas.    Även  i  1734  års  lag  stadgas  dödsstraff  för  bevisligj 
trolldom,  varmed  annan  person  skadats  till  kropp  eller  egen-| 
dom.   »Får  någon  död  därav»,  heter  det,  »då  skall  man  steglasj 
och  kona  halshuggas  och  å  båle  brännas.»    Det  var  lag  ändai 
till  år  1864,  då  vår  nu  gällande  strafflag  tillkom  med  följandcj 
straff  för  trolldom:    »Far  någon  med  spådom,   signeri   elleri 
annan  vidskepelse  att   därmed   bcdriigeri   öva  eller  vinning|t 
sig  förskaffa,  straffes  med  böter  eller  fängelse  i  högst  ett  år.sjj 
Landskapet  Dalarne  synes  tidigt  ha  varit  tillhåll  för  troll-|i 
packor.    Gustav  Vr.sa  utfärdade  år  1551  ett  brev  till  läns- 
männen  i  Västerdalarne,  vari   han  säger  sig    ha    förnunnnit 
att  i  denna  landsända  funuos  »någre  trollkvinnor,  som  mec| 
allehanda  vidskepelse  umgå,  därigenom  de  mycket  ont  åstad 
komma,  dragandes  den  cnfaldelige  allmoge  med  deras  troll- 
dom både  ifrån  Gud  och  allt  det  kristeligit  är».    »Sådan  otill- 
börlighct»    finge  icke  tillåtas,  »utan»,  heter  det,  »var  I  vctc 


DET    STORA    TROLLDOMSRASERIETS    TID.  389 

il;mu  man  eller  kvinna,  som  trolldom  eller  signelse  bruka 
Uiuar,  då  skolen  I  sådane  sällskap  antasta  och  dem  välför- 
:ir:Hle    till    Vår    troman    biskop    Henrik    komma    låta.» 

]  i'Msop  Henrik,  som  var  styresman  över  Västerås  stift  och 
^ilf  konungens  synnerliga  förtroende,  fick  samtidigt  en  an- 
aning  att  befordra  trollpackorna  till  vederbörlig  näpst. 
:iii  borde,  skriver  konungen,  »hava  det  sällskap  hit  ut  till 
SS.  att  Vi  måtte  få  höra,  vad  de  föra  uti  sin  sköld». 

1  1571  års  kyrkoordning  åläggas  biskoparne  särskilt  att 
Ml  uppsikt  med  den,  som  »bedriver  trolldom,  svartkonst, 
>vi  in  eller  andra  sådana  djävulshandlingar».    Och  på  1572 

s  kyrkomöte  i  Uppsala  beslöts,  att  »alle  lövjekäringar  och 
'\  i  (gubbar»  skulle  ur  församlingens  gemenskap  uteslutas. 
\'av  de  ock  dö,  skola  de  bortkastas  uti  dy  och  kärr  och  icke 
on^na  till  de  kristnes  lägerstäder.» 

liolldom  är  i  den  tidens  handlingar  ett  ofta  förekommande 
vn\[.  Vid  mäster  Abrahams  räfst  år  1596  kommo  åtskilliga 
il!  i  dagen. ^  En  kvinna  från  Visingsö  hade  fått  rykte  om 
i;  som  trollpacka  blott  därför  att  hon  uppträdde  med  en 
jiokot  katta  och  ett  band  om  halsen  med  tre  knutar».  I 
en  l)rokota  kattans  skepnad  uppenbarade  sig  naturligtvis 
en    lede   själv. 

lin  annan  kvinna,  som  var  instämd  under  ärkebiskopens 
it-!,  redogjorde  för  sina  möten  med  sin  herre  och  mästare, 
)in  hon  brukade  träffa  vid  en  å  i  Västergötland.  Dit  »kommer 
an  i  mannaliknelse  och  lovar  henne  många  rikedomar  och 
tu  (let  i  världen  är.  Satanas  förer  henne  själv  över  sjön  — 
;u!!ilom  seglar  han,  stundom  ror  han.  Han  haver  vad  kläder 
an  vill  uppå  sig  och  säger,  han  vill  hava  själen,  och  skall 
011  intet  fara  illa.»  Hon  hade  också  tagit  honom  i  handen 
cli  legat  hos  honom;  »och  är  han  kaller  som  ett  järn».  Första 
aiiaen  han  kom  till  henne  var  en  torsdagskväll,  då  han  frå- 
11 1  '  henne,  om  hon  ville  tjäna  honom,  så  skulle  hon  få  se 
111,  som  är  till  i  världen.  Hon  gick  in  därpå.  Vid  detta  till- 
ilU  kom  han  »som  en  jåmfru  och  kallade  sig  jåmfru  Brita». 
ai  månad  därefter  uppenbarade  han  sig  som  en  köpman, 
ch   för  sin  fattigdoms  skull  lovade  hon  honom  sin  tjänst. 

I  ran    samma    år    förmäler  Stockholms  rådstuvuprotokoll, 

1  Bd   TI:    131. 


390  TROLLPACKOR    OCH    AVGUDADYRKAR  E. 

att  »för  rätten  kom  en  gammal  dral^ant,  vilken  var  sjukor 
och  så  döver,  att  ingen  människa  så  hårt  ropa  kunde,  att 
han  det  höra  kan.  Han  klagade  till  en  gammal  käring,  Marieth 
finske  benämnd,  att  hon  hade  honom  med  trolldom  så  för- 
gjort, att  han  hörer  inte  annat  än  som  en  stor  hop  klockor 
och  paddor  alltid  ropa  och  skria  i  hans  öron,  såsom  de  pläga 
ropa  och  låta  i  vattupussarne  om  våren.  Till  vilket  den 
Marieth  nekade,  att  hon  hade  honom  sådant  oppåkommit; 
och  hon  hade  aldrig  lärt  sådan  trolldom.» 

Vid  samma  tid  blev  i  Östergötland  en  trollpacka  anklagad! 
för  att  genom  förgörning  ha  vållat  den  sjuklighet  och  melan- 
koli, som  förmörkade  tillvaron  för  hertig  Johan  och  hans 
gemål  på  Stegeborgs  slott. ^  Angivare  var  hertigens  hovpre- 
dikant, och  han  fick  kvinnan  dömd  att  levande  brännas. I 
Bålet  uppfördes  vid  Ramshäll  nära  Söderköping.  Då  hon  nul 
skulle  kastas  in  i  elden,  bad  hon  hovpredikanten  följa  henne' 
till  bålet  för  att  mottaga  hennes  bekännelse.  Det  gjorde  han,: 
men  i  detsamma  fattade  kvinnan  tag  i  hans  kaftan  för  att 
rycka  honom  med  sig  på  bålet;  och  endast  genom  att  bödeln 
fick  fatt  i  hans  kappa,  slapp  prästen  att  göra  trollpackan 
sällskap  i  den  kvalfulla  död,  han  själv  vållat  henne. 

År  1618  brändes,  enligt  anteckning  av  den  nämnde  hov- 
predikantens broder,  som  också  var  prästman  i  Östergötland,! 
»två  ålderstigna  kvinnor  i  Östergötland  emellan  Vika  på  en* 
ort,  kallad  Skogsby  vad,  vilka  all  sin  livstid  allt  från  barn- 
domen trolldom  brukat  hade».  Ännu  i  dödsstunden  sattet 
de  sitt  hopp  till  satan,  och  då  ett  stort  moln  just  i  detsannna^ 
uppsteg  på  himmelen,  utropade  de:  »Nu  kommer  Gethus»,j 
vilket  var  det  namn,  de  hade  på  sin  herre  och  mästare.  »Dänj 
lät  ock  djävulen  se  sin  makt  i  vädret,  att  han  uppväckte  ett| 
sådant  gräsligt  mörker  och  moln  med  regn,  som  syntes  nästanj! 
över  hela  Östergötland,  för  vilket  ock  många  människorj] 
storligen  förskräcktes.»  'i 

Samma  år  rannsakades  och  avrättades  i  mörkaste  Små-ji 
land  den  förut  nämnda  trollkvinnan  från  Konga  härad.  Honj' 
bekände,  att  hon  en  gång  varit  i  Blåkulla  och  ridit  dit  på  en.' 
kalv.  Där  hade  hon  träffat  sin  mästare,  »ganska  stor  ocli 
svart,  havandes  horn  i  huvudet  och  långa  vassa  klogar  p; 

■  Bd   II;  538. 


DET    STORA    TROLLDOMSRASERIETS    TID.  391 

änderna».  Satan  »satt  i  högsätet  och  den  förnämsta  troll- 
vinnan  hos  honom,  och  sedan  en  puke^  och  en  trollkvinna, 
medan  det  räck,-  famntogos,  kysstes  och  var  tog  sin  sär'^  och 
cilrevo  deras   handel   med». 

Ar  1633  rannsakades  vid  tinget  i  Karlskoga  i  Värmland 
veiine  kvinnor,  som  förut  dömts  för  hor  och  tjuvnad  och  nu 
•eskylldes  för  trolldom.  Den  ena  av  dem,  hustru  Marit  från 
)line  härad  i  Värmland,  bekände,  att  på  den  tid,  då  hon 
lodtle  i  Vase  härad,  kom  en  gång  en  lapp  resande  från  Norge 
ch  fick  husrum  hos  henne  över  natten.  Hon  passade  då  på 
jich  frågade  lappen,  »om  han  icke  visste  någon  råd  eller  bot 
jill  hennes  värk,  som  hon  i  9  år  haver  haft  över  bröstet  och 
bölerne'^  så  häftigt,  att  hon  intet  haver  tålt  några  kläder 
pmma  vid  sin  kropp».  Mannen  hade  då  svarat:  »Den  plåga 
[»ch  vedermöda,  du  dragés  med,  den  haver  ditt  syskonbarn 
riustru  Marit  i  Karlsudde  satt  uppå  dig  och  där  bredevid 
^jort,  att  du  intet  kan  få  barn  med  din  man.  Men  om  du  vill, 
ilå  vill  jag  väl  bota  dig  och  där  bredevid  lära,  huru  du  skall 
^unna  göra  henne  så  gott  igen.»  Det  hade  kvinnan  ingenting 
jjmot,  och  så  »haver  han  gjort  för  henne  en  båge  och  krökt 
atav  vide  och  därhos  lärt  henne  en  bön:  och  när  hon  samma 
Dön  ville  läsa  och  därefter  skjuta,  då  skulle  det  onda,  hon 
|/ille  sätta  anten  på  människor,  djur,  fänad,  skog  eller  mark, 
^trax    drabba    och    hava    fortgång». 

Sin  konst  hade  hon  emellertid  inte  brukat  på  någon  annan 
n  »en  bonde,  Jöns  Jespersson  i  Bäckäng,  och  hans  hustru 
Samt  Jost  Larsson,  en  fänrik  över  Värmlands  rytteri,  och 
lans  hustru,  vilka  hon  haver  skjutit  en  häftig  trånsjuka  på, 
LÖr  det  han  en  gång  hade  slagit  hennes  syster».  Av  denna 
sjuka  »haver  fänriken  och  hans  hust''u  så  tvingats  och  trånat, 
itt  på  dem  intet  haver  till  seendes  varit  än  bara  hud  och  ben, 
ntill  dess  hon  dem  igen  botat  hade». 

Den  andra  anklagade,  pigan  Cecilia,  bekände,  »att  för  3  år 
sedan,  den  tid  hon  låg  sjuk  uti  en  bod  hemma  när  sin  moder, 
lå  hade  sent  om  aftonen  en  kommit  in  till  henne,  svarter  och 
ånger,  och  henne  tillfrågat,  om  hon  icke  ville  tjäna  honom». 
Det  hade  hon  i  förstone  sagt  nej  till  men  slutligen  givit  efter 


^    Smådjävul.    —    ^    Så    länge    festen    varade.    —    *    Särskilt.    — 
Skuldrorna. 


392  TROLLPACKOR    OCH    AVGUDADYRKARE. 

för  hans  enträgenhet.  Då  »haver  han  blast  henne  i  munnen 
oeh  bitit  på  vänstra  skuldran,  etter  vilket  ännu  ett  ärr  synes 
så  stort  som  en  nagel,  däruti  hon  ingen  känsel  haver;  men 
inga  konster  anten  till  ett  eller  annat  säger  hon  sig  av  honom 
lärt  hava.  Mer  kunde  man  intet  komma  henne  till  att  be- 
känna, ehuru  man  sig  därom  vinnlade  och  beflitade.» 

Tingsprotokollet  lämnar  oss  ingen  upplysning  om  hur  det 
gick  med  de  bägge  kvinnorna,  men  möjligheten  för  dem  att 
komma  undan  med  livet  var  givetvis  så  gott  som  ingen. 

* 

Ännu  var  emellertid  inte  det  stora  trolldomsraseriets  tid 
kommen.  Det  är  först  på  1660-talet,  som  farsoten  riktigt 
bryter  ut.  -På  Åland  tycks  den  ha  börjat  år  1666;  men  vida 
större  betydelse  fingo  de  häxprocesser,  som  två  år  senare 
låta  tala  om  sig  i  Dalarne,  efter  allt  att  döma  oberoende  av 
företeelserna    på    Åland. 

Trolldoinsraseriet  i  Dalarne 

tycks  ha  börjat  i  Älvdalen,  där  på  våren  1668  tal  började 
gå  om  »en  jänta»,  som  övade  trolldom.  Först  tog  kyrkoherden 
saken  om  hand,  och  sedan  ingrep  länsmannen  och  anställde  , 
förhör  med  flickan.  Hon  bekände  då,  såsom  länsmannen 
inberättar  till  fogden  över  Österdalarne,  »mycket  ynkeligen, 
så  att  håren  resas  på  huvudet»,  att  hon  varit  i  Blåkulla  och  I 
dit  fört  med  sig  många  både  från  hemsocknen  och  från  Här- 
jedalen, »ja  jämväl  ock  små  lindebarn». 

Detta  var  dock  endast  början.    »Den  förskräckeliga  troll- 
domshandelen»  grep  snart  omkring  sig.    Det  hjälpte  icke,  att 
kronobetjäningen  slog  den  ena  efter  den  andra  av  »trollpacket»  j 
i  bojor  och  handklovar  och  satte  dem  i  »sockenkistan»^  under  i 
»stark  vakt».    Fogden  över  Österdalarne  berättar  till  lands-  !; 
hövding  Duwall,  att  »likväl  fara  de  bort  till  Blåkulla  på  kyr-  1 
koherdens  kor,  fördärva  länsmans  och  annat  gott  folks  bo- 
skap; och  ingen  vet,  när  de  fara  bort,  eller  när  de  komma  igen, 
utan  de  sätta  getter,  sopekvastar  och  annat,  vad  de  vilja, 
i  sitt  ställe  i  deras  hamn».'-^ 


'  F.ockenhäktel.  —  *  I  Irollpacknns  mänskliga  skeiinnd. 


DET    STORA    TROLLDOMSRASERIETS    TID.  393 

r.revskvivaren  ullnlar  också  sin  ängslan  för  »att  om  Höga 
)\iTheten  icke  snarL  tager  uti  med  skarpa  handen,  varder 
iud   tvivclsutan   hela  landet   straffandes». 

Landshövdingen  fann  sig  då  föranlåten  att  förordna  om 
xlra  ting  i  Älvdalen,  Det  hölls  också  under  hösten  1668, 
(Il  handlingarna  insändes  i  vederbörlig  ordning  till  Svea 
o  \  rätt  för  att  där  undergå  slutlig  prövning. 

])e  värsta  ogärningar,  som  i  dem  tillvitades  trollpackorna, 
nio,  att  de  togo  små  barn  om  natten  ur  deras  sängar  och 
)r.le  dem  bort  genom  luften  till  Blåkulla.  Satan  lämnade 
'111  nämligen  ingen  rast  eller  ro,  med  mindre  de  ideligen 
iidc  »små  enfaldige  barn»  till  honom.  Han  »piskade  och 
hiLiade  dem  att  skaffa  barn»,  och  somliga  trollpackor  kunde 
ömma  till  honom  med  ända  till  15,  16  stycken.  Då  fingo 
f  små  inte  plats  på  packans  »skjutshäst»,  utan  hon  satte 
11  läng  stång  1  ändan  på  kon  eller  geten,  som  hon  red  på. 
)eii  smorde  hon,  och  så  bar  det  i  väg:  käringen  på  geten  och 
»arnen  på   stången. 

Vid  en  av  trolldomsrannsakningarna  i  Dalarna  berättades, 
tt  satan  givit  trollpackorna  »jämte  hornet  en  nål  vilken,  då 
e  sätta  den  i  väggen,  öppnar  hon  sig,  att  man  med  häst 
ch  vagn  kan  igenom  fara,  där  så  behöves.  Trollpackan 
ppväcker  barnen  gemenligen  med  desse  orden:  'Kom  nu, 
jävuls  barn,  och  följ  mig  till  gästabud.'  Barnen,  vid  ett 
ådant  tilltal,  kunna  varken  neka  eller  om  hjälp  ropa  utan 
låste  följa  med,  nu  nakne,  nu  i  skjortan,  nu  klädde.»  Därpå 
ätter  packan  sig  själv  och  de  små  upp  på  sin  skjutshäst, 
ch  så  ropar  hon:  »Vi  rida  upp  och  så  neder  ända  åt  fanders!» 
Jnder  vägen  väntar  hon  på  sina  kamrater  »på  den  eller  den 
;yrkan,  till  dess  flera  samkas,  då  den  ena  ofta  för  den  andra 
kräpper  av  den  stora  barnehopen,  hon  haver».  Där  uppe 
»å  kyrktaket  eller  tornet  kunde  man  då  få  se  barnen  sitta; 
ch  syntes  de  »små  som  kajor».  Medan  man  rastade,  passade 
n  del  trollpackor  på  att  »skava  klockorna». 

Vid  ankomsten  till  Blåkulla,  vilket  här  i  allmänhet  beskri- 
es  såsom  en  stor  rödmålad  bondgård,  går  trollpackan  fram 
ill  satan  och  hälsar  honom.  Han  skildras  än  som  en  svart, 
aden  och  ful  figur,  som  ligger  under  bordet,  »helt  förskräcke- 
ig»,  än  som  en  välmående  patron,  »sittande  i  högsätet  mäkta 
nsenlig».    Berättelserna  om  hans  utseende  växla  för  övrigt 


394  TROLLPAGKOR    OCH    AVGUDADYRKAUE. 

med  socknarna  och  landskapen.  I  Älvdalen  beskrives  han 
som  klädd  i  »en  grå  jacka,  röda  byxor  och  blå  strumpor, 
havandes  rött  skägg  och  en  hög  hatt  med  många  brokota 
band  omkring,  så  ock  långa  band  på  byxorne.  Uti  Mora», 
heter  det  i  rannsakningsprotokollcn,  »hava  de  sett  Satan  som 
en  allvarsam  man  med  svarta  kläder.»  I  Värmland  beskrevs 
han  något  mindre  tilldragande.  Här  tedde  han  sig  som  »en 
gammal  man,  ungefär  50  år,  klädd  i  svarta  kläder,  med  eget 
hår  och  långt  skägg,  luden  om  händerna  och  klor  uppå,  ett 
horn  i  skallen  och  ett  på  vardera  knä't». 

»För  honom  gör  trollpackan  knäfall,  åtminstone  niger, 
kallandes  honom  Herre,  Storfurste,  Gud  etc,  kyssandes 
honom  än  på  munnen,  än  bak  i  rumpan.»  Varje  trollpacka 
föreställer  nu  de  barn,  hon  fört  med  sig,  för  den  ledc.  »När 
hon  barnet  framhäver  till  Satan,  niger  hon  eller  faller  på  knä, 
så  ock  barnet.  Så  säger  hon  till  Satan:  'Sen  I,  Stor-Far,  vilket 
vackert  djävulsbarn  jag  nu  med  mig  haver!  Jag  beder,  I 
vele  det  märka  åt  mig.'  Då  frågar  Satan  det  föreställte  barnet 
till,  om  det  vill  tjäna  honom,  därpå  somliga  svara  ja,  ty 
ett  sådant  majestät  lyser  i  honom  och  sådan  skimrande  här- 
lighet, vart  de  ögonen  kasta,  att  de  omöjligen  kunna  annat 
säja  än  ja. 

Härpå  märker  han  barnet,  bitandes  det  i  pannan  in  i  hår- 
gården, stundom  ristandes  eller  skärandes  i  vänstra  lillfing- 
ret.»  Han  »skriver  deras  namn  i  sin  bok,  låter  ock  döpa  dem 
genom  sin  präst,  som  han  där  haver,  i  fauners  namn,  och 
kallar  dem  Fånen,  Djävul,  Stygga,  Tvi  dig.  Guds  död,  Herrc- 
skämmedig  samt  allehanda  av  de  värsta  eder,  som.  Gud 
bättre,  nu  övas».  —  En  tolvårig  kulla,  som  hette  Marit,  be- 
rättade, att  hon  blivit  omdöpt  till  Marit  Hin  i  Fandenom. 

Vid  dopet  läser  den  lede  alla  böner  bakfram  och  häller 
vattnet  på  barnets  fötter  eller  på  dess  bak.  Han  »lär  dem 
ock  bedja  alla  böner  bakfram  och  jiimmerligen  försmäda 
Gud».  Han  »visar  dem  sedan  sin  härlighet,  den  de  skola  bliva 
delaktige  av,  om  de  vilja  tjäna  honom,  visar  dem  helvetet, 
där  de  höra  deras  själar  pij)a  och  gnissla,  som  fördömde  äro. 
Dit  —  säjer  han  —  skola  de  alle  komma,  som  tjäna  Gud  i 
himmelen.» 

Sedan  sätta  sig  häxorna  till  bords.  »Främst  hos  Satan  sitta 
de  han  mest  håller  av,  och  sedan  de  andre  i  stor  myckenhet. 


DET    STORA    TROLLDOMSRASERIETS    TID. 


39: 


Häxsabbat. 
Medeltida  träsnitt. 


396  TKOLLPACKOR    OCH    AVGUDADYRKARE. 

Men  barnen  måsle  slå  vid  dörren  —  där  giver  han  dem 
själv  mat  och  dricka.» 

När  Irollpackorna  komma  till  bords,  »äta  och  dricka  de 
lustigt  både  öl  och  vin.  Efter  måltiden  röka  de  tobak  ocli 
dansa,  sorla  och  ropa  mer  än  i  något  bondegästabud,  svärja, 
bannas,  slåss  och  rivas.»  Musiken  utförcs  ofta  av  den  onde 
själv,  som  ligger  och  »spelar  under  bordet  med  svansen,  som 
han  slår  i  golvet».  I  Älvdalen  sades  han  spela  på  en  harpa 
och  stämma  den  med  en  eldgaffel. 

»Efter  måltiden  plägar  han  förunna  trollpackorna  samlag. 
som  de  förut  intet  kunna  få.»  Detta  försiggår  i  en  kammare 
bredvid  gästabudssalen,  där  bäddade  sängar  stå,  »varuppa 
lakanen  äro  fina  och  helt  krusade.  På  tillfrågan  säga  de  ingen 
åtskillnad  vara  på  den  naturlige  och  Satans  sammangång, 
utan  det  att  Satan  var  hel  kall.» 

»När  han  vill  hava  sin  största  lust,  befaller  han  käringarna 
taga  gehäng  om  sig  och  slicka  där  kakespadar  eller  annat 
uti,  därmed  de  komma  alle  ridandes,  sätta  sig  därmed  till 
bords,  sedan  stå  upp  igen  och  slå  varandre  bruna  och  blå, 
varåt  Satan  står  och  skrattar. 

Han  inbillar  dem,  att  domen  snart  komma  skall,  låter  dem 
fördenskull  bygga  på  ett  stort  stenhus,  säjandes  sig  vilja 
dem  där  inne  behålla  i  lust  och  glädje.  Men  som  bäst  de  därpå 
arbeta,  faller  alllid  ett  stycke  ned  av  muren  med  käringar, 
vilka  ligga  slagne,  skria  och  jämra  sig.  Däråt  ler  Satan,  och 
sedan  går  han  till  och  hjälper  dem.  Men  när  de  komma  hem, 
äro  de  helt  och  mycket  sjuke.» 

Satan  är  ock  understundom  sjuk  och  låter  koppa  sig  av 
sina  käringar. 

s^Barnen,  som  dit  förde  äro,  låter  han  viga  tillhopa  med  var- 
andra, lärer  dem  en  rätt  sammangång,  därav  de  sedan  föda 
tåssor  och  små  ormar.» 

Somliga  barn  berättade,  att  de  nedkommit  med  grisar, 
råttor  eller  ödlor.  Det  förtäljdes  ock,  att  de  små  »fingo  barn 
genom  nasebåren». 

Som  städjepenning  giver  han  barnen  »en  karolin,  riksdaler, 
silverkanna  etc,  vilket,  så  länge  barnen  hålla  oförmärkt,  för- 
bliver dageligen  vid  ett  oförvanskeligt  utseende;  men  när  de 
sig  bekant  hava,  bcfinnes  det  vara  spånor,  bark,  stickor, 
näver  etc.» 


DET    STORA    TROLLDOMSRASERIETS    TID.  397 

Hovrätten  tycks  ha  behövt  ta  sig  en  god  tids  funderare 
över  alla  dessa  historier,  innan  den  vågade  avkunna  dom, 
ty  i  tvenne  skrivelser,  den  ena  avlåten  i  januari  följande  år, 
(len  andra  två  månader  senare,  påminner  landshövdingen 
om  behovet  av  slutdom  i  målet. 

Medan  de  anklagade  väntade  på  sin  dom,  hände  det,  att 
en  av  dem  vid  namn  Gyriss  Marit  avled  i  Falu  stadsfängelse. 
Hon  ansågs  höra  till  dem,  som  voro  »största  upphovet  till 
denne  vederstyggelige  trolldomslasten  och  ha  lett  så  väl 
föräldrarna  som  många  enfaldige  barn  ifrån  Gud  och  till 
den  själamördaren  Satan».  Hennes  döda  kropp,  som  var  »de 
andre  fångarne  till  stor  förskräckelse»,  så  länge  den  låg  kvar 
i  fängelset,  blev  bränd  vid  galgplatsen,  »andra  förhärdade 
till   någon  rädsla,   ånger  och   bekännelse». 

Av  sju  stycken  bland  dem,  som  jämte  henne  anklagades, 
lyckades  myndigheterna  frampressa  bekännelser,  att  de 
»brukat  trolldom,  tagit  tjänst  hos  Satan,  bolat  med  honom 
och  givit  sig  honom  till  kropp  och  själ,  fört  åtskilliga  barn 
med  sig  dit».  En  av  dem,  som  var  70  år,  bekände,  att  hon  »över 
20  år  farit  med  trollöomsväsende».  En  annan  kvinna  av 
samma  höga  ålder  erkände,  att  hon  »brukat  trolldom  vid 
pass  17  år,  det  hon  först  säjer  sig  lärt  av  en  lapp,  men  över 
50  år  brukat  sign-  och  lövjeri».  De  yngsta  av  offren  voro 
blott  17  år.  En  av  dem  berättade,  att  hon  »haft  sin  farmoder 
till  läremästerinna,  vilken  ock  henne  fört  till  Blåkulla,  vid 
pass  för  9  år  sedan,  givit  sig  Satan  i  våld  till  liv  och  själ,  bolat 
3  resor  med  Satan,  hon  tillika  med  mycket  annat  trollpack, 
molkat^  kapellanen  herr  Göstaf  m.  m.».  Hovrättens  dom 
över  dessa  personer  föll  i  april  1669  och  var  av  den  innebör- 
den, att  de  skulle,  »androm  slikcm  till  sky  och  varnagel, 
halshuggas   och   sedan   å   båle   brännas». 

■Svårare  var  det  att  komma  till  rätta  med  de  kvinnor,  som 
man  ej  förmådde  tvinga  att  bekänna,  fastän  emot  en  av 
dem  kunde  anföras  så  övertygande  bevis,  som  att  hon  »synes 
märkt  av  Satan  i  vänstra  lilla  fingret»,  och  att  en  annan  kvinna 
tydligt  sett  henne  i  Blåkulla  »ibland  6  stycken  andra  pigor, 
vilken  hon  dock  aldrig  här  på  jorden  utan  allenast  i  Blå- 
kulla förr  sett  hade».    Flera  av  dem  hade  blivit  sedda  i  Blå- 

>  Jfr  sid.  403. 


398         TROLI.PACKOH  OCH  AVGUDAD VRKARE. 

kulla  av  sina  egna  barn.  Och  fastän  månget  litet  barn  sökte 
att  »mäkta  klart  och  tydligt»  överbevisa  sin  moder  därom, 
»med  gråtandes  tårar  bedjandes  modern  lör  Jesu  namns  skull, 
att  hon  skulle  nu  bekänna  sig»,  så  visade  sig  dessa  kvinnor 
som  så  onaturliga  mödrar,  att  de  cnständigt  nekade.  Ja,  så 
upprörande  drag  av  »phariseisk  skenhelighet»  kunde  rätt- 
visans nitiska  tjänare  råka  på! 

Dessa  förstockade  syndare  skulle  enligt  hovrättens  reso- 
lution »fliteligen  förmanas  av  prästerskapet  i  fängelset  att 
bekänna  sanningen  och  förehållas,  att  de  skola  dö,  antingen 
de  bekänna  vilja  eller  ej.  Och  ifall  alla  eller  somblige  be- 
känna, skola  desamma  få  Herrans  högvärdiga  nattvard  och 
lika  med  de  förriga  halshuggas  och  brännas.  Men  de,  som 
icke  bekänna,  skola  intet  undfå  Herrans  nattvard,  dock  likväl 
tillika  med  de  andre  på  rätteplatsen  utföras,  intet  annat  ve- 
tande, än  de  skola  dö.  Prästerna  måste  förehålla  dem,  att 
de  icke  bekomma  Herrans  nattvard,  efter  de  icke  vilja  be- 
känna  sin   synd.» 

Så  hotades  dessa  arma  människor  med  något  så  fruktans- 
värt som  en  osalig  död,  ty  de  förvägrades  den  syndaförlå- 
telse, som  nattvarden  enligt  den  tidens  åskådning  ansågs 
förläna  även  åt  de  grövsta  brottslingar.  En  fruktansvärt 
grym  form  alltså  av  andlig  tortyr!  Det  stackars  offret  ställ- 
des i  valet  mellan  eviga  och  blott  kroppsliga  straff. 

Så  snart  de,  som  bekant  sig  skyldiga,  blivit  avrättade, 
skulle  man  göra  ett  nytt  försök  att  frampressa  bekännelse 
ur  de  andra  genom  allvarliga  förespeglingar  av  vådan  att  gå 
in  i  evigheten  med  oförlåtna  synder.  Om  de  då  bekände, 
skulle  de  i  alla  fall  undfå  nattvarden  och  sedan  undergå 
dödsstraffet.  »Men»,  heter  det,  »de  som  uti  stadigt  förnekan- 
de framhärda,   skola  i  fängelset  återföras.» 

All  själstortyr  till  trots,  fasthöllo  dessa  anklagade  alltjämt 
vid  att  de  voro  oskyldiga  och  undkommo  sålunda  dödsstraf- 
fet. Man  förstår  lättare  just  dessa  kvinnors  motståndskraft, 
när  man  följer  redogörelsen  lör  deras  levnadsålder.  Medan 
vi  bland  dem,  som  bekände,  finna  två  skröpliga  gummor 
och  fyra  unga  flickor,  tillhörde  däremot  de  nekande  den 
kraftigare  medelåldern. 

Även  små  barn,  som  voro  inblandade  i  trolldomsprocessen, 
avlade  bekännelser  liknande  de  vuxnas.    Så  berättade  en  tolv 


DET    STORA    TROLLDOMSRASERIETS    TID.  399 

års  flicka  helt  troskyldigt,  att  hon  varit  i  Blåkulla  »med  sin 
läremoder  Store  Märit,  bolat  med  satan,  molkat  pastoris 
hustru  och  hans  barns  prseceptorem  etc». 

En  jänta  om  16  år  hade  blivit  »förd  av  sin  sj^stcr  till  Blå- 
kulla, bolat  med  Satan  första  gången,  då  hon  var  på  sitt 
nionde  år,  och  3  resor  dessutom,  med  mycken  annan  synd 
och   styggelse,   hon   under   varande  tjänst   begått». 

En  fjortonårig  pojke  bekände  »att  hans  fader,  Joen  sko- 
makare, förde  honom  med  sig  till  Blåkulla,  medan  han  var 
helt  liten,  blev  skuren  i  fingret  av  Satan». 

Två  små  flickor  om  sju  år  visste  så  säkert,  att  de  hade 
varit  i  Blåkulla,  men  hade  »intet  stort  kunnat  fatta  av  troll- 
konsten» och  »ingenting  kunnat  practicera  av  det  som  de 
andra   gjort». 

Barnen  dömdes  av  Svea  hovrätt  att  »stå  tre  söndagar  å 
rad  för  kyrkodörren,  hålla  ris  i  händerna  och  sedan  hud- 
strykas utom  kyrkogårdsporten,  jämväl  ock  stå  uppenbara 
skrift.  Och  skall  prästerskapet  och  deras  föräldrar  samt  an- 
förvanter alltid  hava  grann  uppsikt  på  dem  och  de  fliteligen 
förmanas»  uti  gudsfruktan.  Skall  ock  dem  uti  kyrkan  ett 
särdeles  rum  förordnas,  varest  de  alla  predikedagar  uti  ett 
helt  år,  så  länge  gudstjänsten  varar,  stå  skola,  då  präster- 
skapet skall  av  predikestolarne  hava  för  dem  innerliga  för- 
böner, desslikes  på  deras  gudsfruktan  och  bättring  grann 
och  noga  akt  hava.  Uti  exekutionen  bör  ock  observeras,  att 
de,  som  äldre  äro,  något  hårdare,  och  de,  som  yngre  äro,  något 
lindrigare    bliva    risade.» 


I  slutet  av  maj  undergingo  de  livdömda  sitt  straff.  Men  alla 
hårda  och  avskräckande  domar  till  trots,  växte  »den  gruve- 
lige och  förskräckelige  trolldomssynden»  blott  mer  och  mer 
och  utbredde  sig  även  till  Mora  socken.  Både  där  och  i  Älv- 
dalen »förfördes  de  unga  och  värnlöse  barnen  uti  stor  myc- 
kenhet så  förskräckeligen  av  de  gamle  trollpackorna  till 
djävulen»,  att  endast  »ordet  och  svärdet»  ansågs  kunna 
bringa  hjälp.  Snart  visste  sig  myndigheterna  ingen  råd,  hur 
de  skulle  kunna  skaffa  fängelserum  och  underhåll  åt  den 
massa  kvinnor,  som  anklagades.  När  riksförmyndarne  fingo 
höra    detta,    blevo    de    betänksamma,    och    riksdrotsen    Per 


400  TROLl.PACKOR    OCH    AVGUDADYRKARE. 

Brahe  förordade  mildare  åtgärder,  enär  han  ansåg  det  vara 
fara  värt,  att  det  onda  annars  skulle  ytterligare  tilltaga. 
Utgången  blev  också  den,  att  landshövding  Duwall  erhöll 
en  kunglig  skrivelse,  vari  prästerna  anmodades  att  »med  all 
var  och  flit  förmana  sine  åhörare  till  en  rält  gudsdyrkan» 
samt  varna  dem  för  att  låta  sig  till  trolldomssynd  förleda 

Men  regeringens,  försök  att  slå  in  på  en  humanare  väg 
omöjliggjordes  genom  »de  förförda  barnens  föräldrar».  De 
kommo  inför  fogden  över  Österdalarne  »med  stor  ängslan, 
gråt  och  låt»  och  beklagade  sig  »ynkeligen  och  gruveligenj 
att  de  äro  alldeles  rådlöse.  Deras  små  menlöse  och  enfaldigt 
barn  »blevo«,  hette  det,  «av  de  gamle  trollpackorna  uti  Satans 
våld  listeligen  förförde  —  de  må  både  läsa  och  vaka  övei 
dem,  så  synes  det  föga  vilja  hjälpa».  Det  hjälpte  ej  heller 
att  man  förde  tillsammans  de  svårast  hemsökta  barnen  i  en 
stuga  och  vakade  över  dem  gemensamt.  Sådana  »vakestugon 
bidrogo  i  stället  i  hög  grad  att  upphetsa  barnen  och  sprida 
den  andliga  farsoten.  De  förtvivlade  människorna  slutadt 
med  »en  ödmjuk,  underdånig  begäran,  att  om  intet  de  gamle 
på  behörigt  sätt  bliva  utrotade,  så  är  befarande?»,  det  gåi 
allt  vidare,  än  någon  kan  tro». 

»Det  fördömliga  trolldoms  väsendet»  hade  nu  tagit  så  stors 
dimensioner,  att  Kungl.  ]\Iaj:t  fann  nödigt  att  förordns 
en  särskild  kommission  av  »högt  skattade  och  dugelige  män», 
både  präster  och  lekmän,  under  ordförandeskap  av  riksrådet 
Lorens  Creutz,^  att  rannsaka  om  trolldomsväsendet  i  Öster- 
dalarne, i  augusti  1669.  En  mängd  kvinnor  bekände  inföi 
kommissionen,  att  de  »givit  sig  djävulen  i  våld»  och  fört  barn 
till  honom.  Slutet  blev,  alt  i  Mora  23  och  i  Älvdalen  8  häxoi 
dömdes  till  döden.  Andra,  som  mot  sin  vilja  blivit  förda  till 
Blåkulla  och  där  lärt  sig  trolldom,  straffades  med  10  till  3C 
slag  av  riset.  Över  barnen  svängdes  straffredskapet  av  »der 
allvarligaste  man  i  var  by». 

En  av  trollpackorna  hade  undervisat  sin  egen  son,  ocl: 
han  befanns  vara  »i  trollkonsten  färdig»,  så  att  han  till  ocli 
med  själv  kunde  göra  bäror.  På  tillfrågan,  varför  han  tjäntt 
satan,  svarade  han:  »Emedan  han  var  så  ganska  fattig,  hade 
varken  mat  eller  kläder.»  Satan  hade  lovat  honom,  att  har 
»skulle   få   bliva   uti   ett   glimmande   stenhus   evinncrliga». 

>  Se  sid.  157. 


DET    STORA    TROLLDOMSRASERIETS    TID.  401 

Den  fattige  pojkstackarn  »dömdes  av  vällovliga  sittande 
ätten,  att  han  skulle  löpa  gatulopp,  först  för  sina  egne  brott, 
edan  att  andra  barn,  som  ock  den  vägen  fara,  därav  måtte 
å  en  skräck,  taga  sig  till  vara  för  sådant  galet  väsende  och 
iärmed    avstå. 

Och  vart  gatan  satt  av  200  barn,  den  17  augusti  om  afto- 
len,  vilka  av  herrarna  och  prästerskapet  tillsades,  att  de 
lonom  skarpeligen  piska  skulle,  som  ock  skedde  med  3  varvs 
öpande. 

Han  kom  för  rätten  andra  dagen  efter,  bekände  sig  om 
latten  hava  varit  åstad,  begärandes,  att  de  med  järn  och 
)ojor  ville  fästa  honom  fast  vid  väggen,  sågandes  sig  ej  slippa 
låtan.» 

Femton  av  de  kvinnor,  som  i  Mora  dömts  till  döden,  blevo 
kommissionens  närvaro  halshuggna  och  brända.  Två  »troll- 
:onor»  fingo  sitt  straff  uppskjutet,  emedan  de  befunnos  ha- 
kande. »Exekutionen  skedde»,  berättar  kyrkoherden  1  Mora, 
)rosten  Skragge,  »den  25  augusti,  på  en  ren  sandudde,  där 
liven,  som  löper  på  båda  sidor,  avsköljcr,  vid  mycket  klar 
•ch  skön  väderlek,  närvarandes  någre  tusende  människor 
från  alla  omliggande  socknar.»  De  avrättades  kroppar  brän- 
les  på  tre  väldiga  bål,  »ett  gräseligt  spektakel»,  säger  ett 
mnat  ögonvittne.  Bålen  »stodo  gint  mot  kyrkan  å  andra 
idan  älven,  så  att  hela  menigheten  så  väl  av  Mora  socken 
om  de  omliggande  socknar  det  noga  se  kunde.  Synderskorna 
;ingo  alla  fort,  förutan  de  tvenne  sista  begynte  något  jamla 
ich  sig  gruva.» 

* 

Emellertid  voro  Moraborna  icke  nöjda  med  de  avrätt- 
lingar,  som  ägt  rum,  utan  ondgjordes  över  att  några  av 
trollsällskapet»  tills  vidare  satts  på  fri  fot  i  hopp  om  deras 
)ättring.  Nu  begärde  folket  genom  prosten  Skragge  hos 
andshövding  Duwall,  att  även  de  tills  vidare  frigivna  skulle 
å  »sitt  förtjänta  straff;  eljest»,  skrevo  petitionärerna,  »bliver 
lär  ingen  fred:  Satan  trugar  sina;  de  slippa  honom  intet,  så 
ange   de   leva». 

Föräldrarna  klagade,  att  deras  oskyldiga  barn  alltjämt 
)levo  »av  detta  djävulens  parti  jämmerligen  förde,  slagne  — 
lågre  till  döds  —  och  gräseligen  hanterade.    Här  höres  skrän, 

2(^—222820.     Grimberg,  Svenska  folkets  underbara  öden.     IV, 


402  TROLLPACKOR    OCH    AVGUDADYRKARE. 

gråt  och  klagan,  både  av  föräldrar  och  barn.  Herre  Gud 
näpse  Satan  och  göre  häruppå  en  nådig  och  faderlig  utgåni^I 
Vi  bedje»,  slutade  denna  egendomliga  skrivelse,  »Eders  nåd, 
den  fromma  och  mycket  berömmelige  landshövding,  för 
Kristi  skull,  att  Eders  nåd  ville  hjälpa  oss  i  denna  vår  stora 
nöd  och  klagevärde  anfäktning.  Herren  Gud  belönar  Eders 
nåd  visserligen,  det  vi  ock  av  hjärtat  alltid  önska  och  be^ 
falla  Eders  nåd  den  högste  Gud.» 

Prosten  Skragge  berättar,  hur  »föräldrarne  lägga  barnen 
på  deras  arm,  sitta  och  vaka  över  dem  hela  nätterne,  och  när 
de  då  förmärka  på  barnen  en  ovanli